FN på dödsbädden? Libyen – och nu Syrien?

Av Snorre Lindquist. FN utnyttjas nu för sitt motsatta syfte – att underlätta krig. Libyenresolutionen är klart olaglig. Ett prejudikat har skapats som kan försätta världen i brand.
2012-10-19 i Sv: Annat motströms, Sv: Om Libyen, Sv: Om Syrien

Print Friendly

Av Snorre Lindquist

FN utnyttjas nu för sitt motsatta syfte – att underlätta krig.  Libyenresolutionen som gav klartecken för NATO:s angrepp var olaglig.  Den Internationella Brottsmålsdomstolen (ICC) är ett redskap för USA och Väst.  Att använda doktrinen “Responsibility to Protect” kommer i konflikt med FN-stadgan.  Ett prejudikat har skapats som kan sätta världen i brand.  Nästa Syrien, därefter Iran, och sedan —?

 

Libyen

Våren 2011 var för en gångs skull “alla” i Sverige eniga.  Samlad media, kulturpersonligheter, folkrättsexpertis och politiska grupperingar från höger till vänster (med några små undantag), ja till och med Jan Guillou reste sig från sin östermalmssoffa och deklarerade:  Khaddafi vill ställa till med blodbad på sina egna civila och självklart måste vi ställa upp för FN och stödja utländska makters inblandning till deras skydd.

Det var lätt att krypa in i den moraliska gemenskapens stora varma famn.  Visade inte upproren i Tunisien och Egypten att de arabiska folken vågade ta steget att befria sig från sina despoter och påbörja ett demokratibygge?  Och visade inte Aljazeera, med sin hederliga nyhetsrapportering från Gazamassakern och Kairos demonstrationer på Tahrirtorget, att även Libyens demonstranter var helt och hållet fredliga renhjärtade demokrater som hotades av Khaddafis vedervärdiga hämnd?

Aljazzeras informationer från Libyen visade sig senare vara fabricerade på order av ägaren, självhärskaren i Bahrein, som personligen hatade Khaddafi (1).

Även de informationer som FN baserade sina beslut på visade sig vara falska.  Grundläggande var brevet från Libyan League for Human Rights (LLHR), undertecknat av ett 70-tal internationella organisationer med tjusiga humanitärt klingande namn, som krävde internationellt ingripande åberopande “Responsibility to Protect”-doktrinen.  Alla undertecknarna hade på ett eller annat sätt bindningar till makteliten i USA/Israel eller sysslade med demonisering av regimer som var misshagliga för denna elit.  Påståendena i anklagelseakten visade sig senare vara förfalskade, obevisade eller luftiga spekulationer.  LLHR hade/har starka personband till den libyska elit som nu regerar under USA:s vägledning. (2)

Libyens destabilisering ingår som en naturlig del i Israels framtidsstrategi, uttryckt i den s.k. Yinon-planen, som hittills genomförts planenligt.  Den befästes i det så kallade “Clean Breake”-dokumentet och innebär att Israel skall säkerställa sin existens genom att försvaga, splittra och destabilisera länderna i regionen samarbete med USA. (3)  Israel samarbetar också med USA för att bereda mark för en nykolonialisering av Afrika, där libyenpolitiken ingår som ett led.  Det är därför troligt att Israel hade en viktig funktion när säkerhetsrådet leddes till beslut.  Centralfiguren i koordineringen av desinformationskampanjen var LLHR:s ledare Shimon Boushuiguir, en USA-utbildad akademiker.  Dennes länk till Israel består framför allt av mentorn vid hans genombrottsverk, boken “The Use of Oil as a Political Weapon”, israelen Bernhard Reich, som är professor i internationella relationer med en framträdande position i USA/Israelisk militärstrategisk forskning. (4)

