Israel som judisk stat bör ifrågasättas

Av Snorre Lindquist. Min personliga uppgörelse med sionismens ideologi. Artikel i Tidskrift För Folkets Rättigheter nr 3-4 2006.
2006-12-31 i Sv: Om Palestina etc

Print Friendly

Att erkänna Israels “rätt att existera” är mer komplicerat än det framställs. Begreppet rymmer flera innebörder. En palestinsk stat vid sidan av den “judiska” är folkrättsligt en fälla för palestinierna och de materiella förutsättningarna är snart utplÃ¥nade.

Israel som judisk stat bör ifrågasättas

av Snorre Lindquist

Med hÃ¥rda utsvältningsmetoder mot palestinierna pÃ¥ de ockuperade omrÃ¥dena pressas nu den folkvalda Hamasregeringen av USA och EU att “erkänna Israel”.

Att Israel finns i verkligheten är sannerligen inte svÃ¥rt för palestinierna att inse, och inte heller förnekar majoriteten av dem inräknat Hamas att dialoger och förhandlingar med israelerna mÃ¥ste föras.  Det är sÃ¥ledes nÃ¥got annat i begreppet “Israels rätt att existera” (myntat av sionisterna) som avses.  Nämligen Israel i egenskap av “judisk stat”, dvs. en stat som är till för alla världens judar men inte för de palestinier som bor där sedan oräkneliga generationer tillbaka och definitivt inte för de palestinier som fördrivits för att göra staten judisk.

Det är sÃ¥ledes en rasistisk kolonial statsbildning som förnekas rätten att existera av Hamasregeringen.  Israel har ingen konstitution, vilket är en förutsättning för en statsbildning, bara provisoriska “Basic Laws“.  Enligt en av dessa fÃ¥r inget parti sitta i Knesset som motsätter sig “staten Israels existens som det judiska folkets stat”.  En permanent konstitution som definierar statens medborgare och deras rättigheter skulle avslöja dess rasistiska karaktär, därför skjutes en sÃ¥dan ständigt pÃ¥ framtiden.  “Lagen om Ã¥tervändande” ger alla judar i världen automatiskt medborgarskap, medan de 80% palestinska araber och deras ättlingar som drevs bort förvägras denna rätt.  Definitionen av “jude” vilar pÃ¥ religiös härstamningsgrund.  Administrativa regler förbjuder icke-judar att bo pÃ¥, köpa eller arrendera mark (92% av Israels areal) som stulits frÃ¥n de fördrivna (smÃ¥ undantag finns).

Staten Israel fick sitt medlemskap i FN pÃ¥ löftet att den “oreserverat accepterar förpliktelserna i Förenta nationernas stadga —-”.  Särskilt poängterades Israels skyldighet att uppfylla generalförsamlingens resolution 194 om de palestinska flyktingarnas rätt att Ã¥tervända.  Ett sÃ¥ specifikt villkor ställt pÃ¥ en stats inträde i FN är unikt.  Israel har under de 56 Ã¥r som gÃ¥tt i handling visat förakt för alla dessa löften och innehar rekordet i folkrättsbrott.

Israel är dessutom en stat med ständigt expanderande “gränser” och ett krav frÃ¥n den statsbär-ande ideologin pÃ¥ ett odefinierat omfÃ¥ng territorium pÃ¥ omgivningens bekostnad, ett ansprÃ¥k som vilar pÃ¥ bibeltexter.  Fortfarande efter 58 Ã¥r upprätthÃ¥lles denna regel med vapensprÃ¥k.  Ingen annan stat i världssamfundet accepteras pÃ¥ sÃ¥dana villkor.  Statskonstruktionen “Israel” är följaktligen en fientlig kropp i det internationella samfundet, en evig källa till ofred och hat folken emellan och borde förnekas av alla fredsälskande stater och folk.  Alla skäl föreligger för en utstötning av Israel frÃ¥n FN utom möjligen de formella.  Vad skulle bli följden av att det palestinska folket i ett fredsfördrag erkände Israels “rätt att existera”, uttalat i sionismens mening?

