Att jobba med Calle Nyrén

Föredrag om Carl Nyrén 7 november 2012 av Snorre Lindquist

Vem var Carl Nyrén? Så här presenterades han av arkitekterna Gert Wingårdh och Rasmus Waern i SvD 20 november 2011:

“Nyrén var en ledstjärna i svensk arkitektur under flera epoker i sin långa karriär. Han var inte bara den sista av det senare 1900-talets dominerande arkitekter utan även den mest inflytelserika. Ralph Erskines inflytande var till stor del internationellt; Peter Celsings och Bengt Lindroos produkter var i många stycken högklassiga men också mycket speciella. Nivån på Carl Nyréns breda verksamhet var däremot så hög och jämn att den under lång tid definierade svensk arkitektur.”

http://www.svd.se/kultur/understrecket/carl-nyren-vardade-det-nordiska-ljuset_6646026.svd

1. Calle, porträtt.

Detta föredrag skall handla om hur det var att arbeta med arkitekten Carl Nyrén (eller Calle som vi tilltalade honom i vardagsslag), och om några av hans projekt som jag fick jobba med, samt några utvikningar. Jag jobbade kontinuerligt med honom i c:a 25 år. Därefter jobbade jag mest med egna projekt eller hjälpte andra på Nyrénkontoret, som jag aldrig lämnade för andra uppdrag.

Första gången jag mötte honom hade han redan börjat göra sig ett namn, åtminstone i arkitektvärden. Det här var hösten 1966 och jag var nyutexaminerad sedan något år. Det var s.k. rekordår och högkonjunktur. Antalet arkitekter var för få. Man behövde i stort sett bara söka ut några arkitektkontor man tyckte intressanta att jobba på och gå dit och höra sig för.

2. Värnamo stadshus, exteriör.

Jag hade sett det nybyggda Värnamo Stadshus som Calle ritat och var fylld av beundran. Jag tyckte den var som en symbol för en ny bättre tid – lätt, elegant och öppen med

3. fullmäktigesalen

fullmäktigesalen framhävd så att man kunde se att där arbetades och ledamöterna kunde se ut över den stad de hade ansvaret för.

Calle satt vid en plastelinamodell till en tävling om huvudkontor för Zander & Ingeström invid Liljeholmsbron som han just vunnit; det var spännande vassa förskjutna kristalliniska volymer seglande över Årstaviken med ett nytänkande som dagens unga skulle gilla.

Jag sökte anställning och det första han frågade mig var inte om mina meriter, utan vad jag tyckte om det han höll på med. Ingen av de jag sökt anställning hos tidigare hade ställt en sådan fråga. Här var det tydligen viktigare vad jag själv tyckte än vad jag tidigare gjort. Sådan var han.

Carl Nyrén avvek från den konventionella föreställningen om bemärkta arkitekter – att de själva föder fram alla idéer. Eftersom han hade så många projekt och järn i elden överlät han väldigt mycket åt sina anställda arkitekter. Många gånger lämnade han en enkel handskiss som grund för ens egen tolkning, ibland fick man börja skissa själv. Men han tog på sig att övertyga uppdragsgivaren och han stod för ansvaret utåt; därmed följde den självklara äran för det färdiga verket som ingen skall förmena honom.

Lättnaden i arbetsbördan tillät att han kunde han öka produktionen av projekt och bygga en erfarenhetsbank eller “bygglåda” som han kallade den och som han hade i huvudet. Mängden av projekt gav en uppsjö av prövade uppslag till planprinciper, material, färger, dagsljusföring, inredningsval etc. Dit gick han när han stod inför vägval. När han fastnat för ett alternativ i “bygglådan” kunde han utveckla det till något ännu bättre. “Bygglådan” växte, nya idéer som prövades tillkom ständigt. Projekteringen gick fort och var rationell, han behövde inte uppfinna hjulet på nytt varje gång.

Denna metod var en förklaring till hans framgångar. En annan var de många tävlingarna, som han ofta vann, och naturligtvis de byggda husen som prisades. (Calle älskade att tävla.) Allt detta, och hans opretentiösa vänliga sätt och sinne för ordning och tidhållning skapade förtroende hos uppdragsgivare.

