Upprorsmännen anpassar sig snabbare till USA:s försvarsåtgärder
Artikel ur Army Times juli 2007. Översättning: Snorre Lindquist.
2007-07-16 i Sv: Om Irak
Artikel ur Army Times (den amerikanska arméns tidskrift), juli 2007. www.armytimes.com/news/2007/07/gns_adapt_070716/
Övers: Snorre Lindquist
När kapten Patrick Murphy anlände till Irak i juni 2003 för att leda en stridsenhet i 82nd Airborne Division var han inte särskilt medveten om Improvised Explosive Devices (IED).
“Jag hade inte ens hört termen förrän jag kom dit” säger Murphy, som nu är kongressman för Demokraterna i Pensylvania. När han lämnade Irak hade hans brigad förlorat 19 man, många beroende på IED-vapnen, och dessa var det första han tänkte på varje gång han tog ut sin enhet på uppdrag.
“Jag ledde över 70 konvoyer, och jag kommer ihåg hur jag hela tiden kollade framåt på betongen efter IED” säger han. “Vid denna tid (senare delen av 2003) var vi fokuserade på dessa attacker: först IED, sedan granatkastare, därefter prickskyttar. Murphy var i Irak när IED-hotet just kommit. När han gav sig därifrån 2004 hade IED blivit USA-truppernas dödsorsak nummer ett, och fortfarande är det så.
“Den otäckaste delen av mitt jobb är att varje natt gå hem och för hand skriva ner information för familjerna till dem som dödats i fält – c:a 70% av IED”, sade försvarsminister Robert Gates vi en kongresshearing i mars. “Så snart — vi finner ut något sätt att försöka hindra deras verksamhet, hittar upprorsmännen på en ny teknik eller ny metod att fortsätta i samma business”.
Utvecklingen av IED-vapen i Irak går parallellt med utvecklingen av medlen att bekämpa dem. Placeringen av dem, sättet de utlöses på, sprängämnena de utnyttjar – allt detta har ändrats om och om allteftersom USA-styrkorna har prövat olika sätt att upptäcka dem, desarmera dem eller skydda sig själva mot vapnen.
Mycket av råämnena som används av upprorsmännen för att göra IED-vapen – artillerigranater och sprängämnen som TNT och C-4 – har plundrats från irakiska ammunitionsförråd som inte säkrades av USA-styrkorna omedelbart efter invasionen, enligt en rapport i mars från Kongressens undersökningsorgan, The Government Accountability Office (GAO).
“Att inte säkra platserna för dessa ammunitionsförråd har varit kostsamt”, skrev GAO. Det plundrade materialet har gett upprorsmännen ammunition till att konstruera IED-vapen — och vidmakthålla våldet.
Tidiga IED var relativt små och okomplicerade, ofta en 155 mm eller 152 mm artillerigranat gömd i en mur eller vägkant längs vägen. Upprorsmän kunde dra en tråd från bomben till en handutlösare, som de kunde aktivera från ett närliggande gömställe.
Eftersom USA-trupperna räknade ut hur de skulle upptäcka dessa IED, genom att se trådarna eller ett misstänksamt tecken i närheten började upprorsmännen använda fjärrutlösare – bilnycklar, garagedörrsöppnare, mobiltelefoner – för att spränga bomberna på distans. De började också övergå till kraftigare sprängmedel, ibland att seriekoppla kraftigare sprängsalvor för att öka den destruktiva kraften.
Kring början av 2004 “började de använda seriekopplade 152 mm salvor, kanske sju – åtta i rad”, säger armémajor Myles Caggins, som ledde ett stödkompani i Diyala-provinsen. “Och de använde en liten list: en IED exploderar, alla stoppar upp och när folk går för att undersöka briserar fler. Tekniken hade ändrats.
Sent år 2003, när trupper letade igenom skrotupplag efter stål att göra självtillverkat pansar för Humvees, började Pentagon beställa tilläggspansar för fordonen, inklusive dörrar och sidostycken av härdat stål. Kring maj 2004 hade armén efter påtryckning från Kongressen levererat 7 000 enheter, mer anlände månaderna som följde. Kring denna tid började trupperna också få sina första storskaliga leveranser av störningssändare: anordningar som kan monteras på ett fordon eller i vissa fall bäras i en ryggsäck, för att blockera de trådlösa signaler som upprorsmännen sänder för att utlösa IED.
Upprorsmännen anpassar sig snabbare.
I början av 2004 hade de börjat gräva ner IED under vägar, så att de skulle kunna brisera genom de tunna golven, som visade sig vara akilleshälen t.o.m. för de bepansrade Humvees. Och användningen av dessa nedgrävda IED växte stadigt de kommande 18 månaderna, i takt med att fler bepansrade Humees anlände.
Utlösningsmekanismerna ändrades också. Samtidigt som fler störningssändare anlände, gick upprorsmakarna tillbaka till inbyggda bomber eller IED som utlöses med tryckplattor, som briserar när fordon rullar över. År 2006 kunde USA-trupperna uppleva “baktråg” i vilka C-4 varvas med metallplattor, inställda på att explodera vid tryck från ett fordon.
“De har anpassat sig varje gång vi kommit fram till ett nytt sätt att besegra dem”, säger kongressrepresentanten John Murtha, D-Pa., krigsveteran och kritisk till kriget.
Nu anpassar de sig igen, och använder IED som utnyttjar bomber som utformats som exploderande projektiler. Dessa anordningar avfyrar en metallklump som blir en flytande projektil när den färdas genom sitt mål. De är så kraftfulla så att de sägs kapabla att skära genom en Abrams-stridsvagn.
Pentagon utvecklar ännu en pansarutrustning – som denna gång skall kläs på redan bepansrade fordon, inklusive MRAP-fordon och Humvees, som kan skydda mot dessa.
Från början “beslöt upprorsmännen att attackera vår taktiska rörlighet – och de har valt IED-vapnen som metod”, säger den avgångne maringeneralen Anthony Zinni, tidigare chef för USA:s centralkommando. “Detta är det första krig där vi ställts inför en fiende som anpassat sig bättre än oss på taktisk och operationell nivå. Vi har haft med IED att göra från dag ett. – Vad har vi gjort för att anpassa oss? Ingenting”.
“Den bästa kontringen av IED-vapnen är att krypa in i huvudet på dem som planterar dessa. Om han gör det för en dollar, ge honom ett bättre jobb. Om han gör det för att han hatar allt ge honom något slags löfte om ett bättre liv”, tillägger Zinni. “Om ni säger att det måste finnas en teknisk lösning, en silverkula, kommer ni inte vinna.”
Comments are closed.