S N O R R E    L I N D Q U I S T        I R A K    P A L E S T I N A    E T C

Av Mazin Qumsiyeh, 2008-11-08.

Mazin Qumsiyeh är en amerikansk-palestinsk intellektuell med ett brett spektrum av erfarenheter: professor med zoologi och genetik som specialitet, har undervisat i amerikanska universitet som Duke och Yale, känd debattör, framstående politisk aktivist och folkbildare med folkrätt som främsta ämne.  Kanske han kan ses som en våra dagars Edward Said, om man så vill.

Översättning:  Snorre Lindquist

Mer än 80% av irakierna vill att USA lämnar Irak och 60% stödjer attacker på amerikanska soldater och legosoldater (s.k. contractors).  En majoritet av den amerikanska allmänheten önskar ett tillbakadragande (inte en omgruppering och inte politikers falska “vinnande” strategier som alltid gömmer sig bakom vägkröken).  De flesta i världen vill att USA drar sig ut ur Irak.  Opinionsundersökningar visar att Bush ses som den mest inkompetente presidenten under 1900-talet.  Somliga talar om Bushs krig, men det blir också allt mer klart (åtminstone på internet fast inte i mainstream-media) att kriget var uttänkt, planerat och styrt av neokonservativa konspiratörer som lagt sig till med den fulla kontrollen över den amerikanska maktapparaten.  Deras inspiration är högerelementen i Israel och deras mål är varken mer eller mindre än att omstörta USA för att tjäna det om de anser vara Israels intressen.  Det finns överväldigande bevis på organiska länkar mellan kriget i Irak och kriget i Palestina.  Dessa bevis är undertryckta i media av de som tror att Israel måste fortsätta att dominera och förtrycka palestinierna och förneka deras internationellt erkända rättigheter, inklusive flyktingarnas oförytterliga rätt att återvända till sina hem och hemtrakter.

Det för mig mest intressanta men vilseledande påståendet som sprids både i vänstern och i högern är följande:  USA:s utrikespolitik i Irak och stödet till Israels förstörelse av Palestina har i huvudsak samband med USA:s “strategiska intressen”.  Hur dessa USA:s viktigaste “intressen” formuleras skiljer sig åt, men man hör i princip samma resonemang komma från vänstermänniskor som Noam Chomsky och Stephen Zunes och från högermänniskor som Paul Wolfowitz och Richard Perle.  Denna felaktiga tes har faktiskt förts fram i årtionden av Israel-lobbyn och Israels apologeter, långt innan de neokonservativa och vissa i vänstern adopterade den.

Den Israeliska lobbyn i Washington har aldrig varit monolitisk, och den har vetat att för att bli effektiv har det varit nödvändigt att gå in i båda USA:s två stora partier.  Lobbyn insåg att det bästa sättet att främja en intimare arbetsrelation med högern skulle vara att hävda att Israel är ett gott och villigt “verktyg” för att främja amerikanska intressen.  En sådan formulering hjälper till att avleda kritik från patriotiska amerikaner som oroar sig för det växande inflytandet från denna lobby.  Å andra sidan ville sionister på vänsterkanten arbeta med en demokratisk vänster som emellanåt klagade på “amerikansk imperialism” och bolagsintressen.  I det sammanhanget är det lättare att påstå att Israel är en hjälp för USA:s samhällsintressen eller att Israel är en demokratisk allierad.  Vid behov kan vänstersionister också avleda kritik mot lobbyn genom att hävda att denna bör riktas uteslutande mot USA:s maktelit (d.v.s. bolag eller andra eliter), som bara “använder” Israel som verktyg.

Senatorn Fulbright, kongressmannen Paul Findley, Jesse Jacksson, amiral Moorer, Jeff Blankfort, Allison Weir och hundratals andra har i böcker och artiklar skrivit om varför denna den Israeliska lobbyns tes (vinklad från vänster eller höger) i bästa fall är vilseledande och i värsta fall är felaktig och farlig.  Av allt att döma har dessa samvetsgranna kritiker kommit fram till slutsatsen från olika perspektiv.

Somliga av dessa kritiker har hävdat att eliterna och makthavarna i USA emellanåt har kunnat och kan utnyttja Israel som en kriminell mellanhand (gopher) men att detta har betytt en nätboll för den amerikanska elitens intressen.  Israels roll som mellanhand i Iran/Contras-skandalen är nu välkänd, även fast dåtidens kongressrapport endast refererade till “ett tredje land”.  Det är också välkänt att kongressens förbud mot lönnmord och andra brott mot grundläggande mänskliga rättigheter för USA-styrkorna kringgås av de verkställande organen i förlitan på att Israel utför dem.  Men hade inte sådana uppdrag likaväl kunnat utföras av andra marionettregimer, ännu billigare och utan att skada amerikanska intressen i den arabiska och muslimska världen?

