Irakiskt motstånd åren 2003 – 2010

Print Friendly

Innehållsförteckning

1. Förord

2. Inledning

3. Sanningen om kriget och massmedias roll

4. Motstånd i Irak, en historisk bakgrund

5. Irakiernas motståndskamp är legitim

6. De första åren

7. Iran, USA:s nya kompanjon ingriper

8. Problemen med Al-Qaida, The Islamic Party, Al-Sahwa och “the Surge”

9. Situationen för motståndet åren 2003 – 2010

10. Islams roll som enande kraft

11. Sekterismen finns främst hos de Iranlojala shiiterna

12. Etniska motsättningar: kurder, turkmener och araber

13. Det irakiska motståndets politiska program och målinriktningar

14. Villkoren för motståndskampen i Irak

15. Det väpnade motståndets taktik – och USA:s

16. Den humanitära katastrofen – fakta och statistik

17. Om självmordsbombare, attentat och mediadesinformation

18. Organisationer som arbetar på ett politiskt plan för ett enat motstånd

19. Vilka grupper bör räknas till den väpnade motståndsrörelsen?

20. Motståndsgrupper A -F, en översikt

21 A. The Jihad and Change Front

22. B. The General Command of the Armed Forces – The Iraqi army

23. C. Självständiga fraktioner

24. D. The Islamic State in Iraq och ISIS

25. E. The Supreme Command of the Jihad and Liberation Stuggle

26. F. The Political Council of the Iraqi Resitance

27. Kollaboratörer och miliser på ockupationens sida

28. Badr-milisen

29. The Islamic Party – en falsk motståndsrörelse

30. Dawapartiets milis

31. Kurdiska peshmergan

32. Iraks Nationella Garde (Wolf-, Scorpion, Abu Al-Walid- m.fl. brigader)

33. Irans Nationella Garde (samt Itilaat, iranska tjänstemän)

34. Ahmad Al-Chalabis milis

35. Mehdi-armén (under Muqtada al- Sadr)

36. Al Sahwa/Awakening Councils

37. Israel – Iraks tredje ockupationsmakt

38. Slutord

39. Tidsaxel för ockupationen och motståndet

40. Källor och referenser

41. Länkar till andra informationskällor

 

1. Förord

Denna berättelse om motståndet i Irak åren 2003 – 2010 är tillkommen i intensivt samarbete med Eftikhar Hashem Al-Husseiny. Jag träffade henne första gången sommaren 2005 när jag organiserade en studiecirkel om Irakkonflikten på ABF i Stockholm.

Eftikhar Hashem är ursprungligen irakiska. År 1994 kom hon till Sverige och fick efter universitetsstudier i svenska språket och konsthistoria en anställning på ett statligt museum. Hon är född i Bagdad men hennes familj kom från södra Irak. USA:s första angreppskrig mot Irak upplevde hon på plats och såg sin bästa vän svårt brännskadad av en flygbomb. Upplevelsen blev avgörande för henne senare i solidaritetsarbetet för Irak. Tillsammans med sin man som också har sitt ursprung i Irak har de lagt ned ett stort arbete på att samla information om Irakfrågan och organisera solidaritetsaktioner.

Vårt samarbete startade när hon år 2006 bad mig göra en svensk översättning av den engelska undertexten i en video gjord av motståndsfraktionen Al-Rashedeen Army med titeln ”Code of Silence” som beskrev hur det väpnade motståndet arbetade i Irak. Videon visades sedan på ABF i Stockholm. Förtjust över mitt arbete bad hon mig göra en språkriktig version av hennes på knagglig svenska skrivna pamflett “Irakiskt motstånd – mellen folkligt stöd och ockupationslögner”, uppdaterad 2007-03-19.

Det var genom den palestinske journalisten Mousa Almllahi som Eftikhar Hashem fick kontakt med the Muslim Scholars in Iraq (AMSI) (länk) och dess talesman Dr. Muhammed Bashar Al-Faidhy, en viktig länk till förståelse av irakiernas kamp mot ockupationen. Detta ledde till att vi tillsammans med några medlemmar i Fib/K i Stockholm arrangerade ett stort seminarium i mars 2007 på ABF rubricerat ”Irak, Afghanistan, Palestina, samma ockupation?” där Dr. Al-Faidhy skulle vara en av talarna. Han fick förhinder, men hans tal lästes upp. Detta var första gången som ord från Iraks motståndsrörelse trängde fram till offentligheten i Sverige. (länk)

Hösten 2007 startades föreningen Irakisk InformationsService (IRIS) med uppgiften att samla exilirakier för ett fritt Irak och sprida information om Irakkriget. Samtidigt började Eftikhar Hashem och jag arbetet med att skriva om Iraks motstånd, baserat på uppgifter vi fick från Dr. Al-Faidhi. Hon satt i täta telefonsamtal med honom som hon sammanfattade i e-mail till mig, jag samlade material på nätet, och varje vecka träffades vi för att kollationera vår information. Hennes texter var ofta snåriga och svårbegripliga, så jag skrev om dem. Dessutom lade jag till egna kommentarer, textavsnitt och uppgifter med källanvisningar. Allt skulle godkännas ömsesidigt, det var vi noga med. Jag lärde mig enormt mycket om Irak och dess folk och det komplicerade politiska spelet både där och hos de svenska exilirakierna. Entusiasm och ett starkt ömsesidigt förtroende växte fram hos oss båda inför uppgiften. Till god hjälp var mina erfarenheter av den arabiska situationen från mitt arbete i Betlehem. Vårt arbete gick som på räls, helt konfliktfritt ända tills det nästan var klart, se nedan.

Grunden för våra uppgifter var informationen från Dr. Al-Faidhy, på arabiska förmedlad via Eftikhar Hashem. Vi gavs en detaljerad inblick i hur detta motstånd kunde te sig inifrån, och upplevde att vi antagligen var ganska ensamma i de förtroenden vi delgavs av Dr. Al-Faidhy. Det kändes som en vandring i ett terra incognito. Det är vanligt att AMSI omnämns med respekt av skribenter i den internationella solidaritetsrörelsen, men vi förvånades över att ingen utom vi tycktes bry sig om att intervjua dem. Så är i stort förhållandet än i dag.

Inget verk av liknande slag har mig veterligt getts ut. Undantaget skulle i så fall kanske vara boken ”Al Sarab” (Hägringen) del I och II av Dr. Al-Faidhy, skriven på arabiska och tryckt i Kairo. Den är ej översatt, följaktligen har jag inte kunnat ta del av dess innehåll, vilket däremot Eftikhar Hashem gjorde.

