Intervju med Donny George, Iraks landsflyktige riksantikvarie

Intervjun är gjord av Eftikhar Hashem Al-Husseini. Översättning från engelska: Snorre Lindquist.
2010-03-03 i Sv: Om Irak

Print Friendly

Intervjun är gjord av Eftikhar Hashem Al-Husseini.
Översättning från engelska: Snorre Lindquist

Donny George är irakier.  Det märkligt engelskklingande namnet förklaras antagligen av att han är kristen.  Han kommer från den i texten nämnda Al-Anbarprovinsen, nära Falluja.  Han lever nu i landsflykt, men presenterar sig som ordförande i Iraqi State Board of Antiquities and Heritage (ISBAH).  En svensk motsvarighet till titeln skulle väl vara “Iraks riksantikvarie”.  Han har själv arbetat med forskning och undervisning för ISBAH.  Han har också suttit i styrelsen för Iraks Nationalmuseum.

Hade de irakiska museerna förberett hur de skulle skydda sina föremål inför invasionen?

Ja det hade de, både Iraks Nationalmuseum och alla andra museer.  Vi har redan varit i krig och har lärt oss de rätta metoderna att gömma undan stöldbegärliga miniatyrer i hemliga lokaler.  Så det var precis vad vi gjorde i Iraks Nationalmuséum.  Alla småföremål flyttades till en säker förvaring. 
Likaledes flyttade vi guldskatterna från Ninive och Ur och andra viktiga föremål från arkeologiska utgrävningar.

Tyvärr lämnades några viktiga föremål kvar i huvudsalen eftersom de var för tunga att transportera för personalen.  Det var ett misstag, de var nämligen inte för tunga för plundrarna.  Men de flesta har vi kunnat återställa.

Vilken ställning hade ni vid tiden för invasionen och när inträffade plundringarna?

Från år 2000 var jag chef för forskning ochundervisning i ISBAH.  Jag hade ingen direkt relation till Iraks Nationalmuseum utom att jag satt med i styrelsen.  Dr. Nawal Al-Motwali var chef för Iraks Nationalmusum.

Har ni någon vetskap om vilka som är ansvariga för stölderna eller bränderna i Nationalmuséet?  Vad jag har hört plundrades inte allt, men förstördes några konstföremål avsiktligt?

Vi kom tillbaka till muséet tre dagar efter plundringen, som ägde rum torsdagen den 10 till och med lördagen den 12 april 1991.  Några tjänstemän tog sig till museet redan på lördagen.  Då fanns det beväpnade män där, men när vi kom den 13 april, var ingen där.  Efter undersökningar, speciellt mina egna slöt vi oss till att det fanns tre sorters tjuvar.

Den första gruppen plundrade muséets administrationsbyggnad, precis som hände med alla andra regeringsbyggnader.  De stal möbler, datorer, telefoner och till och med elkontakter och vägguttag.

Den andra gruppen gick in i Nationalmuséets utställningssalar.  Jag är säker på att denna grupp var mycket kunnig, både i inbrottsteknik och om föremålen.  Deras verk vittnade om en noggrann planering och hög precision.  De tog sig in på en plats där det brukade finnas ett fönster med opaliserat glas.  Åtskilliga år tidigare byggdes denna plats för med en vägg eftersom myndigheterna då befarade att det var en svag och sårbar punkt där man kunde ta sig in.  När detta gjorts var platsen dold för publikens insyn.  Denna grupp var fullt utrustad med verktyg för skärning av glas.  Några av verktygen hittade vi senare liggande på muséets golv; jag hittade själv några.  Detta betyder att de var fullt utrustade och förberedda för att skära genom glaset på utställningsmontrar.  Återigen – denna grupp hade stor kunskap om antika föremål.  Orsaken till att jag betonar detta är att de inte ens såg åt de gipskopior som fanns av en del original.  Detta bevisar gruppens kunnighet om antikviteter och Iraks Nationalmuséum i synnerhet och att de besökt muséet många gånger före invasionen när det var öppet för publik.  De har omsorgsfullt identifierat och valt ut de föremål som de intresserade sig för.

