Att jobba med Calle Nyrén

Print Friendly

Föredrag om Carl Nyrén 7 november 2012 av Snorre Lindquist

Vem var Carl Nyrén?  SÃ¥ här presenterades han av arkitekterna Gert WingÃ¥rdh och Rasmus Waern i SvD 20 november 2011:

“Nyrén var en ledstjärna i svensk arkitektur under flera epoker i sin lÃ¥nga karriär.  Han var inte bara den sista av det senare 1900-talets dominerande arkitekter utan även den mest inflytelserika.  Ralph Erskines inflytande var till stor del internationellt; Peter Celsings och Bengt Lindroos produkter var i mÃ¥nga stycken högklassiga men ocksÃ¥ mycket speciella.  NivÃ¥n pÃ¥ Carl Nyréns breda verksamhet var däremot sÃ¥ hög och jämn att den under lÃ¥ng tid definierade svensk arkitektur.”

http://www.svd.se/kultur/understrecket/carl-nyren-vardade-det-nordiska-ljuset_6646026.svd

1. Calle, porträtt.

1. Calle, porträtt.
 

Detta föredrag skall handla om hur det var att arbeta med arkitekten Carl Nyrén (eller Calle som vi tilltalade honom i vardagsslag), och om nÃ¥gra av hans projekt som jag fick jobba med, samt nÃ¥gra utvikningar.  Jag jobbade kontinuerligt med honom i c:a 25 Ã¥r.  Därefter jobbade jag mest med egna projekt eller hjälpte andra pÃ¥ Nyrénkontoret, som jag aldrig lämnade för andra uppdrag.

Första gÃ¥ngen jag mötte honom hade han redan börjat göra sig ett namn, Ã¥tminstone i arkitektvärden.  Det här var hösten 1966 och jag var nyutexaminerad sedan nÃ¥got Ã¥r.  Det var s.k. rekordÃ¥r och högkonjunktur.  Antalet arkitekter var för fÃ¥.  Man behövde i stort sett bara söka ut nÃ¥gra arkitektkontor man tyckte intressanta att jobba pÃ¥ och gÃ¥ dit och höra sig för.

2. Värnamo stadshus, exteriör.

2. Värnamo stadshus, exteriör.
 

Jag hade sett det nybyggda Värnamo Stadshus som Calle ritat och var fylld av beundran.  Jag tyckte den var som en symbol för en ny bättre tid – lätt, elegant och öppen med 

3. fullmäktigesalen

3. fullmäktigesalen
 

fullmäktigesalen framhävd så att man kunde se att där arbetades och ledamöterna kunde se ut över den stad de hade ansvaret för.

Calle satt vid en plastelinamodell till en tävling om huvudkontor för Zander & Ingeström invid Liljeholmsbron som han just vunnit; det var spännande vassa förskjutna kristalliniska volymer seglande över Årstaviken med ett nytänkande som dagens unga skulle gilla.

Jag sökte anställning och det första han frÃ¥gade mig var inte om mina meriter, utan vad jag tyckte om det han höll pÃ¥ med.  Ingen av de jag sökt anställning hos tidigare hade ställt en sÃ¥dan frÃ¥ga.  Här var det tydligen viktigare vad jag själv tyckte än vad jag tidigare gjort.  SÃ¥dan var han.

Carl Nyrén avvek frÃ¥n den konventionella föreställningen om bemärkta arkitekter – att de själva föder fram alla idéer.  Eftersom han hade sÃ¥ mÃ¥nga projekt och järn i elden överlät han väldigt mycket Ã¥t sina anställda arkitekter.  MÃ¥nga gÃ¥nger lämnade han en enkel handskiss som grund för ens egen tolkning, ibland fick man börja skissa själv.  Men han tog pÃ¥ sig att övertyga uppdragsgivaren och han stod för ansvaret utÃ¥t; därmed följde den självklara äran för det färdiga verket som ingen skall förmena honom.

Lättnaden i arbetsbördan tillät att han kunde han öka produktionen av projekt och bygga en erfarenhetsbank eller “bygglÃ¥da” som han kallade den och som han hade i huvudet.  Mängden av projekt gav en uppsjö av prövade uppslag till planprinciper, material, färger, dagsljusföring, inredningsval etc.  Dit gick han när han stod inför vägval.  När han fastnat för ett alternativ i “bygglÃ¥dan” kunde han utveckla det till nÃ¥got ännu bättre.  “BygglÃ¥dan” växte, nya idéer som prövades tillkom ständigt.  Projekteringen gick fort och var rationell, han behövde inte uppfinna hjulet pÃ¥ nytt varje gÃ¥ng.

Denna metod var en förklaring till hans framgÃ¥ngar.  En annan var de mÃ¥nga tävlingarna, som han ofta vann, och naturligtvis de byggda husen som prisades.  (Calle älskade att tävla.)  Allt detta, och hans opretentiösa vänliga sätt och sinne för ordning och tidhÃ¥llning skapade förtroende hos uppdragsgivare.