Föreningen IRIS utförde på Eftikhars Hashems initiativ en anmärkningsvärd bedrift våren 2009. Fyra män från Irak med erfarenheter och kunskaper om det irakiska folkets politiska och militära motstånd bjöds in till ett seminarium ”Vad händer i Irak”, medarrangörer var Broderskapsrörelsen och ABF/Stockholm. Dr. Al-Faidhy var en av dem. Vår lilla förening var de ända i Europa som klarade av detta kraftprov. Seminariet gav mycket stoff till det som nu skulle bli en bok. (länk)

När vi var så gott som färdiga med manuskriptet om det irakiska motståndet inträffade en kris för Eftikhar Hashem av personligt slag om vars detaljer jag inte kan gå in på och vars orsaker delvis är fördolda också för mig. De sista delarna skrevs varefter hon förklarade att hon ville stoppa samarbetet och inte ha något mer med mig att göra, och kontakten bröts totalt. Föreningen IRIS upplöstes abrupt på begäran av Eftikhar Hashem och hennes man i maj 2011. Det jag skrivit med henne som intensiv pådrivande kraft blev liggande. Jag vill inte ta äran från henne, hon gjorde en storartad insats för sitt folk, och jag känner fullt förtroende för hennes politiska omdöme och sanningslidelse, dokumenterat i boken. Manuskriptets copyright ligger dock entydigt på mig som skrivit det.

När jag nu på min hemsida offentliggör bokens manuskript är det för att göra dagens skeende i Irak mer begripligt. Det var irakiernas väpnade motstånd åren 2003 – 2010 som fick USA att i huvudsak dra tillbaka sin väldiga armè, en heroisk bedrift av världshistorisk betydelse, dock förminskad och förträngd i västmedia. Och det är samma människor i denna rörelse som i dag utgör basen i den nya folkliga revolutionen mot Irans och USA:s terrormakt, nedtystad och dold bakom allt buller om ISIS. Gårdagens segrar ger hopp och inspiration i dagens förtvivlade situation.

Ett annat skäl för publiceringen är att jag naturligtvis när en dröm om att ett förlag skall ta hand om det översätta det för publicering utomlands.

Tillägg gjorda efter år 2010 är särskilt markerade.

Bokens manuskript hade aldrig kunnat komma till utan det oförtröttliga stöd och den uppmuntran jag upplevt från mina kamrater i föreningen IRIS – Claes Engelbrand, Hadwan Haddad, Kerstin Sumelius och Lasse Wilhelmson. För detta är jag dem oerhört tacksam.

 

Snorre Lindquist

Stockholm 2014-09-09

 

(Översättningar från engelskan i artiklar och citat är gjorda mig, med vissa undantag som anges i texten.)

2. Inledning

Al-Qaida och självmordsbombare – om detta handlar nyheterna vi matas med så gott som dagligen som förklaring till våldet i Irak. Om det irakiska folkets stora kamp för ett värdigt liv mot USA-armén, koalitionsstyrkorna, legosoldaterna, de utländska vaktstyrkorna, Iraks av USA uppbyggda armé, partiernas och krigsherrarnas miliser, dödsskvadronerna, polisstyrkorna, Iraks Nationella Garde, de hemliga underrättelsetjänsterna, de USA-sponsrade Awakenings – allt sammantaget en fiende på i runda tal mer än 1 miljonman – om detta är det knäpp tyst.

I stället hamras orden ”jihadister, islamister, Al-Qaida-medlemmar” in i oss, alltid sammankopplade med barbariska terrordåd riktade mot vad som säges vara ett demokratiskt samhälle i vardande och mot dess välmenande utländska beskyddare. Eftersom ingen motbild eller rättvis bakgrund ges och ordvalen är som Orwells ”newspeak”, drar mottagarna av denna hjärntvätt lätt den slutsatsen att USA-administrationens, som man måste tro goda avsikter men misslyckade demokratiseringshjälp har utlöst latenta religiösa och etniska motsättningar i Irak. Och att dessa i sin tur ledde till blodiga uppgörelser och ett raserat samhälle. Medias valser har också förlett många i västern som är emot USA till uppfattningen att väpnat motstånd, och i synnerhet islamiskt d:o är något medborgare i väst har rätt att sätta sig till doms över.

Motståndsrörelserna som kämpar för ett fritt och enat Irak ljugs konsekvent bort i all västerländsk massmedia. Ändå är det för att slå ner detta motstånd som USA-administrationen investerar merparten av de ofattbara 3000 miljarder dollar som USA:s två krig uppskattas kosta enligt Nobelpristagaren i ekonomi J. E. Stiglitz,kostnader som till slut troligen kommer bidraga till att fälla dollarimperiet. (Se Apednix, ”Kriget kostar och kostar” av Joseph E. Stiglitz och ”Nära förestående destruktion av den amerikanska ekonomin” av Paul Craig Roberts).

Denna bok avser att ge en motbild och ett försök till kartläggning av det väpnade motståndets grupperingar och ockupationsmaktens kollaboratörer med fokus på miliser och dödsskvadroner, sådant läget var när boken skrevs. Med ”ockupationsmakten” avses i första hand USA, i andra hand dess ständiga ”pudel” Storbritannien. Källorna har huvudsakligen varit de följande:

- Motståndsrörelsernas hemsidor med deras rapporter och uttalanden.

- Telefonintervjuer med religiösa och politiska ledare som motsätter sig ockupationen.

- Rapporter från medlemmar i föreningen Irakisk InformationsService, släktingar i Irak och från de flyktingar som nyligen kommit till Sverige från Irak.

- Artiklar och information på engelska och arabiska som går att finna på nätet. Några översättningar av detta material har jag samlat i ett apendix på min hemsida.