NÃ¥got sÃ¥dant vore i realiteten för palestinierna att skriva under pÃ¥ sin dödsdom som folk med historisk rätt till sitt land – en rätt som tillkommer alla andra folk.  Det skulle göra en rasistisk och kolonial statsbildning legitim som sÃ¥dan för det internationella samfundet, innebärande en pervertering av folkrätten fullt i linje med den nuvarande USA-administrationens strävan att göra om denna till den starkes rätt1.

Den nya palestinska staten skulle vara bakbunden av erkännandet.  De israeliska palestiniernas folkrättsliga status skulle bli minst sagt oklar.  Varje försök av omvärlden till solidaritet med en medborgarrättsrörelse i Israel som kämpar för palestiniernas likaberättigande med judarna skulle kunna räknas som ett intrÃ¥ng i den suveräna staten Israels inre angelägenheter.  Detta skulle hÃ¥rdutnyttjas av Israel.  En kamp av samma slag som den mot Sydafrikas apart-heid skulle följaktligen försvÃ¥ras betydligt och fÃ¥ kämpa i folkrättens motvind.
The Basic Law” gör att Israel inte ens är en demokrati för judar, även dessa är förbjudna att avskaffa statens “judiska” karaktär.  Israels palestinska medborgare ensamma har ingen chans mot Israels 80 procent judar, de flesta känslomässigt hÃ¥rt bundna till myterna om sitt stulna land och med supermakten USA i ryggen.
Med ett palestinskt erkännande av Israels rätt att existera som “judisk stat” vore sÃ¥ledes Israels palestinier svikna och den rasistiska staten säkrad i ett hart när orubbligt betongblock.  Detta är ocksÃ¥ sionisternas heta dröm.

Men PLO har ju redan erkänt Israel, det skedde ju som en del av Oslo-överenskommelsen? Ja, det stämmer, men aldrig explicit som “judisk stat”.  Israel försummade aldrig ett tillfälle att kräva ett sÃ¥dant tillägg av Arafat efter “Oslo”, men fick honom aldrig till det.  För detta och för sin omedgörlighet i flyktingfrÃ¥gan blev Arafat hatad, förnedrad och förmodligen lönnmördad av sionisterna.  Senast i november 2006 upprepade premiärminister Olmert inför president Bush att palestinierna mÃ¥ste erkänna “Israels rätt att existera som en judisk stat” som ett villkor för nya förhandlingar.  Arafats “erkännande av Israel” har inte gett palestinierna nÃ¥gra vinster, bara förluster och en öppning för nya eftergifter.

FN-resolutionen som “försvann”
Palestiniernas främsta folkrättsinstrument är FN-resolution 194 frÃ¥n december 1948 om rätten för flyktingarna att Ã¥tervända till sina hem2.  Förverkligas den pÃ¥ ett regelrätt sätt kommer Israel som “judisk stat” i praktiken av demografiska skäl snart upphöra att existera.  Därför är det av central betydelse för Israel att resolutionen negligeras eller, om detta ser ut att vara omöjligt, fÃ¥ den omtolkad pÃ¥ ett sätt som ändÃ¥ garanterar den “judiska statens” bestÃ¥nd.

FN-resolution 3236 ger viktiga förtydligande tillägg till FN-resolution 1943.  Dels att rättigheterna i frÃ¥ga är oförytterliga (inalienable), vilket pÃ¥ vanlig svenska innebär att de pÃ¥ inga villkor fÃ¥r säljas ut eller bytas mot andra rättigheter eller favörer, detta för att göra det olagligt för motparten att i en förhandlingssituation utnyttja ett övertag.  Dels att dessa rättigheter är oundgängliga för lösningen av PalestinafrÃ¥gan vilket markerar att de är heliga och centrala för fredens Ã¥terupprättande i Mellanöstern.

Även flera andra folkrättsregler uttrycker med stränghet det oförytterliga i dessa flyktingars rättigheter, t ex den fjärde Genèvekonventionen.  Artikel 8 föreskriver t o m: “Skyddade personer (i detta fall flyktingar) fÃ¥r under inga omständigheter, helt eller delvis, avstÃ¥ frÃ¥n de rättigheter som de är tillförsäkrade genom denna konvention”.  Resolution 3236 togs av Generalförsamlingen Ã¥r 1974 i en period dÃ¥ FN fÃ¥tt ett stort tillskott av nyligen frigjorda f d kolonialstater.  Den är ett uttryck för en stark vilja frÃ¥n dessa att förhindra att “etablerade fakta” fÃ¥r urskulda fortsatta koloniala äventyr och folkfördrivningar.  Som bekant rullas nu utvecklingen bakÃ¥t anförd av världens dominerande supermakt som – i likhet med Israel – är intresserad av en upplösning av denna folkrätt.

