Peace Centre Betlehem

Förord

Peace Centre är det nya kulturhuset framför Betlehems Födelsekyrka som byggdes inför firandet av millenniumskiftet och finansierades av den svenska staten.

“Det kan utan överdrift sägas att torget och kulturhuset i Betlehem hör till de mest märkvärdiga svenska arkitektuppdragen någonsin “, så skrev professorn i arkitekturhistoria vid KTH i Stockholm, Johan Mårtelius, i sin anmälan och kommentar i tidskriften Arkitektur nr.1 i februari 2001.

Julen 2012 har det gått 12 år sedan projektet avslutades och som dess arkitekt har jag har känt ett ansvar för att dokumentera mina erfarenheter och ge min bild av detta projekt.

I kapitel I har jag valt att sätta in projektet i sitt sammanhang., hur det kom till och ge min bild av landet, folket och staden Betlehem, med dess Födelsekyrka och kyrkans märkliga historia. Kapitel II handlar om själva projektet. I kapitel III redogör jag för de två uppdrag i Palestina som jag hade efter arbetet med Peace Centre. Till detta lägger jag en ögonvittnesberättelse om massakern i Betlehem och belägringen av Födelsekyrkan våren 2002 som enligt min mening fått en alltför knapphändig redovisning i Sverige och i övriga Västvärlden.

För att göra bilden fullständig har jag tagit med intrycken från mina resor i regionen under arbetets gång. Det bör understrykas att mitt arbete med projektet i grunden kom att förändra och fördjupa min syn på såväl Israel som palestiniernas situation, men även min världsbild i stort.

Många har del i äran att detta "märkvärdiga" uppdrag kunde genomföras. Jag tänker särskilt på Sidas chef för projektet Göran Tannerfelt som jag upplevde som ett bergfast stöd samt den av Sida utsedde projektledaren Sten Lööf som såg till att projektpengarna hamnade rätt, och att allt blev genomfört som det var tänkt och i rätt tid, detta trots att mitt och hans samarbete tidvis var skakigt.

Jag vill speciellt tacka min vän Lasse Wilhelmson för hans oförtröttliga uppmuntran, hjälp och goda råd som gjort att min berättelse kom till stånd.

De flesta bilderna är tagna av mig. Startbilden och bilder betecknade ML är copyright Maria Lantz.

Gotland sommaren 2012
Snorre Lindquist

Kapitel I

Hur det hela började
Why just Sweden?
Israel och Palestina, några reflektioner
Om staden Betlehem
Om folket i Betlehem
Om Födelsekyrkan

Kapitel II

En beskrivning av kulturhuset och det nya torget
Om arbetet i Betlehem
Om världsmästare i sten, om suveränt smide och om fler resor
Om en arkeologisk upptäckt och en brusten vattenledning som kunnat omintetgöra tidplanen till Sveriges stora nesa
Om mitt extrauppdrag som stadens nejsägare

Kapitel III

Resan för en Högsta Domstol i Gaza och en i Ramallah
Israels armé invaderar Betlehem
Resan som rapportör för Sveriges Arkitekter
Epilog

Kapitel I

Hur det hela började

En vacker försommarmorgon 1997 på väg till mitt arbete, i Gamla Sta’n i Stockholm, mötte jag min kollega Alexis Pontvik. Han hade utarbetat programmet för en arkitekttävling som utlysts om ett torg och kulturhus framför Betlehems Födelsekyrka. Det kände jag väl till. Men eftersom det bara var tre veckor till min frus sommarledighet, då vi skulle resa bort, hade jag inte ens reflekterat över att deltaga.

“Skall inte du vara med?” frågade Alexis, “tävlingen borde ju locka dig”. Det slog mig plötsligt att jag hade möjlighet ta ut ledighet och det kunde ju vara roligt att göra tävlingen som ett angenämt tidsfördriv innan vår semester började. Och så blev det också. Till ett seriöst arkitektarbete hör besök på platsen före skissandet. Detta tvangs jag att stryka vilket jag skäms lite för, men tiden var för knapp. Nyréns arkitektkontor, där jag var anställd, lånade ut arbetsplatsen för mitt tävlingsprojekt.

Tävlingsprogrammet visade sig vara utomordentligt välstuderat. Det innehöll det mesta av den information jag behövde för att leva mig in i ämnet tyckte jag. Allt eftersom jag sjönk ner i uppgiften växte engagemanget. Som tur var fanns mina kollegor Erik Möller, Karim Raileanu (som nu bytt efternamn till Mehdi) och Per Axelsson till hands som bollplank och rådgivare och deras reaktioner gav mig självförtroende och idéer. Kontoret var nästan semestertomt, så där satt jag till långt in i de sommarljusa nätterna tills jag utpumpad gick på semester, när de tre veckorna gått. Vår snälle vaktmästare Lars Wellsjö lovade att se till att förslaget kom iväg till Betlehem, halvannan månad i förtid.

I september ringde Alexis Pontvik från Betlehem. Namnsedlarna var brutna och en enhällig jury hade gett mig första priset! Så började detta otroligt annorlunda och utmanande arkitektuppdrag – ett arbete som jag aldrig någonsin vågat drömma om, men som ändå genom ett ödets nyck kommit i min väg.

Lycklig och förväntansfull for jag med de andra pristagarna och projektledningen till Betlehem. Alexis Pontvik fungerade som vår kunnige guide. Alla som betydde något i staden verkade ha samlats i stadshuset till prisutdelningen. Detta projekt, som skulle stå klart inför millenniumskiftet, var något som engagerade i högsta grad. Firandet var det tillfälle då hundratals miljoners blickar ute i världen skulle riktas mot ett upprustat Betlehem, färdigt att ta emot strömmen av tusentals turister och pilgrimer. Vilket betydde inkomster och arbetstillfällen.

Framför podiet satt patriarkerna för de fyra äldsta kristna samfunden fredligt uppradade i sina specifika svarta skrudar. Just detta, berättades det mig, var en stor historisk händelse. I hundratals år, ja faktiskt med början 800 e. Kr genom Karl den stores konflikt med det bysantinska riket,har dessa kristna samfund, framförallt den romerskt katolska och den grekiskt ortodoxa, sett varandra som fiender och konkurrenter om äganderätten till Födelsekyrkan. De hade stridit på olika fula sätt om varje centimeter av golvytan (bl. a. lär dessa dispyter ha hjälpt till att utösa det blodiga Krimkriget år 1853). Michael Nasser, släkting till borgmästaren Hanna Nasser, som hade uppdraget att vara projektledare å Betlehems vägnar, berättade för mig att han fått fungera som medlare i besvärliga situationer. En gång ramlade ett fönster i mittskeppet ner och en dispyt uppstod om äganderätten. Han såg till att Betlehems stad tog på sig kostnaderna för reparationen. En annan gång fick han bevittna hur två munkar råkat i blodigt slagsmål med sopkäppar i en tvist om sopningsrättens gränsdragning. Den som inte tror mig kan studera denna video, tagen vid ett annat tillfälle: http://arabnyheter.info/sv/2011/12/30/rival-clergymen-fight-with-brooms-at-church-of-the-nativity/

Efter prisutdelningen tog borgmästaren mig ut på balkongen mot torget för ett enskilt samtal. Han pekade mot det låga huset i trädgården närmast ingången till Födelsekyrkan, som ägdes av den grekisk-ortodoxa kyrkan. Där låg en lyxig restaurang och en banklokal. Närheten var oanständig mot det heliga antydde han. Själv tillhörde han den romersk-katolska kyrkan.

Borgmästaren beordrade mig, utanför protokollet, att rita om kulturhuset så att den i programmet begärda restaurangen hamnade närmast Omar-moskén på torgets motsatta sida, inte som jag ritat närmast Födelsekyrkan. Och de där sex brunnarna jag ritat på torget för besökares välbefinnande måste bort, de kommer att brukas av muslimerna för rituell tvagning inför fredagens moskébesök fortsatte han; stötande för de kristna med tanke på närheten till Födelsekyrkan. Likaså arabeskmönstret i torgets stenbeläggning, det skulle påminna om Islams närvaro.

Jag kände mig plötsligt vandrande på ett minfält av religiösa motsättningar, dolda för omvärlden. Men borgmästarens inställning var inte representativ för vanligt folk, förstod jag senare. Särskilt muslimerna visade återhållsamhet, attityder som borgmästarens var för dem främmande. Födelsekyrkan har de alltid respekterat och med stolthet sett som deras – också.

Jag ville inte sätta mig på tvären redan vid start, så jag ritade om huset. I princip blev det en spegelvändning av planen med vissa förändringar. Brunnarna blev kubiska stenblock som bara fuktades av sipprande vatten, mönstret blev mer diskret, men ändå arabiskt. Jag kom till insikt om hur lätt projektet kunde skakas om av stormiga åsiktskollisioner och beslöt att i fortsättningen envist hålla fast vid det prisbelönta tävlingsresultatets kursangivelse.

När jag senare bildat ett team av svenska arkitekter började vi fundera på stadens folkliv. Vi såg hundratals muslimer liggande på Krubbtorget i bön utanför Omar-moskén. Vi ville söka upp andra än de kristnas företrädare, t.ex. några från Hamaspartiet och höra deras synpunkter på vårt projekt. När borgmästaren fick höra om våra planer inskred han och förbjöd oss ta kontakt. Där dök de dolda motsättningarna upp igen.

“Why just Sweden?”

Många länder var vid sekelskiftets slut engagerade i olika biståndsprojekt för att få Betlehem på fötter efter mer än 50 års krig och ockupationer. Anblicken av Krubbtorget avskräckte pilgrimer och turister från att gå in i staden och besöka affärer och restauranger. Gränder och torg var sjaskiga och nedslitna. Krubbtorget var stökigt och användes för parkering av bilar och turistbussar.

Sverige tog genom Sida på sig att rusta upp en del av den gamla stadens gränder, marknadsplatsen och Krubbtorget. Senare tillkom åtagandet att uppföra ett kulturhus på den plats vid Krubbtorget där britterna under mandattiden låtit bygga ett stort polishus. Gemensamt med Betlehems stad beslöt man att en arkitekttävling skulle ordnas, som skulle vara öppen för svenska och palestinska arkitekter. Tävlingen omfattade dels ett omgjort torg, dels någon slags provisorisk anordning som kunde dölja det illa omtyckta polishuset under själva milleniumfirandet, samt också ett förslag till kulturhus som tänktes bli byggt några år därefter. Men när tävlingen väl var avgjord bestämde sig Sida för att finansiera och administrera byggandet av både Kulturhuset och Krubbtorget, så att allt skulle stå klart till firandet. Beslutet innebar att en oerhörd tidspress tillkom.

Den svenske initiativtagaren och eldsjälen var i början den tidigare biståndsministern Pierre Schori, fick jag höra på omvägar. När mitt jobb startade var han utbytt av den nyblivne statsministern Göran Persson. Jag fick aldrig tillfälle att träffa Schori, det råkade däremot min medarbetare Magdalena Franciskovic göra på byggplatsen en gång. Det var Pierre Schori som föreslog att kulturhuset skulle heta Peace Centre. Göran Person besökte också bygget i samband med en goodwillresa till Israel och kom i samtal med min palestinske kollega Ramzi Kawar. “Ser ut som en låda” var hans syrliga kommentar. Detta var inte hans favoritprojekt. Hans hjärta låg hos Israel. I stället för att representera Sverige vid invigningen som vi förväntat, valde han att göra en skandalspäckad goodwillresa till Sydafrika i avsikt att få en ansenlig mängd JAS-plan sålda, av tvivelaktigt värde för dess folk.

Peace Centre och Krubbtorget var ett prestigeprojekt som många länder avundsjukt velat ta hand om. “Why just Sweden?” var en vanlig fråga från utländska journalister. På en sådan fråga skulle man svara att Sverige gjort sig känt av palestinierna som ett kapabelt och pålitligt biståndsland. Projektet väckte mer intresse utomlands än i Sverige. Jag intervjuades nyfiket av BBC, The Independent och annan internationell media. Newsweek utsåg upprustningen av Betlehem till ett av de fem mest intressanta byggprojekten under hela 1900-talet. Men Sveriges radio/TV hörde aldrig av sig och Dagens Nyheters Nathan Shachar gjorde det först långt senare (se del 13).

Cordelia Edwardsson intervjuade mig däremot för Svenska Dagbladet. Hon utstrålade en sympati och ett äkta engagemang på ett sätt som kändes omedelbart värmande och stärkte mitt självförtroende; pressad, nervös och ovan som jag var vid allt detta ståhej. “För att denna vision skall kunna genomföras utan allt för många friktioner behövs det en tålmodig, stillsam och taktfull men envis svensk” skrev hon. Det var ju snällt skrivet. Det där med “tålmodig, stillsam, taktfull” fick min kollega Erik Möller på sin lott, jag stod för envisheten.

