Israel som judisk stat bör ifrågasättas

Israel som judisk stat bör ifrågasättas
Av Snorre Lindquist. Min personliga uppgörelse med sionismens ideologi. Artikel i Tidskrift För Folkets Rättigheter nr 3-4 2006.
2006-12-31 i Sv: Om Palestina etc

Att erkänna Israels “rätt att existera” är mer komplicerat än det framställs. Begreppet rymmer flera innebörder. En palestinsk stat vid sidan av den “judiska” är folkrättsligt en fälla för palestinierna och de materiella förutsättningarna är snart utplånade.

Israel som judisk stat bör ifrågasättas

av Snorre Lindquist

Med hårda utsvältningsmetoder mot palestinierna på de ockuperade områdena pressas nu den folkvalda Hamasregeringen av USA och EU att “erkänna Israel”.

Att Israel finns i verkligheten är sannerligen inte svårt för palestinierna att inse, och inte heller förnekar majoriteten av dem inräknat Hamas att dialoger och förhandlingar med israelerna måste föras. Det är således något annat i begreppet “Israels rätt att existera” (myntat av sionisterna) som avses. Nämligen Israel i egenskap av “judisk stat”, dvs. en stat som är till för alla världens judar men inte för de palestinier som bor där sedan oräkneliga generationer tillbaka och definitivt inte för de palestinier som fördrivits för att göra staten judisk.

Det är således en rasistisk kolonial statsbildning som förnekas rätten att existera av Hamasregeringen. Israel har ingen konstitution, vilket är en förutsättning för en statsbildning, bara provisoriska “Basic Laws“. Enligt en av dessa får inget parti sitta i Knesset som motsätter sig “staten Israels existens som det judiska folkets stat”. En permanent konstitution som definierar statens medborgare och deras rättigheter skulle avslöja dess rasistiska karaktär, därför skjutes en sådan ständigt på framtiden. “Lagen om återvändande” ger alla judar i världen automatiskt medborgarskap, medan de 80% palestinska araber och deras ättlingar som drevs bort förvägras denna rätt. Definitionen av “jude” vilar på religiös härstamningsgrund. Administrativa regler förbjuder icke-judar att bo på, köpa eller arrendera mark (92% av Israels areal) som stulits från de fördrivna (små undantag finns).

Staten Israel fick sitt medlemskap i FN på löftet att den “oreserverat accepterar förpliktelserna i Förenta nationernas stadga —-”. Särskilt poängterades Israels skyldighet att uppfylla generalförsamlingens resolution 194 om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Ett så specifikt villkor ställt på en stats inträde i FN är unikt. Israel har under de 56 år som gått i handling visat förakt för alla dessa löften och innehar rekordet i folkrättsbrott.

Israel är dessutom en stat med ständigt expanderande “gränser” och ett krav från den statsbär-ande ideologin på ett odefinierat omfång territorium på omgivningens bekostnad, ett anspråk som vilar på bibeltexter. Fortfarande efter 58 år upprätthålles denna regel med vapenspråk. Ingen annan stat i världssamfundet accepteras på sådana villkor. Statskonstruktionen “Israel” är följaktligen en fientlig kropp i det internationella samfundet, en evig källa till ofred och hat folken emellan och borde förnekas av alla fredsälskande stater och folk. Alla skäl föreligger för en utstötning av Israel från FN utom möjligen de formella. Vad skulle bli följden av att det palestinska folket i ett fredsfördrag erkände Israels “rätt att existera”, uttalat i sionismens mening?

Något sådant vore i realiteten för palestinierna att skriva under på sin dödsdom som folk med historisk rätt till sitt land – en rätt som tillkommer alla andra folk. Det skulle göra en rasistisk och kolonial statsbildning legitim som sådan för det internationella samfundet, innebärande en pervertering av folkrätten fullt i linje med den nuvarande USA-administrationens strävan att göra om denna till den starkes rätt¹.

Den nya palestinska staten skulle vara bakbunden av erkännandet. De israeliska palestiniernas folkrättsliga status skulle bli minst sagt oklar. Varje försök av omvärlden till solidaritet med en medborgarrättsrörelse i Israel som kämpar för palestiniernas likaberättigande med judarna skulle kunna räknas som ett intrång i den suveräna staten Israels inre angelägenheter. Detta skulle hårdutnyttjas av Israel. En kamp av samma slag som den mot Sydafrikas apart-heid skulle följaktligen försvåras betydligt och få kämpa i folkrättens motvind.
“The Basic Law” gör att Israel inte ens är en demokrati för judar, även dessa är förbjudna att avskaffa statens “judiska” karaktär. Israels palestinska medborgare ensamma har ingen chans mot Israels 80 procent judar, de flesta känslomässigt hårt bundna till myterna om sitt stulna land och med supermakten USA i ryggen.
Med ett palestinskt erkännande av Israels rätt att existera som “judisk stat” vore således Israels palestinier svikna och den rasistiska staten säkrad i ett hart när orubbligt betongblock. Detta är också sionisternas heta dröm.

