En seminariedokumentation, maj 2007

En seminariedokumentation, maj 2007
En seminariedokumentation, maj 2007.
2013-04-23 i Sv: Seminariedokumentation

Irak, Palestina, Afghanistan – Samma ockupation?

En seminariedokumentation, maj 2007

Innehåll

Inledning	4
Arbetsgruppen för seminariet

SEMINARIET

Seminariet öppnas	5
Eftikhar Hashem Alhusainy

Till Sisyfos av Adonis

Välkomsthälsning	7
Ulf Carmesund

Seminariedeltagarnas tal

USA är ingen Gud	8
Muhammed Bahar Al-Faydi

Mördare på modet	12
Stefan Lindgren

Vems är ansvaret att formulera en rättvis fred?	16
Ramzy Baroud

Till frågan om ockupantideologi	20
Jan Myrdal

Från skuld till ansvar	22
Gilad Atzmon

Att bygga en bättre värld	25
Jawad al-Khalisi

Paneldiskussion	27
Gilad Atzmon, Ramzy Baroud, Mohammed Bashir al-Faydi, Stefan Lindgren, Jan Myrdal

DEBATTEN EFTER SEMINARIET

Arrangörernas och moderatorns svar

Omoraliskt och ohederligt	32
Johan Peanberg, ABF

Kritiken är inte antisemitism	33
Ulf Carmesund, Broderskapsrörelsen

(Rubrik saknas)	34
Eva Myrdal, Folket i Bild/Kulturfront

Debatten i Sydsvenskan

Antisemitismen och rörelsen	35
Sydsvenska Dagbladet

Jag är humanist	36
Gilad Atzmon

Debatten i Expressen

Socialdemokrater bjuder in kända antisemiter	37
Jesper Svartvik

Humanister måste få tala utan att kallas antisemiter	39
Gilad Atzmon

Antisemitismen på väg bli rumsren i s	41
Jesper Svartvik

Sionister använder lögner i sin kamp	43
Gilad Atzmon

BILAGOR

Bilaga 1: Program för seminariet

Bilaga 2: Presentation av utländska gäster

Bilaga 3: Möte i riksdagens ledamotshus	47
Snorre Lindquist

Copyright © respektive medverkande, 2007
Redigering och layout [PDF versionen]: Anders Püschel, Lasse Wilhelmson
Presentation av utländska gäster: Snorre Lindquist
Sammanställning av paneldiskussion: Anders Püschel
Översättningar från engelska: Kristoffer Larsson, Anders Püschel, Carl-Magnus Wendt

Inledning
Arbetsgruppen för seminariet

I december 2006 träffades ett antal personer som samtliga är medlemmar i flera olika solidaritetsorganisationer mot krigen i Västasien. Anledningen var att vi ville belysa dessa krig, eller snarare ockupationer, i ett sammanhang, då vi tror att en alltför strikt sektorisering av solidaritetsarbetet är till nackdel för ett effektivt solidaritetsarbete. Ett internationellt seminarium i anslutning till årsdagen av invasionen av Irak blev resultatet av denna diskussion. Den politiska plattformen för seminariet blev:

IRAK, PALESTINA, AFGHANISTAN – Samma ockupation?

Ambitionen var att bjuda in respekterade företrädare för motståndet i Irak från två av de största religiösa/kulturella befolkningsgrupperna. Dessutom ville vi belysa det palestinska perspektivet på ockupationerna tillsammans med ett israeliskt dissidentperspektiv. Det svenska engagemanget med trupp i Afghanistan kräver en gedigen belysning, liksom ett allmänt perspektiv på de nykoloniala krigen. På grund av problem med visum kom de irakiska gästerna endast att närvara via upplästa tal och genom elektronisk kommunikation.

I demonstrationen USA ut ur Irak, anordnad dagen före seminariet av Nätverket Mot Krig, framfördes hälsningsanföranden från de irakiska gästerna, samt ett tal av seminariets palestinske gäst. Ett möte anordnades även i riksdagshuset dagen efter seminariet, för intresserade riksdagsledamöter.

På grund av seminariets inriktning begränsades de formella arrangörerna till FiB/K och ABF i Stockholm. I ett senare skede tillfrågades Broderskapsrörelsens internationelle sekreterare om att fungera som moderator för seminariet, till vilket han tackade ja.

I denna dokumentation finns förutom alla tal, även en redovisning av de efterföljande debatterna i Sydsvenska Dagbladet och Expressen, samt arrangörernas och moderatorns svar på angreppen mot seminariet.

Vi vill tacka alla enskilda, som på olika sätt medverkat till att göra seminariet möjligt, samt de organisationer som utöver de hittills nämnda har bidragit, nämligen Palestinagruppen i Stockholm, IrakSolidaritet i Stockholm, Föreningen Afghanistansolidaritet, Vänsterpartiets Stockholmsdistrikt och Kommunistiska Partiet i Stockholm. Men särskilt de som med sina tal och i efterföljande frågestund och diskussion gjorde seminariet till en politisk framgång och ett bidrag till enhet och utveckling av den antiimperialistiska rörelsen i Sverige.

Stockholm maj 2007

Arbetsgruppen för 18 mars-seminariet i Stockholm 2007

Eftikhar Hashem Alhusainy, Hashim Al-Malki, Hadwan Haddad, Snorre Lindquist, Jan-Erik Romson och Lasse Wilhelmson

Seminariet öppnas
Eftikhar Hashem Alhusainy

Varmt välkomna alla närvarande och särskilt alla ni i publiken, som har kommit hit för att ta del av dagens händelser! Jag hoppas att ni skall få en givande dag. Och naturligtvis välkomna alla föreläsare! Och inte minst välkommen vår moderator Ulf Carmesund från Broderskapsrörelsen. Ämnet för dagen är

IRAK, PALESTINA, AFGHANISTAN – Samma ockupation?

Detta seminarium är anordnat av Folket i Bild/Kulturfront i Stockholm i samarbete med ABF i Stockholm. Som arrangörer tror vi det finns ett behov av att för en gångs skull försöka ta ett helhetsgrepp på de folkrättstridiga ockupationerna i Västasien. Visserligen skiljer de sig åt, men de har samtidigt en gemensam brottsling, nämligen den angloamerikanska imperialismen och sionismen, anförda av den enda och helt dominerande supermakten USA.

Nu ökar behovet för folken i de ockuperade länderna att samordna sina ansträngningar, att med folkrätten på sin sida bekämpa angriparna.

På samma sätt ökar behovet bland oss som lever i dessa imperialistiska länder att samordna vårt solidaritetsarbete i en bred politik – jag vill gärna understryka – en bred politik som kan få genklang hos våra egna folk. Idéer om hur detta skulle kunna ske hoppas vi kommer fram under förmiddagens föreläsningar och under eftermid-dagens paneldebatt och med hjälp av publiken.

Vi kommer också att dokumentera denna dag med text, bild och ljud.

Innan jag lämnar över till dagens moderator Ulf Carmesund skall syster Ehlisabel recitera dikten Till Sysifos av en av världen mest framstående poeter, Adonis, till musik av Gilad Atzmon

Till Sisyfos
Av Adonis

Jag har svurit att skriva i vattnet

jag har svurit att hjälpa Sisyfos bära

den stumma klippan

Jag har svurit att förbli hos Sisyfos

att underkasta mig febern och gnistorna

att i blinda ögonhålor söka

ett sista skrivdon

som kan tillägna gräset och hösten

stoftets dikt

Jag har svurit att leva med Sisyfos

Välkomsthälsning
Ulf Carmesund

Välkomna till ett heldagsseminarium för att sprida kunskap om det politiska läget i Irak, Palestina och Afghanistan, tre områden i världen vars våldsamma konflikter påverkat livet för miljoner människor som nu flyr eller lever under ockupation.

Allmänheten har svårt att skaffa sig kunskaper om konflikten i Irak och Afghanistan. Västerländska rapportörer reser ofta med amerikansk eller brittisk trupp, och denna s.k. “inbäddade” journalistik missar perspektiv som är uppenbara och avgörande för den drabbade befolkningen. I krig är sanningen första offret, och för att förstå och analysera konflikterna krävs kunskap – även från de drabbades perspektiv.

Två av våra huvudtalare från Irak, Shejk Jawad al-Khalisi och Mohammad Bashar al-Faidi, har inte beviljats visum till Sverige. Från mitten av februari måste de som flytt Irak återvända för att kunna söka visum till Sverige, vilket är komplicerat och farligt. Vi beklagar att Sveriges visumregler inte är mer flexibla i övergångsperioden mellan gamla och nya bestämmelser. Utan gästerna från Irak genomförs deras föreläsningar via Internet.

Folket i Bild, ABF och Broderskapsrörelsen har tillsammans arbetat med folkbildning och politiskt opinionsbildande arbete i över 100 år. Folkbildningen har bidragit till att bygga upp Sverige som demokrati och som kunskapsland. När Shejk Jawad al-Khalisi och Mohammad Bashar al-Faidi hindras att nå Sverige hindras folkbildningen i Sverige, det kritiska offentliga samtalet – därmed försvagas demokratin.

Red anm: texten i denna välkomsthälsning är den samma som i pressmeddelandet rörande de irakiska deltagarnas medverkan. Rubriken är redaktionens

USA är ingen Gud
Dr Sheikh Muhammed Bashar Al-Faydi, talesman för The Association of Muslim Scholars ^[1]

Först vill jag tacka alla er som är här idag för att stödja vår sak och var och en som arbetar för Irak och dess befrielse från den amerikanska ockupationens bojor. Jag skulle också vilja utvidga mitt tack till alla organisationer som kämpar mot ockupation, kolonialism och imperialism, i hela världen. Jag vill rikta ett särskilt tack och uttrycka min uppskattning till arrangörerna av konferensen: Folket i Bild/Kulturfront och Arbetarnas Bildningsförbund.

Det är beklagligt att jag inte har möjlighet att vara hos er idag. Det beror på omständigheter utanför min kontroll och jag hoppas – inför den allsmäktige och upphöjde – att jag skall få möjligheten att närvara och möta alla de goda människor som stödjer vårt folks kamp och dess hjältemodiga motstånd.

Vad som hände i Irak är bortom allt förnuft. I ljuset av det tredje årtusendet, där det förmodats att den mänskliga själen och intelligensen har nått en mognadsgrad som förebygger alla dårskaper, invaderade en supermakt ett fredligt land, som dessutom är medlem av det internationella samfundet och en av grundarna av Förenta Nationerna. Detta under förevändningar som hela världen visste var lögnaktiga och förfalskade. Det påstods att Irak förfogade över massförstörelsevapen och att regimen i Irak var nära förbunden med Al-Qaida. Båda påståendena har visats vara hopljugna.

För att supermakten skulle kunna styra över Irak och av andra strategiska skäl, där ett av målen – enligt vår uppfattning – är att hjälpa och förstärka det sionistiska projektet i regionen, vidtog man åtgärder som kanske är utan motstycke i ockupationshistorien. Man tillät också diverse slödder att förstöra infrastrukturen och att plundra olika tillgångar. Irakierna var plötsligt berövade ministerier, universitet, skolor, klubbar, hotell och andra offentliga tillgångar.

Ockupationsmakten gjorde också vad som är värre och farligare än det. Den lät allmänheten ta för sig ur de stora vapendepåer som fanns runtom i landet. Ammunition och tunga och lätta vapen stals och fördes till olika bostadsområden och till gårdar på landet. Jag kommer aldrig att glömma vad jag såg med egna ögon, en man som stal en luftvärnskanon och lastade upp den på sin pickup och körde förbi ett amerikanskt fordon. De amerikanska soldaterna tittade bort, som om det inte angick dem.

Amerikanarna är varken oskyldiga eller naiva och de vet vad det innebär när folk innehar tunga och lätta vapen under de omständigheterna, när det inte finns någon ordning och statens polisiära funktioner upphört. De var inbördeskrigets föregångare, något amerikanarna hoppats på sedan länge. Men, i alla fall kvarstod den irakiska sammanhållningen och de levde samman som de gjort utan problem i århundraden.

Det irakiska motståndet mot ockupationen började tidigt. Det var så kraftfullt, att det skapade bekymmer för ockupationsmakten och tvingade amerikanarna att ändra sina planer från att styra Irak direkt till att söka en lösning i ett politiskt spel som gick ut på att bilda en så kallad regering. Irakierna blev förvånade när de bildade en rådsförsamling på sekteristisk och etnisk bas. Det var första gången i historien det fanns politiker som representerade shiiter och sunniter, medan andra representerade kurder och så vidare. Irakierna undrade över denna uppdelning eftersom de inte har några sekteristiska eller etniska problem.

Ja, det fanns problem med den förra regeringen, men bland de olika delarna av det irakiska folket fanns det inte problem; kurder levde bland araber (och ingen trakasserade dem) och shiamuslimer levde bland sunniter och tvärtom. Irakierna förstod att det var ett smutsigt spel där man utnyttjade den gamla kolonialistiska regeln: söndra och härska. Ockupationsmakten förväntade sig av rådsförsamlingen att den skulle gräva ner sig i etnisk och sekteristisk splittring. Bland fria irakier hittade de inte någon som ville hjälpa till i detta ohederliga spel. Så de tillgrep figurer bortifrån, som kommit med amerikanarna för att föreställa irakier. De var okända för de flesta irakier och ingen visste något om dem innan dess, men ockupationsmakten tvingade dem på det irakiska folket för att de skulle föreställa representanter för “irakiska fraktioner”.

Och på detta bildades den så kallade “irakiska interimsregeringen”, som stadfästes helt mot det irakiska folkets vilja. Författningen skrevs av främlingar och översattes sedan till arabiska och rådet tillsades att ratificera den efter en kort tid, då diskussioner tillåtits över några ämnen. Det värsta nederlaget för den så kallade rådsförsamlingen, var att dess medlemmar utsågs av Bremer – den amerikanske ambassadören, som var den värste av de usla amerikanska ledare som tjänstgjorde i Irak. Det fanns diskussionsämnen han sade nej till. Det gjorde rådet till följeslagare till den amerikanska politiken, oavsett om dess medlemmar visste det eller ej. (Detta förutom vad jag sade nyss om att det har delat Irak efter etniska och sekteristiska gränser – en annan olycka.)

Och så visade rådet sin belåtenhet genom att det vid sitt första möte med det irakiska folket i media förklarade den 9 april 2003, den dag Bagdad ockuperades, för nationell helgdag. Detta var halmstrået som knäckte kamelens rygg. Då såg man den bittra verkligheten: rådet var ett “amerikanskt projekt” – med vad det innebär av mening och motiv. Det var början till en politisk process i skenet av den amerikanska ockupationen – eller om ni vill vara tydligare: början till den förstörelse som Irak utsattes för.

En noggrann granskning av situationen i Irak visar tydligt att sådden de flesta irakier får leva med i form av allvarliga kriser, dilemman och efterdyningar på politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig nivå från början planterades av det rådet och dess usla projekt (den interimistiska regeringen). Det var ett överlagt slag från ockupationsmakten och genomfördes av politiker, var och en med olika mål och intentioner.

Vi var övertygade att rådet inte kunde lyckas med att sätta det irakiska folkets intressen i första rummet, före ockupationsmaktens, främst eftersom det inte var konstruerat för det ändamålet. Dessutom tänkte de flesta av dess medlemmar från början inte ens på det irakiska folkets intressen. När rådet gick vidare i att utöva sina funktioner, började rötan dyka upp och sprida sig genom den irakiska samhällskroppen. För första gången började sekteristiska och etniska motsättningar breda ut sig och tränga in i det irakiska livet enligt en genomtänkt plan för att åstadkomma splittring och nedbrytningsprocesser. Förfallet inom alla vitala delar av samhällslivet började göra det tydligt för irakierna vilken verklighet som gällde. Det blev tydligt att amerikanarna räknade mycket med detta projekt och gjorde det till grunden för sin strategi i Irak. Därför baserades alla politiska processer efter tillkomsten av rådsförsamlingen, från interimsregeringen och till den nuvarande, på denna.

Det första valet, som resulterade i att Ibrahim Al-Jafari blev premiärminister och det andra, som gjorde Nuri Al-Maliki till premiärminister, var bara skeenden som gjordes för att det skulle se ut som demokrati, men i verkligheten var det ingenting mer än att fastställa reglerna för hur amerikanarna kunde uppnå sina mål och intressen. Och för att göra dessa val framgångsrika för amerikanarna, enligt de regler de hade fastställt, kom de inte ens upp till minimikraven för några val som skulle äga rum någon annan stans i världen; så till exempel hade de inga internationella kontrollanter. I stället skickades en liten grupp tjänstemän från FN, som inte ens kunde täcka en liten stad.

Samtidigt lämnade de problemen med att leda valen, skydda valurnorna, övervakning, kontroll av väljarna och rösträkning till de deltagande partierna och deras miliser. Allt detta förvandlade valen till en fars som inte ens hade kunnat utspela sig i de minst utvecklade och demokratiska länderna i världen. Förfalskningarna – med den amerikanska regeringens vetskap medan den såg bort från det – trotsar all fantasi. På så sätt var det möjligt att eliminera det nationella blocket och föra USAs allierade till makten.