Den tredje gruppen gick in i muséets förråd.  Den kan möjligen haft förbindelser med den andra men vi kan inte bevisa det.  Denna grupp tog sig in via en liten entrédörr och sedan ner via trappan och använde därefter en trappa ner till källargången som leder till muséet.  Jag visste personligen inte om ingången eller dess läge.  Jag visste att i “Hatra”-salen finns det en källargång som leder till muséets utsida.  Jag hade ett intryck av att denna ingång brukade användas i syfte att flytta in de stora statyerna och pjäserna in i muséets salar.  Gruppen använde källargången för att komma in i komplexet genom källaren och sedan bröt de larmet från insidan och gick in i den första salen.  På grund av det absoluta mörkret i tunneln använde de små handfacklor av papper.  De lämnade först salen orörd, gick in i den andra salen och vände åt höger och vid slutet av den salen vände de åt höger och kom fram till en kollektion av lådor.  I dessa fanns hela samlingen av cylinderstämplar som hörde till Iraks Nationalmuséum.  De var små och dyrbara.  De tog ungefär 5000 stämplar, både cylinderformade och platta.  Dessutom tog de en samling av guldornament som nyligen upptäckts på en plats nära Fallujah i Anbarprovinsen.  Faktum är att vi alla drog slutsatsen att den sista gruppen måste varit anställda eller åtminstone haft nära förbindelser eller band till anställda i muséet på grund av sin kännedom om var dessa föremål förvarades och hur man nådde dem.  Jag kom fram till denna slutsats personligen och den amerikanska undersökningskommitén drog samma slutsats.

Fick någon av er en chans att stöta på några av dessa tjuvar eller se några av dem eller var muséet absolut tomt när ni kom dit?

Det fanns några få anställda som kunde komma till muséet på lördag och såg beväpnade personer men de kunde inte identifiera några av dem som anställda på muséet.  Men det finns andra saker som antagligen verkar lite underliga för mig personligen.  Jag har hittat en samling av personliga ID-kort på muséets golv och vi kan inte förstå var de kommit ifrån eller hur de hamnat där.

Kanske de stals från ministeriet för nationellt medborgarskap och handel på samma sätt som man stal från andra regeringsbyggnader och som Badr-brigaden i Islamiska Revolutionen i Irak ledd av Al-Hakin-familjen gjorde i 1991 års anarkiströrelse efter första Gulfkriget? var min kommentar

Var de stulna? … eller var de deras? … eller hängde de på något sätt ihop med dem? … vi vet inte.  Dr. George tillade att de hittade ett ID-kort för en pensionär med namn, bild och adress.

Försökte ni ringa upp någon av dem vars ID-kort lämnats där?

Nej men … “vissa”, och det finns agenturer som försöker komma i kontakt med dem.

Finns det någon fullständig statistik över vad som stulits?

Ja vi har räknat till 15 000 stulna föremål från Iraks Nationalmuseum.

…Bara i Iraks nationalmuseum!  Hur är det med de andra museerna?

Det var faktiskt bara nationalmuseet som plundrades.  Bara 18 större föremål stals från muséet.  Föremålen i Mosul var mycket väl gömda, men några bronsföremål från portarna stals, dessa kallas assyriska Ballwat – portarna och de är gjutna bronsstycken som suttit på träportarna.

Hur går ni vidare?

Vi har bildat en kommitté för att fastställa vad som hänt.  Den har förhört cirka 80 anställda.  Jag har själv fått svara och lämnat all information jag kan lämna.  Vi hade en idé om att hålla ett öppet seminarium och bjuda in alla myndigheter, journalister, högre muséechefer och den dåvarande ordföranden för riksantikvarieämbetet till en diskussion där vi kunde presentera de fakta som kommittén hade kommit fram till och fråga ut den dåvarande ledningen om denna katastrof.  Vi måste medge att det fanns en slapphet, speciellt när det gäller säkrandet av ingångar och dörrar till muséet som om det gjorts korrekt hade hindrat plundrarna från att kunna nå insidan av muséet.  Detta seminarium kunde inte hållas på grund av säkerhetsläget och vi kan inte bjuda in en stor grupp människor till salen utan att kunna sörja för säkerheten.  Undersökningen ligger nere i saken och det finns inget annat kvar att diskutera förutom detta föreslagna seminarium.  Om det kommer till stånd kommer naturligtvis myndighetspersoner, statsöverhuvuden, politiker och ministrar närvara.  Om vissa personer på detta seminarium befinnes ha svikit sina plikter, kan de kanske ställas inför officiell undersökning och förhör.