Arkitekttävlingen, som var öppen för palestinska och svenska arkitekter, anordnades år 1997. Förslagen skulle inlämnas anonymt. I juryn satt Sida-representanten och arkitekten Göran Tannerflelt, Alexis Pontvik, Betlehems borgmästare Hanna Nasser, representanten för Palestiniernas Ingenjörs- och Arkitektförbund Nasri Morcos, betlehemsarkitekten Georges Anastas, den jordanske arkitekten Akram Abu-Hamdan, samt en internationellt känd spansk arkitekt, Prof. J. I. Linazoro Rodriguez. Nyréns arkitektkontor, där jag var anställd, ställde välvilligt upp till min hjälp med genomförandet. Att Nyrénskontoret höll ut trots överskridna budgetramar, som jag var skuld till, är jag oändligt tacksam för.

Israel och Palestina, några reflektioner

Vi möttes av en israelisk beväpnad soldat redan vid passkontrollen i Wien när vi bytte flyg på väg till prisutdelningen. Denna syn var det första intryck jag fick av landet. Inte ens världens mäktigaste stat USA tillåts bevaka Europas passkontroller med sin militär. Staten Israel medges i sanning unika undantag och förmåner tänkte jag. Vad var det för land vi kom till egentligen?

Det historiska Palestina är en smal remsa av bebott land mellan öknen och Medelhavet som förbinder Afrika och flodlandet Egypten med de norra kontinenterna och flodlandet Mesopotamien. Härar och folkvandringar har sköljt över det alltsedan de stora flodkulturernas existens. Via denna trånga landremsa spred sig människosläktet från sitt ursprungsområde i Afrika till Europa och Asien. Inget område på vårt klot har sett så mycket blod flyta genom tiderna. Den judiska staten Israels tillkomst och palestiniernas kamp för sina rättigheter är det senaste kapitlet i berättelsen.

Man skulle kunna tro att historien gjort sina synliga avtryck i ett sådant land, åtminstone de senaste 500 årens historia. Jag brukar alltid nyfiket lägga märke till och reflektera över historiens spår när jag reser genom ett främmande land. Men det landskap som tog emot oss när vi landat och satt oss i taxi till Betlehem var anonymt. Det kunde vara vilket som helst i något industriland.

Israels historia tycktes ha börjat för 65 år sedan; något var bortsopat. Jo, ett tecken trädde fram som speciellt: mängden av moderna segermonument efter vägen upp mot Jerusalem. Spetsade stålbalkar som abstrakt kämpade mot varandra, en stridsvagn monterad på ett tak, rostiga gamla militärfordon till synes utslängda vid vägkanten. Där detta senare monument stod fördes de hårdaste striderna 1947 då landet “befriades”. Den palestinska by som låg här revs och över dess marker anlades ett landskap som skulle se naturligt vackert ut, som om det alltid funnits där – Canada Park – för nykomlingarnas fritidsutflykter. De invandrade judarna kom till “ett land utan folk” sa deras ledare Golda Meir – vilka segrade de då över i striderna, frågar man sig? Spåren av de besegrade är bortsopade eller dolda i marken. Mer än 400 palestinska byar och städer existerar inte mer. Och de människor som inte fanns i landet men som måste nedkämpas, vart tog de vägen? Allt tycktes mig vara artificiellt och tillrättalagt av segraren.

Bördigt slättland avlöstes av torra bergssidor med unga barrträdplantor i snörräta rader på vägen upp till Jerusalem. Inne på Västbanken rycks i stället bergens olivlundar upp med rötterna eller bränns ner. De vackraste exemplaren säljs till judiska trädgårdar. Olivträden är palestiniernas älskade nationalsymbol.

Alla talade hebreiska. Som talspråk är det nyuppfunnet och inlärt under några årtionden. En del judar gick uppklädda som för hundra år sedan; också tiden var artificiell. Vi passerade “Gröna linjen” i Jerusalem, stilleståndslinjen från 1948 (se kartan under rubriken) . Spåren var utraderade, men alla visste var den legat och den har betydelse än i dag. Här börjar den ockuperade Västbanken och Irsaels militära lagar gäller som om det vore en självklarhet – ett evigt undanglidande från realiteter! Här är Kafkaland kunde det ha stått på en skylt. Officiellt språk är som Orwells New Speach: krig är fred, förtryck är befrielse, militärt våld är säkerhetsåtgärder, fördrivning är förflyttning och administrativ internering är fängslande utan rättegång. Någon separationsbarriär eller mur fanns inte vid denna tid, bara dessa checkpoints, men där visste vi också vad som gällde, trodde vi åtminstone (se del 5).

Jag sökte länge efter en karta som detaljerat beskrev var militärens gränser gick i förhållande till bebyggelse, bosättningar, vägar och topografi, var checkpoints fanns, om vägen man for på var en ny bosättarväg eller en väg avsedd för palestinier, eller om dessa senare var åtkomliga från bosättarvägarna. Sådana kartor fanns inte att köpa. Palestinska bilförare visste ändå, av dyrköpt erfarenhet. Goda kartor över Västbanken är reserverade för Israels militär. De kartor som kunde köpas hade dessutom hebréiska ortnamn som ersatte de ursprungliga arabiska.

Jag har här försökt återge den förvirrande upplevelse jag erfor som nyanländ i detta Disneyland, endast avsett för judar, som desperat försöker ge sken av att likna ett normalt europeiskt land, men vars gränser tycks flyta i evig expansion och där alla rättframma frågor är ovälkomna.

Israel och sionismen är hemlighetsfulla och svårtillgängliga fenomen. Starka krafter i vår värld släpper ut dimridåer, skenbilder och hinder som försvårar förståelse. Jag vill inte påstå att jag känner Israel i all dess komplexitet. Ett antal banbrytande författare har dock tjänat som viktiga ögonöppnare för mig: Israel Shahak, Gilad Atzmon, Shlomo Sand, Ilan Pappe, Susan Nathan, David Hearst och Mazin B.Qumsiyeh. I min hemsidas länk "Om Palestina" har jag försökt ge en kort sammanställning av författarnas bild av Israel. Det är fakta som inte är särskilt kända och som skingrar dimridåerna. Deras bild stämmer med mina intryck. För var och en som vill förstå Israel och den judiska mentalitet som är kopplad till sionismen rekommenderar jag varmt deras böcker.

Om staden Betlehem

Betlehem är världens mest kända småstad. Sedan två tusen år har den funnits i människors fantasier och drömmar. Också små barn känner till den. För judarna är det staden där deras hjältekung David föddes, upphovet till idén om Messias. För muslimerna är det staden där Jesus föddes, deras störste profet näst Mohammed. För kristna är det staden från vilken budskapet kunde spridas om fred på jorden, ty en frälsare hade fötts.

Betlehem är omnämnt i fornegyptiska texter och hör kanske till kategorin världens första stadsbildningar, en anhalt på handelsleden mellan de sumeriska och de egyptiska flodrikena.

Stadens äldsta delar ligger på en vindlande åsrygg med djupa dalar på båda sidor, på randen till öknen mot Döda Havet. Dalarna var i forntiden fruktbara. Regnen kommer från Medelhavet under vinterhalvåret och fångas upp av bergen. Det vatten som inte fyller på grundvattnet förs på höglandets östsida ut i den Judéiska öknen av de djupa dalarnas bäckar för att till slut dunsta bort innan det nått Döda Havet.

Den översta våningen på mitt hotell där jag bodde är Betlehems högsta punkt och där har man utblick horisonten runt. I norr ligger Jerusalem. Det är bara en mil till dess gamla stad, avstånden är små i detta miniatyrland. Däremellan ligger judiska bosättningar och numera “separationsbarriären” som slingrar sig som en boaorm av rakbladstrådar, elektroniska övervakningssystem och parallella vägar i “herdarnas marker”. Dessa består av en dal med gröna ängar och ljuva mandelträdsblommande terasser som nu trasas sönder och förfaller. Inte ens i Sydafrika var rasismens förakt för de andra så visuellt demonstrerad som här, där både palestinska och kristna värden raseras.

Jag kunde följa bygget av den senaste bosättningen på Jibril Abu Ghnaim-höjden i nordost, som konfiskerats av judar och döpts om med hebreiskt språk till Har Homa. Långsamt men säkert trasades kullen sönder av schaktmaskinerna och den urgamla pilgrimsvägen mellan Jerusalem och Betlehem utplånades, medan världens turister och pilgrimer passerade förbi i bussar på den moderna vägen, hållna i okunnighet av guiderna – för dessa var alltid israeler eftersom alla bussbolag är israeliska. För varje månad minskade den skog som betlehemsbor planterat och som varit stadens mål för familjeutflykter. Nu är skogen borta och en högmodig fästningsliknande stenstad reser sig på höjden, endast till för judar. Jag skapade i rent pedagogisk avsikt en särskild utsiktsterass på baksidan av Peace Centre, där besökarna kunde betrakta denna vy.

I öster har man den gamla stadskärnan med sina vindlande gränder och ett gytter av åldriga stenhus som ursprungligen bestod av sammanbyggda kuber. Varje kub markerar valvslagna rum som adderats till de andra när behov uppstått. Efterhand som Peace Centre-bygget fortgick kunde man uppleva dess två tornformade dagsljusintag resa sig ur gyttret. I bakgrundens ökenlandskap såg man Kung Herodes originella borg sticka upp över horisonten, byggd som en vulkankägla med palatset i kraterns botten.

I söder och väster böljar bergslandskap med olivlundar och palestinska byar i dalarna och judiska bosättningar på kullarnas toppar. På en del kullar växer fortfarande enstaka höga pinjer, de sista resterna av den naturliga vegetation som försvunnit genom skogsskövling och grundvattensänkning. Israel tömmer 90 procent av Västbankens vattentag för eget bruk eller för återförsäljning för hutlösa priser till palestinierna, de egentliga ägarna, som får se sina jordbruk torka in.

Betlehem och satellitstäderna Beit Jala i väster och Beit Sahour i öster samt deras omgivande landskap är för övrigt överfulla av olika välgörenhetsbyggnader, kloster och utbildningsinstitutioner som alla kristna samfund tillfört under århundradenas lopp. De äldsta klostren är från 400-talet och har använts hela tiden, några ligger isolerade långt ut i öknen. Moskéer i stort antal har tillkommit på senare år.

Kyrkklockornas klangmassor avlöses av böneutroparnas högtalarstämmor som når enda ner till grottan där Jesus föddes. De senare bildar en suggestiv ljudmatta under nattens sista timmar, åtföljd av skallkörer från alla hundar som vaknat på hustaken.

Om folket i Betlehem

Kristna har alltid bott i Betlehem med omnejd, även under de skeden då den kristna världens agerande gjort muslimska härskare fientligt inställda. Numera är omkring 30 procent av stadens 40 000 invånare kristna och antalet krymper. Vid 1900-talets början var de i stor majoritet, men många emigrerade vid denna tid till Syd- och Mellanamerika. Man sade mig, att det i dag bor fler betlehemsbor med ättlingar i Chile än i själva Betlehem. De svåra tiderna under israelisk ockupation och förtryck gör att allt fler ger upp och flyttar utomlands. Av tradition och på grund av missionen hör de kristna till de högst utbildade, vilket underlättar emigrationen. Muslimerna har fått ett stort tillskott genom utblottade flyktingar från det territorium som Israel nu lagt beslag på. De bor i de 60-åriga flyktinglägren längs vägen Jerusalem-Hebron. En sammanhållande kraft är det gemensamma arabiska språket, den arabiska kulturen och det yttre hotet.

De som tvingats lämna Betlehem (och Palestina) har nycklarna till huset kvar som symbol för sitt ursprung och drömmen om att kunna återvända hem. Som följd därav står många hus i staden tomma.

Samhällslivet är traditionellt präglat av sex dominerande klaner, varav fem är kristna, en ordning som nu möter en ny tid. Klanerna fungerar som ett socialt nätverk i vertikalt led från rika till fattiga. Många har varit utomlands för arbete eller studier. Israels fördrivningspolitik och emigrationen gör att de flesta har släktingar och kontakter utomlands och språkkunnigheten är stor – det gäller inte bara engelskan. Man är mån om att visa upp sin identitet, om det så gäller en modern eller en konservativ sådan. Den svarta betlehemsdräkten, med sina vackra broderier på bröstet, bärs av många kvinnor, gamla såväl som unga och beduinklädsel är vanlig på män.

Folklivet i gränderna under marknadstid präglas mycket av besökande bönder med åsnor. Pilgrimer från hela den kristna världen syns överallt i Födelsekyrkans omgivningar, upptända av religiös förväntan på att få uppleva det heligas närhet och klädda i enlighet med sina respektive åskådningar och traditioner. Få ställen i världen kan visa upp en så omtumlande både religiös och kosmopolitisk stämning blandad med stolt lantlig enkelhet.

