S N O R R E    L I N D Q U I S T        I R A K    P A L E S T I N A    E T C

Av Eman A. Khammas

Eman A. Khammas är en irakisk författarinna, journalist och översättare.  Under en period förestod hon the Occupation Watch Center i Bagdad.  Hon har skrivit och filmat från krigsdrabbade områden runt om i Irak.  Hon har dokumenterat vittenesmål från människorna på platsen och bland annat gjort filmen “Kvinnornas historia”.  Fram till 2006 bodde hon i Bagdad men hotades till livet för sina aktiviteter och flydde till Spanien.  Originalartikel på engelska, se:  artikeln på uruknet.info

Översättning:  Snorre Lindquist

18 mars 2008

Vare sig de kallas sekteristiska miliser, paramilitära grupper, dödsskvadroner, legosoldater, kriminella gäng eller skurkelement i de nya irakiska säkerhetsstyrkorna (oavsett vad de kallas och hur olika de är) sägs det att de nu kontrollerar Irak och förvandlar landet till ett ingenmansland.  Man säger att de amerikanska säkerhetsstyrkorna och deras irakiska agenter i regeringen är hjälplöst oförmögna att kontrollera dem.  Att de till och med är ännu starkare och fungerar bättre och mer välorganiserat och att de konsoliderat sin kontroll över norra och södra Irak, något som gör dess delning till något som är förverkligat de facto.

Dessa gäng har begått de värsta av brott, fem år efter den irakiska statens fall.  Detta antingen som oberoende grupper eller som en del av den irakiska regeringens säkerhetsstyrkor.  De har nedrustat samhället och staten, plundrat, kidnapat och brutalt torterat tusentals människor, drivit miljoner från sina hem, och terroriserat medborgarna.  Frågan måste ställas; varför har detta fått lov att pågå och vad har gjort det möjligt att de kan begå alla dessa brott, och varför har ingen undersökning och rättslig prövning kommit till stånd under alla dessa år?

Den propagandakampanj som föregick den amerikanska invasionen och som senare åtföljde den, skapade en myt att ockupationsmakten skulle förläna rättvisa åt shiiter och kurder som sades vara förföljda av sunniterna i den förra regimen och även tidigare i historien.  Ordet sunnit, och även arab, kopplades till den förra baathregimen och senare till det man kallar uppror (insurgency), terrorism, motstånd — etc.  Kommer ni ihåg “sunnitriangeln”?  En ny skiljlinje bland irakierna konstruerades mellan de som antogs acceptera ockupationen därför att den skulle tjäna deras intressen, och dem man påstod ogilla den därför att den var emot deras intressen.  Naturligtvis skingrades denna myt till slut, men de sekteristiska partierna och ockupationsmyndigheterna sådde ett frö till någon slags segregation.

Från den amerikanska ockupationens första dagar utförde (då) okända gäng pöbelraider mot statliga anläggningar, bibliotek, muséer och förstörde ministeriernas och de andra institutionernas officiella dokument.  De plundade först, därefter satte de eld på regeringsbyggnaderna medan de amerikanska trupperna välvilligt såg på, för att inte tala om de byggnader som förtstördes av USA:s bomber.  De demonterade systematiskt Iraks industriella infrastruktur och sålde den som skrot till Iran.  Det irakiska folket var alltför chockat och förvirrat för att fråga vad som var i görningen, eller varför, och tog det som kaos orsakat av frånvaron av myndigheter, de kunde inte föreställa sig att några sekteristiska miliser kunde göra sådant.

Sommaren 2003 publicerade en tidning för samma sekteristiska parti (SCIRI-patiet i sammarbete med al-chalabi, övers. anm.) i förväg förberedda listor på namnen på irakiska personligheter som skulle lönnmördas.  Listorna publicerades också på internet.  Alla av dem var antingen höga ämbetsmän i den (gamla) irakiska staten, eller bara välkända vetenslapsmän, akademiker, diplomater, författare, konstnärer …etc..  Majoriteten av dem var sunniter.

Å andra sidan blev t.o.m. före ockupationen hundratals irakier tränade av den amerikanska underrättelsetjänsten och “special operatives” i USA:s armé någonstans i Östeuropa eller i USA med syftet att de skulle följa med de invaderande paramilitära trupperna och assistera i att bekämpa motståndet.

Dessa enheter utgjorde kärnan och den högsta ledningen i de nya irakiska säkerhetsstyrkorna (de ursprungliga avskedades).  Majoriteten av dem var kurder och shiiter, anslutna till de viktigaste partier som följde med till Irak av ockupationsmakten:  the Supreme Council of the Islamic Revolution (SCIRI), Dawa-partiet, de två stora kurdiska partierna samt Allawis och Chalabis miliser, alla arbetande under amerikansk uppsikt.

