S N O R R E    L I N D Q U I S T        I R A K    P A L E S T I N A    E T C

Av Michael Schwartz, 3 februari 2010.
Originalartikel på engelska: “The Iraqi Oil Conundrum”, TomDispatch.com

De amerikanska olje-ambitionerna i Irak har förvandlats till ett stort fiasko förklarar Michael Schwartz, de heta drömmarna har inte uppfyllts.  Särskilt intressant i denna artikel är att författaren framhåller det folkliga motståndets stora betydelse för nederlaget.  Ockupationen kunde inte betalas med oljepengar som tänkt var, kontrollen över oljan kunde inte erövras, och uthyrningen av oljekällorna till internationella bolag hotas nu av samma fiasko.

De mäktiga har i sanning fallit!  För några år sedan räknade den övermodiga Bush-administrationen med att kunna tränga bort Iraks diktator Saddam Hussein, pacificera landet, installera en foglig regering, privatisera ekonomin och i Irak etablera de politiska och militära högkvarteren för USA:s närvaro i mellanöstern.  Dessa framgångar tänktes i sin tur bana väg för ambitiösa mål som innefattats i rapporten från vicepresident Dick Cheneys hemliga “task force” år 2001.  Denna rapport fokuserade på att exploatera Iraks monstruösa, i stort sett orörda energireserver (bara Saudi Arabien och Iran har mer) samt att fyrdubbla Iraks kapacitet att pumpa olja inklusive en privatisering av produktionsprocessen.

Drömmen vid den tiden som verkar så avlägsen var att beröva OPEC dess makt att kontrollera oljetillgångarna och makten över prissättningen på världsmarknaden.  OPEC är kartellen för världens främsta oljeexportländer.  Som en belöning för att i stor omfattning ha ökat Irakisk produktion och befriat dess distribution från OPEC:s kontroll trodde nyckelfigurerna i Bush-administrationen att USA skulle kunna “skumma av” en liten del av produktionstillökningen att sätta av för de 40 miljarder dollar invasionen och ockupationen av landet beräknades kosta, i allt på två år.

En outtröttlig ambition härdad av politiskt och militärt fiasko.

Nästan sju år senare kommer den lilla överaskningen att det kostade lite mer än väntat och att det inte fungerade riktigt som man tänkt sig.  Fastän invasionen i mars 2003 snabbt avlägsnade Saddam Hussein låg Bush-administrationens ambitiösa agenda kvar i stort sett oförändrad.  I stället för att snabbt pacificera en tacksam nation och sedan dra tillbaka alla trupper förutom 30 000-40 000 man (som skulle inkvarteras i jättebaser långt utan för städerna) utlöste ockupationen sunnitiskt och shiitiskt motstånd, medan amerikanska kontraoperationer ledde till massivt blodbad, ett sekteristiskt inbördeskrig, en etnisk rensning av Bagdad och en humanitär kris som kännetecknades av hundratusentals döda, fyra miljoner interna och externa flyktingar, en arbetslöshetsnivå över 50% med all den medföljande hungersnöd, sjukdom och misär man kan förvänta sig.

Under tiden har regeringen (som enligt Transparency International är en av de fem mest korrupta i världen), ledd av den shiitiske premiärministern Nouri Al-Maliki och ivrigt stödd av Bush-administrationen format sig till en allt mer opålitlig regim.  Trots amerikanska diktat och önskningar har den lyckats etablera vänskapliga politiska och ekonomiska relationer med Iran, bromsat den ekonomiska privatiseringsprocess som beordrades av de till Bagdad 2003 utsända neokonservativa administratörena, och återställt sig själv som landets viktigaste arbetsgivare.  Periodvis tycks regeringen ha satt sig emot landets utsedda roll som långtidsvärd för en amerikansk stridsstyrka i Mellanöstern.