4. Skriften “—som krokigt skall bli”. Omslaget med plan av lågstadieskola i Mörby.

Han hade en fantastisk förmåga att få igenom okonventionella lösningar som annars skulle stoppats i denna tid där kortsynt sparsamhet och snusförnuftig rationalitet var allmän norm, och intresset för levande arkitektur var minimal hos uppdragsgivare. Argumenten han använde anpassade han övertygande till denna mentalitet, de ekonomiska slog alltid bäst sa han. Sina ideal och metoder förklarade han i det lilla gröna häftet “Skriften “—som krokigt skall bli”. Omslaget med plan av lågstadieskola i Mörby.”

I denna skrift framgår det hur viktigt det var för honom hur man upplevde anläggningens sammanhang, och att man skulle röra sig på ett vackert och otvunget sätt i den. Jag skall exemplifiera med några av hans tidigaste projekt:

5. Lågstadieskola, Oxelösund. Plan.

Calle kunde här visa att man kunde slå ihop korridor och grupparbetsrum och göra en besparing, därför vann han tävlingen om skolan. På köpet fick uppdragsgivaren en minimalistisk lösning med stora kvaliteter. Skolbarnen skulle direkt känna sig inlemmade i skolklassens gemenskap med en egen ingång, och också känna att de var del av en större gemenskap genom skjutdörrsförsedda öppningar till de andra klassrummen.

6. Arbetsrum i lågstadieskola, Oxelösund.

Dagsljus och solljus skulle strömma genom huset med mjuka dagrar från alla håll. Enkla välstuderade detaljer, möbler och material samordnades i en helhetsupplevelse.

7. Läroverk i Oxelösund. Plan.

Husens skala fick inte upplevas som förkrossande, därför utnyttjade han gärna terrängen för att kröka till byggnaderna på ett vackert sätt som bröt upp korridorerna i mindre enheter och skapade varierande utblickar. Man skulle intiutivt uppleva var man var och inte känna sig förlorad i en ofattbar verklighet.

8. IBM:s huvudkontor i Kista. Plan.

Samma avsikt omsatt i en kontorsanläggning.

9. Vätterbyggdens folkhögskola, interiör.

I Calles arkitektur från denna tid på 50- 60-talen kan man tydligt uppleva hur hans arkitektur var en länk mellan de nordiska modernisterna Gunnar Asplund, Alvar Aalto, Kåre Klint m. fl. och den tid som skulle komma.

10. Västerkyrkan i Lund, plan.

Västerkyrkan i Lund. I detta projekt provade Calle tankarna om “det krokiga” ett steg längre. I ett frigjort formspråk, suveränt genomfört med ett mjukt spel av dagsljus, gult tegel, trä och ett livfullt rörelsechema har han lyckats att med vikväggar öppna upp

11. ett högtidligt kyrkorum

ett högtidligt kyrkorum till två intima andaktsrum. Men detta “krokiga” projekt kostade honom för mycket i studier och arbetstimmar ansåg han. I så fall var det värt det, anser jag. Hans kommande projekt fick mer av förenklingar och systematik.

12. två intima andaktsrum.

Jag blev alltid lika förbluffad över Calles förmåga att analysera ett byggnadsprogram och oftast som med ett trollslag göra en skiss med enkla streck som tog fram de väsentliga kvaliteterna i hans tanke, och som kunde vägleda mig i det fortsatta arbetet. Tyvärr hamnade skisserna sedan snabbt i papperskorgen, men jag lyckades rädda några i ett projekt som jag skall visa längre fram.

Calle gav mycket fria tyglar till dem han litade på och som kände för hans arbetssätt, fast man fick vara beredd på “tummen ner” också. Det sporrade mig, men jag var alltid noga med att hålla honom underrättad om och diskutera vad jag höll på med och avlyssna hans reaktion och förslag, det uppskattade han.

Nya idéer från oss tog han åt sig, och de blev snabbt hans egna i omvärldens ögon, han försökte inte ändra på det. Det ingick i spelet. Alla uppskattade inte detta och slutade för att öppna eget.

Mig passade det alldeles utmärkt. Att få vara med vid sidan av en sådan som Calle kände jag som en stor förmån – faktiskt ofta också en stor lycka. Det räckte för mig. Jag lärde mig och utvecklades, och jag fick privilegiet att vara med att sätta prägel på en epok, det inser jag nu i efterhand. Och jag slapp den tunga bördan som arbetsgivare att jämt hålla mig väl med många gånger trångsynta och oförstående representanter för uppdragsgivaren. Som chef var han för mig den bäste, som mentor livslångt inspirerande och utmanande.

