S N O R R E    L I N D Q U I S T        I R A K    P A L E S T I N A    E T C

Utfrågningen av Dr. M. B. Al-Faidhi och hans tre irakiska följeslagare på seminariet “-vad väntar Irak?” ABF/Stockholm 25 april 2009.

Frågor och svar översattes direkt av Eftikhar Hashem Al-Husseiny.  Referatet är skrivet av Snorre Lindquist och baseras på anteckningar och en ljudinspelning av utfrågningen.  Frågor och svar som inte gick att klart uppfatta eller spela in är uteslutna.  Av denna anledning är inte heller presskonferensen dokumenterad.

Fråga:  Är det riktigt att det väpnade motståndet tar fart igen i Irak?  Vad beror det på?  Att motståndet repat sig efter problem med Al-Sahwa, splittring och inbördes våld?  Att kollaboratörer och deras miliser visar tendens att drabba samman?  Att USA börjat truppreducering och överför sina uppgifter till lydregimens trupper?

Svar av Dr. M. B. Al-Faidhi:

Jag möter ofta dessa frågor.  Har motståndsrörelsen försvunnit?  Har den försvagats?  Eller har den blommat upp på nytt?  Vi brukar använda ett arabiskt ordstäv:  “Så länge det finns eld under grytan kokar maten fint”.  Elden för oss är ockupationsmakten, säkerhetstjänsterna och miliserna.  Ibland hör ni kanske att motståndsrörelsen försvagats på grund av denna eld, för att efter ett tag repa sig och ta upp kampen igen.  Historien visar att motståndsrörelser kan stoppas upp för en lång tid för att sedan ta fart igen.  I Vietnam stoppades motståndet i fyra år, men den kom tillbaka.  Men jag försäkrar er, Iraks motstånd har aldrig stoppats upp eller försvagats för en enda sekund.  Ibland minskar dock operationerna på grund av politiska förhållanden för att sedan öka och bli starkare än förut.  År 2007 trappades motståndsrörelsens aktivitet ner på grund av Al-Sahwa/Awakening-miliserna.  Nu har den kommit tillbaka på ett starkare sätt.

För en månad sedan sade den amerikanske generalen Austin som leder arméns 18:e regemente:  “Sedan regementet anlände i januari 2008 har vägen till framgång varit lång på grund av att motståndsrörelsen utför mer än 700 operationer i veckan”.  Detta är sanningen – c:a 100 attacker per dag riktar motståndsgrupperna mot USA-armén.  Denna högkonjuktur för motståndet har fört med sig att USA nu har lagt fram en plan för ett tillbakadragande av trupperna.  I själva verket är det en plan för ett nederlag.

Fråga:  Finns det en chans att kurderna revolterar mot de kurdiska marionetterna och deras peshmerga, och gör gemensam sak med motståndet?  Är det sant att vanliga kuder lever i stor misär i sina områden medan återuppbyggnaden fokuserar på behoven hos de kurdiska krigsherrarna och deras sympatisörer?

Svar av Dr. M. B. Al-Faidhi:  Den kurdiska frågan är väldigt viktig.  Låt mig först slå fast att vi tycker att kurderna kommer med rättvisa krav.  Som irakier är vi förberedda på att lösa dessa problem, de är inte så komplicerade.  Men jag vill påpeka en sak:  Det kurdiska folket i Irak har aldrig haft något fientligt förhållande till någon av de nationaliteter de lever ihop med eller omges av.  Vi har aldrig upplevt någon sekterism eller någon som velat särbehandla kurderna.  Enbart i Bagdad har vi 500 000 kurder, och de har full frihet att arbeta, röra sig och utföra sina vardagliga angelägenheter och de finns också i Falluja, Anbarprovinsen och i södra Irak i stort antal.  Om de utsattes för särbehandling skulle de aldrig klarat av att stanna kvar i ett område så dominerat av andra omgivande folkgrupper.

Det kurdiska problemet ligger hos vissa partiledare.  Dessa samarbetar med länder utanför Irak som påtvingar kurderna en politik i eget intresse.  Observera att konflikterna har dykt upp när Irak befunnit sig i svårigheter, som till exempel när landet befann sig i krig mot Iran, då dessa kurdiska krigsherrar började aktualisera den kurdiska frågan.  Det gjordes för att befrämja utländska intressen, inte kurdernas.

Även före den tid när Iraks olja nationaliserades (1973) hetsade kurdledarna Talabani och Barzani sitt folk i kurdfrågan i syfte att att tillmötesgå sina respektive utländska uppdragsgivare som var intresserade av oljeutvinningen.  Dessa kurdiska ledare bevakar sina egna intressen, inte folkets.