Men PLO har ju redan erkänt Israel, det skedde ju som en del av Oslo-överenskommelsen? Ja, det stämmer, men aldrig explicit som “judisk stat”. Israel försummade aldrig ett tillfälle att kräva ett sådant tillägg av Arafat efter “Oslo”, men fick honom aldrig till det. För detta och för sin omedgörlighet i flyktingfrågan blev Arafat hatad, förnedrad och förmodligen lönnmördad av sionisterna. Senast i november 2006 upprepade premiärminister Olmert inför president Bush att palestinierna måste erkänna “Israels rätt att existera som en judisk stat” som ett villkor för nya förhandlingar. Arafats “erkännande av Israel” har inte gett palestinierna några vinster, bara förluster och en öppning för nya eftergifter.

FN-resolutionen som “försvann”
Palestiniernas främsta folkrättsinstrument är FN-resolution 194 från december 1948 om rätten för flyktingarna att återvända till sina hem². Förverkligas den på ett regelrätt sätt kommer Israel som “judisk stat” i praktiken av demografiska skäl snart upphöra att existera. Därför är det av central betydelse för Israel att resolutionen negligeras eller, om detta ser ut att vara omöjligt, få den omtolkad på ett sätt som ändå garanterar den “judiska statens” bestånd.

FN-resolution 3236 ger viktiga förtydligande tillägg till FN-resolution 194³. Dels att rättigheterna i fråga är oförytterliga (inalienable), vilket på vanlig svenska innebär att de på inga villkor får säljas ut eller bytas mot andra rättigheter eller favörer, detta för att göra det olagligt för motparten att i en förhandlingssituation utnyttja ett övertag. Dels att dessa rättigheter är oundgängliga för lösningen av Palestinafrågan vilket markerar att de är heliga och centrala för fredens återupprättande i Mellanöstern.

Även flera andra folkrättsregler uttrycker med stränghet det oförytterliga i dessa flyktingars rättigheter, t ex den fjärde Genèvekonventionen. Artikel 8 föreskriver t o m: “Skyddade personer (i detta fall flyktingar) får under inga omständigheter, helt eller delvis, avstå från de rättigheter som de är tillförsäkrade genom denna konvention”. Resolution 3236 togs av Generalförsamlingen år 1974 i en period då FN fått ett stort tillskott av nyligen frigjorda f d kolonialstater. Den är ett uttryck för en stark vilja från dessa att förhindra att “etablerade fakta” får urskulda fortsatta koloniala äventyr och folkfördrivningar. Som bekant rullas nu utvecklingen bakåt anförd av världens dominerande supermakt som – i likhet med Israel – är intresserad av en upplösning av denna folkrätt.

Den felaktiga föreställningen att flyktingresolutionen är förhandlingsbar är allmänt spridd i Europa. Till detta har bland annat palestiniernas egna förhandlingsdelegationer bidragit genom agerandet i fredsförhandlingarna i Taba år 2001. Det privata s k Genèveinitiativet författat av några högt uppsatta israeliska vänstersionister och ledande palestinier i PLO som backades upp av det dåvarande “Palestine Authority” (nu Hamas-styrt) har gjort mycket för att sprida missuppfattningarna.

Genèveinitiativet lanserades med det sedvan-liga mediabuller som sionismens vänner kan åstad komma och gjorde stort intryck på opinionen i Europa. Fem f d nordiska statsministrar grundade ett gemensamt uttalande i DN på idéerna. De präglar också en skrift i UD:s Menaprojekt författad av Thomas Hammarberg. Pal mecenter propagerar aktivt för saken. Även vänstern och solidaritetsrörelserna har påverkats – således laborerar Per Gahrton, nu ordförande i Palestinagrupperna med tankar kring eftergifter och byteshandel flyktingfrågan i den välspridda antologin “Inshallah” och i en artikel i FiB/K.

Det spekuleras t.ex. i möjligheten att köpa ut flyktingarna eller att hänvisa dem till en palestinsk stat på en liten 10 à 20 procents rest av det ursprungliga hemlandet eftersom hemmen de har rätt att återvända till ej längre existerar. En sådan utförsäljning och byteshandel av återvändanderätten är alltså otillåten enligt ovan. Flyktingarnas rätt att återvända är absolut. Finns inte hemmet kvar bör de ha rätt att få ersättning till fulla värdet så att de kan bygga ett nytt. Mark som bebyggts under den sionistiska eran skall återgå till de ursprungliga ägarna och skador skall ersättas. Internationell rätt och sedvanerätt skall avgöra värdet på förluster och skador.