Betlehem är, som en följd av den första Intifadan år 1987, en på pappret en självstyrande palestinsk stad, omringad och kontrollerad av Israels trupper. Systemen av murar och taggtråd runt staden sägs nu vara fullbordat. Permanent belägringstillstånd råder. Åren går och Israel ger inget sken av brådska att ändra på sakernas tillstånd. Ingen får lämna staden utom på förnedrande villkor och papper utfärdade av Israels myndigheter.

Den syn som mötte mig första gången jag passerade den israeliska arméns checkpoint fick mig att undra. Mängder av bilar stod parkerade oordnat vid vägkanten och på fälten långt in i olivlundarna. Vid kontrollhytten satt människor uppradade på långbänkar bland de beväpnade soldaterna. Varför allt detta frågade jag mig? Jag såg samma syn varje gång jag senare passerade. Nu fick jag också en förklaring. Arbetslösheten drev desperata palestinier att söka arbete bland israelerna, trots att förbud mot detta införts av Israel sedan ett antal år tillbaka.

Man trängde ihop sig i en bil och for till checkpointen, parkerade så gott det gick och smög till fots i olivlundarna till den andra sidan, där arbetsköparnas bilar väntade för vidare färd till skamlöst underbetalda arbeten i Israel. Detta skedde ganska öppet, jag bevittnade det själv. Vid lämpliga tillfällen vaknade soldaterna till och gjorde räder bland olivträden. De som inte kom undan greps och placerades på bänkarna i väntan på transport till arresten. Där förhördes de och misshandlades under grova förolämpningar, för att därefter i de flesta fall släppas. Kvinnor kunde som regel förvänta sig sexuella trakasserier. Detta var satt i system fick jag höra från flera håll, även från personer som själva utstått behandlingen. De som inte fick sina papper helt godkända råkade ut för samma sak. Att ett hemligt samförstånd existerade mellan israelisk polis och arbetsköpare var uppenbart.

Palestiniernas ekonomi är nästan helt integrerad i den judiska statens. Valutan är israeliska schekel och moms betalas till Israel, som när det så passar förvägrar den palestinska myndigheten den återbetalning som avtalats i Oslo-överenskommelsen år 1993. Israel förbjuder palestinsk direktexport. Produkterna måste säljas till Israel, där kan de sedan exporteras under förespegling att de är israeliska. Palestiniernas organisationer säger ändå ja till den nu pågående bojkottkampanjen mot Israel, frihetskampen sätts i första rummet. Ett viktigt tillskott till ekonomin är exilpalestiniers ekonomiska hjälp till hemmavarande släkt. Omvärldens bistånd flyter in mest som avbetalning på dåligt samvete och som substitut för den äkta solidaritet som ett kraftfullt försvar för palestiniernas rättigheter skulle innebära.

Palestinierna på ockuperad mark är följaktligen bidragsberoende, varav automatiskt även följer en politisk beroendeställning till bidragsgivarna och deras uppfattningar om hur konflikten bör lösas. Detta måste sägas om man skall vara ärlig, utan att därmed förringa bidragens betydelse för palestiniernas överlevnad.

Israels judar duperas av sina ledare och media till att tro att palestinierna är farliga och lömska och att det därför är nödvändigt med militär, tanks, checkpoints, hårda tag och “säkerhetsbarriärer”. Men allt vad palestinierna begär är att på egna villkor få bestämma i sitt land och att deras fördrivna flyktingar får komma tillbaka till sina hem och återfå sin egendom, enligt etablerad folkrätt och FN-beslut (FN:s resolution nr 194). Alexis hade förberett oss på att många israeler öppet bär vapen på Jerusalems gator, men att man var befriad från denna hotfulla stämning i Betlehem. Vi konstaterade att han hade rätt. I Betlehem var stämningen förlösande glad, vänlig och fredlig.

Vi tillbringade en kväll hemma hos chefen för våra samarbetspartners, Jamal Araj, dit han också bjudit en kvinnlig judisk landskapsarkitekt, Judy Green. De var vänner sedan gammalt. Att judar på vänskapligt sätt reser in i Västbanken och träffar palestinier är mycket sällsynt i vår tid. Men under den tid jag vistades där upplevde jag aldrig någonsin hat mot judar eller judisk religion i sig. De jag träffade var mycket medvetna om att skilja mellan å ena sidan sionister som har en ideologi vars syfte är en judisk stat i Palestina på palestiniernas bekostnad och å den andra sidan judar som människor. Måhända existerar det en annan mentalitet hos en del palestinier idag, som ett resultat av den långvariga israeliska ockupationen och bosättarnas och arméns tilltagande aggressivitet.

Michael Nasser, stadens representant i projektledningen berättade stolt för mig, att under tiden för den första intifadan, då palestinierna levde i ett laglöst tillstånd, förekom ingen kriminalitet bland dem. Alla kände sitt ansvar och höll ihop mot det israeliska våldet, muslimer som kristna, fattiga som rika. Organisationer bildades av folk själva för att sörja för innevånarnas elementära intressen. Denna anda levde i viss mån kvar, så upplevde jag det åtminstone. Ingen kriminalitet att tala om existerade. Polisen bar inga vapen. Som utlänning kände man sig trygg och välkomnad.

Om Födelsekyrkan och Krubbtorget

Mycket av faktainnehållet i detta stycke är taget ur Karen Armstrongs utomordentliga bok “Historien om Jerusalem”.

Exakt var och när Jesus föddes vet man inte, men högst sannolikt hände det just här – sju år före vår tideräknings början – i en av de grottor strax utanför staden som brukade bebos av herdar och deras boskap. Ännu i våra dagar används grottor för att härbärgera boskap i dessa trakter och det finns gott om sådana. Mycket snart efter Jesu död blev den utpekade grottan sannolikt föremål för dyrkan. Men som bekant bekämpades kristendomen av den romerska staten.

För att förhindra kristen vallfärd till grottan och få folk att glömma sin tro, lät överheten på kejsar Hadrianus tid anlägga en lund över den, tillägnad guden Adonis. På likartat sätt behandlades Jesu grav i Jerusalem. Men man lyckades tydligen åstadkomma motsatsen – minnet av platsen befästes i folkets medvetande. På 200-talet nämndes födelsegrottan för första gången i en skrift.

De kristna som ständigt växte i antal blev ett hot mot kejsardömet med sitt trots mot kejsarens påbjudna religiösa status av Gud. Vid 300-talets början upphöjdes den tidigare förföljda kristendomen till romarrikets statsbärande religion av kejsar Konstantin den store, ett maktstrategiskt snilledrag skulle det visa sig. Västerlandets historia vände därmed blad. För att manifestera den nya tiden beslöt kejsaren att uppföra ett antal monumentala kyrkor i sitt välde. Det är nu arkitekturhistorien börjar för västerlandets kyrkor. Särskilt fokuserade kejsaren på Golgataklippan med graven i Jerusalem och på Födelsegrottan i Betlehem. Den fromma kejsarmodern Helena, som inspirerat honom till hans beslut, for till Palestina för att övervaka projekten.

Tidigare hade de kristna sina gudstjänster, i enkla lokaler, som i hemlighet var inrymda i privathus. Nu blev kyrkobyggandet med en gång en arkitektonisk uppgift, avsedd att forma medborgarnas trosåskådning och världsbild. Betlehems första Födelsekyrka byggdes år 326. Över den utpekade födelsegrottan byggdes ett åttkantigt högtidsrum, som likt ett kor förbands med ett femskeppigt långhus i basilikaform. Detta föregicks i sin tur av en arkadomgiven förgård – ett atrium – så att resultatet kunde upplevas i en sekvens av graderad helighet (se bild i högerspalten). Formen var en vallfartskyrkas. Pilgrimsmassorna kunde strömma in i ena sidans arkad och sidoskepp, i hänryckning och bön vandra runt öppningen till födelsegrottan och sedan strömma ut på motsatt sida utan att störningar uppstod. Något århundrade senare förstördes kyrkan i ett uppror, men rester är fortfarande synliga som fragment av golvmosaiker i basilikan och i detaljer över ingången.

År 529 byggdes en ny kyrka upp av kejsar Justinianus I, en av arkitekturhistoriens stora byggherrar med mästerverk som Hagia Sofia i Konstantinopel och San Vitale i Ravenna.

Förgården revs, men dess storlek motsvaras av den nuvarande platsen framför ingången. Basilikan byggdes upp igen och i stället för det åttkantiga rummet restes tre absider i korsplan med korsmitten över födelsegrottan (se bild i högerspalten). Interiören är ljusfattig och spartansk men präglas ändå av storslagenhet. Det uppgavs i mitt tävlingsprogram att kejsar Justinianus blev så missnöjd med resultatet i Betlehem att han lät avrätta arkitekten, en handling som måste vara rätt unik i arkitekturhistorien.

I mitt tacktal under kulturhusets invigningsmiddag ville jag hitta på något roligt att säga för att lätta upp stämningen och påminde då om Justinianus avrättning av arkitekten och att detta kunde vara en utväg om byggnadskommittén var missnöjd. Ingen skrattade. Uppenbar kulturkrock, för hur kunde jag tro det om dem?

Födelsekyrkans exteriör är helt annorlunda. Kyrkan kapslades under sina första århundraden in i ett komplex av dystra kloster och kan nu ge intryck av en gammal lappad fästning med råa slutna stenmurar. Ingången har murats igen så att bara ett litet hål återstår och man får vika sig dubbel när man går in. Men än idag står Justianus kyrka kvar, oförändrad i sina vitala delar, trots de förödande jordbävningar och krig som dragit fram över landet under snart 1500 år. Att så är fallet beror på ett antal mirakelliknande händelser. Genant nog för kristenheten kan de flesta av dessa tillskrivas icke-kristna härskare.

Vid sexhundratalets början härjade den persiske kungen Chrosroes arméer landet och förstörde så många kyrkor som möjligt, inspirerade till detta av landets judar, men de hejdade sig inför Födelsekyrkan. Den hade en avbildning av de tre vise männen, vars kläder tolkades som persiska, alltså var de persiska kungar, vilket räckte som skäl att skona kyrkan.

År 637 erövrades landet av den storsinte kalifen Omar Ibn Al Khattab, som varit en av Muhammeds trognaste följeslagare. När Betlehem intagits förrättade han sin bön i den del av koret som vette mot Mecka. Hans vördnad för Jesus var stor och han slöt en överenskommelse med de kristna, som han respekterade som “bokens folk”, att de hade rätt till kyrkan, att den inte fick förstöras och att muslimer i fortsättningen skulle få tillstånd att be enskilt på samma plats där han hade bett. Denna handling skulle rädda kyrkan vid nästa prövning.

År 1009 fick den sinnessjuke och nyckfulle fatimidiske kalifen al-Hakim ingivelsen att Jerusalems gravkyrka utgjorde en fara för muslimska själar och beordrade dess rivning, vilket tyvärr åtlyddes i blint nit. Till och med Golgataklippan och den heliga graven hackades i småbitar. Födelsekyrkan däremot slapp samma öde tack vare kalifen Omars tidigare avtal. En natt år 1021 red den förvirrade kalifen ensam ut ur sitt Kairo och hördes aldrig mer av, till allas lättnad. Därmed var hotet att han skulle ångra sig med Födelsekyrkan över.

Under korstågstiden var Betlehem och Jerusalem Europas stora vallfärdsmål. Härskaror av fromma turister och äventyrare fyllde härbärgen och gränder, även från Norden. Ett indirekt bevis för det senare är att de nordiska helgonkungarna St. Olof och St. Knut ärades med avbildningar på två pelare i kyrkan. Vid denna tid fick kyrkans interiör en grundlig ansiktslyftning och taket fick nya takstolar i stil med de gamla, samt en takbeläggning av blyplattor.

Osämjan om ägoförhållanden och förvaltningsskyldigheter mellan de tre rivaliserande kyrkosamfunden har resulterat i Födelsekyrkans långsamma förfall under århundraden. Britterna tog under sin mandattid, mellan de två världskrigen, på sig en arkeologisk undersökning och renovering. Sedan dess har dammet åter lagrat sig och nya läckor lär ha uppstått i taket. Liksom systerkyrkan San Vitale i Ravenna kan sidoskeppens murar haft fönsteröppningar som murades igen när klostren byggdes, viket nu tillsammans med de enda ljusintagen i mittskeppets övre del och dess ljusa puts ger en stark obalans i kyrkointeriörens ljusföring. Därav kommer det något dystra och mediokra intryck som besökaren får i dag.