Nu ser det kurdiska folket tydligt hur deras ledare agerar – att de är är ointresserade av hur allmänheten har det.  Ledarna har tilldelats mer en 30 miljarder dollar ur statskassan, men trots detta fungerar elnätet inte i de kurdiska områdena.  Liksom i övriga Irak är strömmen bara påslagen några timmar om dagen.

Visste ni att det kurdiska folket lever under den statistiskt vedertagna fattigdomsgränsen?  Den kurdiska allmänheten börjar nu inse vilken roll deras ledare har.  När dessa arbetar för en federal uppdelning av Irak reagerar allmänheten.  Den senaste opinionsundersökningen visar enligt Washington Post att 93% av kurderna är emot federalismen.  Detta är en tydlig signal som säger att de inte accepterar ledarna och deras politik.

Vi vet och är säkra på att om USA drar bort sina trupper så upphör problemen.  USA tar med sig sina kollaboratörer, bland dem dessa ledare, och sedan finns inget “kurdiskt problem”.

Vi älskar det kurdiska folket.  Jag själv hade två kurdiska lärare.  Jag brukade enligt sed kyssa deras händer.  Det är i vårt land ett traditionellt sätt att visa respekt.  De var mina lärare och jag tänkte aldrig på att de var kurder och vi araber.  Motsättningarna mellan kurder och araber är ett konstruerat problem.  Bakom ligger utländska intressen som vill slita sönder Irak.

Nu börjar det uppstå kurdiska partier som är sannt patriotiska.  De är mer accepterade än Jalas och Massuds partier.  Jalal Talabani Och Massud Barzani är mycket rädda för de kommade valen.  Därför försöker de lura och skrämma allmänheten.  Men enligt en amerikansk tidning vägrar de kurdiska ledarna att ha internationella observatörer som bevakar de kommande valen, och de försöker fördela valkretsarna mellan varandra.  Jag hoppas att Gud hjälper vårt kurdiska folk.

Fråga:  Hur goda är möjligheterna att ena motståndsfronterna?

Svar av Dr. M. B. Al-Faidhi:

Det var de svåra omständigheterna som gjorde att att Iraks motstånd förblev fragmenterat i små grupper.  Jag nämnde i mitt inledningsanförande att Iraks motståndsrörelse är den första i världen som haft att kämpa mot en supermakt utan konkurrenter.  Alla andra motståndsrörelser (i modern historia) har slagits mot stormakter som inte varit allenarådande.  Det har funnits andra stater som gett stöd till deras motstånd.  USA har hegemoni i världen.  Vår rörelse får tyvärr inget stöd från något land, inte från våra grannländer, inte från arabiska länder, och inte från européerna – inget! Alla är rädda för USA.  Alla länder har någon bussiness med USA.

Det är därför som motståndsrörelsen valde att strida decentraliserat i små öar, utan någon paraplyorganisation och utan att visa sig öppet inför media.  USA har lagt ner 3 miljarder dollar för att infiltrera och spionera på motståndsgrupperna.  Jag tror att det är bäst för motståndsrörelsen att de uppträder så här, i små öar, för att inte avslöjas.  Det gör att de lyckas och att amerikanerna misslyckas att besegra dem.

För en månad sedan sade den amerikanske generalen Austin som leder arméns 18:e regemente:  “Sedan regementet anlände i januari 2008 har vägen till framgång varit lång på grund av att motståndsrörelsen utför mer än 700 operationer i veckan”.  Detta är sanningen – c:a 100 attacker per dag riktar motståndsgrupperna mot USA-armén.  Denna högkonjuktur för motståndet har fört med sig att USA nu har lagt fram en plan för ett tillbakadragande av trupperna.  I själva verket är det en plan för ett nederlag.

Fråga:  I ert tal antyder ni Irans inblandning i Irak – men utan att nämna landets namn.  Varför så försiktig i något som ändå är uppenbart?  Är det fel av oss att rikta strålkastare på Irans katastrofala roll i Irak?

Svar av Dr. M. B. Al-Faidhi:

Jag håller fullständigt med, Iran har blandat sig i stort – en katastrof för den redan svåra situationen i Irak.  Iran är vår fulaste granne.  Vi har kastats i en djup sandgrop, och Iran ger oss inte handen till hjälp så att vi kan ta oss upp.  I stället hjälper Iran amerikanerna att skyffla sand över oss för att vi skall begravas.  Men vi har valt att fokusera på USA, som är vår huvudfiende.  Detta av olika skäl:  1)  USA inledde ockupationen av Irak,  2)  det är USA som släppt in Iran och låtit landet blanda sig i Iraks angelägenheter.