Med dessa ord som bakgrund skall jag nu ge kommentarer till några av Calles projekt som jag jobbat med.

Arrheniuslaboratoriet i Frescati.

13. Arrheniuslabbet, Stommen monteras.

Detta var det första projekt jag startade med hos Calle hösten 1966. Då fanns systemet för labbet i princip utarbetat; försörjningssystem för “media”, måttsystem för inredning, teknisk försörjning och stomme. Calle ville ha fasadpelarna stående fritt utanför huset, en sådan galenskap hade inte förr skådats i riket. Han fick idén förankrad hos Kungliga Byggnadsstyrelsen tack vare den berömde byggnadskonstruktören Sven Tyrén, till min stora beundran för båda. Jag fick var med vid alla dessa möten. Sedan dess har jag förstått att inget är omöjligt bara man är tillräckligt oförvägen, rationell och envis.

14. Arrheniuslabbet, perspektiv.

Perspektivteckningen är min. Den födde idén till frontfasadens utformning, inspirerad av Värnamo Stadshus. Huset skulle höljas i ett delvis transparent tunt skal av glas, trä och metall. Betongstommens element skulle avteckna sig både invändigt och utvändigt, tektonisk kristallklarhet eftersträvades. En detaljerad plasticitet och skugg-/speglingseffekter skulle motverka husets något brutala i skala det väna Djurgårdslandskapet.

15. Arrheniuslabbet, entrésidan.

Principen upprepades på olika sätt i Stockholms Sparbank och Pharmacias kontor. Oändliga utbyggnadsmöjligheter med en enkel standardiserad bygglåda skulle demonstreras för ögat. Sådan var tidens ljusa melodi. Att Calle godtog min idé från perspektivet gav mitt självförtroende en enorm knuff framåt. Bertil Brodin förbättrade entrésidans fasad och stod för genomförandet av projektet som var färdigt 1973.

Pharmacias kontor, Uppsala

16. Kontor, labb och fabrik.

Calle ville att kontorslängan skulle sväva i luften så att de låga enplanslaboratorierna kunde ha ögonkontakt med fabrik och lager på andra sidan kontoret. Forskare, tjänstemän och arbetare som en samverkande familj, så var det tänkt. Pionjäranda skulle uttryckas. Allt skulle upplevas oändligt utbyggbart och expansivt. Jag satte igång att skissa. Mitt första perspektiv visade ett hus upphissat på konventionella i fasaden inbyggda pelare. Eftersom ventilationsförsörjningen enligt dåtidens teknik skulle kräva alltför stort utrymme under bjälklaget (spännvidden c.a 12 m. krävde tjocka s.k. TTK-kasetter) blev våningshöjden för stor. Dessutom förstod jag att Calle ville ha någonting djärvare som impade på amerikanska besökare. Det blev tummen ner.

Jag tänkte då ut en princip för kontorshusets förtillverkade stomme jag knappt vågade tro vara möjlig; glesa utanför fasaden stående prefabricerade betongpelare försedda med konsolknoppar som bar upp fasadbalkarna. Calle gillade idén och vår konstruktör gick i god för den.

17. Kontorshuset, fasad.

61. Pharmacia sett från Upsalaslätten.

Idén medgav att ventilationskanaler inklädda i rostfri stålplåt som utbuktande glänsande rör kunde dras i fönsterbröstningarna utan komma i konflikt med pelarna eller inkräkta på rumshöjden som de skulle ha gjort om de legat i korridortak; en lösning som minimerade våningshöjderna. Två platsgjutna hiss/trapphustorn med fläktrum i toppen stagar upp så huset inte ramlar omkull i uppsalaslättens hårda vindar. Calle insisterade på extremt utstickande burspråk som fågelholkar för kontorspersonalens vilopauser och samvaro. Mats Edblom och Björn Malmström fullföljde kontorsprojektet, som var färdigt c:a 1970.

18. personalrestaurangen.

19. huvudkontorets trapphallar med burspråk

Färgsättningen i personalrestaurangen och huvudkontorets trapphallar med burspråk påverkades av bildkonstnären Erik Zetterberg. Samarbetet med konstnärer blev härefter viktigt för Calle, och inspirerade honom mycket.