Tänk om världens kyrkosamfund i sann ekumenisk anda kunde avsluta sitt split och ena sig om en gemensam förvaltning och en grundlig upprustning av kyrkan! Att se interiören rentvättad från all smuts, ny belysning och guldmosaik täckande alla väggar och valv så som det en gång måste varit skulle ge kyrkans interiör ett enormt lyft. Om dessutom kalifen Omars kontrakt med stadens kristna återupprättades! Sådana generösa åtgärder skulle bidra till att läka såren mellan muslimer och kristna som skapats under den judiska statens tid och vara till allas fördel, i synnerhet palestiniernas.

Framför komplexet av födelsekyrka och kloster skapades ännu en öppen plats under 1900-talet genom rivningar av äldre bebyggelse. Platsen kallas Krubbtorget (Manger Square). Bredvid torget och mitt emot kyrkan har en 1900-talsmoské byggts i egyptisk stil för att markera Islams närvaro och intresse av platsen. Den är för trång för det växande antalet muslimer, så många får förrätta sin fredagsbön på torget. Intill ligger Betlehems stadshus från 1900-talets mitt, byggt i någon slags obestämbar ökenstil. Vid torget låg också den stora polisstationen, byggd av engelsmännen under mandattiden. Den användes även av Israel under skedet fram till Oslo-överenskommelsen då dess armé höll staden. Polisstationen revs för att ge plats åt Peace Centre, saknad av ingen.

Kapitel II

En beskrivning av kulturhuset och det nya torget

Kulturhuset är planerat efter svenskt folketshus-mönster, d.v.s. för utställningar, filmvisningar, föredrag, konserter, gemensamma evenemang och barnverksamhet. Men även som ett informationscentrum för turister och pilgrimer med service, toaletter, bokhandel, restaurang och garage. Hyrorna från de sistnämnda skulle finansiera viss verksamhet. Huset är avsett för alla betlehemsbor oavsett religiös eller politisk tillhörighet och är därigenom ett behövligt komplement i ett land där organiserad kulturverksamhet vanligtvis är knuten till religiösa institutioner.

Den arkitektur jag är upplärd i är helt olik Peace Centres arkitektur. Jag fann den förra omöjlig att tillämpa i Betlehem, åtminstone till det yttre. Det är i stället egyptiern Hassan Fathy som i hög grad inspirerat byggnadens utformning. Denne originelle 1900-talsarkitekt, som nu nästan sjunkit i glömska, ville hävda den traditionella arkitekturens värden och möjligheter som alternativ till en teknologiskt inriktad modernism. Han kritiserade modernismens katastrofala missgrepp i tredje världen och ville utveckla ett byggande som var lämpat för den fattiga landsbygdsbefolkningen, med tillvaratagande av folklig kunskap som skulle återupprättas. Det var min gamle nu döde arbetskamrat Zwonimir Juric, som pekade på Hassan Fathy och hans fantasirika sätt att skapa en rytmiserad formvärld med återhållsamma ljusintag och naturlig ventilation på lokala traditioners grund. Fathys ideér finns bevarade i bokform, men mycket litet förverkligades i byggnadsform.

Min vision var att en lugn och harmonisk plats skulle skapas, som förhöjde intrycket av det åldriga vördnadsbjudande komplexet av kyrka och kloster. Jag tänkte mig att torget skulle krympas visuellt och skärmas av mot störande 1900-talsbyggnader med parallella trädrader i vinkelformation. Ett stenmönster byggt på kvadrater i torgytans mitt skulle skapa en lugnande ordning. Under träden skulle brunnar med rinnande vatten och skuggade parkbänkar ge vila. Inga lyktstolpar, endast lysande glober hängande i trädkronorna som i Stockholms Kungsträdgården på femtio-sextiotalet, samt lysande punkter i stenmönstret. (Idén med de lysande globerna i trädkronor var Erik Glemmes, medarbetare till den mer kände Holger Blom.) Den vackra betlehemsmarmor som finns i Födelsekyrkan och platsen framför går inte att bryta längre, eftersom fyndigheterna numera täcks av flyktinglägret Deheisha. Jag valde i stället en mycket vacker och snarlik ljust gulockra marmor “Naqab” som bryts i Negevöknen.

I mitt tävlingsförslag fanns det med en paviljong i två våningar som bildade en visuellt lugnande vägg för torget mot det på sen tid byggda stadshusets alltför bråkiga fasad. Paviljongen skulle inhysa en kafeteria där man kunde vila ut bakom skuggande mashrabiya (traditionella galler för muröppningar, oftast av trä eller gips i intrikata mönster) och ändå kunna se ut över torget. Idén väckte opposition bland vissa ledamöter i stadsfullmäktige. De menade att paviljongen skymde sikten mot torget, när de med sina familjer från stadshusets balkong ville betrakta de årliga kyrkoprocessionerna.

En debatt ordnades i stadsfullmäktige, där jag bjöds in som ende utomstående åhörare. Det var en mäktig uppvisning i arabisk vältalighet som jag sent skall glömma. Efter denna händelse älskar jag att lyssna till det vackra arabiska språket fast jag inget begriper. Min vän och palestinske beskyddare, CDG-chefen Jamal Araj, även han ledamot, översatte elegant för mig på engelska. Man beslöt att låta paviljongen byggas enligt planerna. Senare i projekteringen ströks dock paviljongen av projektekonomiska skäl och ersattes med ytterligare några rader av träd.

De träd som valdes för torget kallas Aish och finns i Palestinas vilda flora. De har täta lövverk, gracila grenverk, är tåliga för torka och fäller bladen inför vintern. För säkerhets skull och för att de skall trivas och bli vackra har de försetts med ett system för konstbevattning. Skulle detta fallera klarar de sig nog ändå tänkte vi. Landsskapsarkitekter var Per Axelsson och Magdalena Franciskovic.

Stefan Malmer, inredningsarkitekt hos Nyréns ritade särskilda parkbänkar för torget som tillverkades av en betlehemssnickare. Stefan planerade också husets inredning som består av produkter från Åke Axelsson och Gärsnäs.

Kulturhusets uppbrutna former är inspirerade av den gamla stadens finskaliga “kubistiska” byggnadsstruktur. Övervåningens fasad mot torget har arrangerats i tre delar med varierade proportioner och öppningar, men sammanbundna till en helhet av underliggande arkad, som en förlängning av torget in i huset. Detta arkadrum mot torget kan öppnas upp med stora perforerade stålportar för att välkomna besökarna. Från arkadens svala skugga, går man mot det milda ljuset i husets mitt som faller från de två tornformade dagsljusintagen över huvudtrappan. Denna i sin tur leder till övervåningens ljushall, som förmedlar ljuset in i utställningssalarna runt om. Dessa är arrangerade som en konsthall, där salar med varierande proportioner och dagsljusintag skall kunna utnyttjas i flexibla konstellationer.

Att ta in dagsljus från öppningar i tak, som är brukligt för konsthallar, skulle skapa problem med solvärmen på dessa breddgrader. Alltså utformade jag fasaderna med stora öppningar från golv till tak avskärmade med gallerverk utanför glaset, inspirerade av arabiska galler (mashrabiya, se ovan) i sinnrika mönster, men här utförda i sten och förenklade till kvadratmönster. De både skuggar och silar in mjukt ljus i salarna. De släta ljusa stenmurarna skulle med sin kontrast framhäva kyrkans och klostrens råa vittrade stenmurar.

Husets signum – de två tornen – fungerar förutom som stengallerförsedda öppningar för himmelsljuset, också som ventilationstorn enligt arabisk och persisk tradition. Solheta vindstilla dagar fungerar de genom skorstensverkan. Blåser det fångar tornen upp vinden och för ner frisk luft i huset. Ett manuellt system för reglering finns. På detta vis tillmötesgick jag beställarens önskemål om en klimatteknik som är hållbar och i stort oberoende av elektricitet och reservdelar. Israel begagnar sig av avstängda elleveranser som medel att bestraffa palestinierna kollektivt.

Baksidan mot dalen trappar sig i terrasser ner för en brant sluttning. Denna sida är den första anblicken som man möter från tillfartsgatan. Husets bärande stomme är inordnad i ett rutnätsystem som medger korta spännvidder och lastavväxlingar till andra bärande delar har därmed kunnat undvikas, något som minskar kostnaderna. På så sätt har jag också kunnat spela fritt med rumsstorlekar, yttre volymer, taknivåer och öppningar och även fått in ett rationellt ordnat garage längst ner.

Peace Centre är beklätt med den vita, aningen gulockra stenen Jamain från Nablus med skifthöjden 50 cm. Krubbtorgets Naqab-sten i storformat täcker också golven i hela huset, med en finare ytbehuggning i de stora salarna och en slipad yta i mindre rum. Alla inre väggytor är putsade och vitmålade. Innerdörrar och trädetaljer är av solid ek. Eftersom allt i det gamla Bethlehem präglas av en robust enkelhet har jag velat att detta skall gå igen i Peace Centre.

I ett hus av Peace Centres kaliber måste det naturligtvis finnas permanenta konstverk av framstående palestinier, tyckte jag. På konstakademin i Stockholm såg jag en vacker utställning av palestinska bildkonstnärer. Jag kontaktade arrangören Thomas Nyberg, men det hela rann till slut ut i sanden. Vid denna tidpunkt hade Sida börjat få kalla fötter, de ekonomiska ramarna knakade och internt talade man om Peace Centre som Sidas vita elefant. Jag orkade inte dra saken vidare med andra tänkbara finansiärer.

I mitt uppdrag ingick också att tänka ut hur Födelsekyrkans förgård skulle ges ljus på natten. Jag lät placera ut nedåtriktat ljus på var och en av de stenpelare som med stängsel skiljde av trädgården intill, men det behövdes mer ljus. Mitt förslag var att hänga en stor dekorativ lykta över ingången till kyrkan, som med starkt ljus och skuggspel på ett enkelt sätt skulle skapa magi och fokusering på det heliga. Vi lät göra en trämodell i fullskala i Sverige på basis av en skiss gjord på frivillig väg av belysningsexperten Bengt Källgren. Hans idé var tilltalande. Vi gjorde provupphängningar med en attrapp i full skala, men tyvärr sprack projektet, eftersom vi inte hittade någon som kunde tillverka lyktan. I stället blev det fasadbelysning, baserat på ett förslag av Alexis Pontvik.

Om arbetet i Betlehem

Mina svenska medarbetare blev de tidigare nämnda Erik Möller, Karim Raileanu och Per Axelsson (torget) samt senare Magdalena Franciskovic (torget) och Stefan Malmer (möbler).

Tidplanen var halsbrytande och djärv med tanke på alla okända problem som kunde dyka upp: israeliska avstängningar av elektricitet och checkpoints, vår ovana vid jobb och samarbete med u-land, kulturkrockar, vår okunnighet om att arbeta i landet, kommunikationssvårigheter och, som vi ansåg, en uppenbart orealistisk kostnadskalkyl på 35 milj. Skr. Vi fick bara fyra månader på oss att göra ritningar och handlingar för kontraktering med en byggfirma. Detta i samarbete med en ingenjörs- och arkitektfirma i Betlehem vars arbetssätt vi inte kände. Det är oerhört extremt för ett projekt av detta slag. För att överleva mentalt i en så hård press beslöt jag att dela upp min tid i arbetspass på två-tre veckor i Betlehem och motsvarande tid på kontoret i Stockholm. Det visade sig fungera. Jag kunde smälta intryck, rita och fundera ut lösningar i lugn och ro hemma.

Erik Möller följde med till Betlehem, höll ordning på ekonomin och fungerade som lugnande socialt smörjmedel, om jag får uttrycka mig så och samtidigt som arkitektonisk rådgivare.

Även Karim Raileanu följde med. Han hade arabiskan som modersmål och undervisade mig i arabisk kultur, samtidigt som han bar ansvaret för samarbetet med datordesignen på det palestinska kontoret. Det visade sig att den stora kulturkrocken väntade just här, vilket jag skall komma till.

Per Axelsson utforskade bl.a. landets möjligheter i växtbranschen och ritade färdigt det grönskande torget precis som jag tänkt det. Utan Eriks, Karims och Pers oerhört intensiva och lojala stöd hade jag stått mig slätt.

Den stora överraskningen var vår palestinska samarbetspartner som jag på Sidas begäran valt – The Community Development Group (CDG). Studier i Väst har gett högre utbildning för många palestinska ingenjörer och arkitekter som därefter återvänt. CDG var därför ett kontor med hög kompetens och kosmopolitisk framtoning i mångt och mycket. Men också ett kontor som hade att kämpa med alla de problem som uppstår i ett land i den så kallade Tredje världen med världens längsta ockupationstillstånd.