- Boken ”Al – Sarab” (”The Mirage”, på svenska ”Hägringen”) av den kanske främste kännaren av irakiskt motstånd Dr. Muhammed Bashar Al-Faydi, talesman för The Association of Muslim Scholars. Boken utgavs 2007 på arabiska. Ett speciellt stort förtroende har jag till Dr. Hareth al-Dhari och Dr. Muhammed Bashar al-Faidhy

3. Sanningen om kriget och massmedias roll

En irakiers perspektiv förmedlat av Eftikhar Hashem Al-Husseiny. I alla krig är sanningen det första offret. När en supermakt startar ett angreppskrig med påföljande ockupation i strid med folkrätten blir det nödvändigt att rättfärdiga detta. Dels för att soldaterna skall kunna motiveras att deltaga och riskera sina liv, dels för att människorna i det egna landet skall stödja kriget, eller åtminstone inte protestera. Det blir en kamp om människors tänkande i USA och västvärlden för övrigt. Den är väl så viktig som den militära kamp som utspelas i det ockuperade Irak. Kontrollen över den bild av ockupationen som produceras och sprids spelar en stor roll. I Irak har ockupationsmakten utvecklat en ny metod för denna kontroll. Man använder sig av så kallade inbäddade journalister, som blir en del av själva ockupationen, där ockupanternas bild blir den som förs vidare. För att detta skall fungera så effektivt som möjligt har man också genomfört en lång rad riktade mord på självständigt arbetande journalister. Det nyhetsmaterial som därefter ställs samman och sprids över hela världen genom de stora nyhetsbyråerna ägs och kontrolleras av samma intressenter som driver krigen.

Det är lätt att förstå att de fruktansvärda brott mot folken i Västasien och Mellanöstern som de nykoloniala krigen innebär inte tål sanningen. Vi irakier som solidariserar oss med dem som nu heroiskt försvarar sina länders självständighet och territoriella integritet – helt i enlighet med folkrätten – saknar resurser att konkurrera med supermaktens propaganda på deras planhalva där lögnerna härskar. Men vi har en egen planhalva, genom våra kontakter med släktingar och flyktingar som nyligen kommit till Sverige från Irak. I egenskap av arabisktalande tar vi också del av rapporter, intervjuer och artiklar skrivna av religiösa och politiska ledare som motsätter sig ockupationen. Inte minst får vi information från alla de olika grupper som utgör själva motståndet. På vår planhalva behövs inte ofantliga resurser, eftersom vi inte behöver skapa några medialögner. Sanningen är gratis och vår bästa vän.

 

4. Motstånd i Irak, en historisk bakgrund

En beskrivning av händelserna 1917 – 1920 grundad på boken Iraq ”Excerpts of History and Resistance” av Abdul Rahman Munif på arabiska, referat av Eftikhar Hashem Al-Husseiny.

När USA, Storbritannien och deras koalition av villiga länder invaderade Irak den 18 mars 2003 var det inte så svårt för oss irakier att förutse konsekvenserna. Omedelbart påbörjades den irakiska motståndskampen. Irakier och araber är medvetna om sin historia och har alltid motsatt sig ockupation – detta oavsett om det gäller mongoliska, ottomanska, engelska, franska eller israeliska ockupanter. Den som tar del av historien förstår att denna villighet att försvara sig är ett hinder för främmande fientlig dominans. Vi irakier brukar säga att vi hellre accepterar en grym diktator än främmande ockupanter.

När Britterna invaderade Irak 1917 och generalen Moad öppet beskrev dem som att “de är befriare och inte ockupanter” var det precis detsamma som hände när USA och dess allierade ockuperade Irak 2003. Man använder både piskan och moroten. De som motsätter sig ockupationen får ”piskan” och de som är medlöpare får ”moroten”. I dag styrs hela Irak med tortyr och våld, samt stora ekonomiska mutor.

1920 var det några klanhövdingar som startade motståndet genom att protestera mot att en av hövdingarna greps. Det blev ett uppror som spred sig från söder till norr och situation blev allt sämre för ockupationsmakten. Då krävde motståndsrörelsen att Storbritannien skulle lämna Irak och att alla fångar omedelbart och villkorslöst skulle friges.

Ockupationsmakten försökte splittra motståndsrörelsen genom att köpa religiösa ledare, klanledare och politiker för att göra dem till samarbetsmän i en ”förhandlingsprocess”. Men det gick inte att splittra motståndets enhet, trots att den i början var spontan och hade begränsad tillgång till vapen. I stället ökade dess popularitet bland folket och förlusterna bland ockupationsmaktens styrkor ökade. Detta ledde till att flera städer anslöt sig till motståndsrörelsen. Tillskottet av militär från Indien löste inte ockupantens problem till att börja med. Inte heller mutor och pengar hjälpte. Folket som ingick i motståndsrörelsen insisterade på att kampen skulle fortsätta. Det gick emot sina egna ledare som avsåg att samarbeta med ockupanten. ”Kampen ska fortsätta tills alla ockupanter har lämnat landet”, blev folkets slagord. Motståndet hade då, precis som idag, en religiös karaktär.

Det är viktigt att understryka att irakiska shiamuslimer och sunnimuslimer kämpade sida vid sida.Ockupanterna genomförde en attack mot motståndsmännens hem i Bagdad, eftersom dessa i hemlighet försökte mobilisera folk mot ockupanterna, i solidaritet med motståndet i andra delar av Irak. Det försvårade situationen och ledde till skottväxling och ledarna lämnade Bagdad för att ansluta sig till upproret i söder. Motståndet spred sig senare från söder till norr och situationen blev till slut ohållbar för ockupanterna, som tvingades tillbaka till sina baser. Motståndsmän började förstöra all infrastruktur som kunde hjälpa ockupationsmakten att överleva. Järnvägarna förstördes, alla baser attackerades och alla mattransporter från Iran stoppades. Detta ledde till en ohållbar situation.

Ockupationsmaktens soldater blev därefter mer aggressiva emot civila i de områden som de kontrollerade. De försökte att fängsla eller döda människor öppet för att därmed avskräcka folket från att stödja motståndsrörelsen. Britternas motgångar i Irak ledde till att röster i media i London krävde att militären omedelbart skulle lämna Irak. Allt detta ledde till att ockupanterna ökade sina ansträngningar att splittra motståndet. De utnyttjade religiösa skillnader mellan folkgrupper och regionala olikheter mellan städer. Motståndets spontanitet och brist på enhetligt ledarskap användes nu av ockupationsmakten. Man började störa motståndets media och annan kommunikation och skapade på så sätt förvirring mellan dess olika delar. Brist på moderna vapen och pengar försvagade motståndet.