Ett annat exempel:

20. Kyrkan i Umeå med väggdekor av Åke Pallarp.

Kyrkan i Umeå med väggmålningar av Åke Pallarp.

Stockholms Sparbank.

21. Plan, sektion.

62. Stockholms sparbank. Mot korsningen Hamngatan/Regeringsgatan.

Stockholms Sparbank i kv. Spektern vid Hamngatan stod färdigt 1975. Det här var första gången jag fick ansvaret att genomföra ett stort projekt från första skiss till invigd byggnad. Detta sa Calle inte från början, det bara blev så, eftersom han var så upptagen av Pharmacia och annat. Hur vågade han, jag var ju knappt torr bakom öronen som arkitekt? Han fanns där som stöd och skissade själv ibland.

Uppdragsgivaren ville ha s.k. kontorslandskap, något ganska nytt då. Systemet med dubblerade förtillverkade pelare/balkar med mellanliggande schakt för ventilationskanaler och hissar/trapphus var mitt förslag. Bjälklaget av s.k. TT-kasetter medgav stora spännvidder, fria ytor och att kanalisationen kunde spridas på ett smart sätt som inte inkräktade på våningshöjden som kunde hållas på låga 360 cm. De dubblerade grova balkarna delade visuellt upp de väldiga kontorsytorna i mindre intimare sektioner.

Detta system skulle göra det möjligt att bygga om radikalt i framtiden. Det fanns ursprungligen en tanke hos mig att även trapphus, hisschakt och ventilationsschakt skulle kunna flyttas eller byggas om och rulltrappor passas in i systemet om man så ville.

Riktigt så radikalt blev inte slutresultatet; diagonalgående försträvande balkar ersattes snart med glidformsgjutna trapphus/hissar som tog upp horisontalkrafterna, och källarvåningarna med sina stora bankvalv byggdes av platsgjuten betong. Flexibiliteten inför rivningar och ombyggnader minskade därmed.

Med tidens alla rivningar av gamla kvarter skulle Hamngatan breddas för bilarnas framkomlighet. Vi unga opponerade oss mot funktionalismens respektlöshet inför äldre bebyggelse och städernas historiska gatunät och platsbildningar. Jag och Mats Åstedt som jobbade med mig föreslog att tre kontorsvåningar skulle kraga ut sex meter mot Hamngatan för att mildra den negativa effekten på gaturummet.

Calle tände på idén, men ett krux var att han då måste sätta sig upp mot den gamle funktionalisten Markelius, som han beundrade. Ty idén korsade Celsings och Markelius planer att deras hus, Kulturhuset respektive “Sverigehuset” som ritades samtidigt, skulle sticka fram och exponeras i gatupartiets ändar. Vi argumenterade att denna lösning verkade för gaturummets upplösning mellan Sergelstorg och Kungsträdgården, och Stadsbyggnadskontorets chef tog intryck, men rådde oss att uppvakta Markelius i den känsliga saken. Han var ju ändå Stockholms förre stadsarkitekt och högt respekterad. Det gjorde vi. Markelius blev trumpen och kunde inte låta sig ruckas, och Calle blev påtagligt generad. Men historien slutade ändå lyckligt, vårt förslag godkändes i Byggnadsnämnden. Senare fick kvarteret bredvid en motsvarande utdragning av fasaden.

22. Perspektiv, förstudie.

“Spännbockarna” av stål som de utkragade våningarna hänger i var min idé som Calle omedelbart tog till sig. De blev husets signum mot Hamngatan.

Nu var det åren efter 1968, stormiga år; Vietnamkrigets, omprövningarnas och auktoritetsupprorens tid. Det surrade av heta politiska diskussioner på kontoret. Vi unga var alldeles kollosalt revolutionära. Ändå försörjde Stockholms Sparbank oss, vi åt förargligt nog ur kapitalets hand som man sa, det gick ju inte att undvika.

Man skulle också vara klädd på ett “progressivt” sätt. Det kom klagomål till Calle från Wahlings, det stora VVS-kontoret, där man oroade sig för vår uppdragsgivares reaktioner och vädjade om byte till kavaj och slips. Calle tog oss kanske i försvar, eller låtsades som det regnade. Han tyckte väl inte att det var hans sak. Det politiska intresset bestod hos mig och ledde efter många år till mitt engagemang mot krigspolitiken i Mellanöstern.