4. Skriften "---som krokigt skall bli".  Omslaget med plan av lÃ¥gstadieskola i Mörby.

4. Skriften “—som krokigt skall bli”.  Omslaget med plan av lÃ¥gstadieskola i Mörby.
 

Han hade en fantastisk förmÃ¥ga att fÃ¥ igenom okonventionella lösningar som annars skulle stoppats i denna tid där kortsynt sparsamhet och snusförnuftig rationalitet var allmän norm, och intresset för levande arkitektur var minimal hos uppdragsgivare.  Argumenten han använde anpassade han övertygande till denna mentalitet, de ekonomiska slog alltid bäst sa han.  Sina ideal och metoder förklarade han i det lilla gröna häftet  “Skriften “—som krokigt skall bli”.  Omslaget med plan av lÃ¥gstadieskola i Mörby.”

I denna skrift framgÃ¥r det hur viktigt det var för honom hur man upplevde anläggningens sammanhang, och att man skulle röra sig pÃ¥ ett vackert och otvunget sätt i den.  Jag skall exemplifiera med nÃ¥gra av hans tidigaste projekt:

5. Lågstadieskola, Oxelösund. Plan.

5. Lågstadieskola, Oxelösund. Plan.
 

Calle kunde här visa att man kunde slÃ¥ ihop korridor och grupparbetsrum och göra en besparing, därför vann han tävlingen om skolan.  PÃ¥ köpet fick uppdragsgivaren en minimalistisk lösning med stora kvaliteter.  Skolbarnen skulle direkt känna sig inlemmade i skolklassens gemenskap med en egen ingÃ¥ng, och ocksÃ¥ känna att de var del av en större gemenskap genom skjutdörrsförsedda öppningar till de andra klassrummen.

6. Arbetsrum i lågstadieskola, Oxelösund.

6. Arbetsrum i lågstadieskola, Oxelösund.
 

Dagsljus och solljus skulle strömma genom huset med mjuka dagrar frÃ¥n alla hÃ¥ll.  Enkla välstuderade detaljer, möbler och material samordnades i en helhetsupplevelse.

7.  Läroverk i Oxelösund.  Plan.

7. Läroverk i Oxelösund. Plan.
 

Husens skala fick inte upplevas som förkrossande, därför utnyttjade han gärna terrängen för att kröka till byggnaderna pÃ¥ ett vackert sätt som bröt upp korridorerna i mindre enheter och skapade varierande utblickar.  Man skulle intiutivt uppleva var man var och inte känna sig förlorad i en ofattbar verklighet.

8. IBM:s huvudkontor i Kista. Plan.

8. IBM:s huvudkontor i Kista. Plan.
 

Samma avsikt omsatt i en kontorsanläggning.

9. Vätterbyggdens folkhögskola, interiör.

9. Vätterbyggdens folkhögskola, interiör.
 

I Calles arkitektur från denna tid på 50- 60-talen kan man tydligt uppleva hur hans arkitektur var en länk mellan de nordiska modernisterna Gunnar Asplund, Alvar Aalto, Kåre Klint m. fl. och den tid som skulle komma.

10. Västerkyrkan i Lund, plan.

10. Västerkyrkan i Lund, plan.
 

Västerkyrkan i Lund.  I detta projekt provade Calle tankarna om “det krokiga” ett steg längre.  I ett frigjort formsprÃ¥k, suveränt genomfört med ett mjukt spel av dagsljus, gult tegel, trä och ett livfullt rörelsechema har han lyckats att med vikväggar öppna upp

11. ett högtidligt kyrkorum

11. ett högtidligt kyrkorum
 

ett högtidligt kyrkorum till tvÃ¥ intima andaktsrum.  Men detta “krokiga” projekt kostade honom för mycket i studier och arbetstimmar ansÃ¥g han.  I sÃ¥ fall var det värt det, anser jag.  Hans kommande projekt fick mer av förenklingar och systematik.

12. två intima andaktsrum.

12. två intima andaktsrum.
 

Jag blev alltid lika förbluffad över Calles förmÃ¥ga att analysera ett byggnadsprogram och oftast som med ett trollslag göra en skiss med enkla streck som tog fram de väsentliga kvaliteterna i hans tanke, och som kunde vägleda mig i det fortsatta arbetet.  Tyvärr hamnade skisserna sedan snabbt i papperskorgen, men jag lyckades rädda nÃ¥gra i ett projekt som jag skall visa längre fram.

Calle gav mycket fria tyglar till dem han litade pÃ¥ och som kände för hans arbetssätt, fast man fick vara beredd pÃ¥ “tummen ner” ocksÃ¥.  Det sporrade mig, men jag var alltid noga med att hÃ¥lla honom underrättad om och diskutera vad jag höll pÃ¥ med och avlyssna hans reaktion och förslag, det uppskattade han.

Nya idéer frÃ¥n oss tog han Ã¥t sig, och de blev snabbt hans egna i omvärldens ögon, han försökte inte ändra pÃ¥ det.  Det ingick i spelet.  Alla uppskattade inte detta och slutade för att öppna eget.

Mig passade det alldeles utmärkt.  Att fÃ¥ vara med vid sidan av en sÃ¥dan som Calle kände jag som en stor förmÃ¥n – faktiskt ofta ocksÃ¥ en stor lycka.  Det räckte för mig.  Jag lärde mig och utvecklades, och jag fick privilegiet att vara med att sätta prägel pÃ¥ en epok, det inser jag nu i efterhand.  Och jag slapp den tunga bördan som arbetsgivare att jämt hÃ¥lla mig väl med mÃ¥nga gÃ¥nger trÃ¥ngsynta och oförstÃ¥ende representanter för uppdragsgivaren.  Som chef var han för mig den bäste, som mentor livslÃ¥ngt inspirerande och utmanande.