Brittisk statistik visade att av 130 000 motståndsmän var det 16 000 som förfogade över moderna vapen och 43 000 som hade gamla vapen, medan resten saknade skjutvapen. Stödet från andra grannländer var nästan obefintligt. Vissa ledare i motståndsrörelsen var inte heller militärt utbildade, till skillnad från ockupanterna. Britterna som fortsatte att öka sina militära styrkor med legosoldater från Indien och fler soldater från London, fick småningom ett övertag. Ockupationens militär angrep sedan städer som var under motståndets styre och tog över dem. Motståndsrörelsen kämpade in i det längsta men tvingades till slut dra sig tillbaka från dessa städer.

Flygvapnet kom också att spela en stor roll i ockupanternas seger. Under denna period var Sir Percy Cox guvernör i Irak. Efter irakiernas motståndskamp bestämde sig britterna för att inte göra om misstaget med att inrätta ett eget direkt styre i Irak, utan att i stället försöka hitta “ett nationellt styre”, det vill säga en marionett. De letade efter en person som skulle kunna passa i denna roll. Bland flera kandidater utsåg man till slut Faisal I bin al-Husain till Iraks kung. Trots bristerna i 1920 års motståndsrörelse (den 20:e revolutionen som vi irakier brukar säga), var det den första i arabvärlden och den har varit viktig som inspirationskälla för folken i alla arabiska länder när dessa senare frigjorde sig från den europeiska kolonialismen. Man visade att det är möjligt att göra uppror mot en ockupant, men att det krävs god organisation och enighet. Den fortsatte att vara en inspirationskälla 1958 vid kuppen mot marionetten Faisal II bin al-Husain. Irak blev nu en republik och landets ekonomiska tillgångar nationaliserades. När vi tar del av dessa händelser i historien ser vi att de nu upprepas, men med den väsentliga skillnaden att motståndet har lärt sig av tidigare misstag, till skillnad från ockupanterna.

 

5. Irakiernas motståndskamp är legitim

”Insurgents”, rebeller, terrorister, upprorsmän, extremister – så kallas irakiernas motståndskrigare i dagligt tal i västmedia, även våra egna. Som om det handlade om förbrytares uppror mot en laglig regim. Men enligt principen om folkens självbestämmande, fastslagen i FN-stadgans portalartikel 1 har ett folk rätt att göra motstånd mot en främmande eller utländsk ockupant, om så är nödvändigt med våld. Bara det folk vars stat är angripet kan avgöra vad som är nödvändigt och vilket slag av våld som krävs.

Äldre svenskar minns ännu budskapet i telefonkatalogen från det andra världskriget när Sverige hotades av en tysk invasion: ”Varje uppgift att motståndet är brutet är falskt – Sverige ger aldrig upp!” Det var en uppmaning till folkligt motstånd även om den reguljära krigsmakten brutit samman. I dagens dimhöljda EU-värld är denna anda hos ett suveränt Sverige hotat av stormakter bortglömd. Ändå är det denna anda som FN-samfundets existens vilar på, som världen ser ut i dag. För om inte folken i medlemsstaterna är villiga att försvara sina länders suveränitet och oberoende faller folkrättens regelsystem.Den 4:e Genévekonventionen 1949 med sitt tilläggsprotokoll I som undertecknats av samtliga inblandade stater fastslår att civila i ett ockuperat land inte har någon plikt att visa lojalitet mot ockupationsmakten, oavsett de invaderade styrkornas motiv. För civila gäller de lagar som den suveräna staten hade före ockupationen (med vissa undantag). Övergår civila till väpnat motstånd räknas de som ”kombatanter” och är underställda krigets lagar i folkrätten.

USA försöker undvika anklagelsen för krigsförbrytelser genom att hävda att Irak inte längre är ett ockuperat land utan i stället en suverän stat med en regering som har det egentliga ansvaret och som begärt USA-arméns hjälp att upprätta allmän ordning. Samma cyniska folkrättsfientliga hållning intar västvärlden i övrigt och dess dominerande massmedia, och beklagligtvis är det också Sveriges officiella hållning. Definitionen på ockupation i 1907 års Haagkonvention om landkrigföring lyder: ”Ett område anses vara ockuperat när området faktiskt befinner sig under den fientliga arméns herravälde”. Att Irak fortfarande är att anse som ockuperat kan den som tvivlar på dagens irakiska verklighet också få bekräftat i professor Francis A. Boyles artikel ”Irak och krigets lagar”, där han går till rätta med den utbredda vanföreställningen att Iraks nuvarande regim har stöd i folkrättens regelverk. Quislingregim är dess rätta namn. FN:s säkerhetsråds agerande är ett skamligt schackrande med stadgan och detta har gjort att ”FN-organisationen faktiskt har själv blivit delaktig i USA:s och Storbritanniens internationella brott”.

Se även:

Apendix 4. ”Irak och krigets lagar” av Francis Boyle

Apendix 3. Brussels Tribunal: ”Det pågående motståndet mot utländsk ockupation”)

 

6. De första åren

Redan den 9 april 2003 kunde man se den första vågen av väpnat motstånd mot ockupationsmaktens styrkor. I början var opinionen lite trevande. Irakierna delade upp sig i två kategorier beroende på relationen till den tidigare presidenten Saddam Hussein.

Den ena kategorin reagerade omedelbart mot ockupanterna av patriotiska skäl. Fraktionerna 1920 års Revolutionsbrigader, Al-Rashedeen-armén, the Muslims Army och the Islamic Army och många andra grupper uppstod redan de första månaderna efter invasionen. (Om detta finns mer att läsa i kapitlet ”Väpnade motståndsgrupper – en kartläggning”). Den andra kategorin av irakier förhöll sig avvaktande. De var skeptiska därför att de upplevt Saddam Hussein som sin värsta fiende. Med tidigare erfarenheter i bakhuvudet var de rädda att han skulle återvända – de såg invasionen som USA:s krig mot Saddam och inte deras krig. Men å andra sidan skedde allt nu ganska snabbt och man var tvungen att välja sida.Motståndet tog fart när det stod klart för irakierna att USA-trupperna inte skulle dra sig tillbaka utan tvärtom införde en hård ockupationsregim. Det tydligaste exemplet var händelserna i staden Falluja 28 april 2003, som rapporterades i världsmedia, då fredliga demonstrantioner mot USA-truppernas närvaro bemöttes med en massaker. Den dåvarande borgmästaren i staden berättar:

Den 13 april kom de amerikanska förtrupperna till en militärbas och sedan till sjukhuset. Efter en vecka, den 20 april, ockuperade de skolor, myndighetsbyggnader och även privata byggnader. Eftersom inga oroligheter fanns i Falluja, ville studenterna återvända till sina skolor, men de förvägrades detta. Då de utövade sin rätt att demonstera för denna sin sak, den 28 april, fick de uppleva ”amerikansk demokrati”. Både lätta och tunga vapen användes mot dem. 17 studenter och anhöriga dödades och 60 skadades, däribland kvinnor ocxh barn. (Se Seminariedok. 25 april 2009, Mohammad Hasan Khaluf: ”Ett personligt vittnesmål” )

De flesta irakier blev efter hand varse att syftet med ockupationen var att påtvinga landet en oäkta demokrati efter nykolonial modell med partibildning efter etniska och religiöst sekteriska intressegrupperingar, vilket var främmande för landet och bäddade för split och söndring. Landets ledare och kandidater i valen utsågs av USA:s administration. Ett nytt administrativt system föreskrevs som öppnade för utländsk utplundring av landet. Nyordningen innebar en uppstyckning av landet efter etniska/sekteristiska principer i en lös federation med inbyggda motsättningar mellan centralmakt och regionalmakter. Allt ett recept för ett kommande kaos . En del irakier såg privata fördelar för sig själva och sina närmaste i nyordningen och välkomnade denna. Andra tänkte sig att gyckelspelet var övergående och att det var nödvändigt av taktiska skäl att deltaga i det.

De som reste vapen mot inkräktarna var små av varandra oberoende grupper. Rekryteringen underlättades av att den av ockupationsmakten installerade ”överståthållaren” Paul Bremer upplöste armén och förbjöd Baathpartiet, vilket i praktiken innebar att alla som arbetade i armén, poliskårerna, skolorna, universiteten eller andra statliga tjänster blev arbetslösa. (Under Saddam var innehav av partibok i praktiken ett vilkor för karriär i staten, men alla var naturligtvis inte hängivna baathister.) Motståndsgrupperna fylldes följaktligen snabbt med kompetent folk som kunde bidraga med sina kunskaper. En del grupper hade förberett sig på order av Saddam och var rikligt försedda med vapen och resurser från början. Andra grupper försåg sig med vapen ur den gamla arméns förråd, som USA-armén faktiskt avsiktligt delvis hade lämnat obevakade. Kanske kalkylerade ockupationsmakten med att man därmed underlättade inbördes stridigheter och skapade ett kaotiskt och laglöst tillstånd som kunde störa uppbyggnaden av ett folkligt motstånd? Men åtgärden fick i så fall motsatt effekt. Dock – en negativ följd blev också att kriminella gäng kunde förse sig med vapen.

Ganska snart stod det klart för de mer insiktsfulla i ockupationsledningen att motståndet hade stöd i alla etniska och religiösa grupper. En folkligt förankrad motståndsrörelse skulle få ockupationsmakten att tappa ansiktet inför världsopinionen. USA-administrationen och den manipulerade västmedian har därför gjort sitt bästa för att sprida de lögner om motståndet som bäst gynnar ockupationen. Till att börja med gav man sken av att det bara var irakier i ”sunnitriangeln” som gjorde motstånd (provinserna Salah ad Din, Anbar samt Bagdad, med dominerande inslag av sunniter). Man spred förklaringen att sunnimuslimerna inte ville ha demokrati eftersom Saddams fall betydde att de hade förlorat makten, och att detta var skälet till att de gjorde ”uppror”.

Något senare blev Izzat Al-Douri, som var andre man i Bathpartiet i Saddams regering till en måltavla för USA:s propagandalögner, genom att han framställdes som den som egentligen ledde motståndsrörelsen. Eftersom han var nära förknippad med Saddam Hussein, och därigenom olämplig som en framtida ledare för många irakier var han en lämplig figur i denna roll. Man ville på så sätt skrämma folk till att inte stödja motståndet och splittra irakierna i två läger – sunniter och shiiter. Rykten gick i Irak att Saddam-gunstlingen Izzat Al-Douri satt i en förhandlingsprocess med USA, assisterad av den förre statsministern och marionetten Alawi. Izzat Al-Douris väpnade fraktion nekade till anklagelsen, men den nuvarande statsminstern Nouri al-Maliki bekräftade påståendet. Ord står således mot ord, men syftet med ryktesspridningen var att man ville skrämma folk till att inte stödja motståndet och splittra irakierna i två läger – sunniter och shiiter. Man ville ge sken av att sunniterna var ensamma om att motsätta sig ockupationen med motiveringen att de annars skulle bli tvungna att dela med av makten till shiiterna. (Izzat Al-Douri leder nu en av fronterna men är inte den dominerande i motståndsrörelserna.)

För att försvåra att motstånd uppstod i det shia-dominerade södra Irak släppte ockupationsmakten på ett tidigt stadium in Irans beryktade Al-Quds-brigader och Badr-miliser i landet. De kunde etablera sig och började agera hotfullt mot de shiitiska ledare som var emot ockupationen och Irans inblandning samt för ett organiserat motstånd. Till de mest framstående bland dessa ledare räknas Shejkh Jawad al-Khalisi (se intervjun med honom) samt ayatollorna Fadil Al-Maliki, Ahmad Al-Hasani och Housain Al-Moyad. USA hade redan före invasionen köpslagit med de mer medgörliga shialedarna vilka utlovades fördelar om de avrådde från motstånd. När oroliga irakiska shiiter påminde sina ledare om deras plikt enligt Koranen att ställa sig i täten för ett militärt motstånd mot inkräktare på islamisk mark fick de svaret: ”Om inte ockupationsmakten lämnat landet inom ett år skall vi göra det.”

Tron på dessa religiösa auktoriteter har verkat hämmande för många shiiters motståndsvilja. Deras löften förlängdes efter hand som åren gick. Trots ockupationsmaktens bemödanden växte motståndet sommaren 2003. Man fann då på att sprida nästa lögn, att det var extremister från utlandet, en förgrening av Al-Qaida, som attackerade USA-trupperna. Lögnen hade ett uns av sanning – en slapp gränskontroll medgav att man lätt kunde ta sig in i Irak. Enligt AMSI:s talesman Dr. M. B. Al-Faidhi var det USA som släppte in Al-Qaida med avsikt för att skapa myten om Al-Qaida som den mäktiga utländska fienden som det irakiska folket skulle räddas ifrån, enligt de irakiska ledarnas önskan. Myten lever än idag i media- och politikervärlden i väst.