USA behandlar Iran som en kompanjon i Irak.  Det var USA som lyfte upp Irans kollaboratörer till regeringsmakten.  Miliser och dödsskvadroner som tränats i Iran har av USA fått hjälp att etablera sig i Iraks polis och armé.  Iran är väldigt farligt, men USA är ännu farligare, för det är USA som låtit Iran komma in i Irak.

Jag lovar er, om USA i morgon lämnar Irak kommer Irans anhang direkt göra detsamma.  Det är därför vi i i våra anföranden understryker att det handlar om USA, USA och åter USA.

Fråga:  Är ni orolig för Irans agerande om USA väljer att dra sig ut ur Irak?

Svar av Dr. M. B. Al-Faidhi:

Som jag nämnde nyss innehåller poliskåren och armén miliser som är tränade i Iran, och de kommer lämna landet om USA:s trupper gör det.  På detta sätt kommer – som vi brukar säga – “Irans armar i Irak huggas av”.  USA försöker skrämma oss med att Iran tar över Irak om USA:s trupper är borta.  Så naiva är vi inte.  Irans roll blir inte stor i Irak om USA försvinner.

Fråga:  Är ett Israeliskt anfall på Iran positivt eller negativt för motståndet i Irak?

Svar av Dr. M. B. Al-Faidhi:

Vi hoppas inte på anfall mot något land.  Irans propaganda brukade säga:  Vi anfaller inte Irak – vi anfaller Saddam Hussein.  Men de anföll hela folket och landet.  Vi tycker inte om Irans regering och vi räknar den som huvudansvarig för vår katastrofala situation.  Men om USA anfaller Iran så anfaller det folket.  Vi gläds inte åt synen av barn och kvinnor som dör (som ni såg i filmen tidigare).  Vi är humanitära, medan den iranska regeringen absolut inte är humanitär mot oss.  Trots att Irans regering orsakat oss mycken blodspillan är vi inte hämndgiriga.

Israel har samma roll i Irak som Iran.  Israel är mycket aktivt i Irak.  I en rapport till Pentagon, som är återgiven i media, har Israel tagit på sig att ha avrättat mer än 300 vetenskapsmän och intellektuella i Irak.  Därför sympatiserar vi inte med tanken på ett israeliskt anfall mot Iran.

Fråga:  Hur många ton bomber och artillerigranater har ockupationsmakten fällt över Irak?  Kan ni bekräfta de uppgifter som släppts av US Defence Department eller läckts till media?

Svar av Saifaldin Al-Okidi:

Först vill jag betona att bombningarna mot Irak inte började 2003 utan 1991.  Sedan dess har det varit krig kontinuerligt mot Irak.  Det finns amerikanska rapporter som avslöjar att de sammanlagda bombinsatserna mot Irak mellan 1991 och 2003 motsvarar 20 atombomber av Hiroshimatyp.  Men jämfört med dessa insatser anser amerikanerna att de som förekommit efter ockupationen 2003 varit mer begränsade.  Man har använt 100 000 ton bomber och projektiler.  Alla möjliga nya vapen har prövats, även förbjudna sådana.  Man har använt sig av s.k. utarmat uran i granater.  Radioaktiv strålning håller sig kvar i jorden i 6000 år framåt i områden som beskjutitits.  Antalet cancerfall har därför ökat drastiskt, särskilt i landets södra delar, där hela kvarter är drabbade.

Jag hoppas jag kunnat svara på frågan, men det väsentliga är inte hur många ton som fällts, utan att vapen för massförstörelse har använts som kommer ge effekt i många år, vapen som är framtagna just för detta syfte – massdöd..

Fråga:  Vad var det för slags instrument man såg i filmen som de amerikanska soldaterna drog över folks kläder?

Svar av Saifaldin Al-Okidi:

Instrumentet indikerar krutrester på kläderna hos folk som hållit i skjutvapen.  Instrumentet används som ett svepskäl för att gripa folk.  Vill amerikanerna ta någon kommer de med detta instrument och genomför en låtsad undersökning och påstår att de funnit krutrester på den som gripits.  Detta är ren humbug.  En av våra medlemmar i the Muslim Scholars drabbades men släpptes efter tre dagar.  Troligen gav instrumentet falskt utslag.

Fråga:  Hur många amerikaner har dött i Irak-konflikten?