Den felaktiga föreställningen att flyktingresolutionen är förhandlingsbar är allmänt spridd i Europa.  Till detta har bland annat palestiniernas egna förhandlingsdelegationer bidragit genom agerandet i fredsförhandlingarna i Taba Ã¥r 2001.  Det privata s k Genèveinitiativet författat av nÃ¥gra högt uppsatta israeliska vänstersionister och ledande palestinier i PLO som backades upp av det dÃ¥varande “Palestine Authority” (nu Hamas-styrt) har gjort mycket för att sprida missuppfattningarna.

Genèveinitiativet lanserades med det sedvan-liga mediabuller som sionismens vänner kan Ã¥stad komma och gjorde stort intryck pÃ¥ opinionen i Europa.  Fem f d nordiska statsministrar grundade ett gemensamt uttalande i DN pÃ¥ idéerna.  De präglar ocksÃ¥ en skrift i UD:s Menaprojekt författad av Thomas Hammarberg.  Pal mecenter propagerar aktivt för saken.  Även vänstern och solidaritetsrörelserna har pÃ¥verkats – sÃ¥ledes laborerar Per Gahrton, nu ordförande i Palestinagrupperna med tankar kring eftergifter och byteshandel flyktingfrÃ¥gan i den välspridda antologin “Inshallah” och i en artikel i FiB/K.

Det spekuleras t.ex. i möjligheten att köpa ut flyktingarna eller att hänvisa dem till en palestinsk stat pÃ¥ en liten 10 à 20 procents rest av det ursprungliga hemlandet eftersom hemmen de har rätt att Ã¥tervända till ej längre existerar.  En sÃ¥dan utförsäljning och byteshandel av Ã¥tervändanderätten är alltsÃ¥ otillÃ¥ten enligt ovan.  Flyktingarnas rätt att Ã¥tervända är absolut.  Finns inte hemmet kvar bör de ha rätt att fÃ¥ ersättning till fulla värdet sÃ¥ att de kan bygga ett nytt.  Mark som bebyggts under den sionistiska eran skall Ã¥tergÃ¥ till de ursprungliga ägarna och skador skall ersättas.  Internationell rätt och sedvanerätt skall avgöra värdet pÃ¥ förluster och skador.

De ledande palestiniernas agerande har skapat väldiga protester bland de utarmade flyktingarna i Gaza och pÃ¥ Västbanken och även i palestinska exilkretsar4.  Man visste att Mahmoud Abbas och hans närmaste omgivning var öppen för en uppmjukning av Ã¥tervändanderätten, och han fick inför presidentvalet lova att avstÃ¥ frÃ¥n sÃ¥dant.  Fa tahpartiet gjorde ett fränt uttalande som i princip stämplade ledare som försökte sig pÃ¥ kom promisser i Ã¥tervändanderätten som förrädare5.  I dag när Mahmoud Abbas gripit rodret i Fatah är partiet tyst i frÃ¥gan, medan Hamaspartiet fÃ¥r ses som palestiniernas bastion för deras mest grundläggande rättighet, som ocksÃ¥ stöds i det gemensamma viktiga manifest som skrevs av fängslade ledare för de palestinska fraktionerna sommaren 2006.  Detta manifest ligger till grund för försöken att ena palestinierna pÃ¥ ockuperat territorium.
Bland palestinier i exil är det framförallt den USA-baserade The Palestine Right to Return Coalition, världens största rörelse för palestiniernas rättigheter med sin främste föresprÃ¥kare Mazin Qumsiyeh, www.qumsieyh.org , som hÃ¥ller fanan högt.  Palestinier med israeliskt medborgarskap är tvingade till tystnad.