Relativt snart utvecklades de större fraktionerna till välsamordnade sofistikerade militära rörelser uppbackade med effektiva spionagesystem. Inte nog med att ockupanter med följe och irakiska quislingar tvangs barrikadera sig i en ständigt beskjuten liten ”grön zon” i Bagdad med en osäker korridor till flygplatsen. Det är bevisat att attacker kunde utföras mot centrala figurer i ockupationsmakten.

Den 26 oktober 2003 var USA:s biträdande fösvarsminister nära att dödas när raketer träffade hotell Al-Rashid i Bagad där han bodde, och dagen innan hade en amerikansk Black Hawk-helikopter som bevakade hans besök i Tikrit träffats. Den 16 december 2003 var Paul Bremer nära döden i en attackerad bilkonvoj, samma dag som försvarsminister Donald Rumsfield besökte Irak. Tre månader senare attackerades bilkonvojen där USA:s militäre mellanösternchef general John Abizaid färdades för att besöka Falluja. Samtliga incidenter bortförklarades av USA-arméns pressdetalj med otur och tillfälligheternas spel orsakade av agressiva terrorgrupper utan förankring bland folket. De amerikanska trupperna uppträdde redan från början på ett respektlöst och förödmjukande sätt mot allmänheten. Irakierna fick erfara hur nästan samtliga offentliga byggnader och institutioner plundrades och förstördes utan att USA:s armé ingrep.

De för världshistorien och det irakiska folket så ovärderliga kulturskatterna började vandaliseras eller, där de gick att transportera, säljas till utlandet. Koranböcker skändades. Moskéers helgd kränktes. Hemmens dörrar kunde slås in och fäder och söner godtyckligt arresteras inför frun och barnen. Kvinnor kroppsvisiterades av soldater vid vägspärrar, en oförlåtlig handling enligt irakiskt synsätt. Inget var heligt för dessa inkräktare. Var detta undervisning i demokrati? Vad hade dessa barbarer i landet att göra? Händelser som dessa påverkade många av de irakier som i början varit tveksamma och fick dem att bejaka motståndet. Somliga tog också det farliga steget att sälla sig till en väpnad motståndsgrupp. Senare skulle desperationen till följd av den uteblivna återuppbyggnaden och den växande arbetslösheten bidraga med ytterligare incitament. Varje gång händelser av exceptionella slag inträffade som de nedanstående, strömmade en ny våg av villiga till motståndet och dess militära aktivitet ökade:

- Den 13 dec 2003 tillfångatogs Iraks förre statschef Saddam Hussein och behandlades på ett förödmjukandende sätt inför världens ögon, vilket Genèvekonventionen förbjuder.

- Den 25 mars 2004 förklarade den amerikanske ”ståthållaren” i Irak Paul Bremer att USA-trupperna skulle stanna kvar i landet.

- Den 28 mars 2004 spreds tortyrbilderna från Abu Ghraib-fängelset, värnlösa fångar sågs utsatta för den värsta sexuella förnedring inför skrattande vakter, och hela Irak skakade av indignation.

- I november 2004 föröddes staden Falluja som kollektiv bestraffning för dess motståndsvilja och ännu ett namn kunde läggas till den lista på städer som börjar med Guernica, symboler för maximala krigsförbrytelser.

- I januari 2005 arrangerades ett val till provisorisk nationalförsamling, in i detalj styrt och riggat av ockupationsmakten, med FN-tjänstemän bakbundna av resolutioner som övervakare och skammens fikonlöv.

- Den 30 december 2006 avrättas Saddam Hussein inför en glammande hejarklack bestående av hans simplaste Iranlojala fiender, detta efter att han dömts till döden i en narraktig skådeprocess.

Motståndsviljans försvagning bland shiiter i södra Irak hade ett viktigt undantag: ett häftigt väpnat motstånd växte till en början fram i den fattiga stadsdel i Bagdad som kallas Al-Sadr-staden. Den leddes av den unge Muqtada al-Sadr och hans Mehdi-armé våren 2004. Kampen spred sig till sympatisörer i Najaf, men i augusti 2004 slöts vapenvila med ockupationsmakten. Denna rörelse förvandlades i fortsättningen till att bli ett av Irans flera blodiga redskap i Irak, med katastrofala konsekvenser för Iraks folk och dess motstånd. Beteckningen ”motståndsrörelse” som Mehdi-armén fortsatte att skylta med blev ett rent taskspel.

Åren 2004 – 2005 kom administrationen kring president Bush till insikt om att det irakiska folkets sammanhållning inte var så lätt att spräcka som man hade kalkylerat. Motståndsrörelserna i Irak och den växande antikrigsopinionen i USA höll tvärtom på att stjälpa spelet över ända. Det var nödvändigt att nya än kraftfullare medel kom till användning. Pentagons och Bush´s tankesmedjor arbetade för högtryck, och det var RAND Corporation som kom på lösningarna, som baserades på en analys av de specifika motsättningarna i det irakiska samhället. Exilirakier i USA och Storbritannien bidrog med sina kunskaper om inre förhållanden i Irak.

Det väpnade motståndets attacker mot ockupationsstyrkorna och dess irakiska medhjälpare steg från 35 om dagen år 2003 till 150 om dagen under de nästkommande åren enligt en CIA-rapport. Redan i februari 2004 började amerikansk media skriva om kriget som förlorat, och i april tvangs USA dra tillbaka trupperna i det belägrade Falluja. Detta gav en fristad för motståndet, ända till att staden intogs i november samma år. Nu började USA bygga upp paramilitära enheter efter mönster från dödsskvadronerna i el Salvador. Terrorn mot civilbefolkningen trappades upp.

 

 

7. Iran, USA:s nya kompanjon ingriper

Den första lösningen som RAND-Corporation tänkte ut var att få sekterism att flamma upp genom att hälla på bensin och tända på och samtidigt jämna vägen för Irans shiitiska 5:e kolonn.