Med dessa ord som bakgrund skall jag nu ge kommentarer till några av Calles projekt som jag jobbat med.

Arrheniuslaboratoriet i Frescati.

13. Arrheniuslabbet, Stommen monteras.

13. Arrheniuslabbet, Stommen monteras.
 

Detta var det första projekt jag startade med hos Calle hösten 1966.  DÃ¥ fanns systemet för labbet i princip utarbetat; försörjningssystem för “media”, mÃ¥ttsystem för inredning, teknisk försörjning och stomme.  Calle ville ha fasadpelarna stÃ¥ende fritt utanför huset, en sÃ¥dan galenskap hade inte förr skÃ¥dats i riket.  Han fick idén förankrad hos Kungliga Byggnadsstyrelsen tack vare den berömde byggnadskonstruktören Sven Tyrén, till min stora beundran för bÃ¥da.  Jag fick var med vid alla dessa möten.  Sedan dess har jag förstÃ¥tt att inget är omöjligt bara man är tillräckligt oförvägen, rationell och envis.

14. Arrheniuslabbet, perspektiv.

14. Arrheniuslabbet, perspektiv.
 

Perspektivteckningen är min.  Den födde idén till frontfasadens utformning, inspirerad av Värnamo Stadshus.  Huset skulle höljas i ett delvis transparent tunt skal av glas, trä och metall.  Betongstommens element skulle avteckna sig bÃ¥de invändigt och utvändigt, tektonisk kristallklarhet eftersträvades.  En detaljerad plasticitet och skugg-/speglingseffekter skulle motverka husets nÃ¥got brutala i skala det väna DjurgÃ¥rdslandskapet.

15. Arrheniuslabbet, entrésidan.

15. Arrheniuslabbet, entrésidan.
 

Principen upprepades pÃ¥ olika sätt i Stockholms Sparbank och Pharmacias kontor.  Oändliga utbyggnadsmöjligheter med en enkel standardiserad bygglÃ¥da skulle demonstreras för ögat.  SÃ¥dan var tidens ljusa melodi.  Att Calle godtog min idé frÃ¥n perspektivet gav mitt självförtroende en enorm knuff framÃ¥t.  Bertil Brodin förbättrade entrésidans fasad och stod för genomförandet av projektet som var färdigt 1973.

Pharmacias kontor, Uppsala

16. Kontor, labb och fabrik.

16. Kontor, labb och fabrik.
 

Calle ville att kontorslängan skulle sväva i luften sÃ¥ att de lÃ¥ga enplanslaboratorierna kunde ha ögonkontakt med fabrik och lager pÃ¥ andra sidan kontoret.  Forskare, tjänstemän och arbetare som en samverkande familj, sÃ¥ var det tänkt.  Pionjäranda skulle uttryckas.  Allt skulle upplevas oändligt utbyggbart och expansivt.  Jag satte igÃ¥ng att skissa.  Mitt första perspektiv visade ett hus upphissat pÃ¥ konventionella i fasaden inbyggda pelare.  Eftersom ventilationsförsörjningen enligt dÃ¥tidens teknik skulle kräva alltför stort utrymme under bjälklaget (spännvidden c.a 12 m. krävde tjocka s.k. TTK-kasetter) blev vÃ¥ningshöjden för stor.  Dessutom förstod jag att Calle ville ha nÃ¥gonting djärvare som impade pÃ¥ amerikanska besökare.  Det blev tummen ner.

Jag tänkte dÃ¥ ut en princip för kontorshusets förtillverkade stomme jag knappt vÃ¥gade tro vara möjlig; glesa utanför fasaden stÃ¥ende prefabricerade betongpelare försedda med konsolknoppar som bar upp fasadbalkarna.  Calle gillade idén och vÃ¥r konstruktör gick i god för den.

17. Kontorshuset, fasad.

17. Kontorshuset, fasad.
 

61. Pharmacia sett från Upsalaslätten.

61. Pharmacia sett från Upsalaslätten.
 

Idén medgav att ventilationskanaler inklädda i rostfri stÃ¥lplÃ¥t som utbuktande glänsande rör kunde dras i fönsterbröstningarna utan komma i konflikt med pelarna eller inkräkta pÃ¥ rumshöjden som de skulle ha gjort om de legat i korridortak; en lösning som minimerade vÃ¥ningshöjderna.  TvÃ¥ platsgjutna hiss/trapphustorn med fläktrum i toppen stagar upp sÃ¥ huset inte ramlar omkull i uppsalaslättens hÃ¥rda vindar.  Calle insisterade pÃ¥ extremt utstickande bursprÃ¥k som fÃ¥gelholkar för kontorspersonalens vilopauser och samvaro.  Mats Edblom och Björn Malmström fullföljde kontorsprojektet, som var färdigt c:a 1970.

18. personalrestaurangen.

18. personalrestaurangen.
 

19. huvudkontorets trapphallar med burspråk

19. huvudkontorets trapphallar med burspråk
 

Färgsättningen i personalrestaurangen och huvudkontorets trapphallar med bursprÃ¥k pÃ¥verkades av bildkonstnären Erik Zetterberg.  Samarbetet med konstnärer blev härefter viktigt för Calle, och inspirerade honom mycket.