Calle var aldrig rädd för att ta åt sig kritik, nej han trängtade efter ärliga reaktioner från oss på sådant han själv höll på med. Då kunde han välja vägriktning. Men han kunde också vara otroligt envis, för det mesta med rätta. Men det hände naturligtvis att man tyckte att hans idé var åt helsike fel.

23. Kv.Spektern mot Hamngatan.

24. Kv.Spektern mot Regeringsgatan.

Som t.ex. när han förälskat sig i en fasad till en ljusgård i ett bibliotek ritat av av Louis Kahn som han sett i USA. Det var fyra väggar av betong med ett enormt cirkulärt hål i varje vägg som exponerade våningarna innanför.

En sådan idé ville han ha omsatt i plåt och glas på Stockholms Sparbank mot Regeringsgatan; han återkom ständigt till tanken. Jag var ju satt till att handlägga projektet, och jag fick spader. Idén var mig fullständigt obegriplig.

Det enda sättet att gå framåt var då att komma med en helt annan idé, och hoppas på att han tog den. Och det gjorde han! Det var så de indragna övre våningarna och de transparenta fasadhorisontalerna kom till på Stockholms Sparbank, 23. Kv.Spektern mot Hamngatan.

Calle gillade den idén mycket bättre när allt kom i kring, och tog den till sig. Jag tror att Calle trivdes med visst motstånd och ifrågasättande. Han var befriande icke-auktoritär och utan prestigelåsning.

25. Vinterträdgården.

Också vinterträdgården med balkonger för personalens vilopauser var min idé, men många andra hos Nyréns satte också sin prägel på huset. Mats Åstedt kom fram till idén med fönstersättning och fasadfärg. Fasaderna är av det slag det man nu kallar “high tech”, gjorda i Sydtyskland av firman Gartner. Ett enormt fläktrum längst upp mot Hamngatan är nu ombyggt till kontor, ritat av Anders Pyk m.fl. på Nyréns. Under Hamngatan ritade Göran Flodholm en simhall och en motionshall för personalen, där är nu en butik. Gatuplanets butiker byggs om jämt och ständigt. De har nu fått väldiga uppglasningar och en förlängning i glas av vinterträdgården fram till Regeringsgatan, ändringar som huset visserligen tål; dess koncept är starkt nog. Ändringarna av butiksfasaderna känns klåfingriga och onödiga. Så ritades de också av utomstående arkitekter.

Från radikal modernism till sökande i äldre ideal

27. Immanuelskyrkan i Jönköping. Exteriör.

28. Immanuelskyrkan i Jönköping. Interiör.

29. Handelsbankens tillbyggnad vid Blasieholmstorget.

Året 1976 stod Immanuelskyrkan i Jönköping och Handelsbankens tillbyggnad i kv. Fersenska terassen vid Blasieholmstorget klara. Det förra verket under medverkan av Johan Nyrén och Bent Acking, det senare handlagt av Mats Edblom.

30. Trygg-Fylgias kontor på Brahegatan.

Calle tog här upp en idé från Trygg-Fylgiakontoret på Brahegatan i Stockholm från 1965. Tio år tidigare hade Calle ritat Trygg-Fylgias kontorshus som fyllde ett gammalt kvarter i Helsingborg. Dessa byggnadsverk bröt ny mark för arkitektur anpassad till äldre städer, och de två senaste använde sig av burspråk på rad som uttrycksmedel. Den nya tendensen upplevde jag som typiskt för Sverige, och vi var de stolta pionjärerna. De fick en rad efterföljare i nyrénarkitekturen.

Gottsunda Kyrka, Uppsala

31. Gottsunda kyrka. Plan.

32. Gottsunda kyrka. Förhall.

Här fick jag genomföra ett projekt som fanns i skiss från arkitekttävlingen som föregick. Mats Åstedt hade assisterat Calle med den och säkert påverkat mycket, nu hade han flyttat till ett annat arkitektkontor.