Detta motarbetande gjordes tydligt på det mest kraftfulla sätt när Al-Maliki bringade Bush-administrationen ur jämvikt och fick den att underteckna en överenskommelse om den amerikanska militärmaktens status i landet (SOFA) är 2008.  Den innehöll ett avtal att USA:s militärmakt skulle lämna landet helt i slutet av år 2011.  Al-Maliki till och med begärde och erhöll ett löfte om att de fem väldiga “uthålliga” (enduring) militärbaserna som Pentagon byggt skulle utrymmas – dessa baser med sina utstuderade anläggningar kan i realiteten rymma tiotusentals anställda.  Inga irakier existerar där, inte ens bland de tusentals outbildade arbetare som gör de enkla jobb som behövs för hålla driften i gång i dessa “amerikanska städer”.

Trots sådana motgångar övergav Bush-administrationen inte idén att Irak borde fortsätta att vara högkvarter för USA:s närvaro i regionen, och inte heller 2008-års presidentkandidat Barack Obama.  Det är ett faktum att han återkommande insisterade på att den irakiska regeringen skulle vara en stark allierad till USA.  Högst sannolikt skulle regimen vara värd för en militär styrka på 50 000 man som kunde “låta våra trupper slå direkt mot Al-Qaida varhelst uppebarade sig, och demonstrera för internationella terroristorganisationer att de inte drivit ut oss ur regionen”.

Sedan Obama tog plats i Ovala Rummet har han inte synbart vacklat i sin föresats att etablera Irak som nyckelallierad i Mellanöstern.  Han har i sitt tal till inför Nationen lovat att “USA i fortsättningen kommer att samarbeta med Iraks folk under obestämd tid”.  I samma tal lovade han att ” alla våra trupper skall komma hem”.Uppenbarligen ville han signalera en brytning med Bush-administrationens planer.  Försvarsministern Robert Gates har förövrigt alldeles nyligen kommit med motsatta uppgifter genom att framföra att irakierna möjligen var intresserade av att förhandla om en väg att kringå SOFA-avtalet, som skulle tillåta USA att hålla kvar sin militärmakt efter år 2011.

En dynamisk förlamning håller den irakiska oljan kvar under jorden.

Även den irakiska oljan har varit i fokus för Washingtons av outtröttliga ambitioner härdade fiasko.  Redan långt innan kostnaderna för kriget började skena mot de av kongressen nu beräknade 700 miljarderna dollar hade idén att använda oljevinster för att betala kriget bleknat bort, liksom även idén att fyrdubbla produktionskapaciteten inom några få år.  Men hoppet att någon gång förverkliga idéerna finns kvar.  Spekulationen att Iraks produktion av olja, under en inte allt för avlägsen framtid, kommer överstiga Saudiarabiens kan fortfarande representera Washingtons huvudstrategi för att uppskjuta en allvarlig global energibrist.

Även före attacken 11 september 2001 framhöll den hemliga strategiska energigrupp som vicepresidenten Cheney ledde lite försiktigt att olika oljefält i ett framtida fredligt Irak skulle tilldelas de viktigaste internationella oljebolagen.  Före invasionen i mars 2003 hade utrikesdepartementet skisserat en framtida lagstiftning för en regering efter Saddam Hussein, som skulle ha överfört kontrollen av de viktigaste oljefälten till utländska oljegiganter.  Man förväntade sig sedan att dessa bolag investerade de nödvändiga miljarderna i Iraks fallfärdiga oljeindustri för höja produktionen till maximinivå.

Inte långt efter att USA:s trupper tågade in i Bagdad fastslog USA:s prokonsul Paul Bremer utrikesdepartementets lagstiftning genom ett dekret (och i klar strid mot folkrätten, som förbjuder en ockupationsmakt att ändra det erövrade landets grundläggande lagstiftning).  Under “av-Baathifieringens” fana (nedmonteringen av Saddam Husseins regerande parti) avskedade han också oljeindustrins tekniker, ingeniörer och administratörer.  Endast ett skelett av produktionssytemet återstod med ett fåtal irakier som skulle hålla produktionen i gång, i avvaktan på ankomsten av de internationella oljegiganterna och hela dess expertis.

