S N O R R E    L I N D Q U I S T        I R A K    P A L E S T I N A    E T C

Originalets titel: ”Concealment and Truth in Palestine and beyond”. http://www.gilad.co.uk/writings/concealment-and-truth-in-palestine-and-beyond.html

Översättning av Snorre Lindquist.

Det sägs att historia är ett försök att berätta om det förflutna. Men i realiteten har ofta historia föga att göra med avslöjandet av det förflutna. I stället är historia ett iscensatt och institutionaliserat försök att sopa det skamliga under mattan.

Många texter om judisk historia är till exempel till för att avleda uppmärksamheten från det säregna faktum att judarna under sin långa historia lyckats dra på sig en oändlig kedja av katastrofer. Men i stort sett är palestinsk historia inte mycket annorlunda. Efter mer än ett sekel av frihetskamp är situationen i Palestina värre än någonsin och ändå är som vi snart skall se det akademiska samtalet bland palestinier på drift bort från varje möjlig förståelse av de omständigheter som ledde till deras fortskridande katastrof.

Fastän britternas historia är förknippad med många krigsförbrytelser knutna till deras namn beslöt The British War Museum att tillägna en hel våning åt den judiska ”Förintelsen” i stället för att presentera ett av de folkmord som britterna ansvarat för. Likt alla andras historiska berättelser är britternas till för att undertrycka sanningen och dölja vår skam. Ändå är det långt ifrån klart vilka som styr och bestämmer över vad som måste hemlighållas och vilken väg som måste tas för att undertrycka sanningen.

Till de mest populära metoderna tycks höra att inskränka terminologin och att begränsa yttrandefriheten genom (politisk) korrekthet. Tråkigt nog är samtalet i den palestinska solidaritetsrörelsen ett uppseendeväckande testfall i detta avseende.

Här följer en kort undersökning av de enskilda terminologiska pelare och principer som formar vår vision av konflikten, dess historia och av dess möjliga lösning. Jag vill avslöja att de är till för att dölja de uppenbara orsaker, ideologier och åskådningar som är motor till brotten i Mellanöstern i allmänhet och Palestina i synnerhet.

Inzoomning

Vi skall nu noggrant skärskåda den terminologi och de begrepp som användes i debatten om Palestina och en ännu en gång blotta den vilseledande natur som olyckligtvis är inneboende i den samtida progressiva diskursen.

Sionism

Man kräver att folk i palestinarörelsen skall undvika ”J”-ordet och använda ordet sionism i stället. Nyligen avslöjade jag att Ali Abunimah, en av mina nuvarande belackare, gav mig rådet för några år sedan att referera till sionism när jag i själva verket menar judisk ideologi, så att han och jag ”kunde finna anledning att enas på många punkter”. Det är faktiskt så att Abunimah inte var ensam. Jewish Voice for Peace erbjöd mig något liknande vid samma tid.

Sanningen är den att Israelisk politik har föga med sionism att göra. Israeler känner knappt till sionismens ideologi, och inte heller bryr de sig om eller motiveras av sionistisk praktik. Sionism är i stort en judisk diaspora-diskurs som högtidligt lovar att etablera ett judiskt nationalhem i Palestina och att civilisera juden genom nationalism. Israel är efter allt att döma det sionistiska projektets produkt; emellertid ser israelerna sig som postrevolutionära undersåtar – de har omformat den revolutionära drömmen till praktisk verklighet.

Alltså, kritik av sionismen i sig berör knappt israelerna eller Israels politik. Om den överhuvudtaget har någon funktion så är det att den avleder uppmärksamhet från brotten som begås av den judiska staten i det judiska folkets namn.

Men varför använder vi då termen sionism i stället för att referera till den judiska makten, judisk politik eller den judiska staten? Enkelt: vi vill inte förolämpa de ”antisioniska judarna” och judar generellt. Vi väljer medvetet att hjälpa Israel slinka av kroken. Tydligen föredrar vi mycket hellre ett overkligt och inbillat objekt som betyder mycket lite i stället för att kalla en spade för en spade.