Den 22 februari 2006 sprängdes den gyllene kupolen på Samarras Al-Askari-moské under extremt märkliga omständigheter vilka alla talar för en ”false flag”-operation (se intervju med Dr. M.B. Al-Faidhy ). Moskén betraktas av shiamuslimerna som en av deras heligaste, här ligger den grotta där deras siste tolfte imam, Muhammed al-Mahdi år 878 i mystik anses ha försvunnit. Allt sedan dess tros han leva i det fördolda för att träda fram och förverkliga det fulländade islamiska kalifatet när tiden är mogen (jfr. kristendomens Messias). Moskén är vördad och besökt även av sunnimuslimer, som för övrigt är i majoritet i staden. Sedan ottomansk tid har sunnimuslimer ansvaret för moskéns vård och den är stadens stolthet . Att sunniter låg bakom dådet är därför mycket osannolikt. Och ändå var det denna anklagelse som misstänkt snabbt utan bevis kastades fram av ockupationsmyndigheterna och inrikesministeriet: de skyldiga skulle vara det sunnitiska Al-Qaida, alternativt sunnitiska terrorister och motivet hat mot shiiterna! Att vår massmedia svalde storyn med hull och hår behöver väl knappast tilläggas.

Redan före Samarra-attentatet hade de iranlojala shiitiska miliserna ( Badr, Inrikesministeriets milis samt Mehdi-armén) utfört etniska rensningar mot sunnimuslimska familjer men nu exploderade Irak i en orgie av blod och grymheter när deras fanatiska mordplutoner plöjde genom hemmen och städerna i jakt på sunnitiska män i synnerhet, men också andra grupper som ansågs stå i vägen för det iranska prästväldets planer för Irak.

USA:s trupper Fanns nästan alltid tillhands för att stödja operationerna. På morgnarna kunde liken samlas ihop på Bagdads gator och utkanter, oftast med borrhål i skallen efter tortyr och med vanställda ansikten för att förhindra identifiering. Alla Iraks vanliga shiamuslimer tog med vämjelse avstånd från milisernas agerande. Helt naturligt var motståndsrörelserna tvungna att agera för att skydda de angripna. Nu talades det i västmedia om ett förestående sekteristiskt inbördeskrig i Irak och att USA-arméns närvaro var nödvändig för att förhindra detta. USA-flygets massbombningar av städer och kvarter där motståndet var särskilt intensivt accelererade. På ett och ett halvt år skapades den största flyktingkatastrofen i modern tid – en femtedel av Iraks befolkning fördrevs från sina hem, antingen till utlandet eller inom landet.

Hösten 2007 hade den moderna världsmetropolen Bagdad förvandlats till en gigantisk spökstad med renodlade stadsdelar för shiiter (nu i majoritet) respektive sunniter. Ofta monterades betongmurar upp och med en port försedd med högteknologisk passeringskontroll. Stadslivet ströps av alla kontroller och vägspärrar och innevånarnas rädsla att röra sig utanför hemmen, med förödande inverkan på ekonomi, arbetsliv och undervisning. Av den utlovade återuppbyggnaden blev en ommålning av offentliga byggnaders fasader – de få som inte låg i ruiner. Detta tillstånd har permanentats.

 

 

8. Problemen med Al-Qaida, Islamiska Partiet, Al-Sahwa och the Surge.

Den andra viktiga lösningen som RAND:s rapporter föreslog avsåg att passivisera den sunnitiska befolkningen genom skapandet av en sunnitisk skyddskår mot Al-Qaida, som blev kallad Al-Sahwa-rörelsen eller The Awakening Councils på engelska. Även detta föregicks av en serie skrämmande ”false flag”- operationer mot civilbefolkningen utförda av amerikanernas egna ”Special Forces”, d.v.s. specialutbildade dödsskvadroner.

Dessa blodiga dåd väckte helt naturligt en stor avsky, och när ockupationsmakten såg till att skulden felaktigt kastades på den knappast fläckfria rörelsen ”Al-Qaida of Mesopotamia”(i fortsättningen betecknad AQM) kunde en hatstämnig piskas upp. Att bli kvitt AQM blev för många en prioritering nummer ett, och kampen mot källan till all terror – ockupationen – kom i andra hand.

Det ”Islamiska Partiet” (se även stycke 29.) som är sunnitiskt och ingår i quislingparlamentet spelade här en pådrivande roll som USA:s propagandainstrument bland sunnimuslimerna. Partiet körde med två verkningsfulla argument i propagandan:

1) Det ”Islamiska Partiet” utnyttjade vissa hatiska och sekteristiska uttalanden som Abu Musab Al-Zarkawi riktade mot shiiter som kollektiv. Denne, som dödades i juni 2006 var ledare för Al-Qaida, föregångaren till AQM. Enligt Al-Faydi i boken Al-Sarab har Zarkawis uttalanden samt rörelsens extrema fanatism skrämt upp irakierna och har skapat en grogrund för propaganda mot AQM. Reaktionen på Al-Zarkawis uttalande från Iraks motståndsrörelser blev våldsam: sex av de större fraktionerna skrev direkt ett gemensamt uttalande där man varnade för att talet om att mörda alla shiiter skulle bli en eld som förtärde alla irakier, sunniter som shiiter.

Det som då hände var att en av de dåvarande ledarna i AQM, Abu Myasara Al-Iraqi skrev ett nytt uttalande, där han klargjorde vad som borde vara AQM:s principiella inställning: vanliga shiitiska irakier är inte deras fiender, och speciellt inte shejkerna Jahwad al-Khalisi, Ahmed al-Baghdadi och Muqtadr al-Sadr med sina dåvarande rörelser[1]. Bara de irakiska shiiter och andra irakier som stöder ockupationen skulle räknas som deras fiender.

Att detta principiella ställningstagande var alvarligt menat när det skrevs bevisades också vid USA-arméns angrepp på Falluja 2004 då AQM spelade en viktig roll i motståndet och beskyddade utifrån kommande shiitiska flyktingar. Den nuvarande ledaren och nästan alla medlemmar är numera irakier och man tog i ord avstånd från hetsen mot fredliga irakiska shia-muslimer (detta skrevs år 2009),. Däremot deklarerades det att man attackerade shiitiska kollaboratörer och miliser. Dessa attacker drabbar i vissa situationer också shia-muslimsk civilbefolkning, vilket försvarades av AQM med att det är OK om det är fråga om vedergällning för attacker från shiitisk milis. Ett sådant resonemang är självklart förkastligt. (Mer om AQM i stycke 24.)