När de nya irakiska säkerhetsstyrkorna etablerades i juni 2004, valdes personalen uteslutande ur dessa miliser, speciellt då ur Badr-brigaderna (inrikesministeriets brigader), Woolf-brigaderna och den kurdiska Peshmergan.  Sadr-milisen (även känd som Mehdi-armén) “fick” uppgiften att skydda anläggningar, och de gick in poliskåren som meniga år 2005 och speciellt år 2006.  Andra commandobrigader som Snake-, Scorpion-, Thunder-, Tiger-brigaden … är bara olika namn på liknande styrkor.

Dock, med Peshmergan är det annan historia.  Kända som Kurdistans befriare stödde de USA:s ockupationstrupper år 2003, även i Falluja.  Mer än 100.000 milismän tjänar i den regionala kurdiska regeringens säkerhetsstyrkor.  De rövar bort tusentals araber, turkmener och andra minoriteter från Mosul, Kirkuk och hundratals andra större eller mindre städer och samhällen i norra Irak för att placera dem i de många hemliga fängelserna.  Bara fem av dessa är kända; de i Suleimaniya, Arbil, Shaqlawa, Dahok och Aqrah … och Peshmergan vägrar erkänna det.  Tränad av hundratals israeliska Mossad-officerare kontrollerar fyra Peshmerga-batalioner Mosul och praktiserar en brutal etnisk rensning i Kirkuk och många av städerna i norr.  De har tvingat ut 100.000 arabiska familjer från Kirkuk och även här begått många olika grava människorättsförbrytelser.  Ögonvittnen säger att Peshmergan låg bakom en stor explotion i Mosul som dödade tiotals familjer och sårade hundratals människor.

Irakierna chockerades av de extremt brutala metoder som den irakiska polisen och de amerikanska trupperna använde sig av för att spåra upp vad de kallade “upproret”.  Som exempel blev en kvinna i sextioårsåldern upprepade gånger våldtagen av 13 kurdiska milismän i Kirkuk.  Ett annat exempel: hel by brändes ner söder om Bagdad och dess män torterades och dödades för att en amerikansk konvoj atackerats på en plats nära byn …  Men, det är här mycket viktigt att nämna att det låg i båda sidors (amerikanernas och deras agenters) intresse att ryktet om extrem brutalitet mer länkades till de sekteristiska och etniska milisernas än till USA:s.  Sekteristiska spänningar skulle provoceras fram, samtidigt som ockupationen skulle ges ett bättre, mer humant ansikte.  Även efter Abu Ghreib är irakiska familjer mycket angelägna att få veta att deras söner arresterades av amerikanerna, inte av irakiska styrkor!

På det politiska planet togs beslut som avsåg att fördjupa känslorna av diskriminering bland irakierna.
Ett styrande råd skapades som utgick ifrån sekteristisk och etnisk representation.  En provisorisk konstitution fastslogs som fokuserade på det som åtskiljde det irakiska folket (inte på enhet och sammanhållning) och på federalism.  Brådskande val med valfusk arrangerades 2004 till övergångsregeringen vilket provocerade till sekterism, och Falluja attackerades i föregivet syfte att bereda marken för valet.  Men värst av allt var Bremers beslut att inkludera de sekteristiska miliserna i säkerhetsstyrkorna, vilket var ett sätt att bekämpa motståndet och även ett sätt att finna en lösning för de privata beväpnade miliserna.  I verkligheten försåg detta det sekteristiska dödandet och dödsskvadronerna med en täckmantel.  Men det gav också träning, pengar och vapen till de milis-lojala polismännen så att de kunde plåga den andra sekten.  Två år senare skapade den amerikanske befälhavaren general Petraeus ännu en milis, the Awakening Councils bestående av sunniter som vill bekämpa Al-Qaida.  Uppenbarligen finns det nu en sunnitisk milis som kan jämföras med de shiitiska miliserna, speciellt med Sadristerna.  Det förutsätts att de skyddar sina egna områden där de attackeras av de andra miliserna.  På detta sätt har Petraeus planterat ännu fler frön till ett inbördeskrig, denna gång på gräsrotsnivå.

Antagligen föll det första dråpslaget mot den sociala väven när irakiska sekteristiska och etniska trupper användes för att döda sina bröder i Falluja, och genom den propaganda som medföljde.  En av de nya irakiska TV-kanalerna visade bilder på några milisanhängare som dansade en speciell dans från kurdistan på kropparna till familjer i Falluja.  Bilder på flyktingar visades som berättade historier om hur sekteristiska polismän förödmjukade deras tro och tvingade dem att säga fula saker om deras heliga symboler och andra absurditeter, något som manar fram splittring.