Inom kort hade många av dessa paria-yrkesmän flytt till andra länder där deras kunskaper värderades högt, vilket skapade en “braidrain” som för en tid nästan lamslog Iraks oljeindustri.  Bremer utsåg då en grupp internationella oljekonsulter och verkställande direktörer i oljebranchen till en nygrundad “Development Fund of Iraq”, sanktionerad av FN.  Dess uppgift blev att kontrollera hela landets oljeinkomster.

Bland de administratörer, tekniker och arbetare som stannat kvar växte det snart fram en anmärkningsvärd beslutsamhet och ett effektivt motstånd med många fronter.  De stöddes av av ett allt mer växande folkligt uppror.  I samband med en dramatisk episod meddelade Bremer att en överflyttning av kontrollen över Basras södra hamn förestod (denna hanterade 80% av landets oljeexport).  Kontrollen som innehades av ett statsägt företag skulle flyttas över till KRB som då var underordnat Halliburton, bolaget som vicepresident Cheney en gång lett.  Med föraningen att deras egna jobb snart skulle försvinna i ett hav av utländsk arbetskraft gick oljearbetarna omedelbart i strejk.  KBR drog sig snabbt tillbaka och Bremer övergav försöket.

I ett annat Bremer-initiativ tog verkligen utländska energi- och konstruktionsfirmor hand om utvecklingen, reparationerna och driften av Iraks största oljefält.  Men resultaten blev knappast de som förväntades, oftast rev internationella bolag användbara anläggningar som gick att reparera och som hade en teknik som var främmande för dem, bara för att sedan installera en utrustning som inte passade in i systemet.  Vid ett tillfälle blev en reparation av en oljpipeline för 5 miljoner dollar förvandlad till ett “moderniseringsprojekt” för 80 miljoner som stupade på svårbearbetade ingeniörstekniska spörsmål, bara för att tre år senare lämnas ofärdigt.  Vid inte så få tillfällen saboterade lokala samhällen sådana projekt, antingen därför att de gav anställning åt utländska arbetare och tekniker i stället för åt irakier, eller därför att de var utformade så att de berövade lokalbefolkningen en i deras ögon “rättvis del” av oljeinkomsterna.

Efter detta första skede av nervös upphetsning letade Bush-administrationen efter en ny strategi för befrämja sina oljeambitioner.  Vid slutet av 2004 när Bremer var ute ur bilden förmedlade Washington ett avtal mellan den USA-sponsrade irakiske premiärministern Iyad Allawi och the International Monetary Fund (IMF).  Europeiska länder lovade efterskänka en fjärdedel av av Saddam Husseins ackumulerade skulder mot att irakregimen lovade att implementera USA:s planer för oljan.  Men detta fungerade inte bättre än Bremers försök.  Kontinuerliga sabotage av motståndsmän, motståndet från irakiska tekniker och arbetare samt de internationella oljebolagens dumheter fortsatte att ställa till svårigheter.

Så gott som samma lag undertecknades motvilligt av premiärminister Malki år 2007 under USA:s påtryckning och överlämnades till parlamentet för dess godkännande.  Istället för att göra USA till viljes etablerade sig parlamentet som ett nytt centrum för motstånd mot USA:s plan och levererade en myriad av invändningar.  Om och om igen satte parlamentet sig emot att lagen fördes upp till votering.  Saken vilar än i dag.

Detta dödläge fortsatte envist under Obama-administrationens första år, vilket illustreras av en kontinuerlig konflikt om den oljepipeline som transporterar från Irak till Turkiet, vars olja kan svara för 20% av landets totala oljeinkomst.  Under Bremers styre hade USA avslutat Saddam-erans tradition att låta lokala stammar tappa av en viss del den olja som passerade genom deras territorium.  Det väpnade motståndet såg detta som en amerikansk stöldhandling och utförde systematiskt sabotage av pipelinen och — trots fruktansvärda amerikanska militära anfall — förblev den avstängd under nästan fem år med undantag av fem dagar.