Om AQM uttalade sig Dr. Al-Faydi, AMSI på följande försiktigt diplomatiska sätt under ett besök i Stockholm 25 maj 2008:

”Deras hotfulla och skrämmande beteende mot vanliga civila irakier är oacceptabelt. Det utnyttjas av USA – och media får blåsa upp det. AQM har begått fruktansvärda illdåd, som de ibland stolt tar på sig ansvaret för. Ett exempel är massakern i staden Hillahs basarer. Vi säger att AQM har förlorat ansiktet. Detta är en motsägelsefull organisation, somliga av deras fraktioner strider bara mot USA, andra bekämpar motståndet … I början sågs AQM mer som ett skydd av befolkningen, men nu ses de mer som ett hot. Motståndets fraktioner och fronter ser nu inte lika entydigt dem som vapenbröder. Somliga accepterar dem, somliga såsom Al-Rashedeen-army säger inget, och åter andra ser dem som sabotörer av motståndet.”

2) Det andra argumentet i propagandan handlar om Iran. Det ”Islamiska Partiet” bildades av sunnitiska ledare med explicit avsikt att motverka Irans inflytande i parlamentet, förmedlat av SCIRI- och Dawa-partierna. (Den sanna avsikten för alla dessa quislingpartier är naturligtvis att komma närmare köttgrytan –oljeinkomsterna.) Det finns en utbredd och synnerligen välmotiverad fruktan bland irakierna för Irans växande makt i Irak, och detta har gjort Islamiska Partiet rumsrent i en del tanklösa irakiers ögon, så att de kunnat ta åt sig dess argumentering i övrigt. Irakierna minns med fasa den Iran-dirigerade femtekolonnen och dess framfart bland befolkningen i södra Irak från kriget mot Irak åren 1980 – 1988 och från Quwait-krigets efterspel 1991. Samma scener utspelas i dagens Irak. ”Det Islamiska partiet” ser Iran som huvudmotståndaren – inte USA.

Det ”Islamiska Partiet” påstår sig alltså fungera som sunniternas försvar mot Irans växande makt i Irak och därför lyssnade många med respekt när partiet nu propagerade för en omdirigering av motståndet. Kampen mot USA-armén skulle avbrytas och i stället skulle man jaga AQM. Resultatet blev en del tumult och splittringar och motståndsrörelsen försvagades tillfälligt.

Många sunnitiska motståndsmän lät sig luras att gå in i de av USA skapade skyddskårerna Al-Sahwa (Awakening Councils, Sons of Iraq). Direktiven bestod i att hjälpa till att krossa AQM och att upprätthålla den ordning som önskades av USA. Projektet blev en stor framgång. Ockupationsmakten lyckades etablera ett banditväsende i städerna som gick dess ärenden. Sahwa-medlemmarna har lokalkännedom och känner befolkningen. Många av dem har kämpat i motståndet och känner sina tidigare kamrater. Risken för angiveri var uppenbar. Vapenförråden kan avslöjas. Motståndet förlorade mycket av sin förmåga att verka som ”fisken i vattnet”, och det tvingades att förflytta sig till områden som var mindre utsatta. Bördan för de amerikanska soldaterna kunde lättas. År 2007 blev ett svårt år för motståndsrörelserna. (Mer om Al-Sahwa i stycket 36.)

Utbrytare ur vissa motståndsfraktioner, främst ”den Islamiska Armén” påverkades av propagandan och skapade de nya fraktionerna Iraks Hamas och Jaami som började attackera AQM vid sidan av kampen mot ockupationsmakten. Den av USA-armén förr så fruktade fraktionen ”Islamiska Armén” lät sig ryckas med, och en väpnad sammandrabbning med AQM skedde i Al-Amiria hösten 2007. Att ockupationsmaktens fiender börjar angripa varandra blev naturligtvis en katastrof för motståndet. Den av USA förr så fruktade fraktionen ”Islamiska Armèn” är nu följaktligen mycket decimerad och försvagad. AQM som enligt AMSI tidigare fått USA-armén och framförallt dess kollaboratörer ”att blöda kraftigt” har också försvagats avsevärt. Tillägg 2014: Enligt Dr. Al-Faidhy är AQM numera så demoraliserat att dess grupper låter sig köpas av utlandet att utföra bombdåd på beställning.

Myten om Al-Qaida har tjänat till att skrämma de sunnitiska irakierna att svika motståndsrörelserna, men den har också använts för att i väst popularisera jakten på alla som attackerar USA-trupperna. Al-Qaida är ju terroriststämplat i FN, och är således ett legalt och rent av lovvärt villebråd. Mytbildningen kring Al-Qaida och dess ledare jordaniern Abu Musab al-Zarkawi är en av de mest lyckade pr-kampanjerna under Irak-kriget säger amerikansk militär enligt en artikel publicerad 10 april 2006 i Washington Post. Zarkawi dödades av amerikanerna sedan hans gömställe förråtts av några bland hans egna. USA behövde ett bevis inför hemma- och världsopinionen på att deras motsträviga ”krig mot terrorismen” gick framåt.

I verkligheten har de utländska elementen bara utgjort en obetydlig del av dem som attackerar amerikanerna. Enligt en undersökning av Bagdaduniversitetet var bara 5 % av dödade motståndskämpar 2005 från utlandet. Av 1300 gripna ”upprorsmän” vid den amerikanska höstoffensiven vid Syriens gräns var inga av dem utlänningar enligt Daily Telegraph 4 dec 2005. Baker/Hamiltonrapporten bekräftar påståendet om det obetydliga inslaget av utlänningar i det väpnade motståndet. Enligt en rapport från den amerikanska Brooking Institute 22 april 2006 var attacker från ”the insurgency” (motståndsgrupperna inklusive AQM) till 75% riktade mot ockupationsstyrkor och till 17% mot regerinsstyrkor (armé och polis). Resten av attackerna, 12% riktades mot andra kategorier, inklusive civila.

Dagens (år 2010) Al-Qaida in Mesopotamia och dess avknoppningar i den ”Islamiska Staten” består enligt Dr. Al-Faydi i AMSI av drygt 1000 krigare, det vill säga motsvarande 1 procent av dagens c:a 100 000 motståndskrigare.

Tillökningen av nya USA-trupper – ”the Surge” – spelade inte den stora roll för utvecklingen i Irak som Bush-gänget skröt om. Det var de intensiva etniska rensningarna, splittringarna i motståndsgrupperna och Al-Sahwas tillkomst som hösten 2007 skapade ”det relativa lugnet” i Bagdad och Anbar-provinsen, vilket senare kunde söva ner västopinionen. Antikrigsopinionen i USA mattades av betydligt och USA kunde gå in i en presidentvalskampanj år 2008 där Irakfrågan i stort sett var desarmerad. Ingen vredgad amer