Ett annat exempel:

20. Kyrkan i Umeå med väggdekor av Åke Pallarp.

20. Kyrkan i Umeå med väggdekor av Åke Pallarp.
 

Kyrkan i Umeå med väggmålningar av Åke Pallarp.

Stockholms Sparbank.

21. Plan, sektion.

21. Plan, sektion.
 

62. Stockholms sparbank. Mot korsningen Hamngatan/Regeringsgatan.

62. Stockholms sparbank. Mot korsningen Hamngatan/Regeringsgatan.
 

Stockholms Sparbank i kv. Spektern vid Hamngatan stod färdigt 1975.  Det här var första gÃ¥ngen jag fick ansvaret att genomföra ett stort projekt frÃ¥n första skiss till invigd byggnad.  Detta sa Calle inte frÃ¥n början, det bara blev sÃ¥, eftersom han var sÃ¥ upptagen av Pharmacia och annat.  Hur vÃ¥gade han, jag var ju knappt torr bakom öronen som arkitekt?  Han fanns där som stöd och skissade själv ibland.

Uppdragsgivaren ville ha s.k. kontorslandskap, nÃ¥got ganska nytt dÃ¥.  Systemet med dubblerade förtillverkade pelare/balkar med mellanliggande schakt för ventilationskanaler och hissar/trapphus var mitt förslag.  Bjälklaget av s.k. TT-kasetter medgav stora spännvidder, fria ytor och att kanalisationen kunde spridas pÃ¥ ett smart sätt som inte inkräktade pÃ¥ vÃ¥ningshöjden som kunde hÃ¥llas pÃ¥ lÃ¥ga 360 cm.  De dubblerade grova balkarna delade visuellt upp de väldiga kontorsytorna i mindre intimare sektioner.

Detta system skulle göra det möjligt att bygga om radikalt i framtiden.  Det fanns ursprungligen en tanke hos mig att även trapphus, hisschakt och ventilationsschakt skulle kunna flyttas eller byggas om och rulltrappor passas in i systemet om man sÃ¥ ville.

Riktigt sÃ¥ radikalt blev inte slutresultatet; diagonalgÃ¥ende försträvande balkar ersattes snart med glidformsgjutna trapphus/hissar som tog upp horisontalkrafterna, och källarvÃ¥ningarna med sina stora bankvalv byggdes av platsgjuten betong.  Flexibiliteten inför rivningar och ombyggnader minskade därmed.

Med tidens alla rivningar av gamla kvarter skulle Hamngatan breddas för bilarnas framkomlighet.  Vi unga opponerade oss mot funktionalismens respektlöshet inför äldre bebyggelse och städernas historiska gatunät och platsbildningar.  Jag och Mats Ã…stedt som jobbade med mig föreslog att tre kontorsvÃ¥ningar skulle kraga ut sex meter mot Hamngatan för att mildra den negativa effekten pÃ¥ gaturummet.

Calle tände pÃ¥ idén, men ett krux var att han dÃ¥ mÃ¥ste sätta sig upp mot den gamle funktionalisten Markelius, som han beundrade.  Ty idén korsade Celsings och Markelius planer att deras hus, Kulturhuset respektive “Sverigehuset” som ritades samtidigt, skulle sticka fram och exponeras i gatupartiets ändar.  Vi argumenterade att denna lösning verkade för gaturummets upplösning mellan Sergelstorg och KungsträdgÃ¥rden, och Stadsbyggnadskontorets chef tog intryck, men rÃ¥dde oss att uppvakta Markelius i den känsliga saken.  Han var ju ändÃ¥ Stockholms förre stadsarkitekt och högt respekterad.  Det gjorde vi.  Markelius blev trumpen och kunde inte lÃ¥ta sig ruckas, och Calle blev pÃ¥tagligt generad.  Men historien slutade ändÃ¥ lyckligt, vÃ¥rt förslag godkändes i Byggnadsnämnden.  Senare fick kvarteret bredvid en motsvarande utdragning av fasaden.

22. Perspektiv, förstudie.

22. Perspektiv, förstudie.
 

“Spännbockarna” av stÃ¥l som de utkragade vÃ¥ningarna hänger i var min idé som Calle omedelbart tog till sig.  De blev husets signum mot Hamngatan.

Nu var det Ã¥ren efter 1968, stormiga Ã¥r; Vietnamkrigets, omprövningarnas och auktoritetsupprorens tid.  Det surrade av heta politiska diskussioner pÃ¥ kontoret.  Vi unga var alldeles kollosalt revolutionära.  ÄndÃ¥ försörjde Stockholms Sparbank oss, vi Ã¥t förargligt nog ur kapitalets hand som man sa, det gick ju inte att undvika.

Man skulle ocksÃ¥ vara klädd pÃ¥ ett “progressivt” sätt.  Det kom klagomÃ¥l till Calle frÃ¥n Wahlings, det stora VVS-kontoret, där man oroade sig för vÃ¥r uppdragsgivares reaktioner och vädjade om byte till kavaj och slips.  Calle tog oss kanske i försvar, eller lÃ¥tsades som det regnade.  Han tyckte väl inte att det var hans sak.  Det politiska intresset bestod hos mig och ledde efter mÃ¥nga Ã¥r till mitt engagemang mot krigspolitiken i Mellanöstern.