Av den anledningen var det samma politiska figurer som vann valen varje gång. De som bildade regering var samma i interimsregeringen och i de följande valen, som om Irak aldrig kunde föda andra politiker. Med den ohederliga politiken i den politiska processen flammade motståndet upp. Amerikanarna blev helt rasande och försökte eliminera motståndet med alla medel. Det första de gjorde var att ta till massivt våld; bombning som dränkte hela städer och bostadsområden med olika slags bomber. Vad de gjorde i Fallujah borde fylla hela mänskligheten med skam. Fallujah förstördes på ett sätt som liknade vad som hände de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki.

Tragedin i Fallujah upprepades i andra delar av Irak, men erhöll inte den mediala uppmärksamhet som Fallujah gjorde. De amerikanska ockupationsstyrkorna tvekade inte att använda förbjudna kemiska vapen, som fosfor och klusterbomber och offren var alltid civilpersoner. Antalet dödsoffer enligt statistik framlagd av några amerikanska studiegrupper var närmare 600 000, enligt våra beräkningar kanske ännu högre. Det var oundvikligt att en internationell observatörsgrupp anklagade de amerikanska ockupationsstyrkorna för folkmord. Vad som sker i Irak är folkmord. Vi förstår inte riktigt varför detta inte fördöms av omvärlden, särskilt av européerna. Vi uppfattar det som om européerna bekymrar sig mer än så om mänskliga rättigheter och att opponera sig mot sådana brott mot mänskligheten, men tyvärr har de inte gjort det.

USA hävdar att det bekämpar terrorism, men det är faktiskt USA som är terroristiskt. I de flesta fall kan amerikanarna inte nå de irakiska motståndskämparna, så istället ser vi hur de angriper städer och civila som hämnd. Trots att president Bush tillkännagav att kriget skulle ha upphört efter de första månaderna, bombar hans styrkor fortfarande tättbefolkade städer med attackflygplan och med helikoptrar.

Under de två senaste valprocesserna gick irakierna in en mörk tunnel, skapad av ockupationsmakten. Inrikesministeriet tilldelades sekterister som hade egna miliser, så först enrollerade de sina miliser i säkerhetsstyrkorna och sedan började de behandla irakierna på sekteristisk basis. Därför upplever Irak nu ett av sina värsta skeden under ockupationen.

Förutom de tortyrmetoder irakierna pinades av i ockupationsfängelser som Abu Ghraib, kom säkerhetsfängelserna som inrättades av Al-Jaafaris och Al-Malikis regeringar och deras miliser som införde nya tortyrmetoder, metoder som kanske skulle skrämma satan själv. Några metoder som praktiseras där, är att köra elektriska borrar genom fångarnas kroppar och huvuden, bränna dem med järn, lägga dem i syrabad, krossa deras huvuden mellan tunga metallblock. Detta för att inte nämna våldtäkter av kvinnor och män, gamla och unga, i fullständig avsaknad av moraliska överväganden som annars utmärker en normal människa.

Eftersom dessa tortyrcentraler har officiell status, var det lätt för dem att jaga och fånga in människor på sekteristisk basis. Plötsligt kunde man sätta upp en vägspärr under en falsk förevändning om vägkontroll och sedan gripa människor med särskild identitet – detta kom att kallas identitetsrensning. I andra fall trängde de in i hemmen under förevändning att det fanns terrorister där, och förde folk till tortyrkamrarna. Det enda de gjort sig skyldiga till var att de tillhörde en speciell religiös grupp. Därför skaffade många människor falska identitetskort och bytte namn.

Våra gator bevittnade dagligen ett genomsnitt av 150 till 300 döda kroppar med tecken på tortyr. De låg vid vägkanterna, i diken eller flytande i vattendragen. De flesta, men inte alla, är från en bestämd del av den irakiska befolkningen, de är sunniter. Det har bekräftats av organisationer för mänskliga rättigheter att regeringens säkerhetsstyrkor ligger bakom dessa brott.

Allt detta skedde och sker fortfarande med den amerikanska ockupationsmaktens vetande och gillande. UNAMI-programmets^[2] officielle talesman John Paci varnade för detta ungefär två veckor efter att han fått avgå från sin post. Amerikanarna vill hämnas på dem som står emot dem, i hopp om att bryta motståndet med maximalt våld och skador riktade mot folk och infrastruktur.

Vi kan erinra oss händelsen som utspelade sig i ett område kallat Mahmudiyah. Milisen angrep en marknad och sköt 70 personer på en dag. Sedan kontaktade folk den amerikanske befälhavaren i området för att anföra klagomål mot milisen och framhålla att det var hans uppgift att upprätthålla säkerheten och att komma på hur man skulle hindra milisen från att ge sig på oskyldiga civilpersoner. Han svarade: “Era söner dödar mina soldater och om de slutar med det, skall vi skydda er mot milisen.” Det var ett klart budskap att det är amerikanarna som ger milisen grönt ljus och ger den tillfälle att utföra sekteristiska mord. Inte bara det, milisen i samarbete med säkerhetstjänsten började göra folkomflyttningar av sekteristiska skäl – amerikanarna uppskattar och övervakar sådana operationer. På så sätt har amerikanare och engelsmän gjort oss delaktiga av sitt arv – barbari.

Vi anser att det är en skam för mänskligheten att tillåta sådana ondskefulla gärningar. Nu är det nödvändigt med en gemensam inställning över hela världen för att förhindra sådana orättvisor. USA är ingen Gud, inte heller Storbritannien. De får inte tillåtas att kontrollera folkens framtid. Vi väntar på er modiga vilja och ert mod att rädda vad som finns kvar.

Mitt folk valde motståndets väg och kommer att fullfölja det beslutet. Det är övertygat om att befrielsen är nära. Men, de måste finna de i Europa som vill dela vår möda att fullfölja beslutet och hjälpa oss att uppnå målet. Alla är vi ändå barn till Adam och Eva. Vi måste arbeta tillsammans för att lägga grunden för fred i världen och förhindra en del glupska länder att suga ut blodet ur andra folk.

Jag önskar er alla fred och Guds välsignelse

Noter

1. The Association of Muslim Scholars, på svenska ungefär “Förbundet för muslimska lärde”, bildades i april 2003 av en grupp sunnitiska religiösa ledare i Irak. Organisationen motsätter sig den amerikanska närvaron i Irak, och har uppmanat till väpnat motstånd mot de amerikanska styrkorna.

2. UNAMI (United Nations Assistance Mission for Iraq) är den FN-institution som har ersatt FN:s tidigare inblandning i Irak efter att det irakiska motståndet bombade FN:s högkvarter i Bagdad den 19 augusti 2003.

Noter av red

Mördare på modet
Stefan Lindgren, ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet

Det räcker med att läsa Dagens Nyheters ledarsida eller några av de hundratals inläggen på TV4:s hemsida – efter Gustav Fridolins avslöjande dokumentärer – för att inse att “robusta” militära insatser (årets modeord), ja, kriget som metod hela tiden åtnjuter en stigande rating i media, medan fredsbevarande, skiljedom, förhandlingar sjunker. Länge trodde historiker och statsvetare att längtan efter krig var något som tillhörde det förflutna Vad Heidenstam skrev i Åkallan och löfte från 1899 är något som generationer lett i mjugg åt.

Det är bättre av en hämnare nås

än till intet se åren förrinna,

det är bättre att hela vårt folk förgås

och gårdar och städer brinna.

Det är stoltare våga sitt tärningskast,

än tyna med slocknande låge.

Det är skönare lyss till en sträng, som brast,

än att aldrig spänna en båge.

Barmhärtiga öde, tänd blixten, som slår

ett folk med år av elände!

Ja, driv oss samman med gisselslag,

och blåaste vår skall knoppas.

Vad denna dikt konkret hyllade var den svenska överhetens rustningspolitik. Ett patetiskt försök att skapa ett slags svensk motsvarighet till “manifest destiny”. Men efter att Sverige lyckats undvika två världskrig och upplevt nära 200 års fred och skördat de osedvanliga välfärdsfrukterna av detta, skulle det vara för evärderliga tider immunt. Men så är det inte. När man idag ser unga liberaler med spända halssenor tala sig hesa för att svenska soldater verkligen måste få döda talibaner i Afghanistan och får massor av stöd för detta på ledarsidor och bloggar, då ser man också hur den historiska erfarenheten kan verka precis tvärtom.

Just frånvaron av krig, avsaknaden av egna erfarenheter av krig kan exploateras för att väcka de okunnigastes hänförelse. Om man därtill lägger begynnelselöner på 36 000 för ungdomar som ännu aldrig haft ett jobb så kan man stampa fram en viss krigsvilja i stugorna. Den svenska fredsrörelsen står handfallen – i den mån den inte redan har sålt sig åt militarismen som Svenska freds. (Jag drar mig för att uttala namnet, som rätteligen borde vara “Svenska krigs- och krigsanstiftarföreningen”.) Man har under hela efterkrigstiden varit van att krigshoten gäller andra. Nu är plötsligt Sverige i krig och man vet inte hur man ska hantera det.

Historiskt har den svenska fredsrörelsen lysande erfarenheter. Sist Sverige riskerade att bli en angriparstat, 1905, stoppades kriget av den unga, vitala arbetarrörelsen som lovade att placera kulorna inte i sina norska klassbröder utan i de svenska officerarnas nacke. Hur mycket sämre utgångspunkt har inte fredsrörelsen hundra år senare! Generation efter generation har invaggats i den falska tryggheten att militarismen för länge sedan upphört att hota det svenska folkets och andra folks frihet. Hur fel har vi inte haft. Hur naiva har vi inte varit! Sent ska syndarna vakna, och det är hög tid att ta itu med det demokratiska renhållningsarbetet att slita masken av krigsanstiftarna! Syna deras argument, visa upp deras tomma tunnor!

Man säger – som socialdemokraten Widar Andersson i Folkbladet 12/3 – att detta är ett krig “av solidariska skäl… Det är självklart att Sverige efter förmåga skall sträcka ut en hand till en broder i nöd.” De 1000:s upprop som publicerades i DN i söndags och repeteras idag “är ett sällsynt tydligt exempel på det som brukar kallas för ‘nånannanismen’. Någon annan, inte vi, skall stå för de riskabla insatserna i världssamfundets namn.”

Det här är ett bra exempel på modern krigsretorik. Vi, uppropstecknarna, kritiseras för att vara “vänsternationalister”. Internationalister och solidariska är de som går emot “nån annan”-ismen. Är det alltid fel att skjuta över saker och ting på andra? Låt säga att jag i tunnelbanan hamnar bakom en kille som har plånboken väl synlig i bakfickan. Vem som helst kan ta den. Är det då rätt att skjuta över det på andra? Varför skulle inte jag ta plånboken? Widar Andersson vill inte skjuta över Nato:s angreppskrig på någon annan. Med den kvasifilosofin visar han att han inte förstår själva innebörden av neutralitetspolitiken: att Sverige inte ska utkämpa krig åt någon annan.

Ett annat huvudtema är kvinnofrigörelsen. Svensk trupp måste delta i slakten på s k talibaner för att bidra till den afghanska kvinnans frigörelse. I valet mellan att bomba ut talibaner och att låta dessa spränga flickskolor i luften vet de flesta svaret. Om vi får tro fp-riksdagsmannen Nina Larsson är det vanligt att talibanerna öppnar dörren till skolklasser med flickor och slänger in granater. Den som går till Nina Larssons blogg ska hitta länkar till bl a Arnold Schwarzenegger och Fantomen, två intellektuella giganter i jämförelse, som dock aldrig skulle tillgripa så billiga lögner som Nina Larsson. Hennes stora intresse, har hon medgivit, är “informationskrigföring”, och hon har tagits på bar gärning när hon försökte olagligt ta sig in på socialdemokraternas webserver. Men det var visst nån annan som satt vid tangentbordet.

Men låt oss istället titta på en annan tillskyndare av afghansk kvinnobefrielse, generalmajoren och den f d svenska operative chefen Tony Stigson. En man som är dömd för att flera gånger ha våldtagit sin egen hustru, ha bundit fast henne med nylorep i en spaljé så hårt att spaljén skadades och gett henne brutna fingrar och skador som arbetskamraterna kunde ta för hästsparkar. 15 personer inklusive de båda döttrarna vittnade mot honom. Den mannen vädjar i en värvningsbroschyr för ISAF som fortfarande ligger ute på Internet om att fler kvinnor ska anmäla sig till tjänstgöring i Afghanistan. För att delta i den stolta befrielsen av sina systrar.

Ingen krigspropaganda i historien har inarbetats så effektivt som talibanerna och flickskolorna. Man får miljontals träff om man googlar. Alla “vet” att talibanerna förbjöd flickskolor och att man bränner ner och spränger skolor som den nya demokratiskt valda regimen med USA:s hjälp byggt. Detta effektivt inarbetade tema är lika falskt som en gång Italiens kamp mot det abbessinska slaveriet eller Storbritanniens intervention för Egyptens kvinnor.

Ändå är verkligheten en helt annan. Om man får tro världsbankens statistik gick skolgången starkt framåt under åren 1990-1995 då de islamistiska mujahedin satt vid makten. Under talibanerna sjönk skolgången till 19 procent, något mindre än den hade varit under sovjettiden. Att Karzairegimen rapporterar 92.9 procentig anslutning till grundskolorna måste tas med en stor nypa salt. Sedan USA-invasionen har landet slutat lämna uppgifter till Världsbanken om “net enrollment” och inga om “drop-out”^[1]. I gengäld är det 127 procent av pojkarna som infinner sig vid skolstarten! Enligt en färsk Oxfam rapport är det inte 92,9 procent som går i skolan utan knappt 42 procent idag, vilket är färre än Världsbanken anger för sista året med en islamistisk mujahedinregering. Samtidigt haglar rapporterna – som regel icke underbyggda – om att talibanerna bara 2006 skulle ha anlagt 200 mordbränder och dödat 20 lärare. Siffrorna är misstänkt runda. För det första brinner lera dåligt. För det andra är det inte märkligt om lärare kommer i skottlinjen eftersom USA-armén medvetet inkorporerat lärare och annan civil personal i sina PRT (Provincial Reconstruction Teams)^[2] under militärt kommando.

Slutligen rapporterar Bushs favoritkanal Fox News om att talibanerna startat ett ambitiöst skolprogram i de provinser de kontrollerar, med en årsbudget på över en miljon dollar. När jag nämnde den nyheten för Allan Widman (fp) sa han som aldrig satt sin fot i Afghanistan “Men det är väl såna där koranskolor”. Heliga enfald! Det har aldrig funnits några andra grundskolor i Afghanistan än madrasa, som formellt naturligtvis är en koranskola, men där i princip alla ämnen undervisas. Samma personer som talar med förakt om “madrasa”, den enda i Afghanistan förekommande skolformen, är för övrigt de som sett till att 35 % av de svenska skolbarnen nu står utanför den allmänna sekulära folkskolan och istället lockats in i konfessionella skolor eller vinstdrivande företag.

En annan viktig argumentation kretsar kring FN. Ända sedan Korea har det varit viktigt för krigsanstiftarna att om möjligt föra krig under FNs hägn. I fallet Korea röstade USA igenom sitt krig när Sovjet tillfälligt hade lämnat säkerhetsrådet i protest mot att Kina förvägrats inta sin plats. Under det första gulfkriget stod Boutros Boutros-Ghali inför USA-koalitionens trupper och sa “Detta är inte en FN-armé”. Han försvarade FN-insatsen på Balkan men mobbades ut, bokstavligen sparkad på smalbenen av krigsförbrytaren Madeleine Albright.

I fallet Afghanistan tvingades man tillgripa en komplicerad manöver för att få fram något som liknade en FN-trupp, men som inte är det. Intressant är britternas förutseende, när man redan 2002 lät sluta ett avtal mellan Isaf och Afghanistans regering som ger Isaf:s trupper exterritorialitet. D v s ingen Isaf-soldat kan dömas för någon förbrytelse i Afghanistan eller utlämnas till internationell domstol för att rannsakas för krigsförbrytelser. När nu internationella åklagarkammaren i Stockholm sliter sitt hår över vår anmälan för krigsförbytelser^[3] och ännu inte lyckats att ens sätta en rubrik på den är det intressant mot den bakgrunden. Om de väljer att inte ta upp ärendet – och omvärlden vet att de svenska soldaterna inte heller kan prövas i Afghanistan eller överlämnas till internationell domstol av afghanerna – hur ska då något land i världen kunna tro på Sveriges högstämda tal om mänskliga rättigheter i fortsättningen?