De ledande palestiniernas agerande har skapat väldiga protester bland de utarmade flyktingarna i Gaza och på Västbanken och även i palestinska exilkretsar⁴. Man visste att Mahmoud Abbas och hans närmaste omgivning var öppen för en uppmjukning av återvändanderätten, och han fick inför presidentvalet lova att avstå från sådant. Fa tahpartiet gjorde ett fränt uttalande som i princip stämplade ledare som försökte sig på kom promisser i återvändanderätten som förrädare⁵. I dag när Mahmoud Abbas gripit rodret i Fatah är partiet tyst i frågan, medan Hamaspartiet får ses som palestiniernas bastion för deras mest grundläggande rättighet, som också stöds i det gemensamma viktiga manifest som skrevs av fängslade ledare för de palestinska fraktionerna sommaren 2006. Detta manifest ligger till grund för försöken att ena palestinierna på ockuperat territorium.
Bland palestinier i exil är det framförallt den USA-baserade The Palestine Right to Return Coalition, världens största rörelse för palestiniernas rättigheter med sin främste förespråkare Mazin Qumsiyeh, www.qumsieyh.org , som håller fanan högt. Palestinier med israeliskt medborgarskap är tvingade till tystnad.

Om begreppet “judisk stat”
Begreppet “judisk stat” kan som jag ser det ha två betydelser, och det kan vara förnuftigt att hålla isär dem, eftersom de är i grunden oförenliga:
1. “Judisk stat” enligt FN:s resolution 181 (1947), den s k delningsplanen. Planen fastslår en lång rad villkor för den nya judiska staten som förknippas med demokratiska sekulära stater med jämlika villkor för skilda etniska och religiösa grupper, jämlikhet inför lagen och respekt för existerande ägande till mark etc. Dessutom ingick i villkoren att staterna upprättade egna konstitutioner och definierade sina gränser. Israel skulle som bekant komma att strunta i allt detta. Men på vad sätt skulle staten vara judisk? FN år 1947 ger inget klart svar, men tankar om etnisk dominans baserad på dåtidens demografiska bild, maximering av judiskt territorium på arabisk bekostnad och valfrihet att flytta till den andra staten efter något år avspeglade sig i gränsdragningsförslaget. Fyra månader efter att delningsplanen beslutats var den överkörd och obsolet genom verklighetens massfördrivningar och de sionistiska erövringarna samt att flyktingarnas återvändande hindrades. Ingen stat i dag kan erkänna Israels egenskap av “judisk stat” då detta hamnar i direkt konflikt med Genévekonventionen som ger flyktingarna återvändanderätt. Efter delningsplanen har heller aldrig begreppet “judisk stat” kunnat användas i FN av detta skäl. Sionisternas eget agerande i flyktingfrågan har med andra ord de facto gjort varje annan betydelse av begreppet “judisk stat” meningslös utom deras egen.
2. “Judisk stat” i sionismens mening. En stat som är till för världens alla judar, men inte för palestinska araber, landets ursprungliga innevånare. En sådan statsbildning är i sin grund och per definition kolonial och rasistisk. När man nu pekar på att den judiska staten redan är erkänd av PLO så är det i den oklara betydelse som är delningsplanens, inte sionismens. Det är därför sionisterna är så angelägna att kräva ett uttryckligt erkännande av sin judiska stat – enligt den enda existerande meningsfulla definitionen, som innebär en rasiststat⁶. Om försöket lyckas bryts en stor bräsch i folkrätten – ett undantag skapas och accepteras av det internationella samfundet. En legal möjlighet öppnas för godkännande av framtida markstölder och etniska rensningar – förutsatt att de utförs i “rätt” grupps intresse och kan framställas som etablerade fakta. Vill palestinier na dessutom – vilket brukar antydas – med en egen stat som bas stödja sina förtryckta bröders eventuella befrielsekamp i den judiska staten har de sin egen folkrättstridiga eftergift emot sig – en mycket tung black om foten.