Om begreppet “judisk stat”
Begreppet “judisk stat” kan som jag ser det ha tvÃ¥ betydelser, och det kan vara förnuftigt att hÃ¥lla isär dem, eftersom de är i grunden oförenliga:
1.  “Judisk stat” enligt FN:s resolution 181 (1947), den s k delningsplanen.  Planen fastslÃ¥r en lÃ¥ng rad villkor för den nya judiska staten som förknippas med demokratiska sekulära stater med jämlika villkor för skilda etniska och religiösa grupper, jämlikhet inför lagen och respekt för existerande ägande till mark etc.  Dessutom ingick i villkoren att staterna upprättade egna konstitutioner och definierade sina gränser.  Israel skulle som bekant komma att strunta i allt detta.  Men pÃ¥ vad sätt skulle staten vara judisk? FN Ã¥r 1947 ger inget klart svar, men tankar om etnisk dominans baserad pÃ¥ dÃ¥tidens demografiska bild, maximering av judiskt territorium pÃ¥ arabisk bekostnad och valfrihet att flytta till den andra staten efter nÃ¥got Ã¥r avspeglade sig i gränsdragningsförslaget.  Fyra mÃ¥nader efter att delningsplanen beslutats var den överkörd och obsolet genom verklighetens massfördrivningar och de sionistiska erövringarna samt att flyktingarnas Ã¥tervändande hindrades.  Ingen stat i dag kan erkänna Israels egenskap av “judisk stat” dÃ¥ detta hamnar i direkt konflikt med Genévekonventionen som ger flyktingarna Ã¥tervändanderätt.  Efter delningsplanen har heller aldrig begreppet “judisk stat” kunnat användas i FN av detta skäl.  Sionisternas eget agerande i flyktingfrÃ¥gan har med andra ord de facto gjort varje annan betydelse av begreppet “judisk stat” meningslös utom deras egen.
2.  “Judisk stat” i sionismens mening.  En stat som är till för världens alla judar, men inte för palestinska araber, landets ursprungliga innevÃ¥nare.  En sÃ¥dan statsbildning är i sin grund och per definition kolonial och rasistisk.  När man nu pekar pÃ¥ att den judiska staten redan är erkänd av PLO sÃ¥ är det i den oklara betydelse som är delningsplanens, inte sionismens.  Det är därför sionisterna är sÃ¥ angelägna att kräva ett uttryckligt erkännande av sin judiska stat – enligt den enda existerande meningsfulla definitionen, som innebär en rasiststat6.  Om försöket lyckas bryts en stor bräsch i folkrätten – ett undantag skapas och accepteras av det internationella samfundet.  En legal möjlighet öppnas för godkännande av framtida markstölder och etniska rensningar – förutsatt att de utförs i “rätt” grupps intresse och kan framställas som etablerade fakta.  Vill palestinier na dessutom – vilket brukar antydas – med en egen stat som bas stödja sina förtryckta bröders eventuella befrielsekamp i den judiska staten har de sin egen folkrättstridiga eftergift emot sig – en mycket tung black om foten.

Föreningen “Judar för Israelisk-Palestinsk Fred” (JIPF) är lidelsefull föresprÃ¥kare för en tvÃ¥statslösning med bibehÃ¥llen “judisk stat”.  Via den europeiska paraplyorganisationen EJJP ställer JIPF ett absolut villkor för de palestinska flyktingarnas rätt att Ã¥tervända: den “judiska statens” existens fÃ¥r inte äventyras.  Ett villkor som sÃ¥lunda klart strider mot FN:s resolution 3236 och Genèvekonventionen.
Sveriges Palestinagrupper (PGS) samarbetar med JIPF som ett värn mot anklagelser för antisemitism i känsliga frÃ¥gor.  Detta är naturligtvis bekvämt men fÃ¥r den följden att PGS inte kan ta beslut som gÃ¥r JIPF emot i hjärtefrÃ¥gan.  Att ifrÃ¥gasätta tvÃ¥statslösningen och den “judiska statens” rätt att existera görs pÃ¥ sÃ¥ vis till en omöjlighet av den organisation som borde gÃ¥ i spetsen i försvaret av palestiniernas rättigheter.  Liknande problem gäller för övriga solidaritetsrörelser i Europa.
Apartheidstaten Israel är en materialisering av sionismens drömmar och har funnits sedan start Ã¥r 1948.  Dess enda möjliga livsluft är folkfördrivningar, förtryck och militär expansion, vilket bevisas av historiska fakta.  Det är apartheidstaten som är ockupationens orsak, inte tvärtom, vilket nu normalt hävdas.  En hÃ¥llbar och rättvis fred mÃ¥ste förutsätta att staten omformas till en demokrati som är jämlik för alla sina medborgare, oavsett etnisk eller religiös tillhörighet.  För att detta skall kunna Ã¥stadkommas mÃ¥ste först Ã¥tervändanderätten medges utan eftergifter.  Det är därför den är sÃ¥ central.

