Mohammad Hassan Khaluf, anförande
Borgmästare i Fallujah under ockupationens första skede.
2009-04-25 i Sv: IRIS-seminariet, Sv: Om Irak
Mohammad Hassan Khaluf var borgmästare i Falluja under ockupationens första skede. Här är hans personliga vittnesmål.
Översättning: Sayed Jalabi.
Sex tunga år har gått sedan ockupationen inleddes. Det som händer i Irak just nu går inte att beskriva. Särskilt i denna tid då förnuftet sägs ha mognat och dumheter lagts åt sidan. En stormakt som påstår sig agera för demokrati och mänskliga rättigheter invaderar ett annat land, med lögner som motiv.
För att nå sina mål, har denna stormakt lagt beslag på Iraks alla civila, militära och säkerhetsmässiga institutioner. Plundring av Iraks kulturarv har tillåtits ske mitt på ljusa dagen. Inga ministerier, universitet, skolor, eller ens sjukhus har gått säkra.
Irak har förvandlats till en djungel där människor dödar och dödas utan att veta varför. Vi trodde att ockupationsmakten hade en plan för administrationen av landet, men så var inte fallet. Sekterism och etnocentrism har tillåtits att frodas, styra och ställa i Irak, trots en lång tradition av raka motsatsen. Allt detta skedde i början av massförstörelsen av Irak. Början till en lång, mörk tunnel, där inget ljus kan skymtas.
Jag berättar vad jag själv varit med om.
Två dagar efter invasionen, det vill säga den 11 mars 2003, kollapsade myndigheterna i Falluja, precis som i resten av Irak. Jag och en del andra stadsbor bestämde oss då för att skydda institutioner och byggnader.
Trots att Falluja är Iraks största län, hade det ovanligt få problem med kriminalitet. Den 13 april kom de amerikanska förtrupperna till en militärbas och sedan till sjukhuset. Efter en vecka, den 20 april, ockuperade de skolor, myndighetsbyggnader och även privata byggnader. Eftersom inga oroligheter fanns i Falluja, ville studenterna återvända till sina skolor, men de förvägrades detta. Då de utövade sin rätt att demonstrera för sin sak, den 28 april, fick de uppleva “amerikansk demokrati”. Både lätta och medeltunga vapen användes mot dem. 17 studenter och anhöriga dödades och 60 skadades, däribland kvinnor och barn.
En delegation bildades för att förhandla med amerikanerna. Kraven var att utbildningen skulle få fortsätta och att de skulle be om ursäkt för det inträffade, samt betala skadestånd. Det högmodiga svaret var ett kategoriskt nej!
Studenter ville nu hämnas sina kamrater. Till exempel köpte en 14-årig student från Falluja två handgranater med sina besparade pengar och kastade dem på en amerikansk armékonvoj. Hans attack besvarades och han skadades svårt i magen, men man lyckades smuggla honom till ett sjukhus för läkarvård och han överlevde.
Den amerikanska politiken innebar förstörelse av all infrastruktur och plundring av allmänna medel, samt anlitande av inkompetent personal.
Jag var då det lokala styresrådets ordförande som bestod av 45 personer från olika samhällsområden. En del var personligheter med hög ställning. När vi insåg att ockupationsmakten bara ville utnyttja oss, upprättade vi en egen plan för stadens bästa.
Amerikanerna försökte då muta mig. De anslog en summa på 100 000 USD till möbler och bilar, samt till styresrådets ordförande, det vill säga mig. När jag bad om att i stället anslå denna summa till asfalteringen av en huvudgata i staden, vägrade de. Trots att summan är mycket liten i jämförelse med andra missriktade projekt som de ville bygga.
Jag krävde att amerikanerna skulle bilda en kommitté tillsammans med oss för att prioritera kommande projekt och för att anlita kompetent och pålitlig personal. Men vi förbjöds att lägga oss i detta. Jag fick senare veta av en hög tjänsteman att den amerikanska militärchefen hade börjat ställa frågor om mig. När de insåg att jag önskade konkreta projekt för stadens bästa, började de i stället att anslå pengar till styresrådets fria förfogande och till våra löner. När vi ville diskutera staden, tog de upp sekundära frågor som löner och annat som inte hör till stadens bästa.
Amerikanernas insatser när det gäller säkerheten har varit mycket deprimerande. Vårt styresråd har upprepade gånger krävt att vi ska få ha egna säkerhetsgrupper för att förhindra sammandrabbningar mellan stadsborna och amerikanerna. Men i stället gav man kriminella element fria händer att agera i lagens namn. Olagligheter har dominerat och protesterna lät inte vänta på sig. Då fick jag erbjudanden om kontrakt med olika privilegier och ett besök till USA.
Vårt styresråd garanterade amerikanarna att inga olagligheter skulle tillåtas i staden mot att de i gengäld inte skulle genomföra sina provokativa patrulleringar. Efter fyra veckor upptäckte vi till vår fasa och upprördhet, att de hade trängt sig in i och genomsökt olika heliga platser med lögnaktiga ursäkter. De hävdade att de letade efter vapen. Dessa aktioner ledde till ytterligare irritation. Befolkningen började nu förstå att den inte kunde lita på amerikanerna.
Den amerikanska militärens husundersökningar med påhittade skäl som grund ökade, liksom användandet av övervåld.
Till exempel arresterade de en 12-årig flicka och höll henne fängslad på en bas nära Falluja, tills hennes pappa kunde gripas. Jag åkte dit tillsammans med flera schejker och vi lyckades få flickan därifrån sent på natten. Jag kunde inte låta bli att gråta när jag såg henne och den orättvisa hon drabbats av.
I ett annat fall attackerades en hel familj. En man dödades, hans 65-åriga diabetessjuka mamma skadades och hans hustru som var gravid i åttonde månaden skadades och fostret dog. Både mamman och hustrun arresterades. Efter en vecka åkte jag till militärsjukhuset där de befann sig. De fick en ursäkt, men inget skadestånd (1500 dollar) för den döde sonen och maken, samt det förstörda huset.
Mellan mars och april 2004 fanns det många tecken på att amerikanerna inte ville staden något gott. En del amerikanska ledare började göra utspel i massmedierna om att de förberedde en stor militär aktion mot staden och dess befolkning. Som om staden var en annan stormakt! Genom provokationer och förberedelser ökade de spänningen i staden. När det första Falluja-slaget ägde rum den 1 april 2004, kände jag mig tvungen att via massmedia lämna in min avskedsansökan. Den amerikanska armén led vid detta tillfälle ett förnedrande nederlag.
Ockupationsmakten kunde inte acceptera detta nederlag och förberedde därför ytterligare ett militärt angrepp, för att återupprätta sitt rykte som världens starkaste armé. Pengar pumpades in för att köpa överlöpare. Med hjälp av intriger, kollobratörer och påhittade ursäkter, attackerade den amerikanska armén staden en gång till den 6 november 2004. Denna gång använde man förbjudna vapen, såsom vit fosfor. Mer än 2000 civila dödades och begravdes i ett fotbollsstadium, som senare döptes till “Martyrernas kyrkogård”.
Har inte världen fått nog av sex års tystnad? När kommer alla goda och ädla människor runt om i världen att säga sitt nej till ockupationsmakten?
När tänker de Europeiska länderna solidarisera sig med vårt förtryckta folk och hjälpa oss att gå vidare?
Comments are closed.