Intressant nog är irakierna fullständigt medvetna om det sekteristiska spelet.  I demonstrationer ropas vanligtvis slagord mot sekterism.  Faktum är att kulturellt sett brukar irakier betrakta det som ganska ocivilicerat eller ohyfsat att tala om varandras religiösa eller sekteristiska tillhörighet.  Under angreppen mot Falluja tog shiitiska byar nära Karbala (Shia-Islams hjärta) hand om sunnitiska familjer.  Unga shiiter kämpade frivilligt med sunniterna mot amerikanerna i Falluja.  Vid den bro-panik som dödade omkring tusen shiiter år 2005, talade folk om en ung sunnit, Othman som lyckades rädda livet på sex shiiter från att drunkna, sedan drunknade han själv av utmattning och dog.  En sunnitisk vän till mig gömmer nu i detta ögonblick fem unga sunnniter vars liv hotas .. etc..

Efter Fallujamassakern och illdåden i fängelserna i Abu Greib, Bucca, Badush m.fl. kom Al-Jaafaris (Dawa-partiet) övergångsregering som var mycket angelägen om att ge intryck av att vara extremt sekteristisk och hänsynslös.  En Badr-officer och SCIRI-veteran vid namn Bayan Jabr utnämndes till inrikesminister.  Han rensade ministeriet på sunni-officerare.  Under 2005 kom skräckinjagande historier från olika områden i Bagdad och från fängelserna.  Om och om igen berättar familjer om grupper på ett tiotal män i uniform och i inrikesministeriets bilar som gör räder i vissa områden och arresterar män som aldrig återvänder.  När familjerna frågar i ministeriet eller polisstationerna förnekar tjänstemännen allt som hör ihop med räderna.

De arresterade männens kroppar hittas några dagar senare på avlägsna platser i sophögar, eller på bårhuset våldsamt torterade, avrättade och stympade.  Kännetecknen är ustuckna ögon, brutna ben och lemmar, huvudet och bröstkorgen full av borrhål, bränd hud… hudsjukdomar spridna på grund bristande hygien.  Fångar som släppts talar om hemska vilkor inne i de ökända fängelserna, som är så överbelagda att luften tar slut.  Målen för arresteringarna är normalt sunnitiska personligheter, speciellt de som är välkända för sitt avståndstagande från ockupationen.  Speciellt slående och iögonfallande är att dessa tusentals brott aldrig undersöks och att de ständigt ignoreras av ockuptionsmakten.  Även att polisen ostraffbart kan göra räderna, som normalt pågår timmarna efter midnatt under utegångsförbudet av grupper om tiotals män och bilar, skjutande och skrikande utan att någon lägger märke till vad som pågår.

Dessa fångars antal är okänt, men enligt människorättsorganisationer är antalet 160.000 – 180.000.  Det var i denna atmosfär som operationen “Lightening/Thunder” genomfördes.  Det var en förenad amerikansk-irakisk operation avsedd att åstadkomma säkerhet i Bagdad.  Det som skedde var en operation begränsad till några få av huvudstadens områden med sunni-majoritet.  De skulle rensas från “terrorister”, medan andra områden i Bagdad som var välkända för att vara fästen för sekteristiska miliser var befriade från all genomsökning.  Resultatet blev att c:a 600 män arresterades, huvudsakligen på sekteristisk grund.

När Maliki tillträdde som premiärminister tog det honom fem månader att fixa en koalitionsregering år 2006.  Men detta kunde han göra enbart genom en deal med Sadr-milisen som fick sex minsterposter och grönt ljus att fortsätta sin sekteristiska agenda att rensa de blandade stadelarna i Bagdad och omgivningarna.  Detta skedde med polisens fullständiga medverkan och stöd.  Den nye inrikesministern Jawad Bloani uppmuntrade de sekteristiska milisernas infiltration (i polisen) som aldrig förr.  Följande ord kommer från the International Crisis Group¹:  “Sadristerna kontrollerade nya territorier, drog till sig nya rekryter, samlade resurser, infiltrerade polisen…de var djupt inbegripna i motbjudande sektristiskt dödande och plundrandet och stölderna kom tillbaka…avrättade ett okänt antal sunniter…enbart av det skälet att de var sunniter.”