En egen stat har varit en feberdröm för palestinierna under minst femton Ã¥r, närd av FN-beslut och falska utfästelser frÃ¥n främst Europa samt ett hatiskt och aldrig sinande förtryck frÃ¥n Israel beskyddat av USA:s till synes eviga imperium.  SÃ¥ het har denna feberdröm varit att den förmÃ¥tt överskugga problemen med en tvÃ¥statslösning.
Omvägen över en palestinsk stat sida vid sida med den “judiska” är folkrättsligt föröd-ande och en fälla för palestinierna, dessutom är de materiella förutsättningarna mycket snart utplÃ¥nade.  Det räcker med att kasta en blick pÃ¥ dagens verklighet för att konstatera detta faktum.  Palestinierna kan nu se att denna lösning var ett lockbete i ett taggtrÃ¥dssnÃ¥r tillverkat av USA, Israel och EU för deras räkning.  Hamasvalet är en tydlig signal att sÃ¥ är fallet.  Det är detta snÃ¥r palestinierna, nu ledda av Hamas, har att trassla sig ur.  Feberdrömmen finns där än, djup splittring rÃ¥der och vi i omvärlden skall inte lägga oss i och ta parti.  Men USA:s motgÃ¥ngar i Irak, Afghanistan och Sydamerika, jättens astronomiska skuldsättning och Israels nederlag mot Hizbollahgerillan är nya tecken, som varslar om att en tid förestÃ¥r när de arabiska folken kan resa sig.

Snorre Lindquist, arkitekt i Stockholm, nu pensionerad, ritade pÃ¥ uppdrag av Sida kulturhuset och torget framför Födelsekyrkan i Bethlehem som invigdes i samband med millennieskiftet.  Efter förstörelse utförd av den israeliska armèn i maj 2002 är kulturhuset nu reparerat pÃ¥ Sveriges bekostnad.

Noter

  1. Virginia Tilley: Hamas and Israel’s “Right to Exist”, www.counterpunch.org/tilley05112006.html .
     
  2. “Generalförsamlingen beslutar att de flyktingar som önskar Ã¥tervända till sina hem och leva i fred med sina grannar skall tillÃ¥tas detta vid tidigaste tillämpbara datum och att kompensation skall utbetalas till de som väljer att inte Ã¥tervända samt för förlust av eller skador pÃ¥ egendom av de ansvariga regeringarna eller myndigheterna, i enlighet med gällande internationell rätt eller sedvanerätt.”  (Palestinagruppernas informationsblad saknar de svärtade orden.)
     
  3. Generalförsamlingen — “2.  Bekräftar Ã¥nyo även palestiniernas oförytterliga rätt att Ã¥tervända till sina hem och sin egendom, frÃ¥n vilka de fördrivits och kräver deras Ã¥terlämnande.  3.  Understryker att full respekt för och förverkligande av dessa oförytterliga rättigheter för det palestinska folket är oundgängliga för lösningen av PalestinafrÃ¥gan.”
     
  4. Haithem El-Zabri: Palestinians Reject Geneva Accords, Al-Awda, 19 okt 2003 http://leb.net/~al-awda/palestiniansrejectgenevaaccords/
     
  5. FATEH:  Statement on Geneva Accord.  BADIL Resource Center for Palestinian Residency and Refugee Rights.  Press Release E-53-03 5 Dec 2003 http://www.badil.org/Publications/Press/2003/press328-03.htm
     
  6. “Judar för Israelisk-Palestinsk Fred” (JIPF) som sägs gÃ¥ i spetsen för svensk palestinasolidaritet ställer via sin europeiska paraplyorganisation ett villkor för flyktingarnas rätt att Ã¥tervända: Den fÃ¥r inte äventyra den “judiska staten”.  Detta villkor strider som synes mot FN-resolution 3236 och 4:e Genèvekonventionen.
     

Comments are closed.