Under alla förhållanden är svenskarna i norr förpliktade att operera enligt Isafs nya “rules of engagement”, utfärdade av krigsförbrytaren McNeil, som vittnade falskt vid förhör om varför en afghansk bonde, Dilawar, avlidit i hans fängelse. Fast bonden tvingats hänga fem dagar i taket och fått båda benen krossade under tortyr intygade McNeil som nu har högsta befälet över svensk trupp att bonden dött av kärlkramp. Kvintessensen i McNeils “mer robusta” regler är att Isaf-soldater ska kunna skjuta skarpt för att “i förebyggande syfte ingripa mot upplevda hot” (preemptive action against perceived threats). Som ett typexempel nämns demonstrationerna i Maimaneh våren 2006 då åtta afghaner sköts ned i samband med en demonstration mot Muhammedkarikatyrerna utanför en norsk förläggning där även svenska Isaf-soldater fanns närvarande. Observera att man säger att det varken var norrmännen eller svenskarna som sköt. Inte heller när byledaren i den lilla byn Boka avrättades i närvaro av ett svenskt förband på 42 man var det svenskarna som sköt. Alltid någon annan! Tala om någon annan-ism!

“Om de (Isaf-soldaterna) ser ett hot komma närmare nedför kullarna ska de inte behöva vänta på att bli angripna och ta förluster”

säger Nato-talesmannen James Appathurai i Radio Free Europe 7/2. Han ger också exemplet med en bil som kommer körande i hög fart mot en vägspärr. Enligt de nya reglerna ska den kunna beskjutas redan av det skälet. Problemet här är att de riksdagspolitiker som skickar ut svenska soldater i strid inte tycks ha någon kontroll. Genévekonventionerna ska gälla svenska soldater utomlands, säger Allan Widman (fp) i försvarsutskottet vid ett samtal onsdag 20/2. Här gör Widman ett trick, ungefär som den där ryske landsortsguvernören som brukade sätta sig på författningen, varje gång någon åberopade den – och fråga: Så där ja, var har ni nu er författning?

Genévekonventionen gäller svenskarna. Men gäller den afghanerna? Men han kan inte säga vart fångar, som de svenska trupperna uppenbarligen tar ibland, tar vägen. Om de överlämnas till guvernören Dostum – känd krigsförbrytare – bäddar det sannolikt för brott mot Genévekonventionerna. Och överlämnas de till de USA-ledda fängelserna i Bagram och Kandahar, där Genévekonventionerna uttryckligen inte respekteras, är det lika illa. Samme Widman har presterat en hel del andra märkliga krigsargument.

“Vår insats är underbemannad“, säger han. “Jämfört med t ex Norge har vi, räknat på samma yta och motsvarande befolkning, bara hälften så många soldater.”

Varför jämförde han inte med Estland som proportionellt har 5 ggr så många soldater? Eller varför jämförde han inte – vilket skulle ligga närmare till hands – med de neutrala länderna Schweiz och Österrike som bara har 4 resp. 2 man i Afghanistan? En förolämpning mot Bush, men en markering av neutraliteten.

Varför ska alltid neutraliteten försvaras av någon annan?

“Genom att inte kunna samverka och vara närvarande inom hela området blir säkerheten lidande för den afghanska civilbefolkningen och det svenska förbandet.” argumentetar Widman vidare. Alltså ju större trupp desto säkrare. Varför då inte förlägga hela den svenska krigsmakten till Afghanistan? Den krokiga logiken påminner om Carl Bildts argument för att stödja Irakinvasionen:

“Det var nödvändigt för att bli kvitt de besvärande sanktioner som drabbade civilbefolkningen”

Widman drar sig inte heller för att tillgripa ett klassiskt krigsargument: Vapnen rostar ju! I pressmeddelande från fp 2007-02-23 15:03 heter det:

“Det är pinsamt att den enskilt största utgiftsposten i den svenska materielbudgeten ännu inte kommit till nytta för den internationella säkerheten…. Insatschefens uttalande (om att skicka JAS till Afghanistan) måste tolkas som ett löfte från Försvarsmaktens sida. Det är djärvt, men mycket vällovligt.”

I min enfald trodde jag att svensk krigsmakt var avsedd att var fredsvakt, att rostande kanoner och stridsvagnar och flygplan är ett kvitto på att denna vakt varit framgångsrik, inte ett bevis på misslyckande. Den svenska krigsinsatsen i Afghanistan handlar om allt annat än att hjälpa afghanerna. Den handlar främst om att visa lojalitet med den enda supermakten. Om USA hade bett om en svensk styrka till Kalahariöknen hade den i stort sett fått samma utformning. Det finns inte tillstymmelse till förståelse av den afghanska problematiken. Genom att kallblodigt avrätta en pashtunsk ledare, som dessutom tillhör ett av talibanerna förbjudet parti, har den svenska militären dragit på sig stor olycka. Jag tror man får vänta kraftigt höjda risktillägg för Afghanistan.

Som det nu ser ut växer Afghanistankriget och det öppnar möjligheten att Afghanistan ännu en gång blir den tuva som välter ett stort lass. Vem trodde väl att Afghanistankriget skulle bli en – om än inte den enda – orsaken till Sovjets upplösning? Nu ser det ut som att USA kan gå mot ett stort nederlag i Afghanistan. Den allt överskuggande uppgiften i fredsarbetet är nu att framtvinga ett svenskt tillbakadragande från Afghanistan. Stöd namninsamlingen: “Svenska trupper har inte i Afghanistan att göra.”

Noter

1. Uppgifter lämnas alltså enbart om hur många som börjar skolan, men inte om hur många av dem som av olika skäl avbryter den.

2. En sorts militära enheter med vissa civila inslag som binder upp humanitär hjälpverksamhet till USA:s och dess allierades (inklusive Sverige) krigföring.

3. Föreningen Afghanistansolidaritet har lämnat in en polisanmälan angående krigsförbrytelser mot den svenske militäre insatschef som ledde ett angrepp i byn Boka i Afghanistan i september 2006, mot Sveriges överbefälhavare Håkan Syrén och mot Sveriges dåvarande försvarsminister Leni Björklund. Se anmälan:
http://www.afghanistan.nu/news/more.asp?ID=120

Noter av red

Vems är ansvaret att formulera en rättvis fred?

Ramzy Baroud, chefredaktör för The Palestine Chronicle

I mitt tal i dag kommer jag att avhålla mig från att säga det uppenbara: de som ännu inte erkänner de brott som dagligen begås mot det palestinska folket har antingen fallit fullständiga offer för Israels propaganda eller är helt enkelt ointresserade av ämnet. Även om det minst sagt är viktigt att vända sig till båda dessa grupper – den ena plågad antingen av desinformation eller missriktad sympati, den andra av likgiltighet och apati – vänder jag mig inte till någon av dessa grupper i dag.

Det finns olika orsaker till det jag har tänkt säga: men viktigast av allt är en händelse som inträffade när jag var inbjuden av en grupp som presenterade sig som marxistisk att tala i ett europeiskt land. Det ställde jag naturligtvis upp på, men jag fick följande fråga: hur ställer du dig till enstatslösningen?

Jag var inte säker på varför ledaren för gruppen uppmanade mig att redogöra för min ståndpunkt i en fråga som, när läget är som det är, inte är av någon större betydelse med tanke på vad Israel har gjort och gör för att etniskt rensa stora områden av Västbanken och aktivt – med stöd från USA och, mindre energiskt, från Europa – svälta ut palestinier, först och främst i Gaza men också andra ställen på de ockuperade områdena. Jag skyndade mig att nämna att enligt FN:s livsmedelsprogram (World Food Program, WFP) lider 46 procent av palestinierna på de ockuperade områdena av osäker tillgång till mat. Fastän jag ansåg att en enstatslösning, om den över huvud taget vore möjlig, är en hederlig och värdig lösning på konflikten, tyckte jag inte att detta varken var rätt tid eller plats för att föra en sådan diskussion.

Vi bör knappast inrikta oss på intellektuella och formella bråk i ett ämne vars relevans för det som nu händer i Palestina är ytterst oklar, minst sagt. Vidare är detta någonting som borde avgöras genom nationell enhällighet bland palestinierna. Om jag var tvungen att ta ställning till frågan om en enstatslösning, skulle jag göra det på detta sätt, svarade jag min tilltänkte värd. Efter viss tvekan – och helt klart viss förlorad entusiasm – upplystes jag om att gruppen, som internt bestämt sig för att detta var den bästa lösningen för palestinier och israeler, inte hade råd att bekosta min biljett och inbjudan drogs tillbaka.

Dagen efter träffade jag en amerikanska som sedan länge varit aktiv i Palestinafrågan. När jag, aningen desillusionerad, berättade denna historia för henne, att jag som palestinier – vars familj fortfarande bor i ett flyktingläger i Gaza – censureras av en aktivistgrupp för att jag ifrågasätter det sätt och den tidpunkt de väljer för att formulera svepande lösningar på konflikten, svarade hon med att berätta något än mer nedslående. Hon berättade att i New Jersey, liksom på många andra ställen, utgår vissa propalestinska grupper i sina relationer till varandra – när det gäller att arrangera demonstrationer eller konferenser tillsammans – från vilken lösning de förordar för Israel-Palestinakonflikten: om det bör vara en sekulär och demokratisk stat, en binationell stat, två stater, osv.

Det här är en bakgrund till det som jag strax ska förklara: jag skulle varken skälla på någon eller inleda ett personligt korståg för att främja en lösning framför en annan. I stället skulle jag snarare använda detta som en möjlighet till självreflektion, själviakttagelse och självkritik.

Det är aldrig lätt att erkänna att den palestinska fronten, både hemma och i exil, är mer splittrad och självupptagen och därför ineffektivare än tidigare. En sådan insikt skulle inte betyda mycket om slutsatsen gällde någon annan folkgrupp. Men när det gäller en nation som är utsatt för pågående, systematisk etnisk rensning på hemmaplan och systematiska internationella sanktioner och bojkott, blir problemet både verkligt och brådskande. Palestinier på Västbanken, framför allt i områden som genomträngs av den väldiga israeliska fängelsemuren, blir av med sitt land, sina rättigheter, sin frihet och sitt levebröd med en hastighet som är oöverträffad i den tumultartade historia som den militära ockupationen utgör. När den 700 kilometer långa muren väl står färdig kommer den att ytterligare stycka upp den redan splittrade Västbanken. Israels bosättarprojekt sedan 1967 har vanställt Västbanken med sina förbifartsleder som endast judar får åka på, militära zoner och så vidare. Detta görs för att säkra livsdugligheten hos Israels kolonisationsplan och samtidigt dela upp eller isolera palestinska områden och därmed helt enkelt omöjliggöra tvåstatslösningen, eller någon annan lösning grundad på principen land i utbyte mot fred.

Gaza, som premiärminister Yitzhak Rabin en gång önskade skulle sjunka i havet, och som Israel har arbetat för att lämna över på någon tillräckligt dum att ta ansvar för det (så länge det inte är del av något övergripande avtal som skulle innefatta Jerusalem och Västbanken), behåller sin status som ett “utomhusfängelse”. Palestinierna där reduceras till undernärda flyktingar, manipuleras till våld och missämja, ett spektakel som Israel arbetar för att få världen att se det som att palestinierna är ociviliserade och oförmögna att styra sig själva.

Den israeliska regeringen vägrar envist att betrakta frågan om Jerusalem som en förhandlingsfråga: det är inte att tala om, enligt israeliska tjänstemän, vilka ser Jerusalem som sin stats odelbara och eviga huvudstad. Livsnödvändiga resor från och till Jerusalem blir alltmer omöjliga för Västbankens palestinier. Muslimsk och kristen egendom i staden utsätts kontinuerligt för hot, attacker och skändningar. De senaste attackerna mot Al Aksamoskén hade som syfte att ytterligare späda på muslimsk ilska och peka på poängen med att Israel håller fast vid sitt övertag i relationerna med palestinierna.

Andra viktiga frågor såsom bosättningar, vatten, flyktingar och gränser är fortfarande någonting som Israel på egen hand styr över, medan den palestinska rollen inskränks till den hos ett olycklig, eftergivet och ofta argt offer. Om så avgörande saker till stor del inte ifrågasätts av en gedigen, folklig palestinsk strategi borde man inte förvånas om andra ämnen – som exempelvis behovet av att återskapa den alltmer splittrade palestinska nationella identiteten, behovet av en kraftfull, ihärdig och tydlig palestinsk stämma i medierna och en inflytelserik enhet som förenar och kanaliserar alla palestinska ansträngningar världen över för att tjäna tydliga mål – får liten eller ingen uppmärksamhet alls.

Hur obekvämt det än må förefalla vissa så måste det erkännas att den palestinska erfarenheten av demokrati snabbt håller på att duka under för israeliska påtryckningar, USA:s obehöriga inblandning – samordnad med andra regeringars tysta medgivande eller på annat sätt – och den splittrade palestinska fronten som i decennier har genomsyrats av ideologisk avskildhet, vänskapstjänster och korruption.

Den palestinska befrielsefronten (Palestine Liberation Organization, PLO) har sedan den bildades av Arabförbundet 1964, och mest påtagligt sedan den reformerades under palestinskt ledarskap i början på 1970-talet, setts som den huvudorganisation som så småningom förde den palestinska kampen framåt som en nationell kamp för frihet och rättigheter, och inte endast en fråga om humanitära angelägenheter som behövde ställas till rätta. Den var, mer eller mindre, en nationell rörelse som talade för och representerade palestinier överallt. Den gav palestiniernas kamp en större aktualitet, som man hade förlorat, eller villigt gett upp, när Yassir Arafat stod på Vita Husets gräsmatta i september 1993, och återigen i Kairo 2004, och ytterligare i Paris, Sharm al-Sheikh och så vidare.

Förutom att kväva det palestinska nationella projektet, reducera territoriet till självstyrande områden, ignorera miljontals palestinier, mestadels flyktingar spridda över världen och därigenom degradera PLO:s internationella status till endast en symbolisk organisation, gav Oslo upphov till ett nytt tänkande bland de palestinier som ser sig själva som pragmatiska och som talar realpolitikens och diplomatins språk.

Det här är det mest bedrövliga exemplet på självuppgivelse och det fortsätter att genomsyra de flesta palestinska kretsar vars nya “strategi” begränsas till att erhålla pengar från europeiska länder som så småningom kommit att fylla Västbanken med frivilligorganisationer, varav de flesta saknar tydliga syften, agendor och samordning. Att ge sig in i så värdelösa projekt är verkningslöst, medan det kan upplevas som frustrerande och demoraliserande att förkasta dem utan ett tydligt alternativ.

En tjänsteman inom president Mahmoud Abbas krets skällde en gång ut mig under en långflygning för att jag anslöt mig till Edward Saids idéer, vars anhängare, sa han till mig, önskade imitera kritiker utifrån och aktade sig för att “få händerna smutsiga”, det vill säga att blanda sig i den palestinska myndighetens institutionsbildande, osv. Ett sådant påstående saknar grund och ingen livsduglig institution kan bli resultatet av den nuvarande inrättningen, en blandning av en i högsta grad våldsam ockupation och intern korruption som är godkänd, om inte sanktionerad, av både Israel och den amerikanska regeringen.

Det är sant att det inte har funnits någon seriös palestinsk ansträngning för att ställa till rätta misstagen från Oslo och väcka liv i PLO. Den andra intifadan var ett folkligt uttryck för palestiniers missnöje med Oslo och ockupationen, men ensam kan den knappast ses som en hållbar strategi. Varken någon religiös rörelse, såsom Hamas, eller självförhärligande, såsom Fatah, är förmögen att på egen hand ta sig an saken, och inte heller är de individuellt kvalificerade att ändra på den palestinska linjen, som tycks röra sig på måfå.

Problemet är helt klart större än ideologi eller till och med personliga gräl mellan två rivaliserande politiska partier: snarare är det ett uttryck för en förhärskande palestinsk partiegoism som tycks uppsluka medlemmar av olika palestinska grupper oavsett var de har sin bas. I avsaknad av varje slags centralisering erbjuder individer som hoppas kunna fylla detta vakuum sina egna lösningar på konflikten, än en gång utan några seriösa eller samordnade ansträngningar och utan något stöd på gräsrotsnivå, varken på de ockuperade områdena eller bland betydande palestinska befolkningar i Libanon, Syrien, Jordanien, osv.

Andra, såsom Genèveinitiativets entusiaster, anser att det vore acceptabelt att förhandla fram en lösning å palestiniernas vägnar – utan något som helst mandat – och får pengar för att föra fram sina idéer, trots att hela projektet drivs av ett fåtal individer som saknar stöd från palestinierna.

Oslo har förlorat sin betydelse som fredsavtal, men den individualism bland palestinierna som det stödde sig på består: dess arv var självbevarelse på bekostnad av det gemensamma goda och jag tror inte att någon palestinsk part, inte heller Hamas, är immun mot att ställa sig bakom dess lockande värderingar.

För att undvika ytterligare katastrofer måste palestinierna slopa sin partiegoism och sluta tänka på sina relationer i termer av pengar, ideologi (emellanåt tillräckligt anpassningsbar för att passa politiska intressen) eller religiösa tolkningar. De är i brådskande behov av en ny kollektiv strategi som kräver bestämda principer, vilka endast kan nås genom nationell konsensus. Att vifta med flaggor i ansiktet på förbipasserande och endast predika för de redan frälsta kommer inte att leda någonstans.