Andra kritiker har framhållit att USA visat stor erfarenhet och flexibilitet när det gäller att hitta andra marionetter när de behövs: när Irans Shah-regim föll stödde man i stället Baathisternas Irak och Saddam Hussein.  Och att detta var mycket lönsamt eftersom merparten av pengarna till Saddam inte kom direkt från USA utan från de andra marionettregimerna bland de oljerika arabiska Gulfstaterna.  Men sedan ville Saddam stödja palestinierna och avsåg att bygga ett starkt Irak (resten är som bekant historia).  De här kritikerna hävdar att historien visar att investeringens återbäring för USA:s del helt enkelt inte går ihop med det falska resonemang som förs av folk som Noam Chomsky, nämligen att Israel enbart är ett helägt hjälpmedel för USA:s imperialism.

Andra kritiker åter igen uppmärksammar hur USA:s stöd till Israels etniska rensning av palestinska muslimer och kristna gör att 1.3 miljarder muslimer och hundratals miljoner kristna tar avstånd från USA.  Att detta inte kan vara av intresse för några delar av det amerikanska samhället är helt klart.  Två tredjedelar av de nio miljonerna palestinierna är nu flyktingar eller tvångsförflyttade.  Att försvara detta otillbörliga uppträdande är svårt.  Att ge stöd åt det med miljarder av skattemedel och amerikansk diplomati och militärmakt är ännu svårare.  Följaktligen behövdes en gemensam mediakampanj och strategi för att skapa illusionen av att Israel är en strategisk tillgång för amerikanska “intressen”.

Elefanten i rummet som göms bakom detta fikonlöv är samma allt genomsyrande amerikanska sionist-lobby som drivit argumentet för själva fikonlövet.  Enligt den israeliska tidningen Haaretz var Israel faktiskt det enda landet som helhjärtat drev frågan om angrepp på Irak.  Eftersom den israeliska lobbyn är den mäktigaste utländska lobbyn i USA, rankad bland de fem mest inflytelserika lobby-organisationerna totalt sett, skulle det vara berättigat att fråga vad denna lobby höll på med månaderna och åren som ledde fram till Irak-kriget, och vilken makt den har.  Jag tror att även en flyktig översikt av artiklarna som skrivits i tidningar eller “analyserna” gjorda av inflytelserika tankesmedjor skulle räcka för att besvara frågan.  Israeliska apologeter i dessa och i mainstream-medias viktigaste redaktions- och kolumnistpositioner arbetade för kriget.  Men det var mycket få bland Israel-apologeterna som höll sig tysta i krigsfrågan eller ens opponerade sig.  Denna senare grupp blev senare aktiva i antikrigsrörelsen men de ville säkerställa att det inte skulle finnas någon länk mellan Irak och Palestina.  De reagerade högljutt och ibland våldsamt när skribenter tog upp den israeliska lobbyns och dess förlängningars roller i arbetet för kriget.

Det finns försök att dölja utvecklingen och den tilltagande styrkan hos denna lobby i USA (och tidigare Storbritannien när det gällde dess imperieplaner för mellanöstern).  Låt oss därför gå igenom några få exempel på hur denna lobby agerat genom åren och till och med utmanat imperieintressen vid några tillfällen.
 

1)  År 1930, när brittiska kariärdiplomater hade offentliggjort en vitbok uppbackad av sin regering som föreslog att judisk immigration skulle knyta an till palestiniernas ekonomiska intressen och inte bara till landets kapacitet att ta emot bosättare, bröt helvetet ut.  Weissman och andra brittiska sionister mobiliserade sina styrkor en masse och ansträngningen gjorde att denna politik fort backade (händelsen är noggrant diskuterad i Tom Segevs utmärkta bok om denna period).
 

2)  När stämningen var stark i USA för att hjälpa europeiska judar på flykt från nazi-Tyskland arbetade den sionistiska lobbyn i Storbritannien och USA för att begränsa den judiska immigrationen till väst och att hålla dörren öppen för bara en destination:  Palestina (se Naim Giladis bok “Ben Gurion – skandalerna” och Lenni Brenners “51 dokument: historien om det nazi-sionistiska samarbetet”).
 