Zwonimir Juric, “Zwonko” kallad, blev min kompanjon när vi ritade kyrkan som blev färdig 1980. Denne originelle arkitekt och enstöring hade emigrerat till sitt drömland Sverige från Jugoslavien efter att ha fått sin utbildning där efter kriget. Han förde med sig en bred bildning och ett brinnande konstintresse med många intryck från resor i hela Europa och hade bestämda och välartikulerade åsikter och var en skicklig snabbtecknare. Han gjorde små fina karikatyrer av dem han gillade på arkitektkontoret. Han kunde också snacka skit om folk och var känd för att vara svår att samarbeta med. När vi lärt känna varandra gick allt på räls, och vi hade roligt. Zwonko lärde mig bl.a. att förstå känslan av rytm och rörelse i en byggnads uttryck, han är nog den vid sidan av Calle som betytt mest för mig som arkitekt.

33. Gottsunda kyrka. Kyrksalen.

Göran Flodholm ritade inredningen med Karin Nyrén som var med på ett hörn, Olle Ahlborg ritade snickerierna – allt var i trä. Vilket team!

34. Gottsunda kyrka. Kyrkan och klockstapeln.

Zwonko ritade klockstapeln som blev breddad nedtill för att inrymma ett “bisättningsrum” för de döda. Calle bestämde den rosa färgen på utvändig panel och grönockra på fönstersnickerierna efter att ha begrundat färgsättningen på Stockholms storkyrka. Detta chockade mig – sockersött tyckte jag. Jag hade velat ha Falu rödfärg på panelen och engelskt rött på finsnickerier. Det hade skapat ett kärvare uttryck en harmonisk helhet som understrukit listverkens och snickeridetaljernas samspel, tycker jag än i dag. Men Calle var envis.

Länsstyrelsen m.m. i Malmö

26. Länsstyrelsen i Mamö.

Detta jättekomplex i en Malmöstadsdel från förra sekelskiftet och Jugend-tid var färdigt 1981. Calles första skisser hade huvudentrén mot en sidogata. Tråkigt tyckte jag och prövade en idé med en entré i en lång arkad mot Rörsjö-esplanaden. Calle tog den direkt och sedan fick jag genomföra projektet.

Mats Åstedt ritade fasaderna, skickligt anpassade till den gamla stadsdelen och svåra, eftersom nya energikrav som tvingade oss till alldeles för små fönster beslutats av Fälldin-regeringen; tiden var första oljekrisens och kärnkraftsorons.

Det tidiga nittonhundratalets Jugend blev nu en inspirationskälla för oss, åtminstone mig och Mats Åstedt. Tiden ropade på hus som levde ihop med omgivande traditionell miljö. Modernismens torftiga uttrycksmedel räckte helt enkelt inte till, men det där med postmodernismens teori som diskuterades i utländska tidskrifter gäspade vi mest åt, det var inte teorin eller utländska exempel som tände oss. Det samma gällde för Calle, han struntade i dogmer.

Jönköpings järnvägsstation

36. Jönköpings järnvägsstation. Vänthall.

37. Kontorets fjällstuga.

Ett stationshus inspirerat av en fjällstuga …! Skissen Calle gjorde var väldigt enkel: en knixigt krökt huskropp i två plan som “famnade” Vättern, en gångbro till stadens centrum. Sedan fick jag ta över och började försöka tänka som Calle, vilket inte alltid var så lätt; han hade ofta tankar som överraskade. Det blev ett knixigt krökt tak lutande mot Vättern med en tvåvåningsrygg mot staden och ett loft i stora väntsalen som kontorets fjällstugas.

35. Jönköpings järnvägstation. Fasad mot Vättern.

Utsikten från loftet behövde tre stora kupor, också de fick knixiga former; på något sätt kom jag att tänka på Helsingfors centralstation ritad av Eliel Saarinen. En studieresa till Amsterdams Jugendarkitektur (Berlage, de Klerk) betydde också mycket för mig. Stationen var klar 1982.

Sveriges ambassad i Riyadh

38. Ambassadtomten.

Kring 1980 fick Calle i uppdrag att rita Sveriges nya ambassad i Saudiarabien. Han utvecklade en idé som jag fick genomföra. Arbetet skulle ske i samarbete med firman VBB som arbetat i landet. Tiden var för knapp för mig att besöka landet och platsen, så jag fick låta mig vägledas av Calles beskrivningar och av mina arbetskamrater på VBB som hade erfarenheter. Jag satt en hektisk sommar på VBB och pumpade dem på allt de visste och ritade så att svetten lackade. Besök skulle göras när bygget kommit en bit sades det, men när det var dags var Byggnadsstyrelsens budget slut. Jag har aldrig varit där, och ambassaden är inte ens dokumenterad av en proffsfotograf, därför är den ganska okänd i arkitektkretsar.