Föreningen “Judar för Israelisk-Palestinsk Fred” (JIPF) är lidelsefull förespråkare för en tvåstatslösning med bibehållen “judisk stat”. Via den europeiska paraplyorganisationen EJJP ställer JIPF ett absolut villkor för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända: den “judiska statens” existens får inte äventyras. Ett villkor som sålunda klart strider mot FN:s resolution 3236 och Genèvekonventionen.
Sveriges Palestinagrupper (PGS) samarbetar med JIPF som ett värn mot anklagelser för antisemitism i känsliga frågor. Detta är naturligtvis bekvämt men får den följden att PGS inte kan ta beslut som går JIPF emot i hjärtefrågan. Att ifrågasätta tvåstatslösningen och den “judiska statens” rätt att existera görs på så vis till en omöjlighet av den organisation som borde gå i spetsen i försvaret av palestiniernas rättigheter. Liknande problem gäller för övriga solidaritetsrörelser i Europa.
Apartheidstaten Israel är en materialisering av sionismens drömmar och har funnits sedan start år 1948. Dess enda möjliga livsluft är folkfördrivningar, förtryck och militär expansion, vilket bevisas av historiska fakta. Det är apartheidstaten som är ockupationens orsak, inte tvärtom, vilket nu normalt hävdas. En hållbar och rättvis fred måste förutsätta att staten omformas till en demokrati som är jämlik för alla sina medborgare, oavsett etnisk eller religiös tillhörighet. För att detta skall kunna åstadkommas måste först återvändanderätten medges utan eftergifter. Det är därför den är så central.

En egen stat har varit en feberdröm för palestinierna under minst femton år, närd av FN-beslut och falska utfästelser från främst Europa samt ett hatiskt och aldrig sinande förtryck från Israel beskyddat av USA:s till synes eviga imperium. Så het har denna feberdröm varit att den förmått överskugga problemen med en tvåstatslösning.
Omvägen över en palestinsk stat sida vid sida med den “judiska” är folkrättsligt föröd-ande och en fälla för palestinierna, dessutom är de materiella förutsättningarna mycket snart utplånade. Det räcker med att kasta en blick på dagens verklighet för att konstatera detta faktum. Palestinierna kan nu se att denna lösning var ett lockbete i ett taggtrådssnår tillverkat av USA, Israel och EU för deras räkning. Hamasvalet är en tydlig signal att så är fallet. Det är detta snår palestinierna, nu ledda av Hamas, har att trassla sig ur. Feberdrömmen finns där än, djup splittring råder och vi i omvärlden skall inte lägga oss i och ta parti. Men USA:s motgångar i Irak, Afghanistan och Sydamerika, jättens astronomiska skuldsättning och Israels nederlag mot Hizbollahgerillan är nya tecken, som varslar om att en tid förestår när de arabiska folken kan resa sig.

Snorre Lindquist, arkitekt i Stockholm, nu pensionerad, ritade på uppdrag av Sida kulturhuset och torget framför Födelsekyrkan i Bethlehem som invigdes i samband med millennieskiftet. Efter förstörelse utförd av den israeliska armèn i maj 2002 är kulturhuset nu reparerat på Sveriges bekostnad.

Noter

Virginia Tilley: Hamas and Israel’s “Right to Exist”, www.counterpunch.org/tilley05112006.html .
“Generalförsamlingen beslutar att de flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar skall tillåtas detta vid tidigaste tillämpbara datum och att kompensation skall utbetalas till de som väljer att inte återvända samt för förlust av eller skador på egendom av de ansvariga regeringarna eller myndigheterna, i enlighet med gällande internationell rätt eller sedvanerätt.” (Palestinagruppernas informationsblad saknar de svärtade orden.)
Generalförsamlingen — “2. Bekräftar ånyo även palestiniernas oförytterliga rätt att återvända till sina hem och sin egendom, från vilka de fördrivits och kräver deras återlämnande. 3. Understryker att full respekt för och förverkligande av dessa oförytterliga rättigheter för det palestinska folket är oundgängliga för lösningen av Palestinafrågan.”
Haithem El-Zabri: Palestinians Reject Geneva Accords, Al-Awda, 19 okt 2003 http://leb.net/~al-awda/palestiniansrejectgenevaaccords/
FATEH: Statement on Geneva Accord. BADIL Resource Center for Palestinian Residency and Refugee Rights. Press Release E-53-03 5 Dec 2003 http://www.badil.org/Publications/Press/2003/press328-03.htm
“Judar för Israelisk-Palestinsk Fred” (JIPF) som sägs gå i spetsen för svensk palestinasolidaritet ställer via sin europeiska paraplyorganisation ett villkor för flyktingarnas rätt att återvända: Den får inte äventyra den “judiska staten”. Detta villkor strider som synes mot FN-resolution 3236 och 4:e Genèvekonventionen.

Comments are closed.

S N O R R E L I N D Q U I S T I R A K P A L E S T I N A E T C