Calle var aldrig rädd för att ta Ã¥t sig kritik, nej han trängtade efter ärliga reaktioner frÃ¥n oss pÃ¥ sÃ¥dant han själv höll pÃ¥ med.  DÃ¥ kunde han välja vägriktning.  Men han kunde ocksÃ¥ vara otroligt envis, för det mesta med rätta.  Men det hände naturligtvis att man tyckte att hans idé var Ã¥t helsike fel.

23. Kv.Spektern mot Hamngatan.

23. Kv.Spektern mot Hamngatan.
 

24. Kv.Spektern mot Regeringsgatan.

24. Kv.Spektern mot Regeringsgatan.
 

Som t.ex. när han förälskat sig i en fasad till en ljusgÃ¥rd i ett bibliotek ritat av av Louis Kahn som han sett i USA.  Det var fyra väggar av betong med ett enormt cirkulärt hÃ¥l i varje vägg som exponerade vÃ¥ningarna innanför.

En sÃ¥dan idé ville han ha omsatt i plÃ¥t och glas pÃ¥ Stockholms Sparbank mot Regeringsgatan; han Ã¥terkom ständigt till tanken.  Jag var ju satt till att handlägga projektet, och jag fick spader.  Idén var mig fullständigt obegriplig.

Det enda sättet att gÃ¥ framÃ¥t var dÃ¥ att komma med en helt annan idé, och hoppas pÃ¥ att han tog den.  Och det gjorde han! Det var sÃ¥ de indragna övre vÃ¥ningarna och de transparenta fasadhorisontalerna kom till pÃ¥ Stockholms Sparbank, 23. Kv.Spektern mot Hamngatan.

Calle gillade den idén mycket bättre när allt kom i kring, och tog den till sig.  Jag tror att Calle trivdes med visst motstÃ¥nd och ifrÃ¥gasättande.  Han var befriande icke-auktoritär och utan prestigelÃ¥sning.

25. Vinterträdgården.

25. Vinterträdgården.
 

OcksÃ¥ vinterträdgÃ¥rden med balkonger för personalens vilopauser var min idé, men mÃ¥nga andra hos Nyréns satte ocksÃ¥ sin prägel pÃ¥ huset.  Mats Ã…stedt kom fram till idén med fönstersättning och fasadfärg.  Fasaderna är av det slag det man nu kallar “high tech”, gjorda i Sydtyskland av firman Gartner.  Ett enormt fläktrum längst upp mot Hamngatan är nu ombyggt till kontor, ritat av Anders Pyk m.fl. pÃ¥ Nyréns.  Under Hamngatan ritade Göran Flodholm en simhall och en motionshall för personalen, där är nu en butik.  Gatuplanets butiker byggs om jämt och ständigt.  De har nu fÃ¥tt väldiga uppglasningar och en förlängning i glas av vinterträdgÃ¥rden fram till Regeringsgatan, ändringar som huset visserligen tÃ¥l; dess koncept är starkt nog.  Ändringarna av butiksfasaderna känns klÃ¥fingriga och onödiga.  SÃ¥ ritades de ocksÃ¥ av utomstÃ¥ende arkitekter.

Från radikal modernism till sökande i äldre ideal

27. Immanuelskyrkan i Jönköping. Exteriör.

27. Immanuelskyrkan i Jönköping. Exteriör.
 

28.  Immanuelskyrkan i Jönköping. Interiör.

28. Immanuelskyrkan i Jönköping. Interiör.
 

29. Handelsbankens tillbyggnad vid Blasieholmstorget.

29. Handelsbankens tillbyggnad vid Blasieholmstorget.
 

Året 1976 stod Immanuelskyrkan i Jönköping och Handelsbankens tillbyggnad i kv. Fersenska terassen vid Blasieholmstorget klara. Det förra verket under medverkan av Johan Nyrén och Bent Acking, det senare handlagt av Mats Edblom.

30. Trygg-Fylgias kontor på Brahegatan.

30. Trygg-Fylgias kontor på Brahegatan.
 

Calle tog här upp en idé frÃ¥n Trygg-Fylgiakontoret pÃ¥ Brahegatan i Stockholm frÃ¥n 1965.  Tio Ã¥r tidigare hade Calle ritat Trygg-Fylgias kontorshus som fyllde ett gammalt kvarter i Helsingborg.  Dessa byggnadsverk bröt ny mark för arkitektur anpassad till äldre städer, och de tvÃ¥ senaste använde sig av bursprÃ¥k pÃ¥ rad som uttrycksmedel.  Den nya tendensen upplevde jag som typiskt för Sverige, och vi var de stolta pionjärerna.  De fick en rad efterföljare i nyrénarkitekturen.

Gottsunda Kyrka, Uppsala

31. Gottsunda kyrka. Plan.

31. Gottsunda kyrka. Plan.
 

32. Gottsunda kyrka. Förhall.

32. Gottsunda kyrka. Förhall.
 

Här fick jag genomföra ett projekt som fanns i skiss frÃ¥n arkitekttävlingen som föregick.  Mats Ã…stedt hade assisterat Calle med den och säkert pÃ¥verkat mycket, nu hade han flyttat till ett annat arkitektkontor.