39. Ambassadörens bostad. Planer, sektioner och fasader.

40. Perspektiv, kansliet.

Riyadh ligger mitt i den arabiska öknen. Tomten fylls upp av en trädgård som lever tack vare avsaltat havsvatten. Barockformerna var Calles, och jag hjälpte honom att snitsa till trädgården.

42. Ambassadörens representationssalong.

Inredningen gjordes av Göran Flodholm och blev mer svensk.

41. Kansliets entré.

Träd och palmer bör numera vara fullvuxna. Ambassaden skulle se svensk ut, men här klappar inte mitt hjärta. Den ser i mitt tycke mer ut som en byggnad i Indien i brittisk kolonialstil ritad av Sir Edwin Lutyens. Ibland var det kluvet för mig att jobba för Calle.

Tävlingen om en musikteater i Göteborg

47. Tävling om musikteater i Göteborg. Modell.

43. Rumsschema.

Calle bad mig hjälpa honom med denna tävling som han personligen inbjudits till. Jag kände att det bara var han som kunde göra utkastet och att jag skulle avhålla mig från att själv börja skissa. Några månader gick utan att han presterat något. Jag var tvungen att påminna honom att tiden började rinna ut. Han bekände att han hade svårt att komma igång. Jag blev chockad, sådana problem hade han aldrig tidigare visat. Jag arbetade då fram detta schema över rummens storlek i skala 1:400, deras funktion och inbördes sammanhang, och jag lade ner stor möda på att lägga upp det pedagogiskt, eftersom vi aldrig arbetat tidigare med ett liknande projekt. När Calle fick se schemat lossnade det för honom och han började spruta fram skisser som vi diskuterade efter hand. Calle hade ingen bygglåda för operahus, det var väl där hindret legat. Denna gång räddade jag hans skisser från papperskorgen.

44. Skiss 1.

I denna hans första skiss ser man tydligt att hans lust här låg till att pröva dansande former, själv älskade han att dansa. Rörelser i arkitekturen skulle ge uttryck för fest, något han tyckte passade denna byggnad. En symmetrisk hållning avtecknar sig. Den festliga sidan vänder sig mot Allégatan och Trädgårdsföreningen, den tekniska sidan vänder sig inåt tomten.

45. Skiss 2.

Planutkastet börjar stadga upp sig i nästa skiss, men den tekniska sidan återstår att ge en form.

46. Skiss 3.

Planen har fått en mer utdragen form, som medger plats för ett långsträckt parkeringshus som jag börjat skissa på. Huset har nu en markerad åtskillnad mellan “fest”-sida och teknisk sida. Modellbilden ovan illustrerar detta. Det i tävlingsprogrammet tillhörande parkeringshuset syns bakom musikteatern.

48. Översiktsplan.

Operabyggnad placerad i en ring av alléer och parker utanför stadens valvgrav – en tradition från Wien.

49. Foajé- och scenplan.

Färdig planskiss. Jag tog på mig att arbeta vidare med operasalongen.

50. Stora salongen, sektioner.

Klassisk form i enlighet med programönskemålen. Nytänkandet var innertaket som tekniskt sett var enligt gasklockans princip. Flexibel rumsvolym ger stor möjlighet till variabel efterklangstid utan energiförluster, något som aldrig prövats tidigare. Vår akustiker Jan-Inge Gustavsson gav OK till denna min idé. Över orkesterdiket hänger en baldakin som återkastar de för orkestern så viktiga förstagångsreflexerna. Konstnären Åke Pallarp tillkallades och kom med goda uppslag.

51. Skiss 4.

Calle fortsatte med fasader och vackert trapparrangemang. Återgång till forna stilideal – på gott och ont? De väldiga glaspartiernas spröjsverk mot Allén kom mig att tänka på en småländsk punschveranda i megaformat. Calle medgav associationer till hembygden.

52. Skiss 5.

Calle utvecklade dessa idéer om fasader med en veckad volymbehandling som jag tyckte var fräscha men som han övergav.