Svar av Saifaldin Al-Okidi:

Amerikanerna påstår att deras förluster är mindre än 5000.  Dessa siffror är skrattretande.  Från slaget om Falluja har vi uppgifter om mer än 1200 dödade amerikaner.  Motståndsenheterna har dokumenterat sina operationer i bäde bild och ljud.  Man kan se tio-tals döda ockupationssoldater dokumenterade medan amerikanerna bara rapporterar några enstaka döda vid samma tillfälle.

För att man skall bilda sig en uppfattning om det verkliga antalet amerikanska offer vill jag påminna om en rapport som The Association of War Veterans offentliggjorde.  Den var publicerad under en vecka men blev sedan borttagen på order av president Bush, något som vissa tidningar tog upp som ett felaktigt förfarande av honom.  Rapporten uppger att 73 000 stupade från 1991 till slutet av 2007.  Antalet skadade, handikappade och sjuka uppgick enligt källan till 1,2 miljoner för samma period.  Som ni vet förlorade amerikanerna inte många soldater mellan 1991 och 2003.  De största förlusterna har amerikanerna fått ta efter 2003.  Uppenbarligen tyckte krigsveteranernas förening att det var skamligt att publicera förlusterna, därför dröjde det så länge.  Dessa siffror bedömer vi ligga sanningen nära.

Hade det i verkligheten rört sig om 4 000 döda amerikaner i kriget – då hade amerikanerna aldrig framlagt ett reträttschema.  4 000 offrade soldater är inte så många om man betänker oljans betydelse för USA och jämför med andra amerikanska krig.  Men USA har förlorat mycket mer folk.

Nyligen publicerades en bok av den amerikanen och nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz, “The Thee Trillion Dollar War” som hävdar att krigen i Irak och Afghanistan sammanlagt kommer kosta USA 3 000 miljarder dollar om alla följdkostnader och dolda kostnader räknas in.  Sådana utgifter driver landet i ruin.

Dessa är skälen till att amerikanerna tar sig en funderare på sitt krig:  Det höga antalet döda, skadade, psykiskt sjuka och handikappade amerikaner samt de svåra ekonomiska förlusterna.

Fråga:  Vilken roll har Israel i ockupationen av Irak?

Svar av Dr. M B Al-Faidhi:

Att israelerna rör sig i Irak är välkänt, men jag vill inte förlora tid på den frågan.  Enligt vår information började Mossad operera i Irak långt före CIA.  Israel har hundratals skenföretag i landet; i säkerhetsbranchen, i handeln och i turismen.  Vi harlistat namnen på dessa företag, så vi är inte omedvetna om dem och inte heller är vi omedvetna om deras aktiviteter.  Men vi måste gå till roten – USA – som gett israelerna tillåtelse att operera i Irak.  Som vi nyss sade, när USA tvingas lämna landet kommer Iran göra det också och det samma gäller Israel.

Fråga:  Enligt en rapport från Sveriges försvarsdepartement har Israelerna lyckats skapa en “frizon” för oljeexport utan att det syns hur mycket de tagit ut.  Kommentar?

Svar av Raad Nassir Al-Adhami:

Vårt land är ockuperat och vi kan bara maktlöst se på när sådant här sker.  En så stor operation kan inte utföras i hemlighet.  Irakierna kan se det, oavsett var det sker, i norra eller södra Irak.  Det finns skenföretag skrivna i Skandinavien men ägda av Israel.  Dessa företag är i oljebranchen.  I samarbete med några poltiker eller eller politiska enheter i Irak har de fått förmånen att utnyttja en del oljekällor.  Men detta är en ganska begränsad verksamhet som sker inom den irakiska kvoten.  Jag vill här tillägga att rapporten har en del belägg i form av kartor, namn och datum.  I synnerhet i södra Irak finns vissa hamnar från vilka man exporterar olja och där man manipulerat mätinstrumenten, detta för att inte behöva redogöra för en del av exporten.  Exportkapaciteten från de irakiska hamnarna är ganska begränsad.  Javisst förekommer det en del överträdelser.  Men allt detta sker i samarbete med amerikanerna.  Det är dom som är ansvariga för rofferierna och att irakiskt blod flyter utan ände.

Fråga:  Hur ser Irans ekonomiska politik gentemot Irak ut?

Svar av Dr. M B Al-Fadhi:

Miliserna och knarkhandeln är några exempel på Irans inblandnig.  Iran fösöker också “persifiera” Iraks södra del.  Iran har lagt sig i de irakiska valen, liksom det ekonomiska livet.  De flesta aktiva företag i Irak är iranska, till exempel inom brancherna livsmedel, medicin och byggnadsverksamhet.  Många av regeringens ministrar har sina hjärtan hos Iran.  De tecknar mängder av kontrakt med Iran och iranska företag.  Vi behöver inte gå så långt; finansminister Baqir Solagh är en toppiranier, utnämnd genom Irans försorg.  Tidigare var han inrikesminister, och då ansvarade han för de brutala och sekteristiska fängelserna.