Enskilda initiativ kommer att förvirra det palestinska folkflertalet ytterligare. Endast en konsekvent, sammanhängande och förnuftig strategi som härrör från palestinierna själva kan övertyga den internationella folkopinionen – med hoppet om att bryta det förmyndarsystem som förenar Väst, och då framför allt USA och Israel – och möjligen minska hastigheten hos den israeliska militärens bulldozrar, som för närvarande skär upp Västbanken till ett kantonsystem och fängelser med höga murar.

Vad gäller palestinier så tror jag att reformering och vitalisering av PLO inte är ett alternativ utan ett måste. Jag uppmanar grupper som arbetar för en rättvis fred mellan palestinierna och israelerna att fortsatt betona och avslöja orättvisorna begångna mot det palestinska folket, att visa på att självbestämmande för palestinierna, överallt, är en absolut nödvändighet för en rättvis fred och att fortsätta kämpa för verkliga förändringar i regeringspolitiken inom sina respektive stater, att reflektera över vilka påtryckningar som behövs i form av bojkotter, mediekampanjer och så vidare, men att vara vänliga att avstå från att tvinga specifika program på det palestinska folket, vilket, för att undvika de misstag som begåtts i det förflutna, måste vara de som slutligen bestämmer över sitt eget öde och vars formulering av en rättvis fred har varit det mest förbisedda men samtidigt väsentligaste kravet. Utan dem kommer det varken att bli fred eller rättvisa.

Till frågan om ockupantideologi

Jan Myrdal, skriftställare

Man behöver inte ha läst Machiavelli för att förstå varför Förenta staterna agerar för att skapa mordiska motsättningar mellan sunni och shia. Söndra och härska, heter tekniken. Britterna var mästare i att med dess hjälp i det längsta hålla makten över Indien och andra kolonier i det imperium över vilket solen på den tiden aldrig gick ned. Det är alltså klokt att läsa in sig på hur britterna då intrigerade i Bengalen för att skapa religionsstrider och massmord mellan hinduer och muslimer.

Drivkraften bakom erövringskrigen mot, och ockupationerna av, Afghanistan, Irak och Palestina är ytterst ekonomiska och maktpolitiska. Det kan utredas. Men det säger inte att de ideologiska faktorerna kan negligeras.

Angriparnas och ockupanternas ideologiska föreställningar påverkar deras beslut vilket bidrar till att förklara deras handlingsmönster. I vissa fall blir ideologin av stor betydelse. När det gäller invasionen av Palestina, de upprepade erövringskrigen, den pågående ockupationen av Palestina och ockupanternas brutalitet mot det palestinska folket har den sionistiska ideologin varit – och är så fortfarande – bestämmande.

Men att söka förklaringen i religionen leder vilse. De flesta bland de personer som drivit den sionistiska erövringspolitiken mot det palestinska folket har inte varit religiösa. För att bättre förstå också sionismens ideologiska roll kan man ta exemplet med hur föreställningen om “the manifest destiny” fungerat styrande för Förenta staternas expansion och politiska handlande de senaste hundrasextio åren.

Uttrycket är svåröversatt. “Det uppenbart ödesgivna” eller “Den tydligt ödesgivna bestämmelsen” ligger nog närmast. Det myntades i en artikel till stöd för erövringen av Texas i sommarnumret år 1845 i “The United States Magazine and Democratic review”. Troligen av dess redaktör John L. Sullivan:

Det löd: “Vår uppenbart ödesgivna bestämmelse är att sprida oss ut över den kontinent Försynen tilldelat för den fria tillväxten av våra år för år mångfaldigade miljoner.”

Det användes sedan under följande decennier, först av demokrater och senare även av republikaner, för att legitimera hur Förenta staterna inkorporerade nordamerikanska territorier (konflikten med Storbritannien över Oregon, annektionen av det militärt från Mexiko erövrade – Texas, Kalifornien, Nevada, Utah, Arizona, New Mexico och delar av Colorado, Kansas och Oklahoma – samt köpet av Alaska). Därefter aktualiserades uttrycket vid annektionen av Hawaii och kravet på att besitta Kuba.

Denna ödesgivna bestämmelse har sedan dess varit en för Förenta staternas politik grundläggande ideologisk föreställning. Ordval har ändrats, de gäller inte längre blott en nordamerikansk kontinent utan hela världen. Det gäller inte längre blott livsrum för de egna miljonerna utan nu talas om marknadsekonomi, demokrati och fria världen. Men den ideologiska föreställningen består. Som vi alla vet ekar tanken om denna – nu inte längre av Försynen utan direkt av Gud – ödesgivna bestämmelse i den nuvarande presidentens för dessa Förenta stater ord inför och under hans krig i Afghanistan och Irak.

Bakom dessa ords politiska betydelse för erövringskrigen mot Mexiko och konflikterna med Storbritannien under artonhundratalet ryms dock något betydligt allvarligare. Den ödesgivna bestämmelsen att skapa livsrum för de egna miljonerna, invandrarna från Europa, innebar den självklara uppgiften att förinta den ursprungliga befolkningen. Det stora nordamerikanska folkmordet.

Siffermässigt var det nordamerikanska folkmordet i det av Spanien erövrade Mexiko troligen det hittills största folkmordet i historien. Den politiska och vetenskapliga diskussionen om antalet offer – troligen kring 20.000.000 – och om hur de dog (direkta mord, sjukdom, utsvältning) pågår fortfarande. Men det finns en skillnad mellan folkmordet i Mexiko och folkmordet norr därom i först det av brittiska kronan erövrade och sedan den självständiga och expansiva staten Förenta staterna. Det var i norr folkmordet gjordes till förintelse. Det var där ursprungsbefolkningen i praktiken utplånades. Det var också för att legitimera detta som de rasistiska föreställningarna växte sig starka.

Lägg märke till att detta folkmord genomfördes långt senare än det spanska i Mexiko. Folkmordet på vad som kallades “indianer” i Förenta Staterna hör senare delen av artonhundratalet till. Det genomfördes samtidigt som den officiella politiska retoriken talade om folkvälde. Den politiken gav också upphov till en stor populärkultur med sånger och berättelser och skådespel om detta framgångsrikt genomförda folkmord. Också i Sverige lekte barn folkmordslekar om vita och indianer. (När folkmordet väl genomförts samlade man i Förenta staterna några överlevande i reservat som turistattraktion.)

När man inte bara iakttar utan söker bekämpa imperialisternas nu pågående krig och ockupationer bör man hålla också denna deras tillsynes irrationella föreställning om den “ödesgivna bestämmelsen” i minnet

Från skuld till ansvar

Gilad Atzmon, jazzmusiker, skribent och filosof

Den omöjliga situationen att vara före detta israel och samtidigt en etiskt inriktad människa leder oundvikligen till ett svårartat skuldkomplex. Jag syftar här på den uppenbara omständigheten att man känner skuld för de brott som begås å ens vägnar av ens släktingar.

Ändå måste jag erkänna att skuld, även om den kan vara behaglig, åtminstone för stunden, är ett långt ifrån fruktbart sinnestillstånd i längden. Skuld är ett egocentriskt företag som inte syftar till förändring. Enbart skuld ger inte mycket hopp om en bättre framtid. Faktum är att det enda sättet att göra skuld till någonting fruktbart är att omvandla samvetskval till ansvar.

Åtminstone för min del utgår ansvar från den grundläggande insikten att de av den judiska staten givna förutsättningarna gör att varje illdåd som Israel begår faktiskt, om än fullständigt mot min vilja, begås i mitt namn och för min skull. Med andra ord kommer mitt engagemang i den palestinska saken ur mitt erkännande av mitt ansvar.

Även om jag hade kunnat bidra till att frigöra min egen person från ansvar genom att skrika “inte i mitt namn”, skulle det inte ändra på det mycket dystra faktum att varje israelisk krigsförbrytelse faktiskt utförs i det judiska folkets namn. Därför har jag aldrig förespråkat parollen “inte i mitt namn”. Uppenbarligen strävar jag inte efter återupprättelse för min egen personliga del utan snarare efter en medveten förändring i vår världsbild. Således är ansvar för mig ett slags ingripande som överbryggar den nödvändiga klyftan mellan stillatigande acceptans och etiskt engagemang. Mitt ansvar är mitt löfte att göra allt jag kan för att föra palestiniernas lidande till ett omedelbart slut.

Uppenbarligen ställer jag mig därmed inför en allvarlig utmaning. Med tanke på att mina vapen är min saxofon och min penna, kan den till och med förefalla något löjlig. Man kan fråga sig om det är möjligt att detronisera en kärnvapenbestyckad regional stormakt med en sopransaxofon eller ens med en penna. Även om jag inte har det slutgiltiga svaret på den frågan medger jag att jag under de senaste sju åren har gjort ett försök.

För mig betyder ansvarstagande att granska Israels illdåd och samtidigt se att jag själv tillhör problemets kärna. Medan jag förut på något sätt brukade hålla mig själv på avstånd från konflikten, och ta ställning som en fristående iakttagare, söker jag nu händelsevis svaret inom mig själv, i min egen själ, i min egen specifika erfarenhet. I Otto Weiningers efterföljd är jag benägen att tro att konstnärers upptäckter om världen är det direkta resultatet av uppriktig självreflektion. Men när jag granskade mitt eget inre, insåg jag tydligt att jag kan säga en del om den israelisk-palestinska konflikten, men troligen inte egentligen särskilt mycket om dess politiska aspekter.

Allmänt sett är det långt ifrån en lätt sak att diskutera den israelisk-palestinska konflikten. Dessutom har uppgiften blivit allt svårare den senaste tiden. På grund av intensiva påtryckningar på palestinierna från Israel (med fullt stöd av en villig och lydig västvärld) drivs palestinierna mot ett tillstånd av inbördeskrig.

Därför gör de framväxande motsättningarna inom det palestinska samhället (både i Palestina och i förskingringen) det väldigt svårt att föreslå några intellektuella eller ideologiska bidrag som kan ha relevans för en lösning på konflikten. Det palestinska samhället är nu uttryckligen delat i nästan alla avseenden. Vidare kan palestinierna till och med finna det svårt att vara ense om vad den palestinska saken är. Det verkar händelsevis som om många av oss i västvärlden hävdar att vi stödjer den palestinska saken utan att längre kunna föreslå vad denna sak egentligen är. Det är ganska vanligt att vi händelsevis delar in aktivister på grundval av deras föreställningar om hur konflikten ska lösas. Vi säger kanske “han är okej, han är för enstatslösningen, men håll dej från henne, hon är sionist och stödjer tvåstatslösningen”. Med andra ord identifierar vi politisk tillhörighet med vad som för oss verkar vara palestiniernas ‘sanna’ sak. Men egentligen är vår uppfattning om den palestinska saken beroende av vår egen politiska kultur, våra personliga politiska strider, personliga förbindelser och vår livsstil. Den har mycket lite med Palestina, palestinierna och deras nuvarande och framtida behov att göra.

En sådan insikt kan utmana föreställningen om solidaritet och antyder ett mått av möjlig kritik mot hela frågan om ansvar. Därför har jag nyligen accepterat tanken att jag måste vara mycket försiktig med all retorik som har att göra med Palestina. Därför undviker jag att tala i palestiniernas namn. Som före detta israel tillåter jag inte heller mig själv att blanda mig i den palestinska diskussionen om konfliktens lösning. Jag är fullt övertygad om att Palestinas framtid är en intern palestinsk angelägenhet. Palestinas framtid ska avgöras av Palestinas folk och enbart av dem själva. Däremot anser jag mig ha mer än rätt att tala om de illdåd som begås i mitt namn. Det är här mitt ansvar spelar in.

Min uppgift är långtifrån svår att definiera. Jag hävdar att om förbrytelserna mot palestinierna verkligen begås av den ‘judiska staten’ i det ‘judiska’ folkets namn, måste vi inse vad ordet ‘judisk’ står för innan några framsteg kan göras. Med andra ord är det judiskhet som jag försöker reflektera över. Jag försöker lära mig dess metafysik, dess historiska och kulturella bakgrund. Jag försöker förstå hur judiska lobbygrupper arbetar inom olika organisationer, institut och hegemonisystem. Jag hävdar att om det är den judiska staten som terroriserar palestinierna, är det bäst att vi en gång för alla begriper vad som döljer sig bakom föreställningen om judiskhet.

Ändå finner jag det nödvändigt att utreda vad som skiljer de olika kategorier som hör samman med J-ordet. Jag skiljer bestämt mellan judendomen (en religion), judarna (ett folk) och judiskhet (en ideologi). Jag avstår kategoriskt från att hänvisa till judar och undviker att kritisera judendomen. Skälen är uppenbara. För det första, trots att Israel ser sig själv som den ‘judiska staten’, är den långtifrån judarnas stat. Många judar lever utanför Israel och har ingenting att göra med Israel eller dess förbrytelser. För det andra, det är inte judendomen som tillfogar palestinierna så mycket smärta, utan snarare männniskor som följer en slags särskild modern sekulär vision, som en del kallar sionism. Det är således judiskheten, en ideologisk mentalitet och ett kulturellt ramverk, som intresserar mig. Jag intresserar mig för det gemenskapsband som förser sionismen med dess ansenliga kroppssköld. Jag intresserar mig för det som omvandlar den globala sionismen till en ledande och segerrik samtida världsuppfattning.

Men det är just här som det verkliga problemet uppstår. Trots att jag bestämt avstår från att hänvisa till rasliga eller etniska kategorier, lägger man enorm energi på att hindra mig och andra att säga det som vi anser oss berättigagde att säga. Judiska politiska påtryckaregrupper både till vänster och till höger, både sionister och antisionister, både sekteristiska marxister och fascistiska bosättare kämpar för att skillnaderna mellan judendomen, judiskheten och judarna ska förbli så otydliga som möjligt. Jag tror att de vet vad de gör. Det är denna taktik som tillåter dem att avfärda all kritik mot Israel och dess lobbygrupper som rasistiska angrepp. Så länge skiljelinjerna mellan judendom, judar och judiskhet är oklara, är Israel skyddat från kritik.

Genom att hålla fast vid denna taktik har judiska grupper både till vänster och till höger lyckats hindra all meningsfull diskussion om Israel, den judiska staten, Palestina, världsjudenheten, den israeliska lobbyn i USA, med mera. Varje avgörande diskussion avfärdas omedelbart som ett utslag av rasism eller helt enkelt som antisemitism. Mitt ansvar är därför att stå upp och göra motstånd. Det är min plikt att framhärda i att judiskhet är en ideologi, eller åtminstone en mentalitet. Det är en idé som gjorde an-Nakba^[1] möjlig, det är en ideologi som har upprätthållit en politik av etnisk rensning under sextio år, det är en unik känsla som stillatigande accepterar att 80 procent av Gazas befolkning svälter.

Det är inte judarna och inte judendomen som bär skulden till detta, men det är inte heller sionismen. Judiskhet är faktiskt en djupare föreställning än bara sionismen. Hur vet jag att den är djupare än sionismen? Jag vet för att jag reflekterar över mig själv och över mitt förflutna. Jag vet för att jag växte upp i Israel och kan säga att jag som ung pojke inte hade hört ordet sionism. Mina gelikar och jag själv var israeler, vi var det judiska folket, vi var inte sionister. Sionismen var ett främmande abstrakt uttryck, det luktade Galut^[2]. Vi var judar och våra fiender var de ‘andra’, vilka det nu var för tillfället: tyskarna, goyim^[3], antisemiterna, araberna i allmänhet och palestinierna i synnerhet och så vidare.

Mitt ansvar är således att avslöja den verkliga innebörden av den judiska idén i dess fulla omfattning. Min uppgift är att nå fram till det väsentliga hos denna allsmäktiga skräck som obesvärad har placerat sig i centrum av det judiska kollektiva psyket. Mitt ansvar är att avslöja de som bär upp och företräder denna ideologi. Som konstnär är det min plikt att reflektera över mig själv och spåra dess ursprung i min egen själ.

Om jag verkligen har rätt i att judiskhet är en ideologi, då kan den inte ställa sig bortom kritik. Om jag verkligen är på rätt spår, är det min plikt som intellektuell och som en konstnär som tror på andlig frihet att påpeka att diskussionen om Palestina på ett grymt sätt begränsas av en absurd sorts politisk korrekthet som hindrar varje meningsfull och fruktbar diskussion.

Jag tar också detta unika tillfället till att nämna att jag är trött på att höra folk säga till mig “Gilad, du kan säga allt detta, du är jude”. Jag vägrar helt enkelt att acceptera det. Det finns ingenting i min etniska tillhörighet eller mitt biologiska ursprung som borde ge mig några särskilda rättigheter. Jag måste dessutom medge att jag aldrig har kommit på mig själv med att säga till någon muslimsk eller arabisk vän att “du kan säga det, du är arab”. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har hört någon föreslå någon annan att “du kan säga det, du är protestant (irländare, svart och så vidare)”. Det är anmärkningsvärt att den judiska staten och de som stödjer den har lyckats placera sitt älskade land i en synnerligen privilegierad och värdefull position, långt bortom kritik. Mitt ansvar är att avslöja denna taktik som ett fullkomligt felslut.