3)  När USA:s utrikesdepartement, Pentagon och alla toppdiplomater avrådde från att stödja etablerandet av staten Israel, förklarade president Truman för kabinettet (privat) att hans beslut hängde ihop med lobbyn och presidentvalet, med tillägget “jag har ingen arabisk valmanskår” (se “The Truman Papers” och många historieböcker).  Förenta Staterna fortsatte armvridningen på andra stater för att stödja delningen och påtvinga Palestina en judisk stat.
 

4)  När Israeliska styrkor attackerade det amerikanska marinfartyget USS Liberty på internationellt vatten år 1967, tvingade Vita Huset och Kongressen flottan att dölja fakta.  Höga marinofficerare (och alla som överlevde attacken) reagerade med vrede men kunde inte göra något, ställda mot en förenad nedtystningskampanj i media.  Till och med år 2003, när nya bevis kom fram rapporterades föga i saken (se http://ussliberty.org/).
 

5)  När George Bush I fick en störtsjö av frågor från media över sig på en presskonferens år 1991 (efter att Baker tidigare utsatts för lobbyns raseri med förslaget att utlandsstödet till Israel skulle reduceras med hänsyn till de växande bosättningarna), uttryckte Bush sina beryktade rader “Jag är bara den här lille gossen i Vita Huset?”.  Detta sagt av den store ledaren för det militär-industriella komplexet.  Bush och Baker backade ur förslaget och byggandet fortsatte.  Antalet kolonisatörer/bosättare på ockuperade palestinska områden ökade från mindre än 200 000 år 1991 till över 450 000 år 2000.  Detta var huvudorsaken till fredsprocessens kollaps och till den ökade förbittringen och vreden i världen.
 

6)  President Clinton förde upp personer som tidigare tjänstgjort i olika Israeliska lobbygrupper till höga poster i sin administration.  Dennis Ross som arbetade för det sionistiska Washington Institute for Near East Policy (WINEP) blev utsedd till USA.s sändebud i Mellanöstern och återvände sedan till WINEP (se http://www.activistreader.com/articles%20folder/thinktankwatch-winep2.html).  Martin Indyk arbetade för AIPAC och är enligt vad jag vet den ende lobbyisten för ett utländskt land som någonsin utsetts till ambassadör i samma utländska land.  Dessa personer och många andra klargjorde sina intressen av att blanda ihop amerikansk politik med israelisk.  Det var därför inte så märkligt att Clinton med Ross vid sin sida anklagade Arafat för de misslyckade förhandlingarna i Taba och därmed bröt löftet från Camp Davis att inga av parterna skulle få skulden.  Under inflytande av dessa lobbyister fortsatte Clintonadministrationen att stödja en aggressiv politik mot Irak och försökte ihärdigt hindra den internationella församling (och business-intressen i USA) som arbetade för hävandet av de sanktioner som dödade 6000 barn varje månad.
 

7)  När George W. Bush utnämnde personer som Paul Wolfowitz, Dick Cheney, Douglas Feith och Richard Pearle till höga poster frågade ingen om deras anknytningar till sionistlobbyn.  Cheney t.ex. satt i stryrelsen för Jewish Institute for National Security Affairs (JINSA).  Perle och Wolfowitz var aktiva i sionistiska tankesmedjor som American Enterprice Institute.  Det här är personer som kämpade för ett krig mot Irak och deras pappersmeriter visar att stöd till Israel ingick i deras strävan (http://weekly.ahram.org.eg/2004/706/op60.htm).
Det finns en myt som säger att vapen- och oljeindustrin stödjer Israel.  Faktum är att Israelisk-sionistiska intressen och vapen/oljebolagens intressen för det mesta divergerar totalt (se http://www.ifamerikansknew.org/us_ints/).  Det faktiska förhållandet, som många också hävdar, är att utan lobbyn skulle det inte finnas något stöd för israelisk kolonisation och inte heller för ett illegalt och omoraliskt krig mot Irak, och definitivt ingen uppbackning från bolag som är lidande på grund av denna nära relation USA/Israel.  I själva verket tävlar nu Israel direkt med amerikanska vapentillverkare om export av “high-tech”-vapen (till största delen möjliggjord genom överföring av militär teknologi från USA till Israel).  Kongressen och Vita Huset har ofta varit tvungna att ingripa för att skydda Israel mot återverkningar som beror på landets brott mot amerikanska och internationella lagar när det gäller vapenexport och -spridning, användning av vapen mot civila etc..