53. Fasadskiss 6.

Calles hjärta låg nu mer åt traditionens håll. “Du skall inte stanna skissandet förrän ditt hjärta är med” hade Calles förste arbetsgivare och mentor Paul Hedquist (“Pulon”) gett honom som råd.

54. Perspektiv, mitt förslag.

Eftersom mitt hjärta inte slog riktigt som Calles ville jag visa honom på andra vägar med ett perspektiv. Volymernas livliga svängar kunde kanske förstärkas med takveck försedda med smala fönsterband? Det här var första och enda gången som den blide Calle blev riktigt arg på mig. Han gjorde strax en fasadskiss som visade hur det skulle vara, och han utgick ifrån en romantisk anläggning som ritats av honom:

55. Konferensanläggningen i Mullsjö.

Mullsjö konferensanläggning, genomfört av Dag Beskow. Jag gjorde ett nytt perspektiv på musikteatern.

56. Perspektiv, Calles alternativ.

Så skall det vara, sa Calle, och så blev det.

“Artisten” i Göteborg

57. Skisser och färdig plan.

Musik- teater- och operahögskolan “Artisten” fick Calle som plåster på såren efter tävlingen om musikteatern som han vann, men som sedan gick honom ur händerna. Calle lämnade generöst över projektet till mig, med den sedvanliga skissen som grund. En flickskola från 30-talet skulle återanvändas och få en tillbyggnad. De övre skisserna är hans förstudier som bevisade att det givna rumsprogrammet inte kunde inrymmas inom dessa koncept. Han löste problemet med en som det senare visade sig komplicerad plan lagd i 45 grader mot det befintliga huset. Skissen till den är försvunnen. Hans lösning gav möjlighet att skapa en serie vackra rum mot gården att brukas som vardagsrum för eleverna och publikfoajéer kvällstid. Det var just denna möjlighet som sporrade mig.

58. Fasadsammanställning och sektion.

Den inte helt självklara utvändiga volymbehandlingen och dess fasadkomposition upplevde jag som problematisk, och bad därför Calle göra skisser. Han använde sig av samma medaljongmotiv i spröjsningen som i operatävlingen. Helt OK i detta sammanhang tycker jag.

59. Från parken.

Fasaderna tog senare Tua Franklin och Olle Ahlborg hand om på ett suveränt sätt 59. Från parken, och Björn Thyberg åkte som en skyttel Stockholm-Göteborg för alla tunga sammanträden med “brukarna” medan jag fick tid att sitta på kontoret för att rita och ändra efter Björns informationer. Senare ritade han orgelsalen. Göran Flodholm ritade inredningen och färgsatte musikrummen och Karin Nyrén färgsatte foajéerna som gav en intressant lärdom. Kombinationen med den kadmiumröda väggen i entréhallen och duvgrå i omgivningen gav en oavsedd men lycklig magisk effekt; reflexen av det röda får de andra väggpartiernas gråhet att skifta nyans alltefter dagsljusets variation.

Jag envisades med mycket dagsljus i konsertsalen, något musikerna kände främmande, men med Calles stöd gav de med sig, och nu är de mer än nöjda. Gigantiska ljudtäta skjutluckor kan stänga av dagsljus och buller om så önskas, mästerligt konstruerade av den ende som kunde klara av detta, Olle Ahlborg. Den roligaste utmaningen var samarbetet med akustikern Jan-Inge Gustavsson. Vi hade lätt att förstå varandra. Vi utarbetade t.ex. ett system för variabel efterklangstid i form av rullgardiner längs konsertsalens väggar.

Tävlingen om högskolan i Jönköping

60. Högskola i Jönköping, modell.

Ett arbete till gjorde jag med Calle. Denna tävling orkade han inte med, nu ville han begränsa sig till små trevliga jobb. Men vi hade samråd. Och han gav min idé sitt bifall. Jag ville visa att en högskola kunde göras i stadens låga skala utan att bli mesig. Men det var inte så man ville ha det, högt och pampigt skulle det vara. Jag tyckte modellen var rolig – som ett kunskapens träd. Men det räcker ju inte.

S N O R R E L I N D Q U I S T I R A K P A L E S T I N A E T C

Att jobba med Calle Nyrén

Administration