Palestinierna har lärt sig grunderna i byggandets konst som underbetalda gästarbetare i gulfstaterna och Israel. Något få vet om är att det till stor del är de förtryckta palestinierna som gjort grovjobbet och i handgriplig mening byggt det mesta i Israel. Detta faktum gäller också för de illegala bosättningarna och separationsmuren. Nöden har ingen lag säger man.

Israels politik av medvetet nyckfulla bestraffningar och trakasserier kan lägga hinder i vägen på Västbanken, såsom tulltrassel eller avstängningar av el, vatten eller checkpoints. Detta förhållande tycks ha utvecklat en palestinsk samarbetskultur präglad av snabba beslut, en uppfinningsrikedom när det gäller att finna på lösningar och en noggrannhet med att hålla tider och handlingskraft parad med tålamod som är mycket avlägsen den gängse bild jag tidigare fått av arabisk arbetskultur. En önskan att göra sitt allra bästa i detta prestigeprojekt spelade naturligtvis också in. Jag är fylld av beundran för dessa palestinier.

CDG:s interna arbete baserades helt på datorer, men man saknade ett modernt system av typ “Computer Aided Design” (CAD) som var väl inarbetat hemma hos oss. CAD förenklar samarbetet oerhört, både internt och men andra kontor, och spar mycken tid. Detta var kulturkrocken. Karim fick hoppa in och lägga upp ett system för CDG i all hast, men det fanns ingen tid för inlärning, så vi fick hanka oss fram med provisorier, vilket trasslade till planeringen och skapade nervositet och många överraskningar.

Under det senare upphandlings- och byggskedet fick jag bombardera vår palestinska samarbetspartner med kompletterande handritade skisser i A5-format via fax från Stockholm, eftersom det var omöjligt att hinna utveckla alla detaljer i kontraktshandlingarna på fyra månader. CAD, där man kan arbeta på distans via IT är jag för gammal för att behärska. I Sverige hade ett sådant förfarande fått byggmästaren att sparka bakut. Här fogade man sig. Palestinaresorna blev nu mer sporadiska och jag reste ensam.

Jag fick assistans i arkitektfrågor av en palestinsk arkitekt från Amman i Jordanien, Ramzi Kawar. Han hade utbildats och arbetat i USA och det var ett sant nöje att arbeta med honom. Han kunde förmedla mina önskemål och frågor till kontorets ingenjörer perfekt. På kvällarna pratade vi politik och han gav mig inblick i palestiniernas situation.

CDG:s projektledare, den alltid glade och lugne Hussam Salsa, var ständigt till hands för att lugna mig när något hotade att skära ihop. Som koordinator för projektets ingeniörsarbete fungerade den snabbtänkte Khalil Handal, i VVS-frågor talade jag med Ramzi Qumsiyeh och i El-frågor med Ihab Ghalem. Alla vakna och nyfikna unga män. Underbart samarbete.

Chefen för CDG, den charmige och belevade Jamal Araj, som drömt om att bli arkitekt, såg till att vi svenskar kom ut till verkstäder och industrier för att undersöka vad man kunde åstadkomma när det gällde sten, smide, träarbeten etc. Jamal bjöd hem oss svenskar till sin villa i Beit Jala. Den var ritad av honom själv och låg på en sluttning. Detta förhållande hade han utnyttjat till att skapa ett magnifikt sällskapsrum med högt i tak och milsvidd utsikt mot Hebronhållet. Djupt nere i dalen under branten mynnade biltunneln tillhörande bosättarnas fina väg från Jerusalem och söderut, endast till för judar. I tunnelns andra ända går vägen över en bro och försvinner in i en tunnel mot Jerusalem under bosättarberget Gilo, som en gång tillhört betlehemsborna.

Bosättarvägarna förläggs gärna på broar och i tunnlar, men bosättningarna på Västbanken byggs på bergstoppar. Skälet har att göra med sionismens surrealistiska synsätt, vilket förklarades i boken och utställningen Territories av arkitekterna Eyal Weizman och Rafi Segal. Ungefär så här: marken som palestinierna med judisk nåd “tilldelats” är ett provisorium, medan underjorden med sitt vatten, bergstopparna med bosättningarna och luftrummet är “befriad” judisk egendom. En dag skall allt vara judarnas enligt detta synsätt.

En vacker helgdag tog Jamal med oss i sin bil till Jerusalem. Han visade sina föräldrars fastigheter som beslagtogs av Israel efter deras flykt 1948. Åter i Betlehem berättade han att utflykten gjorts utan israeliskt tillstånd. Om han hejdats vid checkpointen utan papper hade han hamnat i arresten och fått den behandling jag beskrivit i del 5. Det var en djärv chansning i trots mot förtryckarna. Med oss i bilen kunde han glida förbi. Att vi svenskar behandlades som rasismens gunstlingar ingav obehag.

Senare, under andra intifadan år 2002 när Israels armé invaderade de tre städerna besköts Jamals hus med kulsprutesalvor. Barnen var ensamma hemma och fick trycka sig mot golvet medan kulorna svischade i luften över deras huvuden. En släkting till honom fick sitt hus ramponerat av en missil. Jamal övergav sitt hem och flyttade med familjen till sin far i Beit Jahour. Nu lever de i de Förenade Arabemiraten.

Som arkitekt i Sverige var jag tränad i ett tidigt och intimt samarbete med ingenjörer och experter på beräkningar av byggnadskonstruktioner, på VVS- och el-anläggningar etc.. Ritningarna på allt detta skall vara väl koordinerade med arkitektens när de lämnas till bygget. Som kontrollfreak brukade jag ta på mig detta ansvar. Här hade man en annan rutin. Arkitekterna lämnar för det mesta över sina ritningar till ingenjörerna som fortsätter och gör sina ritningar. Följden kan bli obehagliga överraskningar i verk där det estetiska är högprioriterat.

Det orsakade en hel del huvudbry hos CDG, innan man förstod vart jag ville komma och att jag kunde vara väldigt envis och lade mig i och ställde frågor. Men det mesta löste sig elegant tack vare det vakna och flexibla unga teamet. På ett undantag när: Haifa Hayek. En kvinna i rollen som konstruktör hörde till ovanligheterna i denna mansdominerade tekniska yrkesvärld, trots att kvinnor började visa framfötterna allt mer. Men Haifa var respekterad och hon ägde specialbegåvningen att göra de komplicerade kalkylerna med huvudräkning. Jag kunde inte kommunicera med henne, hennes engelska var för dålig, så Hussam fick sekundera. Hon satt tigande framför mig med en liten papperslapp där hon klottrade något i miniatyr och nickade ja eller nej på mina frågor. Ibland gick hon bara utan ett ord för att komma tillbaka dagen därpå utan förklaring. Inga koncept i skissform kom fram trots mitt eviga tjat. Jag höll på att gå upp i limningen av nervositet. Efter några månader anlände äntligen en tjock bunt ritningar. De visade inte konturerna av de bärande betongkonstruktionerna med mått, utan i stället armeringsjärnen inuti som jag var totalt ointresserad av. När huset stod klart klaffade allt ändå, min oro hade varit obefogad. Det kom fram att hon hade fem pojkar där hemma att ta hand om. Kanske det kändes fel för henne att säga som det var. All heder åt denna Haifa Hayek.

Om världsmästare i sten, om suveränt smide och om fler resor

Jag bestämde mig tidigt för att använda så lite material och produkter som möjligt från Israel, att helt undvika detta gick inte. Sten, smide och träarbete är därför palestinskt helt och hållet. Mycket arbete lades ner på att utforska de lokala möjligheterna. Det betydde många turer på Västbanken men också i själva Israel och i Jordanien.

Sten för fasadbeklädnad levereras som avslipade skivor från stenindustrin och ytbehugges sedan för hand på plats på den sida som skall vara synlig, vilket är sed i landet. I Sverige vore detta otänkbart, konsten att ytbehugga för hand är nästan utdöd och kostnaderna skyhöga. De vinklade hörnstenarna togs ur stora block med såg och renhuggning. En hel armé av stenhuggare anlitades. Det tickande ljudet fyllde huset som ren musik. Resultatet av stenarbetet är en fröjd för ögat. Skickligare stenhuggare än de palestinska går inte att få tag i. Alla menar sig ha kunskaper och goda råd att komma med till arkitekten. Så är också stenkonsten palestiniernas nationalhantverk.

Att förhållandet är så i dag har palestinierna märkligt nog en brittisk militärguvernör under mandattiden, överstelöjtnanten Ronald Storrs, att tacka för. Efter arabupproret 1917 då britterna tog kontrollen över “det heliga landet” fick Storrs i uppdrag att se till att skadorna i Jerusalem reparerades. Förvaltningen av de heliga platserna ansågs viktig. Han råkade också vara förälskad i Jerusalem och tog, i samråd med de religiösa ledarna och stadens framstående kulturpersonligheter, beslutet att alla nya hus hädanefter måste byggas med inhemsk sten. Bestämmelsen har följts alltsedan dess, vilket gäller också för Betlehem och andra stenstäder på Västbanken och i Israel. Den gav upphovet till en stenindustri som gynnat palestinierna i högsta grad, eftersom de flesta stenbrotten ägs av dem och de äger hantverkstraditionen. Sten från det heliga landet är en begärlig vara på världsmarknaden.

Fasadens sten togs från Nablus, som har stora stenbrott. För att försäkra oss om rätt kvalitet tog vi oss till denna vördnadsbjudande stad, med anor från stadsbyggandets äldsta tider. Vi valde en nästan vit marmorliknande kalksten kallad Jamaeen.

Nablus historiska del ligger inträngd mellan två höga klippbranter. På den ena klippan ligger en samaritisk by vars innevånare har en uråldrig religion som delvis är gemensam med judendomen, på den andra tronar ett Israeliskt arméläger. I stadens valvtäckta gränder kunde det väpnade palestinska motståndet söka skydd vid israeliska attacker. Det sades att dess kärna fanns i Nablus.

Ett problem jag jämt gick och grubblade på var hur man skulle kunna göra något som motsvarade en “mashrabiya” i sten, eftersom vi kunde konstatera att trä utomhus har en stark tendens att spricka upp och förvittra i det lokala klimatet. Jag letade efter bra idéer i alla städer jag besökte. Till slut fastnade jag för en egen idé. Kanske man kunde trava sten som ett galler i rutmönster. Men hur kunde man få det att hålla för vindtryck och jordbävningar? Det var Jamal som fann på lösningen. Man förankrar stenarna i varandra med inborrade pinnar av rostfritt stål. I svensk trätradition förbinder man på samma vis liggande stockar med dymlingar av hårt trä. Vi experimenterade och fann att det gick bra. Jag hade känt en panikartad ångest för att idén var olösbar, men här kan man verkligen säga att en sten föll från mitt hjärta.

Projektet Peace Centre tilldelades det hedrande “Stenpriset” för år 2002 av Sveriges Stenindustriförbund.

De stora muröppningarna hade ett annat problem. Dess stengaller måste naturligtvis kompletteras med fönster från golv till tak innanför, och dess glasning vara dubbla isolerrutor och kunna putsas inifrån. Jag avskydde den närliggande tanken på isolerglas fästa i ramverk av aluminium, dels därför att det betydde dyr import, dels för att det ändå skulle se billigt ut och bryta mot den lokala enkelhetens ideal som jag bestämt mig för. Erik, Karim och jag for till Tel-Aviv, dels av nyfikenhet på staden men också för att finna en idé, vilket vi också gjorde: smäckra valsade stålprofiler, här kallade belgiumprofiles, som var vanligt i förra seklets början och som sammanfogats till ett modernt fönsterparti. Ett besvärligt problem var att sätta ihop “belgiumprofiles” till ett fönstersystem med dubbla isolerglas. Ingen hade ens försökt. Men även detta löstes i gott samarbete med en betlehemssmed. Han svetsade ihop de enorma våningshöga ramverken med stor precision, ett beundransvärt arbete.

I Tel Aviv flanerade vi i de pittoreska kvarter som byggdes av de första judiska bosättarpionjärerna, nu förvandlade till ett slags Djursholm. Det var där jag hittade de ovan omtalade stålprofilerna. Därefter gick vi över till de centrala stadspartierna, som kan beskrivas som en tolkning av stadsplaneringsidealet Garden City och arkitekturideal enligt Bauhaus och Le Corbusier. En idealstad tänkt för moderna socialistiska judar, men till stor del byggd av palestinier utan rätt att bilda fackföreningar och på den mark som rätteligen var deras. (Sionismen är full av sådant Orwellskt “dubbeltänkande”.) Tel Aviv betyder på hebréiska Vårens kullar. Kullarna var resterna av raserade palestinska byar. Det var alltså över dessa som staden byggdes. Putsade bostadshus av punkthus-typ svävande på pelare och förlagda längs grönskande boulevarder. Under husen fanns plats för bilar, mellan husen gemensam park – så var arkitektvisionen. Men markvåningarna har byggts igen och den så kallade "vita stadens" arkitektur har chanserat och omges nu av en krans av bankkontor och hotell i gängse skyskrapestil.