Jag tror inte att vi kan ge något hopp åt Palestina om vi inte lär oss själva att tala fritt, om vi inte tillåter oss själva att vidga diskussionen. Jag kan också nämna att jag verkligen tror att sionisterna och israelerna kommer att ha nytta av ett sådant initiativ.

Israelerna och de som stödjer dem placerar sig själva i ett konstgjort, avskiljt himmelrike. De omger sig med säkerhetsmurar och har lyckats blockera alla vägar till kritik. I sitt fullständigt förblindade tillstånd har israelerna inte lagt märke till att de har blivit den moderna ondskan förkroppsligad. Mer än någon annan är det den judiska staten och israelerna som omedelbart behöver väckas.

Noter

1. an-Nakba, arabiska för ‘katastrofen’, är palestiniernas benämningen på den ännu pågående folkfördrivning som inleddes i och med den judiska erövringen av Palestina 1948.

2. Galut, hebreiska för ‘exil’, syftar på exilen från den föreställda judiska hemprovinsen i antikens Judeen.

3. goyim, flertalsformen av hebreiskans goy, som betyder ‘nation’, ‘folk’, och här syftar på alla icke-judar.

Noter av red

Att bygga en bättre värld

Jawad al-Khalisi, generalsekreterare i Iraqi National Foundation Congress^[1]

“Det finns en annan möjlig värld låt oss bygga upp den tillsammans”

Jag såg denna slogan på ett möte för “World Social Forum” i Indien och i Brasilien. Jag tänkte att för att förverkliga en ny värld måste vi ha ett nytt humanistiskt tänkande som kan lägga grunden för en ny kultur. Jag tror att det irakiska dilemmat, trots alla fasansfulla problem, kan vara en ögonöppnare som bidrar till eftertanke och byggande av en efterlängtad annan möjlig värld.

Mina damer och herrar!

Jag sänder mina varma hälsningar till alla konferensens deltagare! Jag beklagar att jag inte befinner mig bland Er nu.

Jag är tvungen att inledningsvis säga Er att de fyra åren av ockupation som Irak fått utstå har, förutom det oerhörda mänskliga lidandet i antal döda och sårade, torterade och tvångsförflyttade miljoner individer, också ödelagt Irak både ekonomiskt och socialt. Utöver detta har ockupationsmakterna gjort sitt yttersta för att frånta det irakiska folket dess självrespekt och mänskliga värde. Det smärtsamma är att det irakiska folket, som länge har levt under envälde och förtryck, idag, i det så kallade “nya Irak”, befinner sig i ett ännu värre tillstånd som kännetecknas av total avsaknad av personlig eller offentlig säkerhet och en total frånvaro av mänskliga rättigheter. Det smärtsamma i situationen är att allt detta utförts av högt utvecklade länder som kallar sig demokratiska och som anser sig arbeta för frihet och fred i världen. Det är USA och England som främst bär ansvar för det katastrofala och illegala krig som pågår mot Irak och dess folk.

Nyligen, mer exakt natten till den 10:e och 11:e i denna månad^[2], har amerikanskt stridsflyg, utan någon anledning, bombat ett antal byar i närheten av staden al-Khalis, ett angrepp som ledde till stora förluster i människoliv, samt terroriserat otaliga kvinnor och barn, gamlingar och män som bor i området. De amerikanska soldaterna har, som förklaring till sin aggression, uppgett att byborna hade blivit varnade och att det finns beväpnade män i området. Att folk bär på handeldvapen för skydda sig är vanligt förekommande i dagens Irak. När inga “terrorister” hittades i området efter bombning, var det enda som ockupationsmakten kunde säga: “Sorry. Vi misstog oss.” Så billiga är människoliven i dagens Irak. Sorry!

Sådant här är vanligt förekommande “misstag” som härstammar från det stora misstag som den illegala ockupationen av Irak utgör. Ett krig som visserligen satte punkt för ett envälde, men till en kostnad av total demontering av den irakiska staten och uppslittring av befolkningen, och som fört landet till randen av ett inbördeskrig.

Jag vill i detta anförande visa min stora tacksamhet och uppskattning för ert stöd, som miljoner frihetsälskande, som motsätter er allt förtryck och kamouflerad kolonialism i världen. Irakierna är totalt oförstående för den tystnad och det förtigande som det officiella världssamväldet visar gentemot Irak. Detta gäller särskilt EU och de olika organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna i världen.

Vid det här laget bör det framstå, utan minsta tvivel, att den grundläggande orsaken till allt elände i dagens Irak är ockupationen. Samt att ett första steget mot en politisk lösning endast kan inledas med ett beslut och en agenda som sätter en tydlig tidpunkt för ett totalt bortdragande av ockupationsstyrkorna från landet.

Irak, en av de första civilisationerna i världen, som haft en tro på en enda Gud sedan profeterna Noah och Ibrahim, har genom tiderna offrat många av sina söner för att bevara sin tro och skydda sina humanistiska värden.

Jag tror att en humanistisk kultur med en tro på mänskligt broderskap och varje människas värde, förhoppningsvis kommer att födas på nytt i Irak, om världens övriga folk visar sitt mänskliga, kulturella och andliga stöd.

Till slut vill jag med Er dela min dröm, om det ännu är tillåtet att drömma i denna värld. Om supermaktens plan för att dominera världen har inbegripit Irak som en del av denna vansinnesplan, så säger mig min dröm att vi, tillsammans, kan inleda människans och världens befrielse vid Iraks grind – om vi lyckas utgå från vår grundläggande tro på mänskliga värden som tillgivenhet, rättvisa och respekt för alla världens folk. Jag är övertygad om att det är sådana humanistiska värden som kan förläna oss gott samvete och öppna vägen för en djupare och större tro – som ger människan ett större värde än de krassa materialistiska värden som andra vill begränsa livet till.

Mina damer och herrar, ockupation har förlitat sig på orättfärdiga planer på att splittra det irakiska folket, och vårt politiska projekt i Iraqi National Foundation Congress utgår från principen om ett enat irakiskt folk, och ett enat land, och rättvisa och jämlikhet inför lagen för medborgarna. Ett Irak som är en nation och en del av mänskligheten.

Ja, jag tror också att det går att bygga en ny bättre värld, och ett enat självständigt Irak kan, med våra gemensamma ansträngningar, utgöra en god början.

Gud välsigne Er och tack.

Noter

1. Iraqi National Foundation Congress, på svenska ungefär “Iraks nationella grundläggningskongress”, är en allians av sekulära och religiösa organisationer som omfattar alla religiösa och etniska grupper i Irak.

2. D v s i mars 2007

Noter av red

Paneldiskussion
Gilad Atzmon, Ramzy Baroud, Mohammed Bashir al-Faydi, Stefan Lindgren, Jan Myrdal

Här återges delar av den paneldiskussion som avslutade seminariet. I panelen deltog Gilad Atzmon, Ramzy Baroud, Mohammad al-Faidi, Stefan Lindgren och Jan Myrdal, samt moderatorn Ulf Carmesund, som förmedlade publikens frågor, och seminariets inledare Eftikhar Alhusainy, som gjorde ett inlägg i den första delen av diskussionen.

Av utrymmesskäl och för att undvika upprepningar har vi valt att endast återge de delar av diskussionen som gäller frågorna om orsakerna till ockupationerna och om likheterna och sambanden mellan dem.
De delar av diskussionen som inte finns med är dels en inledande, omfattande belysning av den humanitära situationen i Afghanistan och Irak, dels en diskussion om den politiska betydelsen av det som brukar kallas Förintelsen. Båda dessa ämnen berörs i andra delar av denna dokumentation.
Samtliga återgivna diskussionsinlägg har redigerats i förhållande till det faktiskt sagda, dels av redaktionen för denna skrift, dels av respektive diskussionsdeltagare själv, som också har godkänt den återgivna versionen av sitt inlägg.

Stefan Lindgren:

Frågan om någon tjänar på detta krig och i så fall vilka de är och hur vi ska karaktärisera dem kan tacklas på olika sätt, men sambanden är ofta komplicerade. Om vi tar Sveriges fall, vad finns det för ekonomisk rationalitet i att Sverige ansluter sig till den USA-ledda ockupationen av Afghanistan, ett land i Centralasien? Den ekonomiska rationaliteten verkar ju ligga väldigt långt bort om man ser på vilka enorma summor som bara går ner i rännstenen i det här kriget. För USA handlar det om minst 80 miljarder dollar i rena krigskostnader. Från svensk sida är man nu uppe i 700 miljoner om året. Det ska till väldigt mycket koloniala krigsbyten för att väga upp de här kostnaderna. Ur svensk synpunkt är kalkylen att det hela täcks av någon liten procents ökning av den svenska exporten till USA. Sverige är fortfarande ett ekonomiskt sett starkt USA-beroende land. Det är den svenska elitens tradition att utrikespolitiskt anpassa sig till USA för att komma i åtnjutande av fördelarna med att stå USA nära, låt vara att man har gått över en tröskel i och med Sveriges militära deltagande i kriget i Afghanistan.

När det gäller Irak-kriget drömmer USA om att all Iraks olja ska komma de amerikanska oljebolagen till del, och att man på sä sätt ska kunna realisera en sagolik vinst av hela krigsföretaget. Jag föreställer mig att bara några års eller ett decenniums ren oljeproduktion från Irak kan finansiera det krig som har varit hittills. Inget talar dock för närvarande för att USA ska lyckas förverkliga detta, åtminstone inte på kort sikt.

Men det finns också ett irrationellt moment i amerikansk utrikespolitik och det imperialistska projekt som USA:s härskande för närvarande sysslar med. Denna irrationella faktor är nog betydligt större än vi är vana att tro. Ofta har man kanske en alltför mekanisk uppfattning om amerikansk imperialism och föreställer sig att oljebolagen på något sätt direkt styr utrikespolitiken. De bildar en bakgrund när de ledande fattar sina beslut, och för närvarande är de särskilt inblandade i regeringen, eftersom många av dem kommer från oljebranschen, från Cheney och Rumsfeld och familjen Bush ända ner till Khalilzad och Karzai – vars familj blivit rik som pizzeriaägare i USA – som båda har varit konsulter till Unocal. Men som affärsprojekt, som ska ge avkastning på ett, två, fem eller tio års sikt, är ändå kriget ett uselt projekt, och här kommer alltså den irrationella faktorn in.

Sen är det så att krigskostnaderna till stora delar går till vapen från det militärindustriella komplexet, och de pengarna är således inte helt förlorade för USA:s monopolkapital.

Jag tror att en traditionell materialistisk analys av den amerikanska imperialismen inte är tillräcklig för att förklara dess agerande i det här fallet. Motsvarande irrationella element finns också historiskt i andra imperialistiska projekt för världsherravälde, till exempel det tyska. Hade det tyska projektet styrts av en fullständig rationalitet, hade man aldrig startat tvåfrontskrig – eller förklarat USA krig.

Gilad Atzmon:

Den fråga som bör ställas är om det finns någon gemensam ideologisk grund för dessa krig. Vad gäller förhållandet mellan USA, Israel, Irak och Palestina, och även Syrien och Iran, är det tydligt att USA beter sig som en israelisk insatsstyrka. Alla kan se det, och det är belagt utom tvivel. USA bekämpar de sista arabiska och muslimska motståndsfickorna. Förut gällde det Saddam, och nu när han är borta står Syrien och Iran på tur. USA:s befolkning vill kanske tro att den gör detta för sin egen skull, för att oljan ska bli billigare. Jag bor inte i USA, jag bor i England. Jag vet inte hur oljepriserna är här i Sverige, men jag kan försäkra er att oljan inte håller på att bli billigare.

Så den strategin fungerade inte. Allt som återstår är ett blodigt sionistiskt krig utan slut, och jag anklagar Blair och Bush för att vara judifierade i den meningen att det är tydligt att de har anammat den israeliska ideologin. Ni bör lägga märke till att jag inte talar om judar och judendomen. Jag talar om den inverkan som den judiska statens och dess stödlobbys ideologi har världen över.

Nå, jag tror att det är just när vi säger detta som vi får problem. Ändå måste jag försäkra er att vi inte kommer att kunna ge något hopp till regionen om vi inte är villiga att säga detta högt. Ja, det är faktiskt just dessa lobbygrupper och deras missbruk av den politiska korrektheten som hindrar oss från att säga sanningen.

Att säga att den kultur som jag hör samman med är förbunden med dessa enorma förbrytelser är inget som får mig att må bra. Men det är våra moraliska förpliktelser som måste vara vägledande här. Vi bör säga det vi tror på utan att kapitulera inför de som under så lång tid framgångsrikt har kunnat tysta kritiken. För i slutänden anser jag att den viktigaste gemensamma nämnaren för dessa krig faktiskt är bristen på solidaritet i väst med dessa tre länder.

Så ser jag på det gemensamma för dessa krig.

Ramzy Baroud:

Irak och Palestina och Afghanistan är geografiskt, politiskt och historiskt mycket komplexa, mycket olika på många sätt och lika på andra. Likheterna mellan deras situationer och deras betydelse under de senaste åren har att göra med det faktum att de gemensamt har blivit måltavla för samma grupp av människor, för samma imperies skull, för i stort sett samma intressen. Det är enligt min uppfattning den första ledtråden till att förstå likheten eller likheterna mellan dessa tre situationer. Innan jag säger något mer, skulle jag vilja vidga perspektivet till att omfatta olika andra situationer, inklusive Somalia, inklusive olika delar av Latinamerika, och många andra. Imperiet har ingen förståelse eller respekt för nationsgränser, kulturella värden och sådant. Allt är tillåtet, allt är tillgängligt.

Krig sker aldrig utan skäl. Det finns altid en ekonomisk tanke bakom ett krig, annars är det bara en dålig investering, för kriget är enligt somligas sätt att se det en ekonomisk investering. Ibland, som i Irak, visar sig denna investering vara olönsam. Iraks oljeproduktion är hälften av vad den var före kriget. Hittills har kriget kostat 500 miljarder dollar – det är en halv biljon dollar – och en del bedömmare säger att innan USA lämnar Irak kommer kriget att ha kostat två biljoner dollar. Så från varje ekonomiskt synsätt är det en förlorad investering.

Ändå var och är detta i mångas ögon tanken bakom kriget. Det finns tre grupper av människor som tjänar på kriget. Dels ideologerna, som i USA också inbegriper den kristna högern, dels det militärindustriella komplexet och storföretagen, dels massmedia. De tjänar på kriget som enskilda och som företag, men inte USA:s folk i sin helhet. Vi borde inte säga att USA tjänar på kriget. Tvärtom: USA som kollektiv förlorar på kriget. Men vem tjänar på det? Särskilda företag, de som får kontrakten. De som inte får kontrakten gör förluster. Således går det inte särskilt bra för Shell i Irak. Det är inte ett amerikanskt företag. Det fick inget kontrakt. Andra, amerikanska företag fick kontrakten och gör affärer i Irak.

Man ska dock inte underskatta behovet och användningen av religiösa dogmer och av ideologerna. Tillsammans skapar de den situation där kriget kan försvaras på en realpolitisk grund.

Jag tror att en annan likhet mellan situationerna i Palestina, Irak och Afghanistan är att dessa tre samhällen gör kollektivt motstånd mot ockupationen, men utan någon samordning mellan några av de tre. Vi ska inte tro på struntpratet om att al-Qaida och utländska stridande har infiltrerat överallt; det är trams. Jag talade med en framstående irakisk journalist för några veckor sedan och han sa: “Ramzy, om du åker till Irak och går på gatorna i Bagdad eller någonstans i Basra så kommer du att se att de består av tätt sammanhållna lokala grupper. Folk som lever där skulle inte låta en främmande med ett maskingevär gå runt på deras gator. Alla känner alla där.” Det är det irakiska folket som gör motstånd. Det är det afghanska folket som gör motstånd, inte talibanerna, utan det afghanska folket. Det är det palestinska folket som gör motstånd, inte Hamas eller Islamiska Jihad i motsats till ett kompromissvilligt Fatah, det är det palestinska folket som gör motstånd.

Så amerikanerna har sina ideologer, sin kristna höger, sina storföretag och affärsverksamheter, sina massmedier, sitt Fox News och sin Rupert Murdoch. Och irakierna och palestinierna och afghanerna har sitt motstånd och vilja att överleva. Nu menar jag att det som skulle kunna vara tungan på vågen i allt detta, det är vi. Var bestämmer vi att ställa oss i denna komplicerade situation? Vi kan antingen vara som alla andra och säga att det är bara så här det är, och vi ska inte tro att vi skulle kunna förändra det, och stödja våra soldater, och så vidare och vidare. I den här situationen kan vi antingen vara likgiltiga och inte bekymra oss, eller försvara folks rätt att göra motstånd och stå bakom dem och tvinga våra regeringar att ändra politik. Därför är det enligt min mening vi som kommer att spela en avgörande roll för att avgöra vilken riktning det här kriget får. Vi kan antingen stå mittemellan, eller ta ställning. Och det är min förhoppning att vi ställer oss på… att vi alltid står på folkets sida, oavsett religion, etnicitet, livsstil, kultur och allt det där.