Denna pipeline återöppnades vid slutet av 2009, när den irakiska regeringen återupplivade Saddam-erans sedvänja för att få ett slut på sabotagen.  Men detta har bara delvis lyckats.  Transporter har avbrutits av förnyade attacker, uppenbarligen utförda av motståndsgrupper som anser att oljevinster illegalt finansierar den fortsatta amerikanska ockupationen.  Bräckligheten oljeledningens brukbarhet är ännu denna dag ett litet tecken på att pågående motstånd kan bli ett hinder för varje signifikant ökning av oljeproduktionen tills den amerikanska militära närvaron har upphört.

Hela sexårs-sagan av amerikanska drömmar, strategier och påtryckningar på Irak har i stort sett än så länge inbringat föga – ingen signifikant ökning av Iraks oljeproduktion, och ingen ökning av energiexporten.  Den storslagna ambitionen att överföra den faktiska kontrollen av oljeindustrin i händerna på internationella oljebolag har visat sig ännu mera dödfödd.

Ännu värre; priset på oljan, som nådde historiska toppar i början av 2008, har börjat dala.  När den globala ekonomin år 2009 låg i spillror sjönk priserna radikalt, och den irakiska regeringen hade för lite inkomster till sina existerande utgifter, för att inte tala om försöken att hitta pengar till att reparera den förstörda infrastrukturen.

Som följd av detta började Malkis regering i början av 2009 att aktivt, till och med desperat söka vägar att öka sin oljeproduktion, men utan en ny oljelag i hamn.  Detta var när det kom till kritan det enda möjliga sättet för ett i övrigt utfattigt land med sviktande jordbruk mitt i en period av extrem torka att öka sina likvida medel för offentliga projekt – eller, naturligtvis, för ännu mer privat korruption.

Oljebolagen gör sitt drag

I januari 2009 öppnade regeringen ett nytt kapitel i oljeproduktionens historia i Irak när dess avsikter offentligjordes att en lista på flera dussin internationella oljefirmor att skulle tillåtas ge bud på utvecklingskontrakt för åtta befintliga oljefält.

I realiteten erbjöd de föreslagna kontrakten dem inte den sortens kontroll över utveckling och produktion som Cheneys “task force” hade tänkt sig år 2001.  I stället skulle de hyras ut för att planera och genomföra en omfattande expansion av landets produktionskapacitet.  När deras utgifter för initiala investeringar återbetalats skulle regeringen belöna dem med inte mindre än två dollar för varje ytterligare fat olja som utvanns från de oljefält de jobbade med.  Förutsatt att oljepriset stannade vid över 70 dollar per fat, betydde detta att när väl initiala kostnader återbetalats, kunde den irakiska regeringen förvänta sig att håva in mer än 60 dollar per fat, vilket utlovade en lösning på landets pågående finsiella kris.

Först avvisade de internationella bolagen genast dessa vilkor och begärde i stället en fullständig kontroll över produktionen och betalning motvarande c:a 25 dollar per fat.  Men detta initiella motstånd började erodera när det kinesiska nationella petroleumbolaget (CNPC), ägt av den kinesiska staten, förmådde sin partner BP, det stora brittiska oljebolaget, att acceptera regeringens villkor för att utvidga produktionen på Rumailafälten nära Basra i södra Irak till en miljon fat per dag.

Experter ansåg att det kinesiska bolaget hade råd att acceptera så magra resultat på grund av Pekings önskan att etablera en långsiktig relation till Irak.  Kinas ledare hoppades uppenbarligen på att detta “foten-i-dörren-kontrakt” skulle leda till ännu fler kontrakt för exploateringen av Iraks omfattande outnyttjade (och kanske ännu oupptäckta) oljereserver.

Kanske hotade av möjligheten att kinesiska bolag kunde tillgodogöra sig merparten av kontrakten till Iraks rikaste oljefält och lämna de andra internationella bolagen kvar med soporna startade i december en veritabel rusning av bud på kontrakt.  Till slut var de huvudsakliga vinnarna statsägda bolag från Ryssland, Japan, Norge, Turkiet, Sydkorea Angola och – naturligtvis – Kina.  Det malaysiska nationella bolaget Petronas satte rekord med att delta med sex olika partners i fyra av de sex nya kontrakt som Maliki erbjöd.  Shell och Exxon var de ända stora bolag som deltog bland de vinnande buden; de andra blev överbjudna av konsortier ledda av statsägda bolag.  Resultatet tyder på att statliga oljebolag, till skillnad från sina profitmaximerande medtävlare, är villigare att avstå från snabba skänker från ovan i utbyte mot långsiktig tillgång till irakisk olja.