I ett av dessa bostadshus bodde en god vän och gammal studiekamrat till Karim och vi bjöds till hennes hem att äta middag. Hon hade också bjudit en arbetskamrat från arkitektkontoret som hon jobbade på. Han var en “palestinsk jude”, d.v.s. en person som härstammar från den lilla folkspillra med judisk religion som alltid bebott Palestina. De flesta av dem kommer från det lilla samhället på klippan söder om Nablus gamla stad som omnämnts ovan och är vana att leva med muslimska och kristna palestinier som jämlikar. Man skulle kunna tro att de hedrades av de invandrade judarna, eftersom de är ett levande bevis för att judar alltid funnits i Palestina. Men icke – deras kultur är arabisk, därmed anses de opålitliga. Av den orsaken ser man ner på dem och de har utsatts för diskriminering.

Erik och Karim övernattade i hans studiekamrats lägenhet. Jag valde att ta in på ett enkelt hotell nära stranden i ett område som var känt som tillhåll för kriminella av alla de slag. Hotellet var bra och inget hände mig.

Nästa dag vek vi för den gamla hamnstaden Jaffa, som numera är en del av Tel Aviv. Jaffa var den första stad som Jerusalemfarare i gamla tider brukade hamna i, när de nådde det heliga landet sjövägen.

Jaffas urgamla stad bombades delvis sönder av den judiska armén – Haganah – i mars 1948, samtidigt som fasansfulla scener utspelade sig när folk kastade sig i havet i dödsångest för att undkomma eldgivningen och drunknade, eller trängde sig på de få båtar som stod till buds för att fly. Stora delar av staden kan nu beskådas som romantiska ruiner vid havet av obestämbart ursprung. Besökande turister och israeler hålls i okunnighet om historien bakom och ser inget annat än romantik. Vi såg ett brudpar posera för fotografen med ruinerna och havet som bakgrund. Bilen hade en palestinsk flagga. Var det en form av trots? I de pittoreska byggnader som återställts, tömda på sina ursprungliga boende, har nu judiska konstnärer och intellektuella flyttat in.

Vi avslutade vår vandring i Jaffa med en runda i det södra förortsområde som bebos av den palestinska Jaffabefolkning som valde att stanna kvar. Längs stranden låg trevliga gamla villor och på återvägen passerade vi mängder av enkla palestinska bilverkstäder. Det är oftast palestinier som lagar israelernas bilar.

Törstiga och hungriga gick vi in på ett matställe. Det var fullpackat med palestinska arbetare. När vi vände i dörren ropades det på arabiska till oss och “Saddam Hussein” upprepades flera gånger med eftertryck. Vad ville de säga oss? Trodde man att vi var israeler och ville tråka oss med en hyllning till Israels favoritfiende? Eller sågs vi som turister som skulle upplysas? I vilket fall – Saddam Hussein var vid denna tid mäkta populär bland palestinier, med viss rätt. Inte så att palestinierna älskar brutala despoter, tvärtom längtar de efter äkta demokrati. Men Saddam Hussein var de facto det enda pålitliga stöd de då såg i arabvärlden och palestinska flyktingar behandlades väl i Irak och i viss mån även i Syrien, till skillnad från i resten av arabvärlden.

Senare i Betlehem, när jag inspekterade takarbetet på Peace Centre, upplevde jag en repris på händelsen. De palestinska byggnadsarbetarna hyllade Saddam på arabiska inför mig och höjde sina spadar. Kanske de var nyfikna på hur jag skulle reagera. Jag vinkade glatt och tog ett foto.

Men åter till mitt projekt. De stora tunga stålportarna var vi själva tvungna att rita igenom i Stockholm, in i minsta detalj, för att vi skulle vara säkra på att de skulle fungera och bli tillverkade lokalt. Projektledaren Hussam Salsa hittade en palestinsk smidesverkstad i närheten av Nazaret, på den israeliska sidan, som skulle klara av det komplicerade arbetet. Det blev en resa till för att kontrollera utförandet med Hussam Hussein, Michael Nasser och Ramzi Kawar, försedda med nådigt tillstånd av israeliska myndigheter. Man hade gjort ett perfekt jobb kunde vi konstatera. Passningen var exakt.

De palestinska städerna har en fin smidestradition som man är stolt över; entrédörrar av stål med påsvetsad elegant dekor i tunna bockade plattstål. Vi kunde se att yrkesstolthet och hantverksskicklighet levde kvar. Något att bygga på för framtiden.

På en utflykt i taxi till Jerusalem mötte mig en syn som jag tog foto på: Israeliska flicksoldater förväntansfullt glada på väg till jubileumsfirandet av Jerusalems “befrielse” år 1968. Indoktrineringen i undervisning och media i Israel är massiv, segraren skriver ju alltid historien. Att sitta bredvid en palestinsk taxichaufför och bevittna denna scen kändes rätt märkligt – det var ju kuvandet av hans eget folk och erövringen av hans hemstad med militärt våld som firades. Vad tänkte han när han såg detta skådespel? Jag ångrar att jag inte frågade honom.

Karim och jag gjorde ännu en resa till Amman, där vår palestinske arkitektvän Ramzi Kawar bodde med sin familj. Han ville visa oss Ammans nya monumentala administrativa centrum, ritat av Jordaniens mest kände arkitekt, Akram Abu-Hamdan, med många intressanta sätt att behandla natursten. Vid Jordanflodens israeliska gränskontroll fastnade Karim och blev förd till ett rum för förhör. Passet angav att han var född i Irak och att han varit på besök i Jordanien tidigare. Karim anade att hans arabiska ursprung och allmän terroristnoja låg bakom. Till saken hör att Jordanien har ett för vanliga araber skamligt säkerhetssamarbete med Israel, till Israels fördel naturligtvis. Jag blev förbannad och ringde svenska ambassaden i Amman. De hade helgledigt fick jag till svar. Efter många timmars väntan och parlamenterande släpptes vi igenom till vår stora lättnad. Om det var för att jag kontaktade ambassaden, eller för att de tröttnade på oss vet jag inte. För säkerhets skull följde sedan en bil med jordanska militärpoliser efter oss till hotellet i Amman, där vi träffade Ramzi. På återvägen till Betlehem tog vi en sväng norr ut och besåg de imponerande ruinerna av den romerska staden Jerash, med sitt för romarna unika elipsformade forum.

En helg gjorde Erik, Karim och jag en dagstur till Döda Havet. Vi konstaterade att vi aldrig någonsin sänkt oss så lågt (400 m. u. h.) och samtidigt flutit så högt som i dess simmiga kemikalielösning. Vi besökte lämningarna av Jerikos ringmursförsedda stad, världens äldsta i sitt slag enligt informationstavlan, samt den berömda platåförsedda Massadaklippan, högrest och med hissnande utsikt över den judéiska öknen och Döda Havet. Detta naturskapade fort är Israels nationalmonument.

Omkring tusen judiska extremister, vilka utgjorde en utbrytargrupp ur Seloterna som gjorde uppror mot det romerska riket, lär år 73e. Kr. ha valt kollektivt självmord på Massadaklippan framför att underkasta sig den romerska hären. Detta om man får tro den romersk/judiske hävdatecknaren Josephus. Männen dödade sina hustrur och barn först, innan de själva dödades av utvalda i gruppen. När de romerska legionärerna stormade klippan fann de alla döda. (Historiker, även judiska, tvivlar dock på att det gick till så.) Med denna kusliga legend som outsagd undermening svär Israels utbildade värnpliktiga sin soldated på Massadaklippan. Före sionismens hundraåriga epok var Massada ett okänt begrepp bland judar, nu är klippan en israelisk symbol för dess krigsmakt.

Om en arkeologisk upptäckt och en brusten vattenledning som kunnat omintetgöra tidplanen till Sveriges stora nesa

Under grävningarna för det nya huset fann man att kulturhusets grund i sluttningen var uppbyggd av fyllnadsmassor i minst tre våningars höjd. Fyllnadsmassorna bestod av rivna äldre hus, antagligen från den tid då Krubbtorget skapades. De måste tas bort, vilket innebar att bygget försenades. Längst ner i lagren upptäckte man rester av antika hus och golvmosaiker. En arkeologisk undersökning gav vid handen att det rörde sig om fynd från bysantinsk tid. En akvedukt från romersk tid som försett både Betlehem och Jerusalem med vatten från Salomons dammar söder om staden har funnits under det som nu är Krubbtorget. Därav drog man slutsatsen att mosaikerna hört till ett badhus från bysantinsk tid.

Vi fick order av de palestinska myndigheterna att mosaikerna tillvarje pris måste bevaras på plats och göras åtkomliga för intresserade när huset stod klart. Fyndet gjordes rätt under platsen för det blivande hisschaktet, med sin vitala betydelse för den bärande stommen. Detta höll på att skapa panik i projektet, som skulle vara klart till firandet av milleniumskiftet, där kulturhuset hade viktiga funktioner att fylla. Efter ett dygns arbete hade jag ett förslag till en avlastande konstruktion som jag oroligt faxade till Hussam från Stockholm. Till min lycka gav han sitt OK och efter bara några dagar, tack vare vår konstruktör Haifa Hayek, som jag tidigare berättat om (del 8), var både beräkningar och ändringsritningar till bygget klara. Det var ett suveränt samarbete.

Värre var det med olyckan med huvudledningen för vatten som var nergrävd under tillfartsgatan. Den sprang läck på grund av byggnadsarbetena och det dyrbara vattnet underminerade marken så att gatan sköljdes ner i branten nedanför, innan man upptäckte det morgonen därpå, vilket gjorde att trafiken till bygget måste stoppas. Detta betydde tre månaders försening av projektet. Arbetet fick forceras, fler arbetare kopplades in och märkligt nog kunde förseningen arbetas in så att Peace Centre stod färdigt i december 1999 som planerat. I sanning ett bevis för palestinsk effektivitet och duglighet.

Om mitt extrauppdrag som stadens nejsägare

När milleniumskiftet närmade sig steg nervositeten och Betlehems kommun utsattes för ett hårt tryck från personer och sällskap från skilda delar av världen med de mest sällsamma förslag till projekt, ofta mixade med en mer eller mindre väl kamouflerad egennytta och mycket pengar i kappsäcken. Man behövde helt enkelt någon utomstående person som kunde säga ett diplomatiskt men orubbligt nej, så att kommunen slapp ett långdraget tjat från påträngande förslagsställare som man inte i onödan ville stöta sig med. Det delikata uppdraget föll på mig.

Jag kunde ju alltid förklara att deras idéer stod i konflikt med det stora projektet framför Födelsekyrkan menade Michael Nasser, med ett litet Mefistofoles-leende, när han frågade om jag ville ställa upp. Jag ville ju inte visa mig omöjlig och så kom det sig att jag på i förväg utsatta tider installerades som en makthavare, sittande i ett rum vid hotellets foajé, för att ta emot förslagsställarna.

En man med stilig doktorstitel var utsänd från staden Verona och en kyrklig kulturorganisation med anknytning till Vatikanen. Projektet skulle bestå av en enorm båge av rostfritt stål som skulle sväva över kulturhuset och landa på Krubbtorget. På något sätt skulle den symbolisera kristenhetens, i synnerhet då den katolska kyrkans förstår man, länkning till platsen.

Den anglikanska kyrkan i USA representerades av en kvinnlig amerikansk arkitekt. Tanken var här att den anglikanska kyrkan skulle ta hand om projektet och låta arkitekten rita om det för en magnifik utställning av kristen (anglikansk förstås) karaktär. Jag skulle få vara med på ett hörn och säga min mening. I sanning en fräckhet må jag säga.

Från Ryssland kom en liten delegation med den mest fantasirika idén. En väl tilltagen förgylld stjärnformig skulptur, med inbyggda sändningsinstallationer, skulle placeras på torget. Uppe i rymden skulle en starkt lysande satellit sväva över Födelsekyrkan, som den nya Betlehems-stjärnan. Från denna skulle firandet kunna förmedlas till hela värden, varvat med kristna budskap och reklam. Ett kommersiellt rymdsamarbete skulle etableras med USA, allt var förberett och pengar fanns.

Länge har man spekulerat i vad som kan finnas i Krubbtorgets understa lager, men riktiga utgrävningar har aldrig gjorts. Det nya arkeologiska fyndet, den bysantinska mosaiken under det rivna polishuset, satte fart på betlehemsbornas fantasi. En delegation bestående av penningstarka lokala köpmän hänvisades till mig. Man ville att bygget av torget skulle avbrytas. En stor arkeologisk undersökning skulle bekostas. Vem kunde veta vilka sensationer som skulle blottläggas? Fynden skulle synliggöras för pilgrimer och turister, som samtidigt kunde passa på att köpa fromma souvenirer och presenter i hallen. Ovanpå skulle Krubbtorget ligga.