I spetsen för oppositionsrörelsen ställde sig krafter som var allt annat än demokratiska, och som ropade på utländska trupper (5).  Den demokratiska och patriotiska oppositionen hamnade i skuggan.  Om detta liksom om USA/NATO:s illegala marktrupper i form av “special service teams” som utbildade och ledde rebellernas operationer var det fullständigt tyst, även i svensk media. (6)

Under åtta månader bombades Libyens städer och infrastruktur sönder av världens starkaste samlade luft- och havsburna krigsmaskineri.  Inget saknades i helvetesarsenalen: kryssningsmissiler, stealth-bombare, obemannade “predator drones” med hellfire-missiler, de förbjudna bomberna med utarmat uran och klusterbomberna.  Sveriges media ägnade rapporteringen en gäspning i sommarvärmen, sedan det väl bestämts att våra JAS-plan skulle fortsätta att söka upp lämpliga mål för NATO:s attacker.  Mängden civila som dödades av NATO:s bomber steg oavbrutet, trots att målet för FN-resolutionen – en flygförbudszon – uppnåddes redan första dagen.

Det “humanitära” projektet att “skydda civila” i Libyen med “alla nödvändiga medel” utfördes av i stort sett samma makter som medverkat till krossandet av Irak, där numera kanske 1.5 miljoner dödats, en tredjedel av barnen gjorts föräldralösa och nya barn kontinuerligt föds missbildade till följd av strålning och gifter från förbjuden ammunition.  Men om dessa fakta är det kusligt tyst i vårt parlament och i vår massmedia.

Ej heller diskuterades vad krigshandlingarnas verkliga syften kunde vara:  A) Att neutralisera och destabilisera Libyen som suverän stat?  B) Att “demokratisera” Libyen enligt en modell påbjuden av Väst i för att kunna plundra landets olja?  C) att stärka västalliansens ställning i Afrika eller  D) Att strypa Kinas tillgång till olja inför en kommande global uppgörelse?  Men att en framtid av kontinuerliga klanstrider och sekteriskt hat har skapats för Libyens folk, precis som i Irak, visar den fortsatta utvecklingen.

Det som följer nedan är en granskning av fokrättsargumenten för angreppet.

Anfallskrig mot Libyen – ett brott mot FN-stadgan.

Tvärt emot den nu rådande uppfattningen är FN:s säkerhetsråds resolution 1973, som anses rättfärdiga USA-alliansens angrepp på Libyens regim, inte alls den säkra folkrättsgrund som det påstås.  Artikel 2 (7)  i FN-stadgan säger:  “Ingen bestämmelse i denna stadga berättigar FN att ingripa i frågor som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet”.  Dock medger FN-stadgan att säkerhetsrådet tillåter militära “tvångsåtgärder” om hot anses föreligga mot “internationell fred och säkerhet”.  Resolution 1973 hävdar att ett sådant hot förelåg, men utan förklaringar.  Vilket inte är underligt, för vem kan påstå att Libyen angrep eller hotade angripa andra stater?  Orden om hot mot världsfreden var alltså en fräck bluff, initierad av USA, Frankrike, Storbritannien och Israel. (7)  Då resolutionen togs var Libyenkonflikten ett inbördeskrig. (8)

Eftersom kriget var en ren intern historia stred resolutionen således mot FN-stadgan.  Att militär intervention kategoriskt är förbjuden bekräftades f.ö. av en dom i Internationella domstolen i Haag 27 juni 1986 beträffande Nicaragua, som är bindande för säkerhetsrådet. (9)  Något undantag för s.k. humanitär intervention finns ej i FN-stadgan, även om försök drives av västmakter att ändra på saken (R2P-doktrinen, se nedan).  Libyen hade f.ö. under de föregående decennierna efterlevt FN:s stadga och resolutioner utan avsteg till skillnad från USA, för att inte tala om Israel.  Säkerhetsrådets agerande blottar en arrogans gentemot FN:s grundvalar som leder till folkrättens upplösning.