Mohammed Bashir al-Faydi:

I Guds, den barmhärtiges, den nåderikes namn: en av de viktigaste likheterna mellan ockupationen av dessa tre länder är, som ni alla vet, det faktum att ockupanten är en och den samma.

Den andra likheten är att målet i alla tre fallen är detsamma, nämligen att förstöra den islamiska världen och plundra dess resurser. Jag vet att muslimer kom till Europa och fick makten i en del europeiska länder, men när muslimerna kom till de europeiska länderna och fick makten där, föstörde de inte dem. Tvärtom understödde och utvecklade de dessa länder. Så vitt jag vet fanns det aldrig ett enda tillfälle då ens en enda muslim i något land i Europa vanhelgade eller förstörde Bibeln. Men, som vi har sett i Irak, förstör faktiskt amerikanerna avsiktligt Koranen, eller ritar ett kors på den. Jag accepterar verkligen religiös mångfald, men samtidigt accepterar jag inte att någon ritar ett kors på den heliga Koranen, likaväl som jag inte skulle acceptera att någon ritar en halvmåne, som är en muslimsk symbol, på Bibeln.

Den tredje likheten är det sätt på vilket krigen mot dessa tre länder förs: genom att använda tortyr, genom att förstöra bostäder o s v. Men jag vill betona att vad amerikanerna gör i Irak är mycket värre än till och med vad israelerna gör i Palestina. Enligt uppgift har israelerna dödat ungefär ett tusen barn sedan al-Aqsa-intifadan inleddes år 2000. Om vi jämför det med Irak idag, dödar amerikanerna samma antal barn varje eller varannan månad. President Bush är betydligt mera kriminell än Israels förre premiärminister Ariel Sharon.

Den sista likheten är att dessa tre ockupationer alla tjänar det sionistisk-israeliska projektet i regionen. Vi säger alla att Israel har ridit på åsnan USA. Det enda land som förlorar på att föra krig mot Irak – i pengar, soldater och anseende världen över – är USA, och det enda som tjänar på det är Israel. Ändå tror jag att den största striden kommer att stå i Irak. Det man påstod att man ville uppnå genom att ockupera Irak var att ge regionen säkerhet, men vad man verkligen har åstadkommit är raka motsatsen till det. Om man slår en hand, fortplantar sig smärtan till fingrarna och kommer till slut att kännas i hela kroppen. Och om man granskar världsläget sedan ockupationen inleddes, kan man se att världen är mera osäker än förut. Världen måste lägga band på denna okontrollerbara ondskefulla makt som amerikanerna släppt lös över världen. Jag tror att om USA:s ockupation av Irak bryts, och Iraks suveränitet återställs, så är det lösningen även på kriget i Afghanistan, och kanske också i Palestina. Utan överdrift utgör Irak faktiskt den här världens hjärta. Därför borde vi alla gemensamt arbeta för att detta hjärta ska vara i säkerhet, så att fred och välstånd sprider sig över hela världen.

Jan Myrdal:

Under artonhundratalet och nittonhundratalets första hälft var kontrollen över dessa tre nationella områden – det afghanska, det irakiska och det palestinska – väsentlig för det dåvarande brittiska världsimperiet. Det fanns direkta materiella skäl till detta då som nu; handelsvägar, olja och mycket annat – jag tar dessa som givna och går inte detaljerat in på dem. Men bakom de tre brittiska erövringskrigen mot Afghanistan – som britterna för övrigt förlorade – och det både våldsamma och svekfulla upprättande av brittisk makt över Irak och Palestina efter första världskriget fanns för det brittiska imperiet ett styrande intresse. För att säkra sin hotade världsmakt var det imperiet nödvändigt att söka oskadliggöra hotande nationella självständighetsrörelser och militärt kontrollera Västasien och Centralasien.

Världsläget är annorlunda men det nuvarande imperiet – Förenta staternas – styrs av motsvarande maktbehov som det tidigare Brittiska imperiet. Politiken i de tre ockupationerna skiftar. Palestina är litet; där kan imperialisterna steg för steg låta sina av sionistisk ideologi styrda invandrade hantlangare med kolonisering söka tränga undan och marginalisera den ursprungliga befolkningen i förhoppningen att helt tvinga bort den. Då Irak kunnat bli starkt skall det delas upp. Förenta staterna för en politik enligt vilken kurder, turkmener och araber drivits till etniska motsättningar samtidigt som dess underrättelsetjänster intrigerar för att åstadkomma sekteristiska konflikter mellan sunni och shia. I Afghanistan söker Förenta staterna på motsvarande sätt utnyttja motsättningarna mellan pashtuner, hazara och turkfolk. Det är klassisk imperiepolitik.

Britterna härskade länge över Sydasien genom att organisera konflikter mellan hinduer och muslimer. Det brittiska handlandet i Bengalen är ett exempel, deras spel om Kashmir ett annat. Medvetet och skickligt drev det brittiska imperiets politiker och kolonialämbetsmän fram konflikter som utlöste massmord och fördrivning. De visste att om de så skapade en situation där tusentals, tiotusentals, halsar skars av skulle detta ha en dem tjänlig politiskt förlamande verkan generationer framåt i tiden. Söndra och härska alltså. Balkanisering kallas den numera. Nyss såg vi hur Förenta staterna i allians med Tyskland genomförde den mot vad som varit Jugoslavien. Om styrkeförhållandet blir sådant att Förenta staterna vågar angripa Iran där fyrtio procent eller så av befolkningen icke är etniska iranier skulle imperiets agenter med säkerhet söka åstadkomma ett inbördeskrig.

Men vad vi inte har talat om här, men bör hålla i minnet är att det i krig och politik inte finns varken vänskap eller kärlek. Intresset styr och allt kan växla. Japan genomförde det mest vidriga bakteriekrig och bakterieexperiment i Kina – och utnyttjade som så kallade “stockar” i dessa experiment krigsfångar från Förenta staterna. Men vad händer när kriget var slut? Straffar Förenta staterna dessa japanska krigsförbrytare vilka på vidrigt sätt torterat och avlivat deras fångna militärer? Ack nej. Sovjet ställde de ansvariga bakteriekrigsförbrytare de kunde gripa inför rätta och straffade dem, men Förenta staterna tog förbrytarna till sig och skyddade dem. Vävnadsproven från de i bakterieexperiment avlivade krigsfångarna togs över till Förenta staterna för att man där skulle kunna fortsätta den vetenskapliga utvecklingen av bakteriekriget.

Intresset styr. Om det skulle ligga i Förenta staternas övergripande intresse skulle politiken vända också när det gäller Israel. För närvarande tjänar staten Israel och alliansen med Israel och dess vänner Förenta staternas imperiella intresse. Detta ideologiseras i press och medier. Många kan därför tro att israeliska intressen kontrollerar Washington. Men allt detta kan vända över en natt. Sådant har hänt förr. Jämför hur Förenta staterna nyss i kriget mot Jugoslavien utnyttjade och samarbetade med just de så kallat islamistiska terrorister de nu med stora ideologiska åthävor säger sig föra ett moraliskt världskrig mot. På ett par år byttes alla politiska förtecken! Dum är den som tror på fraserna!

Gemensamt är att dessa tre länder är ockuperade i Förenta staternas intresse som för att behålla kontrollen – och vinna ekonomiska fördelar – splittrar och mal sönder dem. Det skapar en mycket svår situation för de ockuperade folken ty då deras befrielsekamp hotar Förenta staternas imperiella makt mobiliserar Förenta staterna till sitt krig inte bara ideologiska föreställningar i medierna utan direkt alla de stater i det så kallade Världssamfundet som befinner sig i avhängighet av dess makt. Det förklarar också varför detta avsides Sverige, neutralt och alliansfritt i snart tvåhundra år, plötsligt skickar ut sina legotrupper att i Förenta staternas intresse bedriva korståg i Afghanistan.

Omoraliskt och ohederligt

Johan Peanberg

Johan Peanberg, ABF Stockholms ansvarige för seminariet, svarade på Jesper Svartviks angrepp i Expressen den 22 mars. Svaret publicerades aldrig i Expressen, men gjordes tillgängligt på FiB/Kulturfronts webbplats. Det återges här.

Socialdemokrater bjuder in kända antisemiter lyder titeln till Jesper Svartviks debattartikel i torsdagens Expressen, där han anklagar Gilad Atzmon – en av föreläsarna vid ABF Stockholms och FiB/Kulturfronts seminarium “IRAK, PALESTINA, AFGHANISTAN – Samma ockupation?” – för att var en “internationellt ökänd antisemit”.

Argumentationen vilar på s k “guilt by association”, där referensobjektet är Hitler. Anklagelsen är på samma gång absurd och tarvlig, eftersom Atzmon själv är jude. I Israel är det idag möjligt att kritisera det sionistiska ledarskiktets politisering av förintelsen, fördöma tortyr av palestinska fångar, föreslå upphävandet av Lagen om återvändande, kritisera sionismen och ta avstånd från dess bärande tankar.

Fokus för kritiken är den israeliska ockupationen och definitionen av Israel som judisk stat – väsentliga frågor som förut varit otänkbara att ta upp i den offentliga debatten. Att denna diskussion äger rum hos ABF Stockholm försöker Svartvik förhindra genom att utmåla kritikern som antisemit.

Även i Israel möter kritiken motstånd från religiösa fundamentalister och anhängare av neosionismen, som hårdnackat rättfärdigar ockupationen och diskrimineringen av palestinier med allahanda argument om nationens säkerhet. Men motståndarna beskylls inte vara antisemiter.

Att anklaga judiska debattörer som är kritiska till staten Israels politik för att vara judehatare är inte bara omoraliskt utan djupt ohederligt och ökar inte förtroendet för Svenska kommittén mot antisemitism, vars ordförande Svartvik är. Däremot visar det med önskvärd tydlighet vems intressen han försvarar!

Till sist, för att undanröja alla tvivel: ABF skulle aldrig inbjuda eller tillåta antisemiter att framträda eftersom vi helt tar avstånd från varje form av antisemitism.

Kritiken är inte antisemitism

Ulf Carmesund i Expressen den 24 mars 2007

Ulf Carmesund, Broderskapsrörelsens internationelle sekreterare och seminariets moderator, svarade på Jesper Svartviks angrepp i Expressen den 22 mars. Svaret publicerades i Expressen den 24 mars. Det återges här.

Söndag den 18 mars genomfördes ett seminarium i ABF-huset i Stockholm med titeln: “IRAK, PALESTINA, AFGHANISTAN – Samma ockupation?” där talarna i ett fritt offentligt samtal och med olika åsikter diskuterade dessa tre konflikthärdar. Seminariet erbjöd en inblick i tre konflikter som påverkar världen, och flera av talarna formulerade hård kritik mot Israels, USA:s och Sveriges politik. Seminariet arrangerades av FiB tillsammans med ABF. Som moderator hade arrangörerna inbjudit mig som sakkunnig i frågan.

I Expressen den 22 mars anklagar Jesper Svartvik från Svenska kommittén mot antisemitism en av talarna, Gilad Atzmon, för att vara antisemit och Broderskapsrörelsen och dess förre ordförande Evert Svensson för att rekommendera antisemitisk litteratur.

Gilad Atzmon är själv jude, och när Svenska kommittén mot antisemitism börjar kalla judar för antisemiter så finns det risk att man urholkar begreppet antisemit på allt rimligt innehåll, och därmed gör man kampen mot antisemitismen en stor otjänst. Atzmon är kritisk till staten Israels politik och judiska organisationer som stödjer staten Israels politik i alla judars namn. Atzmon tillhör den grupp judar som vägrar att förknippas med den israeliska ockupationen och staten Israels folkrättsbrott. Hans kritik riktar sig mot den politik och ideologi som leder till folkrättsbrott, inte mot det judiska.

En accepterad innebörd i begreppet antisemitism är: förakt för judar, eller våld och hets mot judar för att de är judar. När Svenska kommittén mot antisemitism motarbetar just detta får de stort stöd från Broderskapsrörelsen. Men under seminariet den 18 mars förekom inga antisemitiska uttalanden.

Broderskapsrörelsen har haft en genomarbetad och konsekvent linje i Israel/Palestina-frågan i snart 40 år. Israel har rätt till säkra och erkända gränser, men måste upphöra med sin ockupation av Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem för att ge palestinierna möjligheter till ett eget land. Vi tar lika bestämt avstånd från antisemitism som folkrättsbrott.

(Rubrik saknas)

Eva Myrdal

Eva Myrdal, FiB/Kulturfronts dåvarande ordförande, svarade på Jesper Svartviks angrepp i Expressen den 22 mars. Svaret publicerades aldrig i Expressen, men gjordes tillgängligt på FiB/Kulturfronts webbplats, där det fortfarande finns.
Länk: http://www.fib.se/visa_kors_info.asp?Sidrubrik=Startsida%20%40ettanA&e=e001&DocumentId=111&Avdelning=016&Meny=016
Tyvärr har inte Eva Myrdal gett tillstånd till att hennes inlägg publiceras i denna dokumentation.

Antisemitismen och rörelsen

Huvudledare i Sydsvenska Dagbladet den 18 mars 2007

Igår uppmärksammades den USA-ledda alliansens invasion av Irak för snart fyra år sedan genom protestmöten runt om i Sverige. Och idag arrangeras ett seminarium i ABF-huset i Stockholm under rubriken: Irak, Palestina, Afghanistan – samma ockupation? Bland de inbjudna gästerna är det främst ett namn som sticker ut – Gilad Atzmon – och det av en alldeles särskild anledning.

Atzmon presenteras i programmet som filosof och skribent. Men det är knappast på dessa områden han utmärkt sig. I Storbritannien där han är bosatt är Atzmon framför allt känd som jazzmusiker och som rabiat antisemit. Framträdande plats i Atzmons tankevärld har föreställningar om att judarna i USA kontrollerar världen, att judarna borde be om ursäkt för att de mördade Jesus, att den som förnekar den “palestinska förintelsen” gör sig skyldig till den värsta formen av förintelseförnekelse och att det är Israel och sionismen som bär skulden för judehat och våld mot judar.

Hans åsikter är knappast okända för seminariets arrangörer. Sin antisemitism gör Atzmon inte några större försök att dölja. Han publicerar ogenerat sina antisemitiska pamfletter på den egna hemsidan. Att det inom delar av vänstern finns en växande antisemitism är ingen hemlighet. Tydligast är det kanske i kretsarna kring Folket i Bild. Därför förvånar det inte att det är just denna organisation som står som arrangör för seminariet och som bjudit in Atzmon.

Mera uppseendeväckande är det faktum att Arbetarnas bildningsförbund, ABF, i Stockholm och de kristna socialdemokraternas organisation, Broderskapsrörelsen, står som medarrangörer. Ulf Carmesund, Broderskapsrörelsens internationelle sekreterare, agerar dessutom moderator i den avslutande paneldebatten.

Om valda delar av ytterkantsvänstern vill omfamna antisemitismen är det illa nog. Men då rör det sig trots allt om grupper utan något politiskt inflytande. Om delar av den socialdemokratiska arbetarrörelsen är på väg att dras ned i samma dy är det verkligen illavarslande. Socialdemokraternas nya ordförande Mona Sahlin har under många år haft kampen mot rasismen som en av sina hjärtefrågor. Hon har idag anledning att fråga sig vad som rör sig i den egna rörelsen.

Idag växer antisemitismen i världen, Europa och Sverige. Angreppen på synagogor, judiska gravplatser och judiska institutioner blir allt vanligare. Det är en utveckling som måste brytas.

Och om utvecklingen skall kunna brytas duger det inte att obetänksamt frottera sig med antisemiter.

Jag är humanist

Gilad Atzmon i Sydsvenska Dagbladet den 23 mars 2007

När jag läste er ledare roades jag över att min ryktbarhet i Storbritannien skulle bero på min påstådda “rabiata antisemitism”. Ja, under en längre tid har sionistiska extremistgrupper, liksom marginella sekteristiska judiska socialister, insisterat på att tysta mig. Liksom er ledare råkar de tro att förtal genom anklagelser om att jag skulle vara rasist och antisemit skulle vara lösningen för att definitivt få tyst på mig. De har uppenbarligen fel.

