S N O R R E    L I N D Q U I S T        I R A K    P A L E S T I N A    E T C

Av Paul Craig Roberts, 28 nov. 2008.

Få ville när artikeln skrevs se den utveckling av USA:s dollarimperium som nu är uppenbar för alla, Paul Craig Roberts var en av dem.  När detta skrivs i juli 2009 har vi i stort fått en bekräftelse på artikelns profetior.  Dess värde ligger i det pedagogiska upplägget samt den tydliga kopplingen till USA:s krigspolitik, som inte är populär i massmedia och bland mainstream-politiker.
Översättning:  Snorre Lindquist

Originalartikeln finns på
www.informationclearinghouse.info/article18787.htm
 

Hybris och arrogans är alldeles för ingrott i Washington för att de som försvarar politiken skall kunna bli varse den ekonomiska fälla i vilken de placerat USA:s ekonomi.  Om härdsmältan i bostadslånekrisen (the subprime mortgage) vore hälften så alvarlig som det förutsäges så skulle ändå höga räntor behövas om utlänningar skall fortsätta att hålla på dollar och finansiera USA:s budget- och handelsunderskott.

Vad vill Washington offra, det inhemska finansiella systemet och ansträngda husägare eller systemets förmåga att finansiera underskott?

Svaret verkar självklart.  Allt kommer att offras för att skydda Washingtons förmåga att låna utomlands.  Utan möjligheten att låna utomlands kan Washington inte genomföra sina angreppskrig, och amerikanerna kan inte fortsätta att konsumera 800 miljarder dollar eller mer varje år än vad ekonomin producerar.

För några år sedan var euron värd 85 cent.  I dag är den värd 1.48 dollar.  Detta är en enorm nedgång i dollarns växlingsvärde.  Utlänningar som finansierar USA:s budget och handelsunderskott har upplevt ett enormt fall i värdet på sina dollartillgångar.  Räntan på amerikanska statsobligationer kommer inte i närheten av att kunna kompensera utlänningar för nedgången i värde på dollarn i relation till andra valutor man handlar med.  Investeringsvinsten i fastigheter och aktier kompenserar inte förlusterna från dollarns värdeminskning.  Kina har över 1000 miljarder och Japan nästan 1000 miljarder i dollartillgångar.  Andra länder har mindre men ändå avsevärda mängder fordringar i dollartillgångar.  Eftersom dollarn är reservvalutan är hela världens investeringsportfölj överviktad i dollar.

Inget land vill hålla på tillgångar som försämras i värde, och inget land vill förvärva mer tillgångar som minskar i värde.  För att trösta sig hävdar Wall Street att främmande länder är låsta till att ackumulera dollar för att skydda värdet av deras existerande dollarinnehav.  Men detta är nonsens.  USA-dollarn har förlorat 60% av sitt värde under den nuvarande administrationen.  Uppenbarligen är länder inte låsta i att ackumulera dollar.

Skälet till att dollarn inte har kollapsat är att det inte finns något klart alternativ som reservvaluta.  Euron är en valuta utan land.  Det är en monetär enhet för Europeiska Unionen, men länderna i Europa har inte avstått sin suveränitet till EU.  Vidare behåller Storbritannien sitt pund.  Det faktum att en valuta så politiskt utsatt som euron kan stiga i värde så snabbt gentemot dollarn är ett kraftfullt bevis på USA-dollarns svaghet.

Japan och Kina har villigt ackumulerat dollar i utbyte mot att få tränga in och kapa USA:s inhemska marknad.  Japan och Kina har betraktat de egna ekonomiernas produktiva kapacitet och välstånd som skapats genom exportframgångar som en kompensation för värdeminskningen i deras dollarinnehav.  Dock har båda länderna sett skriften på muren som ignoreras av Washington och amerikanska ekonomer: genom “offshore”-politiken (utlandstillverkning av hemmamarknadens produktion) har USA ingen förutsättning eliminera sitt handelsunderskott.  USA:bolagens offshore-produktion räknas som import när den återvänder till USA för att marknadsföras.  Ju mer USA-produktion som flyttar utomlands, desto mindre finns att exportera och desto mer ökar importen.

Japan och Kina och naturligtvis hela världen inser att man inte kan fortsätta för evigt att ge amerikanerna varor och tjänster i utbyte mot devalverade pappersdollar.  Kina bemödar sig att vända sin utveckling inåt och att förlita sig på sin potentiellt stora hemmamarknad.  Japan sätter sitt hopp på att ta del i Asiens ekonomiska utveckling.