Säkerhetsrådet var inte enigt.  Ryssland, Kina, Tyskland, Indien och Brasilien lade ner sina röster.  Men eftersom ingen stat lade in sitt veto gick resolutionen igenom.

Faktum är att resolution 1973 också kränker FN-stadgan allvarligt på en rad andra punkter.  Till denna slutsats har den framstående amerikanske folkrättsjuristen Curtis Doebbler kommit i en läsvärd artikel i Kairo-tidningen El Ahram som finns översatt till svenska,  Curtis Doebbler, Anfallet på Libyen är olagligt enligt folkrätten“.  Här är en förenklad sammanfattning:

För att kunna besluta om något så exceptionellt och ödesmättat som ett undantag från mot FN:s grundsats – principen om alla staters suveränitet – och uppmana medlemsstaterna till militära “tvångsåtgärder” måste säkerhetsrådet enligt artikel 41 och 42 kunna påvisa att alla fredliga medel för att bilägga konflikten misslyckats.

Detta krav nonchalerades.  Än värre; vissa medlemmar i rådet saboterade kravet.  Resolutionen togs innan den Afrikanska Unionens medlingsförsök ens hunnit påbörjas, eftersom dess förhandlingsdelegation hindrades att komma in i Libyen av franskt flyg.  Khaddafi erbjöd sig faktiskt att avgå och lämna landet, något som nedlåtande avvisades som lögn och taktik av de angripande staternas representanter.  Libyens utsedde representant nekades inresetillstånd av USA för att tala för sitt land inför säkerhetsrådet i New York.  Däremot accepterades att Libyens avhoppade f.d. ställföreträdande representant uttalade sig i FN för pressen å sitt lands vägnar.  Kunskapen om de verkliga förhållandena på marken byggde enbart på uppgifter från rebell-sidan, västsidans satellitunderrättelser och en krigshysterisk väst-media, inte på oberoende utsända FN-rapportörer, något som annars är FN-praxis.  Libyen hade anmält att man accepterade besökande rapportörer.

Eftersom bruket av våld mot Libyens regim är olagligt hade denna enligt FN-stadgans artikel 51 rätt till självförsvar, förklarar Curtis Doebbler.

NATO-sidan bröt till och med systematiskt mot denna FN-resolution 1973 som annars kunde tyckas så välskräddad för imperialistmakten USA:s och gamla europeiska kolonialländers agenda.  Redan från anfallets dag ett spikades normen “glöm folkrätten”: ett 50-tal civila dödades och civil infrastruktur förstördes av USA:s missiler i ett försök att döda Khaddafi.  Striderna fortsatte för fullt i samma anda, och bland NATO-ledarna talades det öppet om att Khaddafi skulle störtas och dödas, något som resolutionen och Genèvekonventionen uttryckligen förbjöd.  Partstagandet i inbördeskriget skedde helt skamlöst trots förbud i FN-stadgan och begränsningar i resolutionen.  Frankrike och andra länder försåg öppet rebellsidan med nya vapen och bröt därmed mot vapenembargot som gällde båda parterna.  Delar av Libyens väldiga finansiella tillgångar i utlandet, frysta enligt resolutionen, riskerar nu att ogenerat delas ut till motparten i ett inbördeskrig.