Inte en enda person, vare sig sionist eller judisk socialist, har någonsin lyckats belägga någon av de anklagelserna gentemot mig. Faktum råkar vara att när jag varnar för att eventuellt vidta laga återgärder drar alla mina anklagare snabbt tillbaka sina anklagelser. Skälet är uppenbart. I egenskap av antirasist och hängiven humanist har jag aldrig hänvisat till judar eller andra baserat på ras- eller etniska argument. Det är tydligt att jag kritiserat judiskhet som en marginell identitet och det är mer än legitimt. Jag ger mig också på sionismen som ideologi och det är inget fel med det heller. Mina texter publiceras i dussintals vänstertidskrifter på många olika språk. Det behöver knappast påpekas att varken Counterpunch, brittiska The Guardian eller spanska Rebelión aldrig skulle ge utrymme åt en “rasist” eller “rabiat” antisemit.

Men jag hävdar uppriktigt att sionister (snarare än judar) dominerar amerikansk Mellanösternpolitik. Efter publiceringarna av John Mearsheimers och Stephen Walts rapport om Israellobbyn i USA eller James Petras bok “The Power Of Israel in the US” är detta knappast något nytt. Om nu ledarredaktionen ännu inte har förstått det så har den sionistiska lobbyn nu blivit ett legitimt ämne för akademisk och kritisk granskning. Enligt Jewish Telegraphic Agency (12 januari 2006) besökte 23 amerikanska senatorer och 80 kongressledamöter Israel under 2005, varav “en del flera gånger”. Det innebär att en femtedel av den amerikanska kongressen åkte till Israel under ett enda år. Så visst har Israellobbyn inflytande i USA.

Även om jag inte beskyller judar för att ha mördat Jesus menar jag att de judar som besväras av en så pass absurd anklagelse borde fråga sig själva varför de tar en sådan anklagelse (om ett brott som begicks för 2.000 år sedan) på allvar.

Er ledare innefattade några citat som vagt påminner om mina tankar. Jag anser sannerligen att förnekande av den palestinska förintelsen inte är något annat än förnekande av en fasansfull mordisk realitet som äger rum framför våra ögon. Trots att det är precis vad jag säger finner jag det svårt att se varför detta på något sätt skulle vara antisemitiskt.

Därutöver menar jag att Israel och sionismen bör hållas ansvariga för judehat och våld mot judar. Eftersom Israel definierar sig som “det judiska folkets stat” sker dess övergrepp i judarnas namn och för deras skull. Under Israels aggressionskrig mot Libanon sa premiärminister Ehud Olmert öppet: “Jag anser att det här är ett krig som utkämpas av alla judar”. (JTA, 8 augusti 2006) Hur som helst vidhåller jag alltid att detta allvarliga faktum aldrig på något sätt får legitimera våld mot judar. Jag gör alltså klart skillnad mellan kritik och rättfärdigande. Det är min övertygelse att ni och era läsare kan göra detsamma. Låt mig slutligen påpeka att mina iakttagelser inte har någonting med antisemitism att göra. I själva verket är min åskådning vad som vanligen brukar betraktas som humanism.

Socialdemokrater bjuder in kända antisemiter

Jesper Svartvik i Expressen den 22 mars 2007

När de kristna socialdemokraterna och Arbetarnas bildningsförbund i helgen bjöd in till seminarium om Irak, Palestina och Afghanistan var en av talarna Gilad Atzmon. Han är en internationellt ökänd antisemit med en världsbild som liknar förintelseförnekarna. Den nya socialdemokratiska ledningen har ett stort ansvar för att ta avstånd från sina partivänners flört med antisemiter. Det skriver i dag JESPER SVARTVIK, ordförande i svenska kommittén mot antisemitism.

Antisemitismen blir snabbt allt mer salongsfähig inom delar av vänstern. Under senare år har vi sett flera exempel på hur antijudiska fördomar – ofta invävda i en diskussion om Mellanöstern eller förintelsen – propagerats och applåderats av opinionsbildare som betecknar sig själva som progressiva. I flertalet fall har detta gällt grupperingar på den yttersta vänsterkanten, men mycket tyder på att även opinioner inom den politiska mittfåran lockas av denna typ av budskap.

Att så är fallet tydliggjordes återigen föregående helg. Söndagen 18 mars inbjöd ABF i Stockholm, Broderskapsrörelsen och Fib-Kulturfront till ett seminarium betitlat “Irak, Palestina och Afghanistan: Samma ockupation?” En av talarna var den brittiskisraeliske Gilad Atzmon. I programmet presenteras han som “jazzmusiker, filosof/skribent”. Det var emellertid näppeligen som musiker han hade inbjudits, utan för sitt politiska budskap.

Atzmon är inte okänd. Tvärtom, han är en internationellt ökänd antisemit vars propaganda är grov, naken och därför omöjlig att missförstå. Hans svenska värdar länkar även till hans hemsida, på vilken besökaren bland annat får veta att judarna själva bär skulden för antisemitismen och att “judarna var skyldiga till Jesu död”. Med en argumentation som påminner om Hitlers hävdar han att det är irrelevant huruvida “‘Sions vises protokoll’ är ett äkta dokument eller snarare en förfalskning”. Det relevanta faktumet är att “amerikanska judar (i verkligheten sionister) faktiskt kontrollerar världen.”

Alla seriösa debattörer känner till och tillkännager att “Sions vises protokoll” är ett falsarium – framställt 1903 av den ryska hemliga polisen – som propagerar myten om en global judisk konspiration vars syfte är inget mindre än världsherravälde. Texten spelade en central roll i nazitysk ideologi och propaganda. Atzmon antyder inte bara att pamfletten kan vara äkta utan exploaterar öppet samma myt. I en artikel med rubriken “Sions vises protokoll (vers 2)” skriver han att sionismens syfte är att möjliggöra för judar att utnyttja världskatastrofer och mänskligt lidande för egen vinnings skull (orig.: “aimed at perfecting the transformation of world disasters and human pain into Jewish gain”) och att judar “kontrollerar den allmänna opinionen i Amerika, kulturellt, medialt och finansiellt”.

Atzmon uttrycker stöd för nazistiska historierevisionister och beskriver den etablerade förståelsen av förintelsen som en liberaldemokratisk religion. Den enda form av “förintelseförnekande” som bekymrar honom är “förnekandet av den pågående förintelsen av palestinierna.” Israel beskrivs som en nazistisk stat som måste försvinna.

Att Fib-Kulturfront sluter upp bakom Atzmon är knappast förvånande. I den kretsen har det sedan länge funnits sympatier för denna typ av budskap. Här räcker det att påminna om det långtgående stödet för Robert Faurisson och Radio Islam, liksom nyligen publicerade artiklar med rubriker som exempelvis “Sionism = nazism”.

Att inte Broderskapsrörelsen ser några problem med att inbjuda Atzmon är tyvärr inte heller helt överraskande. I Sveriges televisions “Uppdrag granskning” 2/5 2006 framgick det att organisationen har ett nära samarbete med extrema, islamistiska grupperingar. Hösten 2005 inbjöd Broderskap tillsammans med andra organisationer Azzam Al-Tamimi att tala i Stockholm. Al-Tamimi är en radikal islamist som öppet förordar självmordsterror mot civila israeler och agiterar för en utplåning av Israel (se till exempel intervjun med Al-Tamimi i BBC:s “Hard Talk” 2/11 2004). Broderskaps tidigare ordförande Evert Svensson rekommenderade i webbpublikationen Socialistiskt forum 5/11 2004 dels Israels Shamirs grovt antisemitiska bok “Blommor i Galiléen”, dels Andreas von Bülows pamflett “CIA och 11 september” i vilken det påstås att terrorattacken mot USA iscensattes av CIA, möjligen i samarbete med Israel.

Utvecklingen möter dock protester. Sommaren 2006 meddelade prästen Tommy Sandberg att han lämnade Broderskap. Enligt tidningen Dagen 5/6 2006 var ett viktigt skäl till Sandbergs utträde att organisationen “ser mellan fingrarna på antisemitiska företeelser”. Att ABF och Broderskapsrörelsen, två organisationer knutna till Sveriges största parti, socialdemokraterna, inbjuder kända antisemiter och därmed sanktionerar deras budskap är utan tvekan djupt oroväckande. I samband med “Uppdrag gransknings” avslöjanden om Broderskaps kontakter förklarade s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul att den socialdemokratiska partiledningen “absolut inte ställer sig bakom att någon sidoorganisation har kontakter med grupper som inte respekterar demokratin” (SvT:s webbsida 16/5 2006). Uppenbarligen hade denna protest liten inverkan.

Kritik mot Israels politik är av självklara skäl legitimt, men när debatten om Mellanöstern används för att legitimera judehat måste demokratiska krafter reagera. Vi förväntar oss nu ett tydligt avståndstagande från den socialdemokratiska partiledningen.

Jesper Svartvik är ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism och docent vid teologiska institutionen, Lunds universitet. Han är prästvigd i Svenska kyrkan.

Red anm: rubrik, ingress och författarpresentation är de som återfanns i Expressen

Humanister måste få tala utan att kallas antisemiter

Gilad Atzmon i Expressen den 28 mars 2007

Han pekas ut som “internationellt ökänd antisemit” med en världsbild som liknar förintelseförnekarnas, av svenska kommittén mot antisemitism. Nej, jag är inte antisemit – jag är anti-rasist och hängiven humanist, svarar i dag GILAD ATZMON, musiker och författare, som själv är uppvuxen i Israel. Däremot är han kritisk till staten Israel och sionismen. “Sionister har etablerat en tradition av att attackera varje humanistiskt budskap med en taktik som går ut på förtal och ärekränkning.”

I en artikel rubricerad “Socialdemokraterna bjuder in kända antisemiter” riktar Jesper Svartvik allvarliga anklagelser mot andra och mot mig. Enligt Svartvik är jag en internationellt “ökänd antisemit vars propaganda är grov, naken och därför omöjlig att missförstå”. Till en viss del är jag smickrad över att höra att mitt namn är så vitt känt. Dock är det aningen bisarrt att se att medan sionister envisas med att se mig som en “internationellt ökänd antisemit”, ser, mer eller mindre, alla andra, vilket inkluderar dussintals vänstertidskrifter som har publicerat mina texter på flera olika språk (inklusive svenska), mig som en hängiven humanist och anti-rasist-kämpe.

Sionister har etablerat och fulländat en tradition av att attackera varje humanistiskt budskap med en taktik som går ut på förtal, nedlåtande och ärekränkning. När det gäller mig själv behöver jag knappast påpeka att varken Counterpunche, UK Guardian eller spanska Rebelión skulle ge utrymme åt en “internationellt ökänd antisemit”. De miljoner läsare som får nyheter och analyser därifrån skulle aldrig tolerera något sådant.

Jag är anti-rasist och hängiven humanist, och jag har aldrig hänvisat vare sig till judar eller någon annan, genom att använda rasistiska eller etniska argument. Jag kritiserar judiskheten som en marginell identitet. Jag attackerar också sionismen som ideologi. I akademiska termer faller mitt arbete in i de respekterade kategorierna “kulturkritik” och “identitetspolitik”. Sionister må vara föga glada över mina tankar och mina idéer, dock måste de anstränga sig hårdare än att bara stämpla mig som “rasist” eller “nazistsympatisör”. Det är mycket lättare för dem att förväxla skarp kritik mot sionismen med rasism, och på så sätt punktera den legitima kritiken av staten Israel. Detta är att göra allmänheten en otjänst, inte minst därför att det är baserat på lögner och förvanskningar. Jag är motståndare till staten Israel och den rasistiska ideologi som driver den, men jag hyser inget agg mot judar eller judendomen.

Svartvik citerar att jag skriver att “judarna var skyldiga till Jesu död”. Han föredrar uppenbarligen att glömma resten av citatet. I min originaltext (http://www.gilad.co.uk/html%20files/onanti.html) avstår jag inte enbart från att anklaga nutida judar för Jesu död, jag faktiskt försvarar dem. Men jag stannar inte där, trots att jag inte beskyller judar för Jesu död, menar jag ändå att de judar som besväras av en sådan absurd anklagelse borde fråga sig själva exakt varför de tar en sådan beskyllning (ett brott som skedde för 2000 år sedan) på allvar.

Jag menar att det sionistiska projektet och dess brott gör vissa judar nervösa över ekvationen mellan judar och Kristus-dödare. Märkligt nog, fick jag nyligen veta att en svensk palestina-aktivist hörde bosättare på Hebron, innan de slog henne, skrika “Vi dödade Jesus, vi kommer döda dig också”. Hur besvärande det än må låta, identifierar sig några judar med Jesus mördare. Detta är mycket oroväckande, men det har knappast något med mig att göra.

Svartvik har rätt då och då. Jag menar verkligen att det är irrelevant om “Sions vises protokoll” är ett autentiskt dokument eller en förfalskning. Att den sionistiska lobbyn finns inom amerikansk politik är numera ett etablerat faktum. Dessutom, efter att den akademiska rapporten av John Mearsheimer och Stephen Walt om den israeliska lobbyn i USA har publicerats, är ett sådan påstående knappast någon het nyhet längre.

Det verkar som om sionister, Svartvik inkluderad, envisas med att dra ner oss i en ändlös debatt om huruvida protokollen är autentiska. De vill avleda oss från att titta närmare på den angloamerikanska politikens roll. Det är ganska genant att medge, men Israel är det enda landet som drar nytta av det nuvarande Irak-kriget. Hur sorgligt det än må vara, opererar den amerikanska armén som på ett sionistiskt uppdrag som slår ner de sista delarna av islamskt och arabiskt motstånd.

Irak har redan nedmonterats. Nu verkar det som om Iran och Syrien väntar på sitt öde. Jag är krigsmotståndare, det ingår i min roll att påpeka att American jewish committée och AIPAC (den israeliska lobbyn) offentligt pushar för ett krig i Iran. Detta är en total tragedi, särskilt för det judiska folket. Jag vill tro att det finns fler än tillräckligt med judar som är oroade över det faktum att judiska lobbyorganisationer proklamerar krig i det judiska folkets namn. De gör det utan ha blivit berättigade att göra det.

Svartvik påstår att den enda sorts “förintelseförnekande” som bekymrar mig är “förnekandet av den pågående förintelsen av palestinierna”. Han har nästan rätt. Som en etiskt orienterad människa anser jag att Förintelsen bör ses i termer av sin innebörd. Att förstå innebörden av Förintelsen är att stå i främsta stridslinjen i kampen mot förtryck och missbruk av mänskliga rättigheter. Det är ingen hemlighet att irakierna och palestinierna nu är utsatta för den värsta typen av terror. Om vi har lärt vår läxa, om vi verkligen är ansvarskännande medmänniskor, då är det irakierna och palestinierna vi måste visa omtanke. Att slåss för palestiniernas och irakiernas rättigheter är en moralisk skyldighet. Jag är förvisso kritiker till Israel och dess stödlobbier runt om i världen, icke desto mindre är jag ingen motståndare till judar och långt ifrån hyser jag något agg mot judendomen. Snarare vill jag tro att det är judendomen som ska hjälpa judar att konfrontera och besegra sionismen.

Gilad Atzmon är född i Israel och har gjort israelisk militärtjänst. Han har studerat filosofi, skrivit romaner och är även jazzsaxofonist. Hans platta “Exile” utsågs till årets bästa jazz-cd av BBC. Han har uppträtt med bland andra Robbie Williams och Paul McCartney, och har varit producent för israeliska musikprojekt i USA och Europa. Atzmon bor numera i London.

Red anm: rubrik, ingress och författarpresentation är de som återfanns i Expressen.

Antisemitismen på väg bli rumsren i s

Jesper Svartvik i Expressen den 4 april 2007

Att Broderskap och ABF bjuder in Gilad Atzmon är illavarslande nog. Men när Broderskap nu dessutom karaktäriserar hans naket antijudiska propaganda som legitim politisk kritik blir saken än mer allvarlig. Atzmon-skandalen blottlägger en politisk miljö i vilken gränslinjen mellan Israelkritik och antisemitism snabbt tycks vara på väg att suddas ut. Det skriver i dag JESPER SVARTVIK, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, i en replik på Broderskap och Gilad Atzmon.

Svenska kommittén mot antisemitism uppmärksammade i Expressen 22 mars att Broderskapsrörelsen och ABF tillsammans med Fib-Kulturfront bjudit in den internationellt ökände antisemiten Gilad Atzmon att tala på ett seminarium om Afghanistan, Irak och Palestina. Vi uttryckte vår djupa oro över att Broderskap och ABF, två organisationer knutna till det socialdemokratiska partiet, därmed sanktionerar judehat. Mot denna bakgrund efterlyste vi därför ett tydligt avståndstagande från den socialdemokratiska partiledningen.