Men problemet ligger inte bara där.  De flesta varor som kommer från Iran är obrukbara.  Iran har omvandlat Irak till en avstjälpningsplats för oanvändbara varor.  Den senaste affären som signerats av den irakiska regeringen är skandalös.  Den gällde import av några tiotals ton klor för vattenrening.  Men denna klor var oduglig för sitt ändamål.  Följden blev att 8 000 människor dog i kolera.  Regeringen har mörkat detta.  Inte ens en utredning har startats.  En av de ansvariga irakierna i regeringen har förmedlat affären.

Vi lider också mycket av narkotikan som levereras via Iran.  Många kända personer i den iranska knarkvärlden har gripits.  Men bara för några dagar sedan släpptes de fria av skäl som är okända.  Jag har en tragikomisk berättelse:  Irakierna grep en högt uppsatt iranier med ett parti narkotika.  Under utredningen hävdade han att varan var “till våra shiitiska bröder som smärtlindring när de utför sina böner och religiösa ritualer”.  Ja så ärligt och öppet pratade han.  Fem dagar senare släpptes han fri och är nu i Iran.  Han betraktas som den farligaste iraniern inom knarkbranchen.

Den irakiska regeringen samarbetar med Iran mot våra intressen.  När Al-Jaafari kom till makten som premiärminister (nu är han Iraks president) var hans första beslut att släppa 800 iranier, gripna som misstänkta för narkotikahandel och mord.  Al-Malikis första beslut som premiärminster var att släppa 1200 iranier som var gripna för sådana brott.

Irak befinner sig i en kniptång.  Inte bara en amerikansk sådan, utan även den egna regeringens kniptång.  Det här är en regering som ytligt sett verkar irakisk, men vars sanna ansikte är att den arbetar för Iran.  Mot sitt eget folk.

Fråga:  Har USA använt kärnvapen mot Irak?

Svar av Saifaldin Al-Okidi:

Detta stämmer.  En neutronbomb användes mot Bagdads flygplats år 1991.  En känd irakisk ekonomiprofessor har sagt att Irak har de dokument som krävs för att fälla USA i denna fråga.  Självklart nekar amerikanerna till handlingen.  Inte bara Irak har utsatts för sådan kärnvapenattacker, de utfördes också mot Tora Bora i Afghanistan.  I USA stiftades år 1991 en lag som tillåter presidenten att beordra användning av nukleära vapen om de konventionella inte skulle räcka till.

Fråga:  Är det sant att premiärministern AL-Maliki livnärde sig på passförfalskning under sin tid i Syrien?

Svar av Dr. M. B. Al-Faidhi:

Det går sådana rykten om honom.  Jag har själv träffat en syrisk man som levde vid den syrisk-iranska gränsen.  Han berättade för mig att han hjälpt en irakier till Al-Maliki i Damaskus för att fixa ett pass.  Al-Maliki gjorde passet.  Jag frågade honom vad det kostade.
Två tusen dollar blev svaret.

Om man är sarkastisk kan man säga att AL-Maliki numera kan vila bekvämt för han äger många miljoner dollar, han behöver inte förfalska pass längre.  Våra informationer bekräftar att han faktiskt jobbat med eller varit inblandad i passförfalskning.

Tillägg från panelen:  Visst sysslade Al-Maliki i passförfalskningsbranchen, men det är en man vid namn Jalal Sadin som är big boss för denna verksamhet.  Han lär vara parlamentariker.

Fråga:  Vilken är CIA.s roll i opium- och heroinhandeln i Irak som hänger samman med ockupationen av Afghanistan?  Kan ni säga något om korruption och kriminalitet i Irak?

Svar av Dr. M. B. Al-Faidhi:

Vi kan börja med att slå fast att det är USA som har den yttersta makten i Irak, ekonomiskt, militärt och politiskt.  Det är alltså USA som är ansvarigt för Iraks ordning och säkerhet.  Amerikanerna är ju de verkliga makthavarna i landet.  Ingen korruption eller olaglig verksamhet av betydelse kan förekomma utan USA.s godkännande.  USA måste ge grönt ljus för sådana oljeaffärer som tidigare omnämnts.  Om vi tar den här smugglingen till exempel, så kan den betraktas ungefär som en belöning till de som har kollaborerat.