Kolonialism

Man förväntar sig att aktivister för palestinasolidaritet skall peppra sina meningar fulla med ordet ”kolonial” i hopp om att ju mer det användes desto troligare är möjligheterna att det skall fastna. Följaktligen refererar aktivister och lärda vanligen till Israel och sionism som ett kolonialt begrepp. Men de har helt klart fel. Kolonialism definieras traditionellt som ett materiellt utbyte mellan en ”moderstat” och en bosättarstat, dock kan ingen exakt säga vilken som är Israels moder.

Så varför kallar vi då Israel och sionismen för ett kolonialt projekt? Enkelt: vi slipper erkänna att det judiska nationalprojektet är ett unikt projekt utan föregångare i historien. Det skulle rädda oss om vi sade att vi inte förstår detta projekt eller vad det syftar till. Vänstern och de så kallade ”antisionistiska judarna” håller fast vid det koloniala paradigmet eftersom det placerar Israel och sionism innanför en modell som de och deras åhörare är något så när bekanta med. Det koloniala paradigmet hävdar att det judiska nationalprojektet är lika ondskefullt som brittisk och fransk kolonialism. Men den alvarliga sanningen är den att vi har att göra med en unik form av ett särskilt vidrigt rasistiskt projekt.

Bosättarkolonialism

Ett nytt terminologiskt spin har på senare år dykt upp i palestinasoldaritetens led, nämligen ”bosättarkolonialism”. Jag antar att min kritik av det koloniala projektet skakat om några av de så kallade progressiva och antisionistiska intellektuella och att de känner sig manade att revidera sin teoretiska beskrivning. Detta födde till världen en ny deformerad och dysfunktionell teoretisk baby. Men ledsamt nog förklarar ”bosättarkolonialism” inte någonting. Det är mer ett desperat försök att fortsätta dölja sanningen om det judiska nationalprojektet.

Bosättarkolonialism hänför sig till en situation där supermakten ´A´ gör det möjligt för den etniska gruppen ´B´ att bosätta sig i landet ´C´. En sådan händelse leder slutligen till vissa grava följder för den infödda befolkningen ´D´.

Men här ligger problemet. Detta historiska scenario A-B-C-D har inget gemensamt med sionism, Israel eller den palestinska konflikten. I realiteten var det sionister (B) som faktiskt övertalade Storbritannien som på den tiden (första världskriget) var en supermakt i svår belägenhet att ett judiskt hemland i Palestina (C) var den rätta vägen framåt. Det var också sionister (B) som utlovade hjälp med att pressa Amerika in i första världskriget och som ledde till att Lord Bafour fick det brittiska imperiet(A) att stödja den sionistiska saken. Kort sagt, i stället för händelsekedjan A-B-C-D är det som vi i fallet sionism lätt inser kronologin B-A-C-D som är giltig. Det är den etniska gruppen B som pressar supermakten A att handla till sin förmån.

Men då kanske vi bör fråga oss varför Palestina-aktivister sådana som Ben White medvetet ljuger när de talar om ” bosättar-kolonialt förflutet och nutid”. Olyckligtvis är White inte ensam, listan på akademiker och lärde som deltar i spridningen av denna falska historieskrivning är ganska imponerande.

Varför luras de, är det för att de är en okunnig hop? Inte alls, de är faktiskt hängivna lärda män, det är bara intellektuell integritet som de saknar, och alvarlig sådan.

Att sprida historiebeskrivningen om ”bosättarkolonialism” är åter igen avsett att avleda uppmärksamheten från det besvärande faktum att redan år 1917 var den judiska lobbyn bland de starkaste lobbygrupperna i landet. Att erkänna detta skulle lätt kunna förolämpa många judar inom palestinarörelsen. Tydligen vill vi verkligen inte kränka någon, men det går bra att förgripa sig på förnuftet.

Apartheid

Solidaritetsaktivister är benägna att beteckna Israel som en apartheidstat. Uppenbarligen hjälper de då Israel att slinka av kroken. Apartheid definieras vanligen som ett rasmässigt drivet system för att exploatera. Men Israel är inte apartheid, systemet är inte intresserat av någon exploatering. Israel är något mycket värre – palestinierna skall bort. Israel är ett rasmässigt drivet nationalistiskt etniskt rensningssystem. I det avseendet är Israel mycket likt Nazityskland. Men detta är just den jämförelse vi förmodas undvika eftersom det kan såra judar och även förvilla vänstern.