Och hur reagerade den tillförordnade myndighetspersonen? Svaren blev korta och principfasta: nej, nej, nej och återigen nej!

Kapitel III

Resan för en Högsta Domstol i Gaza och en i Ramallah

När projektet var färdigt hade jag gjort elva resor till Palestina. Stämningen bland folket i Betlehem som jag uppfattade den under denna tid beskrev jag i en tidskrift så här:

“Lättnaden att åtminstone för ett litet tag på en konstlad ö få smaka friheten från främmande soldater sjöng i luften. Pengar från biståndsländer och exilpalestiniers investeringar strömmade till, men förgäves: Israels handelshinder och checkpoints utsatte palestiniernas ekonomi för ett fortskridande förfall alltmedan israelernas blommade upp.”

Detta var i alla fall den ljusaste tiden för mig. Muren hade inte förverkligats ännu. Det skulle bli två resor till.

Ett halvår in på 2000-talet kom bistrare tider, den andra intifadan, som utlöstes av Ariel Sharon när han oprovocerat lät tusentals israeliska poliser skymfa muslimernas tredje heligaste plats i världen, Haram al-Sharif i Jerusalem. Palestinierna gjorde uppror och deras ekonomi sjönk som en sten.

Hösten 2001 ringde mig Hussam Salsa, nu behövde han desperat uppdrag för CDG, annars blev de tvungna att avskeda folk. Han ville att jag skulle göra ett tävlingsförslag tillsammans med CDG för två stora byggnader till den påtänkta palestinska statens Högsta Domstol. En skulle byggas i Ramallah på Västbanken och den andra i Gaza.

Lokalprogrammet var identiskt för båda. Världsbanken stod som garant med Saud-Arabien som finansiär. Bara detta med dubblerade myndigheter för den tänkta staten, orsakat av att Israel kontrollerar förbindelselänken mellan de två delarna, visade hur verklighetsfrämmande tvåstatslösningen var och fortfarande är. Med den USA-styrda Världsbanken hållande i trådarna och saudierna som ideologiska tongivare – deras villkor var att båda byggnaderna skulle ha en inbyggd moské – kunde man förutse domstolsbyggnader för en undergiven, korrupt och uppstyckad bantustanstat. Virginia Tilley beskriver denna problematik i artikeln “Bantustans an the unilateral declaration of statehood”, 19 november 2009.

http://electronicintifada.net/content/bantustans-and-unilateral-declaration-statehood/8543.

Hussam bönade och jag kände att jag inte kunde svika honom. Nyréns arkitektkontor ställde upp med arkitektkontoret Ahrbom Partners som expertis på domstolsbyggnader.

I november – december 2001 var jag på plats för att redovisa idéerna för tävlingsjuryn i Ramallah. Den palestinske taxichauffören skörtade upp mig grovt. Det var andra tider nu, korruptionen hos palestiniernas ledare hade spridit sig nedåt.

När vi skulle ta oss till Betlehem i Hussams bil, hade checkpointen i Kalandia stängts av de lynniga israelerna. Hussam körde då rutinerat rätt ut över öppna åkrar och gärden tills vi nådde en annan väg och så småningom hemstaden. Stängningar av checkpoints görs för det mesta helt godtyckligt som trasserier och har sällan med israelers säkerhet att göra. Om just denna stängning haft ett seriöst syfte hade vi lätt kunnat stoppas av israeliska styrkor. Det egentliga syftet är uppenbarligen annorlunda. Dels att övertyga vanliga israeler om hur farliga palestinierna är, dels att försvåra palestiniernas liv och att förnedra dem.

Tävlingen vanns av en fransk arkitekt som varit kompanjon med den berömde Jean Nouvel. Hans förslag var elegant men förutsatte typiskt nog för fransmän en alldeles för avancerad teknik. Jag kände mig lättad och slapp delta i något jag kände var fel.

Israels armé invaderar Betlehem

Dagens Nyheter hade inte hört av sig på hela tiden, förrän just inför invigningen. Nu var det plötsligt bråttom. Det var Nathan Shachar i luren: ” Kan du skriva ner några korta meningar om hur du nu ser på ditt verk? Och sen ringa mig och läsa upp det?” Det var hela intervjun. Hade jag funnit mig i tid kunde jag ha svarat “Har dåligt med tid, men jag kan be min sekreterare tänka ut en formulering.” Det blev i stället så här:

“Den gamla staden på åsryggen och torget vid Födelsekyrkan kan i dag upplevas som en trafikfri, fredlig oas, där endast röster hörs på all världens tungomål. Torget och kulturhuset är den länge saknade gemensamma plats dit alla kan gå. Som orkanens lugna öga ligger den där – skenbart fridfull i en galen värld där våldets stormvindar när som helst kan piskas upp därutanför.”

Lite högtidligt kanske, men så kände jag då. Men jag var naiv, det otänkbara blev snart verklighet – våldets stormvindar svepte in ända fram till Födelsekyrkans port. Israels armé känner inga hämningar inför det som är heligt för andra folk.

Massakern i Jenin och det allt mer hårdnade förtrycket på Västbanken gjorde palestinierna desperata. En våg av självmordsbombningar riktade mot judiska bosättare, självklart förkastligt även som taktik, hade tänt ett flammande hat hos israelerna och nu skulle hämnden utkrävas i stad efter stad. Alla unga palestinier som möjligen kunde tänkas bli självmordsbombare eller göra väpnat motstånd skulle arresteras eller dödas. Palestinierna skulle få uppleva skräckvälde och sättas på plats – för vilken gång i ordningen? (Detta kallas kollektiv bestraffning och är förbjudet enligt den 4:e Genévekonventionen. Väpnat motstånd mot en ockupant är däremot godkänt i folkrätten).

Det som drabbade Betlehem har skildrats av ett ögonvittne, J. Canavati. Jag kommer ihåg namnet och hans butik på Milk Grotto Streat. Om jag någon gång återvänder till Betlehem vill jag söka upp honom. Hans detaljspäckade skildring finns att läsa i artikeln “A Palestinian Christian Eyewitness Remembers”, april 08, 2012.

http://www.countercurrents.org/lin080412.htm.

Det som följer nedan är ett kortfattat referat.

Den 2:a april 2002 omringades Betlehem av c:a 7000 soldater med tung beväpning. Strömmen bröts. Mellan 500 och 1000 unga människor, de flesta obeväpnade, samlades på Krubbtorget, marknadsplatsen och gränderna intill. Kanske de drevs av att en önskan vara tillsammans i allvarsstunden eller av ren nyfikenhet. Att Israels armé förberedde något så oerhört som ett regelrätt krig hade man svårt att ta till sig. Vid midnatt anlände israeliska Apache-helikoptrar som hovrade över stadens centrum. Helikoptrarna öppnade eld och sköt besinningslöst på allt som rörde sig. Detta varade några timmar, sedan rullade tanks in i staden och fortsatte blodbadet. Undsättning från förstahjälpen-personal var inte möjlig på grund av skjutandet. Hus och bilar besköts och sattes i brand. Kyrkor (undantaget Födelsekyrkan) och offentliga byggnader ockuperades för att förhindra att folk tog skydd där. 15 döda kroppar hittades senare i gränderna.

Stridsvagnar rasslade in på torget och riktade in kanonrören mot Födelsekyrkan. Dit hade 248 betlehemsbor i brist på annat tagit sin tillflykt, bland dem några beväpnade palestinska motståndsmän, hjälpta av Franciskanernas präster.

På Krubbtorget monterades tre skyhöga mastkranar upp, i toppen försedda med elektroniskt fjärrstyrda automatkarbiner. Prickskyttar placerades ut i alla omgivande hus. En belägring som skulle vara i 40 dygn påbörjades. Efter tio dagar tog den mat slut som erbjudits från klostren och deras härbärgen intill kyrkan. Det var när mat skulle smugglas in som dödandet började. Då skördades efter hand 9 djärva unga mäns liv, 26 sårades. Israelerna använde förbjudna dumdum-kulor som sprängs inne i kroppen.

Alltefter som belägringen fortgick ökade lidandet för de instängda och luften blev tjock av stanken från de magsjuka och från de dödade, vars kroppar israelerna vägrade ta hand om. J. Canavati berättar om vanliga palestinska ungdomars beundransvärda hjältemod och påhittighet när matsmugglingen ordnades och om många andra omskakande och gripande detaljer. Det som till slut gjorde att de instängda gav upp var vetskapen om vad deras vänner och anhöriga utsattes för. Många sköts i hemmen. Deras kroppar hittades när det började lukta efter en till två veckor. En ung flickas kropp hittades med sin mors. “Vi ger upp för våra familjers skull”, beslöt man.

Under denna tid dök mail upp på min dataskärm från vanliga desperata betlehemsbor – nödrop om hem som genomsöktes, plundrades och förstördes av israeliska soldater i jakt på unga motståndsmän och deras ledare för vidare transport till de ökända fånglägren, om gamla människor som förnedrades, om kvinnor som våldtogs och om fäder som sköts inför barnens ögon. Räderna kunde dirigeras från Peace Centre, likaså belägringen av Födelsekyrkan.

Händelserna i Betlehem i april 2002 väckte naturligtvis stor uppmärksamhet och indignation över hela världen. Men jag kan inte minnas att mediavärlden rapporterade om övergreppen i hela dess fulla kriminella omfattning, så som ögonvittnets skildring ovan och andra bekräftande berättelser jag tog del av. Märkligt nog restes inga krav i FN på att en opartisk undersökningskommission borde tillsättas för att utreda vad som skett, som efter massakerna i Gaza 2010 eller Jenin 2002. Den senare lades tyvärr ner av Kofi Annan som därmed svek sin plikt, uppenbart efter hård press från USA. Allra märkligast var dock att uppleva de kristna världssamfundens spaka reaktioner på skändningen av kristenhetens kanske mest symbolladdade plats. Israel fick därmed en ny bekräftelse på att vad som helst är tillåtet om man bara är tillräckligt fräck.

Forskaren Virginia Tilley har skrivit en knivskarp analys av kyrkosamfundens fega agerande mot Israel. Hennes artikel “A cal to Christians at Christmas”, december16, 2011, borde läsas av alla kyrkoledare och engagerade kristna.

http://www.australiansforpalestine.net/55553

Soldaterna sköt sig också in i Peace Centre med en missil och sköt sönder alla dörrar och huset förvandlades till kommandocentral och prickskyttenäste. De kunde ju åtminstone bett om nycklarna, kommenterade kulturhusets Michael Nasser senare. Han hade nu blivit utsedd till kulturhusets chef.

När armén drog sig tillbaka från Betlehem var torgets beläggning skadad och nedsmutsad av larvfötter och svarta däckränder. Inredning och utrustning och toaletter var förstörda. Matförråd skänkta till nödlidande och all kontorsutrustning hade stulits. Högar av patronhylsor låg kvar där prickskyttarna stått. En obeskrivlig nedsmutsning av skräp och stinkande urin kompletterade bilden. “De var tydligen inte vana vid toaletter, vi har ju tillräckligt av sådana för ett helt regemente”, kommenterade Michael Nasser. En nedtrampad smutsig svensk flagga låg på golvet som avskedshälsning.

Från den svenska regeringen kom inga ersättningskrav, enbart en mjäkig protest. Israels budskap var övertydligt: så här gör vi mot små skitländer som vill hjälpa palestinierna. Reparation, uppstädning och ny utrustning är nu ordnat, bekostat av det beskedliga kuschade Sverige.

Resan som rapportör för Sveriges Arkitekter

Min sista resa i Palestina en vecka i februari 2004 var på uppdrag av yrkesförbundet Sveriges Arkitekter. Initiativet var mitt. Tre arkitekter skulle studera och rapportera om tillståndet för landets byggda kulturarv. Palestinagrupperna i Sverige arrangerade resan och ställde upp med Yvonne Fredriksson som förnämlig reseledare. Deltagarna var professorn i arkitekturhistoria på KTH Johan Mårtelius, den engagerade arkitekten Joanna Heilig och jag.

I uråldriga Nablus, Västbankens största stad, kunde vi bevittna hur ockupationsmakten var på god väg att mala sönder “en historisk stad i världsklass” (Johan Mårtelius ord). Stridsvagnar hade plöjt sig fram i de smala känsliga gränderna. Stadens antika basar, 60 åldriga bostadshus, tre moskéer, ett hammam (badhus) från 1600-talet, stadens stolthet karavanserajen Khan al-Wakala (ett världshus för handelsmän och deras karavaner) och det remarkabla Abdul Hadis palats – allt detta var antingen alvarligt skadat eller förvandlat till grus och stenbumlingar. Israels officiella mål för attackerna var palestiniernas väpnade motståndsrörelse och dess ledare. Nablus hyste kärnan av denna rörelse på Västbanken sade man.