Dollarns nedgång är ett resultat av utlänningars ackumulering av nya dollar till ett lägre pris.  De fortsätter ackumulera dollar, men färre.  Eftersom nya dollar fortfarande utfärdas till högt pris har deras värde sjunkit.

Om utlänningar skulle upphöra att ackumulera dollar skulle dess värde rasa.  Om utlänningar skulle reducera sina existerande innehav av dollar skulle supermakten USA omedelbart försvinna.  Utlänningar har fortsatt att ackumulera dollar i förhoppningen att Washington förr eller senare ger sig på sina handels- och bugetunderskott.  Men nu tycks dessa underskott ha passerat punkten utan återvändo.

Det häftiga dollarfallet har inte eliminerat handelsunderskottet genom att öka exporten och minska importen.  “Offshore”-politiken hindrar möjligheten att genom export reducera handelsunderskottet, och amerikanarna är nu beroende av import (inkluderande offshoreproduktion) för vilken det inte längre finns några inom landet producerade alternativ.  USA:s handelsunderskott avvecklas när utländska investerare upphör att finansiera det.

Budgetunderskottet kan inte avvecklas genom beskattning utan att driva upp arbetslöshet och fattigdom.  Amerikanska familjeinkomster har inte känt av någon verklig ökning under 2000-talet.  Vidare – om de höga bonusersättningar som betalas till verkställande direktörer för att deras bolagsprodukter offshore-tillverkas och till Wall Street för att marknadsföra “subprime derivates” tas bort från inkomstsiffrorna så har amerikanarna känt av en minskning av realinkomster.  Vissa studier, som t.ex.the Economic Mobility Project visar en långtidsnedgång av medianinkomster för vissa populationsgrupper i USA och långsammare ökningstakt för övriga.

Situationen kan bli ännu mer prekär.  En färsk studie av Susan Houseman kommer fram till att USA:s produktionsstatistik, som kom till stånd före utvecklingen av offshore-politiken räknar viss utländsk produktion som en del av USA:s produktivitets- och BNP- tillväxt och sålunda överdriver statistiken den amerikanska ekonomins faktiska sätt att uppträda.

Den fallande dollarn har pressat upp priset på olja till 100 dollar/fat (i juli 2008 låg det på 150 dollar/fat) vilket i sin tur driver upp andra priser.  Den fallande dollarn betyder att de importvaror och offshore-produkter som USA är beroende av stiger i pris.  Detta är ingen formel för att skapa en ökning av realinkomsterna i USA.  I detta århundrade har USA-ekonomin drivits av konsumenter som blir allt mer skuldtyngda.  Konsumtion påblåst av skuldsättning fick sitt största uppsving från Alan Greenspans lågräntepolitik.  Greenspan höljde över de skadliga effekterna på USA-ekonomin av offshore-politiken genom att konstruera en byggboom på bostäder.  Boomen skapade arbeten i bygg- och finansbranschen och pressade upp bostadspriserna och skapade på det sättet en värdestegring i egna bostäder att spendera som fick konsumtionsbehovet att växa.

Denna källa till ekonomisk tillväxt i USA är uttömd och imploderar.  Den fulla konsekvensen av bostadsboomens bankrutt återstår att bli upptäckt.  Amerikanska konsumenter saknar inkomstmarginaler för andra utgifter än de vardagliga och kan betala högre skatter enbart genom att minska sin konsumtion.  Serviceindustrin, som varit den enda källan till nya arbeten under 2000-talet har redan upplevt sjunkande efterfrågan.  En ökning av skatterna skulle orsaka ett omfattande nödläge.

Som John Maynard Keynes och hans efterföljare klargjorde är en skattehöjning i en ekonomi på nedgång ett recept för minskade skatteinkomster och även för ekonomiskt umbärande.

Superpower America är ett skepp styrt av dårar som förnekar nödläget.  Medan offshore-politiken dödar USA:s ekonomiska framtidsutsikter sjunger “de fria marknadsekonomerna” dess lov.  Medan krig påbördar enorma kostnader på ett land i bankrutt, ropar neocons efter mer krig, och Republikaner och Demokrater beviljar krigsfonder som bara kan erhållas genom att låna utomlands.

Genom att fokusera USA på krig i mellanöstern, vars syften är att garantera Israels territoriella expansion har de verkställande och lagstiftande grenarna tillsammans med media låtit de sista möjligheterna USA haft att få finansiell ordning i huset slinka sig ur händerna.  Vi har kommit till en punkt där det inte längre är djärvt att påstå att inget kan göras.  Om inte världen beslutar att gå i borgen för vår ekonomiska räddning blir det som det blir.