Viktigt för resolutionens argumentering var att Khaddafi kunde avbildas som en grov krigsförbrytare.  Där har arresteringsordern mot Khaddafi, utfärdad av den Internationella Brottsmålsdomstolen (ICC) spelat en stor roll.  (ICC skall inte förväxlas med den Internationella domstolen i Haag, ett renodlat FN-organ, vilket ICC inte är.)  I vår offentlighet tigs det om att denna domstol och dess handlingar bemötts med alvarligt ifrågasättande och protester från framför allt den Afrikanska Unionen (AU) som representerar en hel kontinent med 53 stater (10).  Ordföranden i AU Jean Ping har stämplat ICC som diskriminerande och ensidigt inriktat på Afrika, medan de brott som begås av USA i Irak, Afghanistan och Pakistan ignoreras.  ICC:s viktigaste supporters är samma organisationer, media och finansiärer som hetsat mest för ett krig mot Khaddafis Libyen; som t.ex. BBC, Guardian, New York Times, National Endowment for Democracy, Aljazeera och sionisten George Soros.  USA vägrar ingå i ICC:s jurisdiktion och kräver immunitet mot anklagelser, vilket inte hindrar ICC från att fungera som USA-lägrets redskap (11).  I en annan artikel beskriver Curtis Doebbler hur ICC-åklagaren samarbetar med rebellernas ledare Jibril, samtidigt som videos just hade släppts som visar rebellernas tortyr av barn och halshuggningar – “en definitiv signal att åklagaren inte är neutral och inkompetent för sitt jobb”. (12)

Doktrinen “Responsibility to Protect (R2P)” handlar om FN-staternas ansvar att ingripa om en medlemsstat underlåter att skydda sina medborgare mot “folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten”.  Den är undertecknad av alla FN-staterna och anses av många vara ett stöd för resolution 1973 som medgav en attack på Libyen.  Problemet med R2P är att den strider mot FN:s grundsten, principen om alla staters suveränitet i artikel 2 (7),  om den används som fikonlöv för militär intervention (13).  Dessutom, som folkrättsexperten S. Patrick i Council on Foreign Relations (ett redskap för USA:s administration!) skriver:  “Den komplexa karaktären hos supermakten USA:s och andra stormakters intressen som är involverade i situationerna gör att selektivitet och inkonsekvens i R2P:s tillämpning blir oundviklig” (14).  Med andra ord, R2P är ett missfoster i folkrätten.  Doktrinen är lyckligtvis inte antagen i någon internationell konvention, ej heller har den mognat till sedvanerätt.

FN grundades när två supermaktsblock kunde balansera varandra, nu är Sovjetunionen borta och säkerhetsrådet domineras av USA, för att inte säga dompteras, som i fallet Libyen.  Situationen är farlig för världsfreden och FN befinner sig på ett sluttande plan.

Instinktivt och känslomässigt är det lätt att applådera att en grym diktator försvinner.  Men man må betänka att det här skett på bekostnad av något mycket allvarligare.  Ett välmående land har ödelagts, mellan 50 000 – 100 000 människor har dödats och landet befinner sig i ett kontinuerligt kaos.  Ett precedensfall har skapats för nya krigsäventyr i FN:s namn.  Förvandlad till ett redskap för den starkes rätt blir FN sitt syftes motsats, och ridån för ragnarök kan öppnas.

Och nu Syrien?

Det ovanstående skrev jag i januari 2012.  Parallellt med Libyenkriget gled Syrien in i en händelseutveckling som på flera sätt påminner om den i Libyen (15).  Fredliga demonstrationer mot en auktoritär och brutal regim med krav på demokrati urartade snabbt till ett läge där våld brukades på båda sidor.  Revolten övertogs snart av regimsoldater som gjorde myteri och av en del av oppositionen som ropade på hjälp utifrån.  Ropen fick omedelbart gehör hos utländska sunnitiska miliser med salafistiska ideal som strömmade in i landet, mest från Saudiarabien.  Det sunnitiska Muslimska Brödraskapet som Assads far låtit krossa i blod såg nu sin chans att ta hämnd mot Assads shiitiska supporters.