Zwonimir Juric, “Zwonko” kallad, blev min kompanjon när vi ritade kyrkan som blev färdig 1980.  Denne originelle arkitekt och enstöring hade emigrerat till sitt drömland Sverige frÃ¥n Jugoslavien efter att ha fÃ¥tt sin utbildning där efter kriget.  Han förde med sig en bred bildning och ett brinnande konstintresse med mÃ¥nga intryck frÃ¥n resor i hela Europa och hade bestämda och välartikulerade Ã¥sikter och var en skicklig snabbtecknare.  Han gjorde smÃ¥ fina karikatyrer av dem han gillade pÃ¥ arkitektkontoret.  Han kunde ocksÃ¥ snacka skit om folk och var känd för att vara svÃ¥r att samarbeta med.  När vi lärt känna varandra gick allt pÃ¥ räls, och vi hade roligt.  Zwonko lärde mig bl.a. att förstÃ¥ känslan av rytm och rörelse i en byggnads uttryck, han är nog den vid sidan av Calle som betytt mest för mig som arkitekt.

33. Gottsunda kyrka. Kyrksalen.

33. Gottsunda kyrka. Kyrksalen.
 

Göran Flodholm ritade inredningen med Karin Nyrén som var med pÃ¥ ett hörn, Olle Ahlborg ritade snickerierna – allt var i trä.  Vilket team!

34. Gottsunda kyrka. Kyrkan och klockstapeln.

34. Gottsunda kyrka. Kyrkan och klockstapeln.
 

Zwonko ritade klockstapeln som blev breddad nedtill för att inrymma ett “bisättningsrum” för de döda.  Calle bestämde den rosa färgen pÃ¥ utvändig panel och grönockra pÃ¥ fönstersnickerierna efter att ha begrundat färgsättningen pÃ¥ Stockholms storkyrka.  Detta chockade mig – sockersött tyckte jag.  Jag hade velat ha Falu rödfärg pÃ¥ panelen och engelskt rött pÃ¥ finsnickerier.  Det hade skapat ett kärvare uttryck en harmonisk helhet som understrukit listverkens och snickeridetaljernas samspel, tycker jag än i dag.  Men Calle var envis.

Länsstyrelsen m.m. i Malmö

26. Länsstyrelsen i Mamö.

26. Länsstyrelsen i Mamö.
 

Detta jättekomplex i en Malmöstadsdel frÃ¥n förra sekelskiftet och Jugend-tid var färdigt 1981.  Calles första skisser hade huvudentrén mot en sidogata.  TrÃ¥kigt tyckte jag och prövade en idé med en entré i en lÃ¥ng arkad mot Rörsjö-esplanaden.  Calle tog den direkt och sedan fick jag genomföra projektet.

Mats Åstedt ritade fasaderna, skickligt anpassade till den gamla stadsdelen och svåra, eftersom nya energikrav som tvingade oss till alldeles för små fönster beslutats av Fälldin-regeringen; tiden var första oljekrisens och kärnkraftsorons.

Det tidiga nittonhundratalets Jugend blev nu en inspirationskälla för oss, Ã¥tminstone mig och Mats Ã…stedt.  Tiden ropade pÃ¥ hus som levde ihop med omgivande traditionell miljö.  Modernismens torftiga uttrycksmedel räckte helt enkelt inte till, men det där med postmodernismens teori som diskuterades i utländska tidskrifter gäspade vi mest Ã¥t, det var inte teorin eller utländska exempel som tände oss.  Det samma gällde för Calle, han struntade i dogmer.

Jönköpings järnvägsstation

36. Jönköpings järnvägsstation. Vänthall.

36. Jönköpings järnvägsstation. Vänthall.
 

37. Kontorets fjällstuga.

37. Kontorets fjällstuga.
 

Ett stationshus inspirerat av en fjällstuga …!  Skissen Calle gjorde var väldigt enkel: en knixigt krökt huskropp i tvÃ¥ plan som “famnade” Vättern, en gÃ¥ngbro till stadens centrum.  Sedan fick jag ta över och började försöka tänka som Calle, vilket inte alltid var sÃ¥ lätt; han hade ofta tankar som överraskade.  Det blev ett knixigt krökt tak lutande mot Vättern med en tvÃ¥vÃ¥ningsrygg mot staden och ett loft i stora väntsalen som kontorets fjällstugas.

35. Jönköpings järnvägstation. Fasad mot Vättern.

35. Jönköpings järnvägstation. Fasad mot Vättern.
 

Utsikten frÃ¥n loftet behövde tre stora kupor, ocksÃ¥ de fick knixiga former; pÃ¥ nÃ¥got sätt kom jag att tänka pÃ¥ Helsingfors centralstation ritad av Eliel Saarinen.  En studieresa till Amsterdams Jugendarkitektur (Berlage, de Klerk) betydde ocksÃ¥ mycket för mig.  Stationen var klar 1982.