Det har funnits sällsynta perioder då lobbyn inte kunnat driva myten om likvärdigheten mellan amerikanska och israeliska intressen med tillräcklig kraft.  År 1956 lyssnade Eisenhower till toppdiplomater och USA:s elit, och utövade press för att Israel skulle dra sig tillbaka från Gaza och Sinai trots muller från Kongressen (som var under påverkan av lobbyn).  Men all sådant lindrigt motstånd försvann efter 1967 när lobbyn arbetade för idén att amerikanska vapen i israeliska händer håller Sovjet och kommunismen utanför Mellanöstern (en lögn eftersom kommunism aldrig skulle kunna få fäste i ett arabiskt samhälle).  Missförstå nu inte något jag sagt.  Det leder in på fel spår att säga att Israel härskar över USA:s utrikespolitik.  Men det skulle vara ännu mer missledande att ignorera denna lobbys roll när det gäller formandet USA:s utrikespolitik i Mellanöstern och uppbyggandet av stöd på olika sätt.  Inte heller skulle det vara rättvist att ignorera den opinionskampanj som, i avsikt att marknadsföra “kristen sionism” med sin speciella och felaktiga syn på kristendomen, överdriver begreppet “strategic use” och totalt felinformerar om hot och motreaktioner.

För dom av oss som är intresserade av frihet och jämlikhet (d.v.s. mänskliga rättigheter) är det helt enkelt inte korrekt att försöka ignorera historien och fakta och acceptera våra förtryckares språkbruk.
Deras tes är att syftet med stödet till Israel (och med kriget i Irak) är en “strategisk vänskap” avsedd att uteslutande tjäna amerikanska elitintressen (olja, militär och andra bolagsintressen).  Att acceptera denna tes är att spela både sionisterna och imperialisterna i händerna

Hyckleriet i amerikansk utrikespolitik är nu synligt för de flesta folken i världen, och även här i USA med dess självcensurerande media är det svårt att undvika det.  Tag dessa enkla exempel:  Israel har massförstörelsevapen, har brutit mot 65 resolutioner i FN:s säkerhetsråd och har skyddats från 65 andra genom USA.s veto (beroende på en stark lobby) och diskriminerar människor på grund av religion med USA.s stöd.  Irak bröt mot mycket få resolutioner i säkerhetsrådet genom att invadera Kuwait men USA bombade Irak till ett förindustriellt stadium (och förstörde anläggningar för vattenrening, avlopp, transporter m.m.), påtvingade landet sanktioner (även efter återtåget från Kuwait) som dödade över 1 miljon civila, och bombade och ockuperade därefter Irak i syfte att bygga 14 permanenta militärbaser och installera en ny israelvänlig regim!!  Är det konstigt att folk frågar varför vi har detta hyckleri och ifrågasätter de givna svaren som formulerats i Tel Aviv? Irak kommer att fortsätta att vara en magnet för utländska krigare som väller in från andra arabiska och muslimska länder, när allt kommer till kritan1.  Detta så länge som Israel får hjälp till sin fortsatta etniska rensning av palestinier (d.v.s. så länge som detta hyckleri är uppenbart).

Somliga demokrater tror att attacken på Irak var till för bolagens profiter, och somliga republikaner att den inriktade sig på massförstörelsevapnen, att besegra terrorism och det senaste: att ge Irak “demokrati” och frihet.  Många i amerikansk TV och press (och alla i svensk d:o! övers. anm.) menar att en diskussion utanför dessa premisser är tabu.  Men folk skaffar sig fakta om den israeliska lobbyn från internationell media, böcker, och viktigast, från Internet.  Detta förklarar varför ett ökande antal demokrater, republikaner, “greens” och “independents” i USA ställer frågor som går utanför dessa tabugränser som missar så mycket.  Allt fler inser att utan förklaringen av Israels funktion när det gäller att verka för detta krig skulle berättelsen i bästa fall bli ofullständig och i sämsta fall vilseledande.

Många inom lobbyn börjar också se ljuset och lämnar sitt destruktiva arbete.  Tusentals judar talar nu öppet om lobbyns destruktiva makt.  Anledningen skiftar eftersom judar, kristna, muslimer och andra som tror på mänskliga rättigheter och inte stöder sionism förenar sina krafter inte bara för att utpeka elefanten i rummet men också för att föra ut elefanten ur rummet och leda den till en försenad pensionering.