NATO-staterna USA/Storbritannien/Frankrike med Israel diskret manipulerande i skuggan agerade också snabbt, hjälpta av de sunnitiska gulfstaterna med Saudiarabien och Bahrain i spetsen.  Bensin östes i brasan i form av pengar och vapensändningar till rebellerna och “special service teams”, i klartext specialister på utbildning och militär ledning av upprorsrörelser strömmade till.  Även USA:s dödsskvadroner och experter på bombdåd i människomassor typ “false flag” som tränats i Irak, Afghanistan och Libyen tog sig med stor sannolikhet på hemliga vägar in i landet (16,17).  Bahrain-härskarens nättidning Al Jazzera spred direkta lögner som piskade upp hatstämningen mot den syriska regimen och landets shiiter.  Besinningslöst våld och människorättsbrott begicks och begås fortfarande på båda sidor.  NATO:s agerande är ett solklart brott mot FN-stadgans artikel 2(4) i kapitel 1 som förbjuder “hot eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende”. Stöd till annan stats upprorsrörelse med vapen etc. är ett sådant hot.  Dessa fakta förtigs eller förträngs i Västmedia (18).

Syrien är jämfört med Libyen ännu mer en mosaik av olika folkslag och religiösa sekter, en laddad situation som den syriska regimen hade lyckats behärska någorlunda, om än med brutala medel ibland (19).  En etniskt/sekteristisk mordbrand, antänd av denna västallians med inslag av sunni-arabiska självhärskare tog nu fart med explosionsartad kraft.

Inget krig startas utan “ädelt” syfte.  Ryssland och Kina utsattes för hårt tryck i säkerhetsrådet att denna gång rösta ja till en resolution liknande resolution 1973.  Från USA:s sida framhålles öppet att det verkliga syftet var att avlägsna Syriens regim, vilket precis som i Libyenfallet är ett solklart förakt för grundläggande FN-regler.

Visa av erfarenheten i Libyen enade sig Ryssland och Kina denna gång och satte stopp.  Att Ryssland och Kina, dessa för sitt förakt för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet så utskällda stater med sin handling räddade säkerhetsrådet från att ännu en gång bryta mot FN:s stadgar och legitimera massbombningar av städer framställes i vår media som ett svek mot Syriens folk och freden!  Någon diskussion i frågan anses tydligen inte nödvändig.

Olof Palme sade på sin tid att “folkens befrielse måste vara deras eget verk”.  Ord att minnas och reflektera över.  Utan respekt för FN-staternas suveränitet störtar FN samman.

Ryssland anar att dess flotta kan stängas in i Svarta Havet om flottbasen i syriska Tartus försvinner och ser ingen annan råd än att utlova vapenhjälp till Syriens regim vilket är fullt fokrättsenligt.  Men det är så storkrig kan börja.

Var hittar man då dramats verkliga skurk?  Den partiska nyhetsrapportering vi får i västlig massmedia trummar in Assads välmeriterade tyrannregim i våra hjärnor, och utelämnar avsiktligt och konsekvent alla fakta som utpekar andra alternativ.  En bra metod att börja söka sanningen är att ställa frågan:  vem tjänar ytterst på saken?

Vem tjänar ytterst på att Syrien smulas sönder som stat och att dess folk hamnar i ett långvarigt och blodigt sekteristiskt allas-krig-mot-alla?  USA som nu börjar tappa fotfästet i denna del av världen, och alltmer plågas av sitt gigantiska skuldberg och hatet från regionens folk och inte behöver fler fiender, allra minst jihadister i syrisk maktposition?  Frankrike och Storbritannien, avdankade kolonialmakter som redan hatas?  Turkiet som skakas av all destabilisering i sin omgivning?  Gulfstaterna som är totalt beroende av USA:s vänskap och ställning i regionen – och kan bli nästa offer?

Borde inte det rimliga svaret vara Israel?  Staten vars vänner ute i världen har ett enormt inflytande över opinionsbildning, utrikes- och krigspolitik i Väst – detta i offentliga sammanhang så tabubelagda ämne?  Israel förbereder ett anfall på Iran och måste därför eliminera Irans allierade, det militärt starka Syrien.  Strategin är densamma som användes mot Libyen, uttryckt i Yinon-planen:  att destabilisera omvärlden för att säkra Israels existens som exklusivt judisk stat, eller med andra ord, som apartheidstat.