På papperet har dessa kontrakt möjlighet att tillfredsställa en aspekt av Washingtons oljehunger, däremot omintetgör de en annan.  Om de implementeras helt och hållet kan de kollektivt öka irakisk oljeproduktion från 2,5 miljoner till 8 miljoner fat per dag på bara några år.  Dock skulle de inte skänka de utländska oljebolagen kontroll över produktionen (eller merparten av vinsterna).  Irak och Opec skulle, om de så önskade, kunna begränsa produktionen, hålla priserna höga, och utöva sin makt på världsarenan.

Hursom helst, kärnan av motståndet mot USA:s ursprungliga oljepolitik har uttryckt opposition mot de nya kontrakten.  Parlamentsledamöter begärde omedelbart att alla kontrakt skulle föreläggas parlamentet för godkännande, vilket de förklarade skulle vägras om inte ett pansarskydd för irakiska arbetare, tekniker och administatörer inkluderades.  Iraks egna statsägda oljebolag krävde garantier för att deras tekniker, ingeniörer och administratörer lärdes upp i de nya teknikologier som de utländska bolagen tog med sig, och att de skulle ges operativ kontroll över oljefälten under tiden deras kunskaper utvecklades.

Iraks mäktiga olje-fackförbund motsatte sig kontrakten om de inte inkluderade att alla oljearbetare skulle rekryteras från Irak.  Lokala stamledare opponerade sig och krävde att full sysselsättning för lokala arbetare och att underentrepenader för lokala företag under utvecklingsfasen skulle garanteras.  Sedan fanns naturligtvis det väpnade motståndet som fortsatte att motsätta sig oljeexport tills USA helt lämnat landet, en åsikt som uttrycktes med 26 bombattacker riktade mot oljepipelines och oljealäggningar efter september 2009.

Vissa av dessa motståndsgrupper har framgångsrikt blockerat tidigare oljeinitiativ.  De kan omintetgöra regeringens senaste utmaning att få oljan att flöda i Irak.  Ett varningstecken kan ses i det öde som drabbade ett kontrakt tecknat med det kinesiska CNPC om utvinningen av det relativt lilla Ahdab- fältet (en miljon fat) nära den iranska gränsen.  Formuleringarna i det ursprungliga kontraktet mötte villkor som ställdes av lokala ledare och arbetare, och när det väl påbörjats genererade det få lokala jobb och ännu färre möjligheter för lokala företag.  I stället följde kineserna det mönster som skapats av amerikanska bolag i den irakiska återuppbyggnaden, och förde in utländska arbetare.  Till slut saboterades utrustningen och arbetet underminerades.  Projektets livskraft hotas fortfarande.

Slutet kan inte skönjas och resultatet är ovisst.  Kommer de väldiga irakiska oljereserverna att exploateras och sändas till den hungriga världsmarknaden snart?  Om så sker; vem bestämmer storleken på flödet och på så sätt utövar den makt som beslutsfattandet medför?  Och när väl denna ocean av olja sålts, vem kommer håva in de potentiellt enorma vinsterna?  När det gäller Iraks olja är det som med så mycket annat; det amerikanska kriget har skapat så många problem och katastrofer — och så få svar.

Michael Schwartz är professor i sociologi vid Stony Brook State University och författare till “War Without End: The Iraq War in Context” (Haymarket Press), som förklarar hur oljans militariserade geopolitik fick USA att avveckla den irakiska staten och ekonomin samtidigt som den underblåste ett sekteristiskt inbördeskrig.  Schwartz’s arbete om Irak har uppträtt i många akademiska och folkliga sammanhang.