Tvåstats/enstatsdebatten

Filosofin bakom ”enstatslösningen” är tydligen etisk och universell. Men det finns ett litet problem. Politiska anhängare och sympatisörer saknas i det israeliska samhället. Varför? Därför att Israel är den judiska staten och därför att begreppet fred är fullständigt främmande för israelisk och judisk kultur. Ordet ”shalom”, vanligen översatt till fred, försoning och harmoni, betyder på hebreiska ”säkerhet för judar”.

Följaktligen var det mycket pinsamt att läsa Joseph Massad, en framstående palestinsk intellektuell när han gör det stora misstaget att felöversätta ordet ”fred” i den sionistiska ideologins och politikens kontext.

I en färsk artikel benämnd ”Peace and War: Israeli settler-colonialism and the Palestinians” skrev Massad: “Att utkämpa krig som fred är så centralt i sionistisk propaganda att Israels invasion i Libanon, som dödade 20000 civila, kallades ´Operation fred för Galliléen´ ”.

Om Massad hade bemödat sig om vetenskaplig noggrannhet skulle han antagligen ha funnit ut att för israelerna betydde ”Shalom Ha-Galil” i verkligheten ”säkerhet för Galliléen” snarare än ”fred för Galliléen”. Massad kunde ha besparat sig denna intellektuella blunder om han läst ”The Wandering Who” i stället för att försöka bränna boken, vars författare faktiskt behandlar ämnet emellanåt .

Israeler skulle stödja enstatslösningen så länge denna är en judisk stat. Som Paul Larudee nyligen föreslog skulle israelerna också stödja en tvåstatslösning så länge det handlar om två judiska stater. Ändå, den enda fråga som gör att jag river mig i huvudet är varför en palestinsk blogare som Al Abunimah bestämde sig för att hindra oss från att skärskåda den stamtillhörande och rasistiska kultur som är motorn den judiska staten?

Den palestinska saken

Handlar det verkligen om rätten att återvända? Eller 1948? I många år var jag övertygad om att ”Nakba” var kärnan i den palestinska situationen. Men sedan lärde mig lyssnandet på BDS-rörelsen (Boycott, Divestment and Sanction of Israeli goods, culture and academia) att jag kunde ha lurats.

När BDS först formades (2005) var dess första mål följande: 1) Avslutande av Israels ockupation och kolonisation av allt arabiskt land samt demontering av muren;

Men sedan ändrade BDS-högkvarteret i Ramallah detta sitt första mål utan att diskutera saken offentligt. Nu står det: 1) Avslutande av Israels ockupation och kolonisation av allt arabiskt land ockuperat i juni 1967 och demontering av muren;

Vissa ansträngningar har gjorts för att klargöra att palestinska organisationer är medvetna om denna väsentliga ändring. Med tillägget ”i juni 1967” slogs fast att BDS de facto accepterade existensen av en judisk stat över Palestina.

Intressant nog var inte särskilt många palestinska organisationer upprörda över att BDS släppte händelserna år 1948 och accepterade Israel som ett faktum. Jag gissar att meningen med detta är enkel. Vad palestinier i Väst-exil beträffar så är 1948 och rätten att återvända inte det viktiga samtalsämnet. Jag gissar att en sådan agenda inte drivs av bekymmer för palestinska flyktingar i Libanon eller Syrien. Jag förutsätter att flyktingar i Gaza och Jenin också kan bli upprörda, men som nu sakernas tillstånd är kan vi ändå knappast höra deras röster. Jag gissar att BDS är till för att blidka ”judar inom rörelsen” och även liberala sionister. Detta är knappast förvånande med tanke på det pinsamma faktum att den liberale sionisten George Soros som finansierar ”the Light Zionist J-Street” också finansierar BDS liksom många andra palestinska NGO-organ.

Utzoomning

Som vi kan se; sionism, kolonialism, bosättarkolonialism, apartheid, BDS och även enstatslösningen är alla vilseledande koncept och de är skapade för att antisionistiska judar och även judar i allmänhet inte skall förolämpas. Denna surrealistiska och makabra politiska akt förklarar varför solidaritetsrörelsen har misslyckats med att leverera på varje front, undantaget en naturligtvis. Med stöd av liberalsionister som Soros är palestinasolidaritet nu en liten industriell affär som blivit framgångsrik i att vidmakthålla sig själv. Det absurda resultatet är att den nyupprättade solidaritetsindustrin faktiskt vinner på den konstanta eskaleringen av krisen i Palestina – ju värre situationen är på marken, desto mer pengar pumpas in genom industrin.