Före Sveriges EU-tid minns jag att grundregler som suveränitetsprincipen och det kategoriska förbudet mot krigisk intervention ansågs heliga.  De var en del av det offentliga medvetandet.  I dag tycks respekten vara utsuddad, vilket oroar mig djupt.

Ligger FN som fredsbevarande samfund på dödsbädden?  Frågan måste anses befogad, trots Rysslands och Kinas senaste insats.  Många överraskningar kan vänta i dagens politiska spel, vi lever i vindkantringarnas skede.

Källor:

1) Thierry Meysan: “Wadah Khanfar, Al-Jazeera and the triumph of televised propaganda”, http://globalciviliansforpeace.com/2011/09/27/wadah-khanfar-al-jazeera-and-the-triumph-of-televised-propaganda/

2) Mahdi Nazemroyaya: “Libya and the big lie: using Human Rights organizations to launch wars”, http://globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=26848

3) Oded Yinon: “A stategy for Israel in the nineteen eighties”, translated and commented by Israe Shahak, http://cosmos.ucc.ie/cs1064/jabowen/IPSC/articles/article0005345.html
Richard Perle, Douglas Feith m.fl.: “A Clean Break: a new strategy for securing the realm”, http://www.israeleconomy.org/strat1.htm

4) Mahdi Nazemroaya: “Libia: Human Rights impostors used to spawn NATO:s fraudulent war”, http://www.voltairenet.org/article171691.html

5) Maximilian C. Forte: “The top ten myths in the war against Libya”, http://globalciviliansforpeace.com/2011/09/01/the-top-ten-myths-in-the-war-against-libya-maximilian-c-forte/

6) http://www.globalresearch.ca/printArticle.php?aticleId=26255

7) Mahdi Nazemroaya: “Libia: Human Rights impostors used to spawn NATO:s fraudulent war”, http://www.voltairenet.org/article171691.html

8) Siddharth Varadarajan: “Odyssey Dawn, a Homeric tragedy”, http://www.hindu.com/2011/03/24/stories/2011032455031200.htm

9) Rolf Andersson: “FN-stadgans våldsförbud har inga kryphål för s.k. humanitär intervention, R2P eller annan agression”, http://www.tffr.org/articles/120612_FNstadgans_valdsforbud_har_inga_kryphal.htm

10) http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va=aid=25634

11) Tony Cartalucci: “Rejection by African Union of ICC´s Qaddafi arrest warant reveals icc as hoax”, http://www.globalresearch.ca/rejection-by-african-union-of-icc-s-qaddafi-arrest-warrant-reveals-icc-as-hoax/25530

12) Curtis Doebbler: The ICC and another African prosecution?” http://english.ahram.org.eg/NewsContentPrint/4/0/16048/Opinion/0/The-ICC-and-another-African-prosecution.aspx

13) http://www.marjoriecohn.com/2011/05/resonsibility-to-protect-cases-of.html

14) Council on Foreign Relations: http://www.cfr.org/libya/libya-responsibility-protect/p24480

15) Jeremy Salt: “Truth about Syria: crazy men in grey suits”, http://www.iraq-war.ru/article/263857

16) Michael Chossudowsky: “Syria: Nato´s next humanitarian war?” http://www,globalresearch.ca/PrintArticle.php?articleId=29234

17) John Glaser: “Stratfor E-mail: Covert ops inside Syria since December”, http://www.news.antiwar.com/2012/03/07/stratfor-emails-covert-special-ops-inside-syria-since-december

18) Paul Craig Roberts: “Silencing the critics”, http://www,globalresearch.ca/PrintArticle.php?articleId=29383

19) Charles Glaser: “The country that is the world: Syria´s clashing communities”, http://www.worldaffairsjournal.org/article/count-world-syria%E2%80%99s-clashing-communities

Comments are closed.