Sveriges ambassad i Riyadh

38. Ambassadtomten.  

38. Ambassadtomten.
 

Kring 1980 fick Calle i uppdrag att rita Sveriges nya ambassad i Saudiarabien.  Han utvecklade en idé som jag fick genomföra.  Arbetet skulle ske i samarbete med firman VBB som arbetat i landet.  Tiden var för knapp för mig att besöka landet och platsen, sÃ¥ jag fick lÃ¥ta mig vägledas av Calles beskrivningar och av mina arbetskamrater pÃ¥ VBB som hade erfarenheter.  Jag satt en hektisk sommar pÃ¥ VBB och pumpade dem pÃ¥ allt de visste och ritade sÃ¥ att svetten lackade.  Besök skulle göras när bygget kommit en bit sades det, men när det var dags var Byggnadsstyrelsens budget slut.  Jag har aldrig varit där, och ambassaden är inte ens dokumenterad av en proffsfotograf, därför är den ganska okänd i arkitektkretsar.

39. Ambassadörens bostad. Planer, sektioner och fasader.  

39. Ambassadörens bostad. Planer, sektioner och fasader.
 

40. Perspektiv, kansliet.  

40. Perspektiv, kansliet.
 

Riyadh ligger mitt i den arabiska öknen.  Tomten fylls upp av en trädgÃ¥rd som lever tack vare avsaltat havsvatten.  Barockformerna var Calles, och jag hjälpte honom att snitsa till trädgÃ¥rden.

42. Ambassadörens representationssalong.  

42. Ambassadörens representationssalong.
 

Inredningen gjordes av Göran Flodholm och blev mer svensk.

41. Kansliets entré.  

41. Kansliets entré.
 

Träd och palmer bör numera vara fullvuxna.  Ambassaden skulle se svensk ut, men här klappar inte mitt hjärta.  Den ser i mitt tycke mer ut som en byggnad i Indien i brittisk kolonialstil ritad av Sir Edwin Lutyens.  Ibland var det kluvet för mig att jobba för Calle.

Tävlingen om en musikteater i Göteborg

47. Tävling om musikteater i Göteborg. Modell.  

47. Tävling om musikteater i Göteborg. Modell.
 

43. Rumsschema.  

43. Rumsschema.
 

Calle bad mig hjälpa honom med denna tävling som han personligen inbjudits till.  Jag kände att det bara var han som kunde göra utkastet och att jag skulle avhÃ¥lla mig frÃ¥n att själv börja skissa.  NÃ¥gra mÃ¥nader gick utan att han presterat nÃ¥got.  Jag var tvungen att pÃ¥minna honom att tiden började rinna ut.  Han bekände att han hade svÃ¥rt att komma igÃ¥ng.  Jag blev chockad, sÃ¥dana problem hade han aldrig tidigare visat.  Jag arbetade dÃ¥ fram detta schema över rummens storlek i skala 1:400, deras funktion och inbördes sammanhang, och jag lade ner stor möda pÃ¥ att lägga upp det pedagogiskt, eftersom vi aldrig arbetat tidigare med ett liknande projekt.  När Calle fick se schemat lossnade det för honom och han började spruta fram skisser som vi diskuterade efter hand.  Calle hade ingen bygglÃ¥da för operahus, det var väl där hindret legat.  Denna gÃ¥ng räddade jag hans skisser frÃ¥n papperskorgen.

44. Skiss 1.  

44. Skiss 1.
 

I denna hans första skiss ser man tydligt att hans lust här lÃ¥g till att pröva dansande former, själv älskade han att dansa.  Rörelser i arkitekturen skulle ge uttryck för fest, nÃ¥got han tyckte passade denna byggnad.  En symmetrisk hÃ¥llning avtecknar sig.  Den festliga sidan vänder sig mot Allégatan och TrädgÃ¥rdsföreningen, den tekniska sidan vänder sig inÃ¥t tomten.

45. Skiss 2.  

45. Skiss 2.
 

Planutkastet börjar stadga upp sig i nästa skiss, men den tekniska sidan återstår att ge en form.

46. Skiss 3.  

46. Skiss 3.
 

Planen har fÃ¥tt en mer utdragen form, som medger plats för ett lÃ¥ngsträckt parkeringshus som jag börjat skissa pÃ¥.  Huset har nu en markerad Ã¥tskillnad mellan “fest”-sida och teknisk sida.  Modellbilden ovan illustrerar detta.  Det i tävlingsprogrammet tillhörande parkeringshuset syns bakom musikteatern.

48. Översiktsplan.  

48. Översiktsplan.
 

Operabyggnad placerad i en ring av all̩er och parker utanf̦r stadens valvgrav Рen tradition fr̴n Wien.

49. Foajé- och scenplan.  

49. Foajé- och scenplan.
 

Färdig planskiss.  Jag tog pÃ¥ mig att arbeta vidare med operasalongen.

50. Stora salongen, sektioner.  

50. Stora salongen, sektioner.
 

Klassisk form i enlighet med programönskemÃ¥len.  Nytänkandet var innertaket som tekniskt sett var enligt gasklockans princip.  Flexibel rumsvolym ger stor möjlighet till variabel efterklangstid utan energiförluster, nÃ¥got som aldrig prövats tidigare.  VÃ¥r akustiker Jan-Inge Gustavsson gav OK till denna min idé.  Över orkesterdiket hänger en baldakin som Ã¥terkastar de för orkestern sÃ¥ viktiga förstagÃ¥ngsreflexerna.  Konstnären Ã…ke Pallarp tillkallades och kom med goda uppslag.

51. Skiss 4.  

51. Skiss 4.
 

Calle fortsatte med fasader och vackert trapparrangemang.  Ã…tergÃ¥ng till forna stilideal – pÃ¥ gott och ont?  De väldiga glaspartiernas spröjsverk mot Allén kom mig att tänka pÃ¥ en smÃ¥ländsk punschveranda i megaformat.  Calle medgav associationer till hembygden.