Vilka är medlemmar av denna kommitté?  Är den irakisk?

Ja de är irakier.  Ordföranden är en universitetsprofessor och medlemmarna kommer från departementet.  Kommittén skall söka fakta från alla som kan tänkas känna till något.  Den skall inte döma, utan presentera fakta.  Det viktiga är att det kan konstateras att vi gjort vår plikt.

Du sade att cirka 15 000 föremål stulits.  Hur många har återfunnits?.

Nu har vi återfunnit cirka 4 000 (dokumenterade) föremål.  Dessutom har vi återfunnit cirka 17 000 föremål från tidigare orörda arkeologiska lämningar och införlivat dem med museets samlingar.  Om vi gissar att dessa föremål utgör 25% av dem som stulits från arkeologiska platser som inte grävts ut på ett vetenskapligt sätt, så finns det minst 80 000 stulna föremål från Irak på drift, eller kanske mer eftersom vi inte hade statistik från dessa platser.  Det som kom fram från dessa platser blev aldrig räknat, dokumenterat eller beskrivet, för att inte nämna den totala förstörelsen på alla platser som utsatts för slumpmässiga ovetenskapliga utgrävningar.

Hur många länder är speciellt intresserade av att köpa eller erhålla dessa stulna föremål?

Vi har en nästan helt säker information om hur de Irakiska antika föremålen försvinner till utlandet.  Men det finns anhalter och platser där dessa föremål samlas.  I arabländerna kan de först gå till Libanon där det finns hälare och specialiserade antikhandlare.  Därifrån går de till Schweiz för att få äkthetsintyg (Schweiziska d:o), eftersom irakisk lag förbjuder export av konstföremål sedan 1936, men i Schweiz sätter man sig över detta.
Sedan fraktas varorna, eller foton av dem, till England, där de prissätts beroende på historiskt värde och marknadsvärde.  Därefter sänds de eller bjudes ut till de tre länder vi har funnit är mest intresserade av att förvärva dem: USA, Japan och Israel.

Nyligen såg vi på internet att de beslagtagit en stor samling på Ben Gurionflygfältet i Israel.  De kom från länder vid Arabiska Gulfen och sändes till Israel via England.  Irakiska Interpol informerades och de följer upp ärendet med Interpol-stationer, även UNESCO gör det.  Eftersom de återfunnits innan de nått köparna kan de enligt lag återkrävas.

Vore en så stor stöld av irakiska antikviteter möjlig utan ockupationen?

Naturligtvis skapade ockupationen detta vakuum och allmänna kaos, i synnerhet i muséet.  Det var ockupationen som gjorde det möjligt att ta sig in.  Det finns människor som inväntar katastrofen så att de kan utnyttja situationen och attackera muséet och så är det i alla länder.  Så vore det inte för ockupationen skulle inget hänt muséet eller de historiska och arkeologiska platserna.

Anser du att Irak tog hand om sitt kulturarv före invasionen?

Naturligtvis.  Vi hade en strikt lagstiftning beträffande stöld av konstföremål och mot smuggling.  Den som smugglade till ett främmande land riskerade till och med dödsstraff.  Sådana föremål är ju en del av en nations kulturella rikedom och de kan inte jämföras med olja, malm eller andra tillgångar som kan ersättas.  Därför försöker vi återställa den gamla lagen för att så mycket som möjligt förhindra stölder.

Slutligen, tror du att det är möjligt att få tillbaka alla dessa föremål?

Jag ger aldrig upp hoppet.  Vid Gulfkriget 1991 plundrades många museer i städer som Alnassiryah i södra delen av landet efter den anarki som följde.  4000 föremål försvann.  Vi fick tillbaka ett eller två.  Inga andra länder hjälpte oss, vilket sker nu.

Kan det bero på att man i många länder känner skuld för vad som skett?

Nu är det en stor katastrof.  Opinionsbildare över hela världen är viktiga för oss nu.  Jag vill tacka alla media som berättat om förstörelsen för världen.  Många ringer oss och gråter av sorg och vrede över vad som hänt Iraks nationalmuseum.  Många är irakier som känner att det som skett är ett angrepp på deras identitet.  De ringer oss för att uttrycka sin vrede och förödmjukelse.

Comments are closed.