Skrämmande berättelser började komma ut från Irak om systematisk etnisk rensning, speciellt efter bombningen av den heliga moskén i Samarra.  Ytterligare två gemensamma operationer genomfördes i Bagdad åren 2006-2007.  Samma scenario upprepades i det avseendet att de sekteristiska miliserna frikändes från alla förföljelser.  I södra Irak är situationen emellertid annorlunda.  Striden här står mellan shiitmiliserna.  Badr-brigaderna är de starkaste och har agressivt tagit över kontrollen i Amara, Diwaniya, och Nassariya…De anklagas för många lönnmord på f.d. officerare, akademiker och profetionella…andra miliser vill dela makten med dem, speciellt Sadr-milisen och Fadhilla-partiet.  Många gånger förvandlas konflikten till väpnad strid.

Den förra veckan gav premiärminister Maliki order om att alla irakier måste visa upp sina civila förhållanden i ID-legitimationen, inte bara den vanliga uppgiften om person eller yrke.  Detta är ett mycket underligt och farligt beslut, givet det faktum att i denna civila legitimation uppges namnet på personen, hans mors namn, hans stamtillhörighet, hans födelseplats…d.v.s i praktiken uppges hans sekttillhörighet, även om han inte är troende.  Det är underligt och farligt, därför att Malki mycket väl vet, och han har erkänt det många gånger, att de irakiska säkerhetsstyrkorna är infiltrerade av vad han kallar skurkelement, d.v.s. sekteristiska miliser, som kommer att använda denna information för att likvidera den andra sekten.

Å andra sidan vet Maliki mycket väl också, att det finns falska checkpoints på gatorna, speciellt i Bagdad, som satts upp av miliser i uniform, och att de kommer att använda ovanstående information till att begå brott av typen lönnmord, kidnapningar, dödande…Frågan är varför Maliki skulle erbjuda miliserna denna hjälp?  18.000 nya milismedlemmar har anslutit sig till säkerhetsstyrkorna sedan andra halvan av förra året enligt många källor.

För amerikanerna har detta tillstånd av terror varit mycket användbart.  Många ögonvittnen talar om milisräder utförda i fullt dagsljus, med de amerikanska och irakiska styrkorna som passiva åskådare.  Det är ologiskt att alla dessa tusentals utomrättsliga avrättningar, försvinnanden, illegala räder och illegala checkpoints som kidnapar folk och dödar dem kan existera utan att de observeras.

Dessa miliser hävdar att de sunnitiska “terroristerna”, d.v.s. Al-Qaida riktar in sig på shiitiska eller blandade tättbefolkade områden som marknadsplatser, busstationer, moskéer, andra religiösa samlingspunkter etc..  Dessa platser attackeras i obegripliga operationer som dödar irakier men inte ockupanterna eller de politiska partierna, och inte heller motståndet…mycket mystiskt och grymt, det speciella är att inga förklarar sig ansvariga för dåden.  Återigen -attackerna upprepas utan att de blir undersökta eller ifrågagasättes.  Frågan kvarstår – vilka kan dra nytta av dessa massmord?  Det enda logiska svaret vi har är att den amerikanska ockupationen själv, eller några av de utländska underrättelsetjänsterna skulle kunna tjäna på Iraks kolaps som ett enat land.

Det är välkänt att Irak-kriget också är ett krig med legosoldater; det finns 180.000 legoknektar som är mycket generöst betalda av den amerikanska regeringen (1000 -1500 dollar per dag).  De styrs av CIA-”experter”och Bremer bestämde att de skulle slippa lyda under någon särskild lag, vare sig irakisk d:o eller Pentagons.  De finns där i mängder – beväpnade män från Latinamerika till Sydafrika till Osteuropa till Asien, obundna av Genévekonventioner.  Till detta kommer de tusentals underrättelseagenterna från hela världen, speciellt från USA, Storbritannien, Israel och Iran.  Alla dessa militärer har inte kommit till Irak för en picnic.  Alla tjänar sin egen agenda, det finns berättelser från ögonvittnen om konstiga människor och bilar som befunnit sig i närheten av platsen för explotionen som de strax därpå lämnat, och vi har den skandalösa historien om de två bittiska spionerna som togs fast i Basrah i arabiska kläder med bilarna fulla med vapen och sprängmedel, mitt i en folkmasssa.  Fortfarande vet vi inte vem som sprängde FN-högkvarteret, eller Samarra-moskén…Men vi vet att de amerikanska myndigheterna i Irak förhindrade att resultatet från FN:s undersökning offentliggjordes.

¹ The International Crisis Group är ett forkningsinstitut för rådgivning åt regeringar, FN och Världsbaken med fokus på konfliktforskning.  Huvudsätet ligger i Brussel.