Tyvärr har ett sådant avståndstagande uteblivit. Detta är djupt beklagligt inte minst därför att det ökar utrymmet för krafter som i strid med socialdemokratins traditioner försöker legitimera extremism och fördomar. Att detta är avsikten framgår tydligt av Broderskaps replik (24 mars), i vilken organisationen förnekar att Atzmons politiska budskap skulle innehålla några som helst antijudiska inslag. Broderskap hävdar nämligen att Atzmon omöjligen kan hysa fördomar mot judar eftersom han själv är jude. Nu beskriver sig visserligen Atzmon som “f.d. jude”, men då argumentet ständigt upprepas av grupper som gärna skjuter fram antisemitiska judar som alibin måste självklarheter emellanåt påpekas: huruvida ett yttrande är antisemitiskt har inget med budbärarens identitet att göra. På samma sätt som homosexuella kan hata homosexuella och kvinnor kan vara kvinnohatare kan judar vara antijudiska. Historien uppvisar en lång rad judiska judehatare. Atzmon hämtar t ex inspiration från Otto Weininger, som hatade såväl judar som kvinnor.

Allvarligare än sådana dumheter är Broderskaps påstående att Atzmon i sina texter endast “är kritisk till staten Israels politik och judiska organisationer som stöder staten Israels politik i alla judars namn”, liksom att han endast är motståndare till “den israeliska ockupationen och staten Israels folkrättsbrott, inte mot det judiska”. Hade detta varit sant skulle vi inte haft någon som helst anledning att rikta kritik mot Atzmons deltagande i seminariet.

Av Atzmons texter framgår tvärtom med all tydlighet att hans huvudintresse inte är Israels ockupationspolitik, utan judar och “judiskhet”. “Judiskhet” är för honom synonymt med “sionism”. Och Atzmons “sionism” har mycket litet gemensamt med judisk nationalism – en företeelse som självfallet kan kritiseras på samma grunder som annan nationalism – utan motsvarar till punkt och pricka hjärnspöket “den judiska världskonspirationen”.

“Sionismen”, förklarar Atzmon, “är ett globalt nätverk”, den är “en klanliknande politisk inrättning som systematiskt hotar vår planet”. Dess syfte är “att fullända omvandlingen av världskatastrofer och mänskligt lidande till judisk profit”. Alltsomoftast kastas dock de förskönande omskrivningarna överbord. Det är irrelevant, skriver Atzmon, huruvida “‘Sions vises protokoll’ är ett äkta dokument eller snarare en förfalskning” eftersom “amerikanska judar (i verkligheten sionister) faktiskt kontrollerar världen”, “den judiska sammansvärjningen för att styra Amerika är nu intensivare än någonsin”.

När Atzmon i en intervju blir ombedd att definiera “judisk mentalitet” svarar han: “letar vi efter ett enda ord skulle jag föreslå herravälde”. Judar, skriver han i ett annat sammanhang, har “en identitet som inte går att förena med humanitetens idé”. Också dessa påståenden tillhör sedan länge antisemitismens kanon. Atzmon öser även ur denna källa när han gång på gång anklagar judarna för att vara kristusmördare – “judarna var skyldiga till Jesu död”, “det är dags att de ber om ursäkt för att de dödade Jesus” – liksom när han hävdar att judar själva bär skulden för judehatet.

Den inom historievetenskapen etablerade synen på Förintelsen avfärdar han som “Holocaust-religion”. Sympatierna går i stället till de nazister som förnekar folkmordet, av Atzmon kallade “nya historiker”. David Irving och andra revisionister, meddelar han, eftersträvar “en empiriskt grundad” förståelse baserad på “rättsmedicinska bevis”.

När det gäller staten Israel sluter Atzmon upp bakom den linje som företräds av den iranska regimen: “Jag tenderar att hålla med president Ahmadinejad. I mina artiklar och intervjuer ifrågasätter jag ständigt den judiska statens rätt att existera.” Israel förkroppsligar enligt Atzmon en djävulsk ondska som måste förgöras: “Israel är inget annat än ondska för ondskans egen skull”. Atzmon manar oss att “medge att Israel snarare än Nazityskland representerar den ultimata ondskan.”

Att Gilad Atzmon i sitt inlägg (28/3) förnekar delar av sin förkunnelse (men inte vill erkänna att “Sions vises protokoll” är ett antisemitiskt falsarium) och etiketterar sig som “humanist och antirasist” ändrar ingenting. Det har samma värde som när Radio Islam betecknar sig som “antirasistisk” och “Israelkritik”. Antisemitismen utgör utan tvekan kärnan i Atzmons publicistiska verksamhet. Den är därtill väldokumenterad och belyst i internationell debatt.

Att Broderskap och ABF bjuder in Atzmon är illavarslande nog. Men när Broderskap nu dessutom karaktäriserar hans naket antijudiska propaganda som legitim politisk kritik blir saken än mer allvarlig. Atzmon-skandalen blottlägger en politisk miljö i vilken gränslinjen mellan Israelkritik och antisemitism snabbt tycks vara på väg att suddas ut. Att detta sker i en socialdemokratisk organisation och att partiets ledning av allt att döma inte ser någon anledning att agera är djupt beklagligt.

Jesper Svartvik är ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism.

Red anm: rubrik, ingress och författarpresentation är de som återfanns i Expressen.

Sionister använder lögner i sin kamp

Gilad Atzmon i Expressen den 5 april 2007

Antisemitismen utgör kärnan i Gilad Atzmons publicistiska verksamhet. Hans huvudintresse är inte Israels ockupationspolitik, utan judar och “judiskhet”, skrev Jesper Svartvik, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, i måndags. Antingen ljuger Svartvik medvetet eller är förblindad av sin egen retorik. Han ägnar sig åt att ljuga, felcitera och ta citat ur sitt sammanhang, svarar författaren och musikern GILAD ATZMON.

Än en gång framhärdar Svartvik (2/4) i att med enkla knep försöka få tyst på mig och smutskasta mina åsikter. Dessa må ha uppfattats av vissa som “radikala” för ett par år sedan, men de blir i dag alltmer allmänt acceptabla inom den akademiska världen och den politiska diskussionen. När jag för fem år sedan varnade för att USA höll på att bli en israelisk missionsstyrka, var det bara ett fåtal som instämde. Men det var innan 650 000 civila irakier brutalt offrades på “demokratins” altare.

Nu, när det står klart att Israel verkar vara den enda stat som tjänat på invasionen av Irak, är vi alla tvungna att medge faktum: den sionistiska lobbyns påverkan på amerikansk politik har utvecklats till en blodig folkmordsrealitet utan slut.

För några dagar sedan gjorde webbtidningen The Palestine Chronicle en undersökning online. Frågan löd: “Kontrollerar Israellobbyn amerikansk Mellanösternpolitik?” För fem år sedan skulle ingen ens ha vågat ställa den frågan. Nu ställs den. Undersökningens resultat blev som följer: 80% sa “ja”, 15% “nej” och 4% var osäkra. Ett tecken på att många anser att USA rättar sig efter israeliska intressen och finns där för att upprätthålla Israels regionala hegemoni. Men det är inte bara Palestinavänner som erkänner Israellobbyns inflytande. En opinionsundersökning genomförd av Zogby International visar att så många som fyra av tio amerikaner tror att Israellobbyn var och är en nyckelfaktor bakom Irakkriget och USA:s konfrontation med Iran (http://www.cnionline.org/learn/polls/czandlobby/index2.htm).

Men än mer allvarligt är det faktum att American Jewish Committee (AJC) inte drar sig för att öppet driva på för ett krig mot Iran – i alla judars namn. Israellobbyn i USA (AIPAC) skryter öppet när det gäller sina planer på amerikansk intervention. Det är en diger meritlista de presenterar (http://www.aipac.org/about_AIPAC/default.asp). Därför är det en enkel sak för amerikanska professorer i samhällsvetenskap, såsom James Petras, John Mearsheimer och Stephen Walt, att komma fram till att sionister och judiska lobbygrupper styr amerikansk utrikespolitik.

Hur sorgligt det än må vara för Svartvik och hans likasinnade så har det ingenting med antisemitism att göra när man säger sanningen om USA och judiska lobbygrupper. Det kallas i stället för intellektuell integritet.

Till skillnad från Svartvik, som endast är intresserad av hat riktat mot judar, har jag en vidare syn på ämnet rasism. I stället för att endast titta på situationen för en enda grupp är jag kategoriskt emot alla former av rasism. Jag är väldigt oroad över det ökade hatet mot muslimer. Det behöver knappast påpekas att diskriminering mot mörkhyade fortfarande är djupt rotat i Väst.

Som en man av judisk börd skulle jag vara djupt besvärad om det fanns antisemitism i min närhet, men jag upplever inte att det gör det. Jag tror uppriktigt att antisemitismen i huvudsak växer och frodas i sionistens fantasi (Svartvik inkluderad). Judar är inte på institutionell, politisk, folklig eller kulturell basis förföljda i västvärlden. Hur bisarrt det än må låta så är judar utsatta för störst fara i Israel just på grund av den vidriga politik som den judiska staten har fört under de senaste sex decennierna. Jag hävdar att alla judar snart kan komma i kläm till följd av den judiska statens brott. Samtidigt är Israel den första att tjäna på antisemitism. Ju mer judar känner sig hatade, desto större är chansen att de söker skydd i den judiska staten. Om Svartvik vore uppriktigt oroad över antisemitism borde han ansluta sig till mig och andra som kritiserar Israel.

Det förefaller som om Svartvik blint stödjer sionismen och Israel. Därför är han tvungen att ägna sig åt att ljuga, felcitera och ta citat ur sitt sammanhang. Jag ska bara ge några exempel, eftersom de är så många. Svartvik anklagar mig för att beskylla judarna för att vara Kristusmördare.

Här är Svartviks felcitat: “judarna var skyldiga till Jesu död”, “det är dags att de ber om ursäkt för att de dödade Jesus”. Så här lyder min originaltext:

“Judarna var ansvariga för mordet på Jesus, som förresten själv var en palestinsk jude. Men så måste två frågor ställas:

1. Hur kommer det sig att folk som lever i dag känner sig ansvariga eller förföljda för ett brott som begicks av deras avlägsna förfäder för nästan 2 000 år sedan?

2. Hur kommer det sig att judarna, som gång på gång kräver att den kristna världen ska be om ursäkt för sin inblandning i gångna förföljelser, aldrig har tänkt att det är på tiden att de ber om ursäkt för att ha dödat Jesus?” (http://www.gilad.co.uk/html%20files/onanti.html)

Trots att den heliga judiska skriften Talmud säger att judarna dödade Jesus anser jag med andra ord att dagens judar inte på något sätt bär skuld för det, oavsett vad som hände. Men Svartvik lyckas ändå presentera något som kan tyckas vara ett citat men har väldigt lite att göra med det jag faktiskt skrev. Tvärtom säger jag att det vore absurt att lägga skulden på judarna för ett 2 000 år gammalt brott.

I båda dessa fall är det uppenbart att Svartvik medvetet tar citat ur sitt sammanhang och omformar dess mening för att passa sin egen giftiga agenda. Det verkar som om Svartvik inte kan eller vill förstå den åtskillnad jag gör mellan judar, judendom och judiskhet. När Svartvik skriver att det “av Atzmons texter framgår tvärtom med all tydlighet att hans huvudintresse inte är Israels ockupationspolitik, utan judar och ‘judiskhet’” antingen ljuger han medvetet eller är förblindad av sin egen retorik.

I mina skriverier undviker jag att hänvisa till judar (folket) och judendomen (religionen). Jag hänvisar uteslutande till judiskhet, identiteten och söker där den sionistiska chauvinismens kärna. Kampen mot sionismen och sionister är sannerligen en kamp mot uppsjöar av lögner och desinformation.

Gilad Atzmon föddes i Israel och tjänstgjorde i den israeliska armén i tre år. Han är professionell jazzmusiker och författare till två böcker. Han bor numera i London.

Red anm: rubrik, ingress och författarpresentation är de som återfanns i Expressen.

Bilaga 1: Program för seminariet

IRAK, PALESTINA, AFGHANISTAN

Samma ockupation?

Stockholm 18 mars 2007

Arrangörer: Folket i Bild/Kulturfront Stockholm och ABF Stockholm

Moderator: Ulf Carmesund, internationell sekreterare i Sveriges Kristna Socialdemokrater – Broderskapsrörelsen

Program

10.00 Seminariet öppnas, inledning

Eftikhar Hashem Alhusainy

Till Sisyfos, av Adonis

Syster Ehlisabel och Gilad Atzmon, musik

Anföranden

Shejk Jawad al-Khalsi

Jan Myrdal

Ramzy Baroud

Stefan Lindgren

Gilad Atzmon

Mohammad Bashar al-Faidi

13.00 Lunch

Skriftliga frågor lämnas vid bokbordet under lunchen

14.00 Till Sisyfos

Paneldebatt

15.00 Publikfrågor och allmän debatt

Inlämnade frågor ställs och fördelas av moderatorn. Frågeställaren får rätt till replik eller följdfråga. Möjlighet ges till en mera öppen och allmän diskussion om tiden medger.

16.30 Slutord från panelen och avslutning

Konferensledning: Ulf Carmesund, Eftikhar Hashem Alhusainy, Hashim al-Malki

Bilaga 2

Presentation av utländska gäster

Gilad Atzmon

Gilad Atzmon är en framstående internationell jazzmusiker med ett eget band, “Orient House Ensemble”. Hans album Exile vann “BBC Best Jazz Album” för 2003.

Han är också en skolad filosof samt skönlitterär författare och skribent med som han säger “kritik av sionism och judisk identitet” som genomgående tema. “För mig är rasism kategoriskt fel och det är denna insikt som gjort mig till en hängiven motståndare till Israel och sionism.” Han är född i Israel och bor i England. Hans hemsida är: www.gilad.co.uk.

Ramzy Baroud

Ramzy Baroud är chefredaktör för Palestine Chronicle, http://palestinechronicle.com/ och är känd för att publicera artiklar av de “tyngsta” skribenterna i palestinafrågan. Han är en inflytelserik skribent och föreläsare på universitet över hela världen, samt chef för forskningsavdelningen på Aljazzeera.net.English. Hans senaste bok är “The Second Palestinian Intifada – A Chronicle of a Peoples Struggle” (Pluto Press, London 2006). Han är född i Gaza och bor i USA.

Dr. Mohammad Bashar al-Faidi

Dr. Mohammad Bashar al-Faidi är talesman för The Association of Muslim Scholars vars ordförande är Sheikh Harith Sulayman al-Dhari. Detta förbund fördömer den nya regimen och konstitutionen som illegitim.
Iraks nya regim har utfärdat en arresteringsorder för Sheikh Harith Sulayman al-Dhari.

Intervjuer och uttalanden:

http://edition.cnn.com/2004/WORLD/europe/08/31/france.hostages/
http://www.fnsmiddleeast.com/metranscript.htm?id=20061231k6436

Shejk Jawad al-Khalisi

Shejk Jawad al-Khalisi är imam vid Al-Kathim-moskèn i Bagdad och som sådan en framstående muslimsk lärd. Han är också en viktig politisk ledare i egenskap av generalsekreterare för Iraqi National Foundation Congress, en allians av sekulära och religiösa organisationer som omfattar alla religiösa och etniska grupper i Irak. Han är rektor för universitetet Al-Khalisiyah i Bagdad, uppkallat efter honom.
Hans släkt är sedan länge motståndare till alla utländska ockupanter. Hans farfar utvisades av britterna till Indien 1910 för sitt motstånd.

Intervjuer och artiklar:

http://www.iraksolidaritet.se/index.php?nr=103

http://www.guardian.co.uk/comment/story/0,3604,1262635,00.html

http://www.democratsdiary.co.uk/2005/09/democracy-and-rule-of-law-iraqi.html

http://www.countercurrents.org/iraq-alkhalisi020405.htm

Bilaga 3

Möte i riksdagens ledamotshus

om Irak, Palestina och Afghanistan

Snorre Lindquist

Dagen efter seminariet “IRAK, PALESTINA, AFGHANISTAN – Samma ockupation?” på ABF i Stockholm arrangerades en träff mellan de utländska gästerna och riksdagens ledamöter. Omständigheterna – ett måndagstomt ledamotshus, en plötslig begravning, en jäktad Gilad Atzmon och att de långväga irakiska gästerna förvägrats visum av de svenska myndigheterna – fick arrangemanget att krympa. Det blev istället ett intimare möte mellan Karla Lopez (mp), Vänsterpartiets internationella sekreterare Hans Arwidsson och gästen Ramzy Baroud, chefredaktör för The Palestine Chronicle, inramat av medlemmar från FiB/K och IrakSoli-daritet, bland dem Eftikhar Hashem Al-Husainy.

Ett livligt tankeutbyte ledde till att värdefulla kontakter knöts som förhoppningsvis skall resultera i en resa till Mellanöstern för riksdagsledamöter för att träffa och lyssna på våra kontakter från Irak, de uteblivna gästerna Jawad al-Khalisi och Mohammad Bashar al-Faydi, som på grund av den fasansfulla verkligheten i Bagdad nu vistas i Damaskus respektive Amman, samt även den nya palestinska samlingsregeringen. Ett band mellan Sveriges folkvalda och representanter för demokratiska krafter i motståndet mot ockupationsmakterna USA och Israel kunde då uppstå.

Comments are closed.

S N O R R E L I N D Q U I S T I R A K P A L E S T I N A E T C