52. Skiss 5.  

52. Skiss 5.
 

Calle utvecklade dessa idéer om fasader med en veckad volymbehandling som jag tyckte var fräscha men som han övergav.

53. Fasadskiss 6.  

53. Fasadskiss 6.
 

Calles hjärta lÃ¥g nu mer Ã¥t traditionens hÃ¥ll.  “Du skall inte stanna skissandet förrän ditt hjärta är med” hade Calles förste arbetsgivare och mentor Paul Hedquist (“Pulon”) gett honom som rÃ¥d.

54. Perspektiv, mitt förslag.  

54. Perspektiv, mitt förslag.
 

Eftersom mitt hjärta inte slog riktigt som Calles ville jag visa honom pÃ¥ andra vägar med ett perspektiv.  Volymernas livliga svängar kunde kanske förstärkas med takveck försedda med smala fönsterband?  Det här var första och enda gÃ¥ngen som den blide Calle blev riktigt arg pÃ¥ mig.  Han gjorde strax en fasadskiss som visade hur det skulle vara, och han utgick ifrÃ¥n en romantisk anläggning som ritats av honom:

55. Konferensanläggningen i Mullsjö.  

55. Konferensanläggningen i Mullsjö.
 

Mullsjö konferensanläggning, genomfört av Dag Beskow.  Jag gjorde ett nytt perspektiv pÃ¥ musikteatern.

56. Perspektiv, Calles alternativ.  

56. Perspektiv, Calles alternativ.
 

Så skall det vara, sa Calle, och så blev det.

“Artisten” i Göteborg

57. Skisser och färdig plan.  

57. Skisser och färdig plan.
 

Musik- teater- och operahögskolan “Artisten” fick Calle som plÃ¥ster pÃ¥ sÃ¥ren efter tävlingen om musikteatern som han vann, men som sedan gick honom ur händerna.  Calle lämnade generöst över projektet till mig, med den sedvanliga skissen som grund.  En flickskola frÃ¥n 30-talet skulle Ã¥teranvändas och fÃ¥ en tillbyggnad.  De övre skisserna är hans förstudier som bevisade att det givna rumsprogrammet inte kunde inrymmas inom dessa koncept.  Han löste problemet med en som det senare visade sig komplicerad plan lagd i 45 grader mot det befintliga huset.  Skissen till den är försvunnen.  Hans lösning gav möjlighet att skapa en serie vackra rum mot gÃ¥rden att brukas som vardagsrum för eleverna och publikfoajéer kvällstid.  Det var just denna möjlighet som sporrade mig.

58. Fasadsammanställning och sektion.  

58. Fasadsammanställning och sektion.
 

Den inte helt självklara utvändiga volymbehandlingen och dess fasadkomposition upplevde jag som problematisk, och bad därför Calle göra skisser.  Han använde sig av samma medaljongmotiv i spröjsningen som i operatävlingen.  Helt OK i detta sammanhang tycker jag.

59. FrÃ¥n parken.  

59. Från parken.
 

Fasaderna tog senare Tua Franklin och Olle Ahlborg hand om pÃ¥ ett suveränt sätt  59. FrÃ¥n parken, och Björn Thyberg Ã¥kte som en skyttel Stockholm-Göteborg för alla tunga sammanträden med “brukarna” medan jag fick tid att sitta pÃ¥ kontoret för att rita och ändra efter Björns informationer.  Senare ritade han orgelsalen.  Göran Flodholm ritade inredningen och färgsatte musikrummen och Karin Nyrén färgsatte foajéerna som gav en intressant lärdom.  Kombinationen med den kadmiumröda väggen i entréhallen och duvgrÃ¥ i omgivningen gav en oavsedd men lycklig magisk effekt; reflexen av det röda fÃ¥r de andra väggpartiernas grÃ¥het att skifta nyans alltefter dagsljusets variation.

Jag envisades med mycket dagsljus i konsertsalen, nÃ¥got musikerna kände främmande, men med Calles stöd gav de med sig, och nu är de mer än nöjda.  Gigantiska ljudtäta skjutluckor kan stänga av dagsljus och buller om sÃ¥ önskas, mästerligt konstruerade av den ende som kunde klara av detta, Olle Ahlborg.  Den roligaste utmaningen var samarbetet med akustikern Jan-Inge Gustavsson.  Vi hade lätt att förstÃ¥ varandra.  Vi utarbetade t.ex. ett system för variabel efterklangstid i form av rullgardiner längs konsertsalens väggar.

Tävlingen om högskolan i Jönköping

60. Högskola i Jönköping, modell.  

60. Högskola i Jönköping, modell.
 

Ett arbete till gjorde jag med Calle.  Denna tävling orkade han inte med, nu ville han begränsa sig till smÃ¥ trevliga jobb.  Men vi hade samrÃ¥d.  Och han gav min idé sitt bifall.  Jag ville visa att en högskola kunde göras i stadens lÃ¥ga skala utan att bli mesig.  Men det var inte sÃ¥ man ville ha det, högt och pampigt skulle det vara.  Jag tyckte modellen var rolig – som ett kunskapens träd.  Men det räcker ju inte.