I Hebron, som hör till kategorin för världens äldsta städer, kunde vi beskåda ett spöklikt centrum, nästan tömt på folkliv och med förbommade butiker. Större delen av stadsborna hade förjagats till förorternaav de hatiska, kriminella och våldsbenägna judiska bosättarna, som etablerat sig under den israeliska arméns beskydd. In i övergivna övervåningar flyttar de mest fanatiska bosättarna. De kastar stenar, avskräde och annat på de palestinier som vågar ge sig ut i gränden. Palestinska barn på väg till skolan utsätts för hotelser.

Handlingarna ingår som uträknad taktik i avsikt att terrorisera och ta över staden. Polisen vänder bort blicken. Ett fåtal palestinska familjer härdar ut och bor kvar. Vi såg skyddsnät uppsatta över viktigare gränder – palestinsk civil motståndskamp på vardagsnivå. Vi besökte också det hjältemodiga lilla arkitektkontor som planerar den renovering av historiska bostadskvarter som pågår, bl.a. med Sidas bistånd, för att underlätta en återflyttning. Vi besökte byggplatserna. Vi inbjöds också att gå med i ett demonstrationståg mot de israeliska soldaternas beskjutning av civila vid en checkpoint.

Vi gjorde även en tur till Gaza-remsan och försökte komma in till de 1.4 miljoner som satt fångna i detta världens största fångläger. Men grindarna var stängda, skottlossning vid gränsen hade skett, så vi vände. Vidsträckta åkrar, skogar, kibbutzer, moderna stadssilhuetter och industrier vid horisonten passerade vår syn i det israeliska territoriet. Ytligt sett – ett europeiskt standardlandskap. Så ter sig också i stort sett det mesta av Israel. Mer än 400 historiska städer och byar är övergivna av bortjagade palestinier och antingen judaiserade eller bortschaktade eller står som övervuxna ruiner i skogarna. Den stora staden Tel Aviv är byggd på marken för rivna palestinska byar. Palestiniernas älskade olivlundar – föraktade av Israels judiska bosättare och deras avkomma – är nedhuggna och ersatta med skogsplanteringar. Alla spår som kunde tyda på en annan närvaro än judars har dolts eller utplånats. Det judiska bosättarprojektet innebär, förutom ett folkmord och en historieförfalskning, en geografisk och kulturell förstörelse av hela det ursprungliga Palestina.

Inte ens de judiska kvarteren i Jerusalems gamla stad från tiden före sionismens epok har skonats. Kvarteren påminde om gamla tiders judar som nu skall föraktas och glömmas, även de skulle bort. I dag har Klagomuren, intill vilken judekvarteren låg, fått en monumental förplats i storlek á la Röda torget i Moskva. En del av den urgamla byggelse som revs ersattes också med ett berg av sten innehållande bostäder. Frenetiska utgrävningar med obetydligt resultat har utförts under andra kvarter för att hitta fragment från antikens judar, beviset på att landet var judiskt en gång. Stadsborna tvingas nu gå i mörka gångar under kvarteren där de skall förmås att studera utgrävningarna i stället för att vandra i öppna gränder i markplanet.

På en kulle utanför Jerusalem ligger Yad Vashem, förintelsemusèet, byggt i anspråksfull modernistisk arkitektur, med milsvid utsikt över “det förlovade landet”. I dalen nedanför, där nu ett mentalsjukhus ligger, finns de oansenliga spåren av den palestinska byn Deir Yassin. Ingen påminner museumbesökarna om att byn var en av scenerna för den historiska massaker i palestinska byar som satte fart på Al Naqba (den stora katastrofen) och palestiniernas massflykt i april 1948. Om detta har bl.a. den judiske historikern och författaren Ilan Pappe skrivit i boken “Den etniska rensningen av Palestina”.

Palestiniernas svar på Israels försök att utplåna deras byggda kultur heter Riwaq. Det är en organisation som startade som många andra palestinska medborgarrörelser från gräsrotsnivån under första intifadan. Frivilliga arkitekter och ingenjörer började mäta upp och inventera den gamla bebyggelsen och skapade en organisation för att restaurera, återuppbygga och undervisa sitt folk om dess kulturarv. Sverige ger numera bistånd till Riwaq. Deras verk har betytt mycket för palestinernas självkänsla. Att vara stolt över sin kulturella identitet är en mäktig kraft, när motstånd behövs mot ockupanter, förtryckare och modernismens destruktiva sidor. Riwaq har gjort sig känt i världen som pionjär på området och borde vara ett mönster för andra arabiska och muslimska folk vars byggda kultur är så hotad.

Vi träffade företrädare för Riwaq i alla de städer vi besökte. De förevisade stolt vad de höll på med. “Vi kämpar hårt mot en alltmer aggressiv ödeläggelse, våra punktinsatser hinner knappt med förstörelsen”, berättade de, “vi hoppas att åtminstone hinna dokumentera och bevara kunskap för framtida bruk.” I Jerusalem tvingas unga arkitekter göra uppmätningar i smyg. För min del kan jag inte nog berömma vårt SIDA som stödjer Riwaq’s heroiska kulturkamp.

I Betlehem besökte jag återigen CDG’s kontor vid Hebronvägen, beläget 200 meter från Rakels grav. Den är vördad av både kristna och muslimer. Nu är detta monument konfiskerat av judiska bosättare och dessa beskyddas med murar och beväpnade israeliska soldater. Dess läge är spänningsladdat, ty ett flyktingläger ligger på andra sidan vägen. Cirka hundra meter därifrån låg alltså min arbetsplats under projektet. Då kunde man helt idylliskt flanera mellan matställena på lunchrasten och betrakta de trosvissa ortodoxa judarna vid monumentet i sina kastmarkerande kläder. Nu var läget helt annorlunda, våldet hade anlänt.

Asfaltbeläggningen på vägen mellan Rakels grav och flyktinglägret var bemängd med skarpa stenar som kastats mot soldaterna av barn och ungdomar. Från kontoret kunde jag se när de var framme och kastade. 8000 palestinska barn har suttit i israels fängelser åren 2000 – 2011, de flesta för stenkastning. Om detta kan man bl.a. läsa i artikeln “Palestine children traumatised by israeli jail”, Daly News, 13 mars, 2012.

http://www.iol.co.za/dailynews/news/palestine-children-traumatised-by-israeli-jail-1.1255675

Jag kommer ihåg min kollega Karim Raileanus kommentar när stenkastningen var en het nyhet i Sverige och de palestinska föräldrarna anklagades för att inte bry sig om sina barns liv, eller t.o.m. att använda dem som vapen: “Man får vara glad att palestiniernas barn reagerar som de gör – de är ju deras framtid som Israel förstör”.

Mina gamla kollegor brukade under den israeliska militära invasionen i rent trots hålla arbetet igång, även under razzior och utegångsförbud. Som om det funnits övernog med arbete och en framtid att arbeta för. Min unge f.d. arbetskamrat Khalil Handal hade undgått en kula i huvudet på några centimeter när, trotsigt sittande kvar vid sitt arbetsbord vid en överraskande israelisk attack. Han kunde pekade på kulhålet genom rutorna. Vid samma tillfälle hade kusinen till den unge arkitekten Habib Mura skjutits ihjäl på öppen gata, när hon gick ur bilen för att handla mat. Hennes små barn satt i bilen och såg på. Han skrev ett mail och berättade för mig. Jag kom ihåg honom från mitt föregående besök.

På detta mitt sista besök gick de palestinska poliserna beväpnade. Det var ett resultat av den överenskomna "Vägkartan för fred", som bl.a. gick ut på att den palestinska myndighetens polis skulle tränas och beväpnas genom USA:s försorg för att kunna upprätthålla “säkerheten”. Det rapporterades om fredliga demonstationer mot byggandet av apartheidmuren i byn Biilin nära Jerusalem. Israeliska soldater hade gått till attack medan beväpnade palestinska poliser passivt såg på. Av detta drog jag slutsatsen att denna polis var till för Israels säkerhet – inte för palestiniernas, något som senare besannats på flera sätt. Nu får de vapen och träning direkt av Israel och ett informationssamarbete har inletts. Att så är förhållandet har senare bekräftats genom Wikileaks avslöjade diplomatidokument.

Epilog

Mina erfarenheter i Palestina har aldrig lämnat mig i fred. Jag fick ett begär att skaffa mig kunskaper om detta gåtfulla brutala Israel och dess statsbärande ideologi – sionismen. Jag fann att den gängse information man får i media och på våra bibliotek ofta var vilseledande och förvirrande och lämnade stora luckor av frågetecken. Man får söka sig fram på nätet och bilda sig en egen uppfattning insåg jag. Detta ledde fram till läsning av artiklar på nätet och böcker som radikalt tar avstånd från sionismen. Studierna bekräftade det jag upplevt och gav klarhet och logik. Min syn på skeendet i Mellanöstern och världen i stort har förändrats.

Vid tiden för mitt uppdrag såg jag, liksom majoriteten svenskar, en palestinsk stat vid sidan av en judisk stat som konfliktens naturliga lösning. Det gör jag inte längre. En sådan lösning är för det första överspelad av en bister verklighet, för det andra är den principlös och skulle varken vara rättvis eller leda till en hållbar fred, i stället vore den ett led i folkrättens sönderfall (se min och Lasse Wilhelmsons artikel ”Tvåstatslösningen är destruktiv – flyktingresolutionen visar vägen.”). Att så många i världen stödjer denna destruktiva illusion hjälper inte palestinierna, tvärtom trängs de allt djupare in i en ”återvändsgränd, varifrån de kanske aldrig kan ta sig ut” som Virginia Tilley uttrycker sig (se länken i del 12). Att stödja den ena eller andra sidan i denna fråga bidrar till att splittra palestinierna i deras kamp (Se ”Till alla Palestinavänner”).

Jag anser att en annan handlingslinje är nödvändig än stödet till tvåstatslösningen som nu är vanlig bland palestinavänner. Man borde koncentrera på att hårdnackat och principfast försvara av palestiniernas oförytterliga rättigheter, där FN-resolutionen om flyktingarna är själva kärnfrågan, och samtidigt forsätta arbeta för att bojkotta och isolera Israel. En palestinavänlig intelligentia borde ägna sig åt att avslöja sionismens sanna rasistiska natur, dess makt och alla dess långa tentakler in i maktens och opinionsbildningens boningar överallt, även i Sverige.

Mina läsare undrar naturligtvis hur det står till med Peace Centre efter tolv års turbulens. Telefonsamtal jag haft med biståndsrådet Per Lundberg på Generalkonsulatet i Jerusalem sommaren 2012 gav informationen att Peace Centre som byggnad sköts bra, allt ser rent och helt ut. Sverige har stött verksamheten på olika sätt, både med pengar och goda råd ända till för två år sedan. Man bedömde då att det var dags att låta staden ta över utan hjälp, vilket visade sig vara ett riktigt beslut.

Man har till exempel nu fått igång restauranten som vad jag kan se på Google är mycket populär, inte minst bland utifrån kommande, som strömmar till Betlehem som aldrig förr. Bokhandeln fungerar fint; den drivs av en bokhandlare i Jerusalem och har mycket litteratur om palestinsk kultur och den politiska verkligheten. Evenemang, aktiviteter och utställningar rullar på, fast inte med den intensitet vi i Sverige är vana vid, ty ekonomin är svag. Ibland står salarna tomma och huset verkar dött, för att nästa dag blomma upp igen. Man bygger med norsk hjälp upp ett museum i källarvåningarna (i anslutning till de nyfunna bysantinska golvmosaikerna förmodar jag).

På Google såg jag något som värmde mitt hjärta: på torget och i huset arrangerades i juli 2012 en festival som på nytt ville påminna om och ge uttryck åt kravet på flyktingarnas oavvisliga rätt att återvända till sina ursprungliga hem.” Festivalen blev det största samlande evenemanget för det civila palestinska samhället på de senaste åren” med allt från försäljning av akademiska uppsatser till folkdans, musik, poesi och en exklusiv utställning av historiska palestinska affischer. Arrangör var Badil-centret för flyktingarnas rättigheter.

Vårt Sida är värd allt beröm för sin satsning på att hjälpa palestinierna i deras kamp för sin egen kultur, både när det gäller att stödja Riwaqs kamp för den byggda kulturen och uppförandet av Peace Centre med Krubbtorget i Betlehem. Så kan meningsfull biståndsverksamhet se ut!

S N O R R E L I N D Q U I S T I R A K P A L E S T I N A E T C

Peace Centre Betlehem

Administration