Jag gissar att om vi vill fatta vad som ligger bakom detta konstanta tillbakagående, då är förtigande och undertryckande är uppenbarligen nyckelord.
Förtigande och undertryckande leder till stagnation. Detta är exakt vad vi ser i Palestina och detta under en lång tid – hundra års kamp som lett till ett komplett misslyckande. Palestinasolidaritet står nu längre ifrån förståelse av sionism, Israel och konflikten än någonsin. Den så kallade ”rörelsen” är förskansad i ett lerigt terminologiskt träsk som resulterar i intellektuell och själslig paralys.

Detta är exakt punkten där sanning och sanningsökande gör sig gällande. Den intellektuelles och artistens roll är att dra slöjan av det fördolda. Att skåda in i lidandet och gräva i varat. Detta sökande efter det väsentliga i tillvaron liknar psykoanalytikerns roll som vistas i det undermedvetnas rike.

I frågan om Palestina måste vi fatta, en gång för alla, vad den judiska staten står för. Vi måste förstå vad judendom och judiskhet är. Vi måste förstå vilka som är judar, vad som förenar dem och vice versa. Vi måste lära oss sambanden mellan dessa distinkta kategorier och sionism, och bara då kan vi vara redo att forma några pragmatiska och praktiska tankar om sionismen, den judiska staten och dess lobby-grupper. När vi är mogna för det kan vi förstå den roll som ”Jews-only”- grupper har inom solidaritetsrörelsen. Vi kan begripa hur de har varit de formande i diskursen och undertryckare av sanningen genom att dominera vårt språk och begränsa våra intellektuella friheter. När vi bekantat oss med den ideologi och politik som utgår från judisk stamkultur kan vi även fatta rollen hos ”sabbath-gojen”, vaktmästaren som utför de tjänster som judar föredrar att överlåta åt ”gojen”.

Men vår roll stannar inte vid detta. Vi måste också begripa vad Palestina betyder. Hur är det möjligt att palestinsk lärdom går bakåt i stället för att den gör framsteg? Hur är det möjligt att palestinierna på 70-talet var världens ledande guerillakrigare men inte nu längre? Vad har hänt och varför? Vad är det palestinierna vill? Kan vi ens tala om palestinier, eller är de ett fragmenterat samhälle som har splittrats geografiskt, kulturellt, andligt, politiskt och ideologiskt? Och om de är söndrade, vem är det som håller dem söndrade? Finns det någonting som kan ena dem?

Jag tror att de judiska ”progressiva” politikerna tillsammans med den icke-dialektiska Vänstern skall beskyllas för denna politiska katastrof och denna terminologiska impotens. Vi har att göra med en apparat för döljande som sviker framtiden bara för att hålla liv i ett avlägset eko från en nittonhundratalsideologi stadd i förfall. Den är till för att ge näring åt glömskan av tillvaron. Den är till för att få oss att hålla oss undan från den djupt alvarliga verklighet som vi lever i på grund av intellektuell och andlig bortträngning.

När Orwell i sin bok ”1984” skrev om Nyspråk hade han Storbritannien i tankarna. Han förutsåg det förödande inflytande som de så kallade progressiva personligheterna hade på hans omgivning. Han kunde förutspå vart Korrekthetens Väktare skulle kunna leda oss alla. Och av någon orsak gjorde han Immanuel Goldstein till ikonen för den tänkte falske dissidenten.

Mitt budskap till er idag är enkelt – sann frigörelse är förmågan att lära sig tänka, att lära sig hur man blir nyfiken och irriterad. Frigörelse är att avslöja det fördolda, att tänka och tänka om, att se, granska och revidera. Att tänka är att sikta på det väsentliga, på det underliggande, på det kategoriska. Att tänka är att vara istånd att skilja mellan symptom och sjukdom. Frigörelse är att med besatthet och entusiasm bränna broar och bära konsekvenserna. Frigörelse är att obevekligt jaga sanning. Detta är exakt det ögonblick då plågan blir ett nöje.