Vad hände i det kurdiska Halabja?
Av prof. Mohammad Al-Obaidi. Översättning: Snorre Lindquist.
2010-03-19 i Sv: Om Irak
Av prof. Mohammad Al-Obaidi. Översättning: Snorre Lindquist
Professor Mohammed Al- Obaidi är språkrör för The People’s Struggle Movement (Al-Kifah al-Shabi) i Irak och verkar som professor i Storbritannien. Han föddes och undervisade i stadsdelen al-Adhamiyah i Baghdad. Han skriver en bok om Halabja.
Sanningen om det som hände i Halabja har alltid hållits dold för allmänheten, och många som visste exakt vad som hände i denna kurdiska stad under senare hälften av mars 1998 bestred det som kom fram i västmedia.
Det är ett faktum att viktiga kurdiska ledare hjälpta av CIA och Israeliska Mossad har använt ett brett nätverk av PR-företag och mediakällor i väst för att manipulera och förvrida sanningen om det som hände i det kurdiska Halabja år 1988 för att gynna kurdiska politiska partier.
År 1993 bildades i Israel en organisation kallad The Kurdish Israel Friendship League. Dess grundare var en judisk kurd med namnet Moti Zaken som ursprungligen immigrerat från Zakho i Irak. Denne samarbetade intimt med den amerikanska sionistlobbyn i USA. Hans bemödanden avslutades år 1996 med bildandet av The Washington Kurdish Institute, grundat med finansiellt stöd och övervakning av sionisten Mike Amitay.
Mike Amitay är son till Morris Amitay, sedan länge sakkunnig i lagstiftningsfrågor i kongressen och lobbyist för det inflytelserika American Israeli Public Affairs Committee (AIPAC). Amitay senior är rådgivare till Frank Gaffney`s Center for Security Policy och f.d. viceordförande för Jewish Institute for National Security Affairs (JINSA), en USA-baserad Likud-lobby specialiserad på att skapa kontakter mellan höga USA-militärer och Israels krigsmakt.
Till dem som associeras med JINSA hör Dick Cheney, John Bolton, Douglas Feith och Richard Perle. En grupp kurdiska figurer kända för sina förbindelser med Israels Mossad styr Washington Kurdish Institute. Dessa är Najmaldin Karim, Omar Halmat, Birusk Tugan, Osman Baban, Asad Khailany, och Mohammad Khoshnaw.
Organisationer som dessa kämpar hängivet för tesen att den irakiska armén bombade kurdiska byar i mängd med kemiska medel år 1988.
Enligt Human Rights Watch (HRW) blev “minst 50 000 och möjligen 100 000 dödade, många kvinnor och barn, mellan februari och september 1988. Offren var irakiska kurder som dödades i stort antal på order av centralregeringen i Bagdhad”.
Det finns andra förespråkare för folkmordspåståendet. En av dessa är Jeffrey Goldberg, vars 18 000 ord långa berättelse The Great Terror i The New Yorker 25 mars 2002 ligger till grund för det amerikanska utrikesdepartementets website om ett påstått irakiskt folkmord.
Goldbergs redogörelse är lång när det gäller kusliga detaljer. Vi får t.ex. läsa att en kvinna, Hamida Mahmoud dog när hon ammade sin tvååriga dotter. Goldberg följer också mönstret från Human Right`s Watch i åberopandet av nazisterna: “Saddam Husseins attacker på sina egna medborgare markerar det enda tillfället efter Förintelsen där giftgas använts för att utrota kvinnor och barn”.
Det som Goldberg inte berättar för sina läsare är om sitt dubbla medborgarskap i både USA och Israel, och att han för några år sedan tjänade i Israels krigsmakt. Eller att han avsiktligt ignorerade rapporten från U.S. Army War College (den amerikanska arméns krigshögskola) som, naturligtvis, kom fram till helt andra slutsatser.
Den irakiska armén anges ha använt kemiska vapen i “40 separata attacker mot kurdiska mål” under den kampanj som HRW betecknar som folkmord. Den mest framträdande av dessa attacker var det “kemiska angreppet” mot staden Halabja i mars 1988 då antalet döda enligt HRW “överskrider 5 000″.
Det är känt att både Iran och Irak använde kemiska vapen i sitt åttaåriga krig från september 1980 till augusti 1988. De flesta av Iraks påstådda anfall mot kurderna inträffade när detta krig rasade, fastän HRW hävdar att anfallen förlängdes till september 1988.
Irak har erkänt att senapsgas använts mot iranska trupper för att bemöta taktiken med “mänskliga vågor” som användes av iranierna, vilka ville dra fördel av det faktum att de var fler till antalet. Dock har Irak konsekvent fönekat användningen av kemiska vapen mot civila.
De enda verifierade kurdiska civila dödsfall som relateras till kemiska vapen inträffade i den irakiska staden Halabja nära gränsen till Iran där flera hundra människor dog av gasförgiftning i mitten av mars 1988.
Iran invaderade staden med dess lilla garnison 15 mars 1988. Gasanvändningen inträffade från och med 16 mars och framåt. Vilken regim är då ansvarig för dödandet – Irans eller Iraks ? och hur sort var antalet dödade när man vet att den iranska armén var i Halabja men aldrig rapporterade några dödsfall orsakade av kemiska vapen?
Det bästa beviset för att besvara detta är en rapport i The Strategic Studies of the Army War College. Den kom fram till att Iran, icke Irak, var brottslingen i Halabja.
Fastän rapporten från War College erkänner att Irak använde senapsgas under Halabja-fientligheterna noterar den att senapsgas är ett prestationsnedsättande snarare än dödande medel och har en dödlighetsgrad på bara 2 %. Denna gas kan inte ha orsakat de hundratals kända dödsfallen och ännu mindre de tusentals dödsfallen som HRW hävdar.
Enligt den rekonstruktion av händelserna som gjordes av War College slog Iran till först och tog kontrollen över staden. Irakierna gjorde motanfall med bruk av senapsgas. Därefter attackerade iranierna igen, denna gång användande ett “blodpåverkande medel” – cyanogenklorid alternativt vätecyanid – och tog tillbaka staden som Iran sedan höll i flera månader.
Med staden och dess hemska döda i sitt grepp skyllde Iran gasdöden på irakierna och anklagelserna mot Iraks regim för folkmord kunde rota sig via en godtrogen internationell press och, något senare, via marknadsföring av USA’s utrikesdepartement och senaten, med politiska syften.
Stephen Pelletiere, som var politisk toppanalytiker i CIA för Irak igenom hela kriget, studerade noggrant bevisen för “folkmord i Halabja” och har beskrivit sin grupps upptäckter: “En stor majoritet av de offer som sågs av närvarande reportrar och observatörer var blå på extremiteterna. Det betyder att de dödades av ett blodpåverkande medel, antagligen antingen cyanklorid eller vätecyanid. Irak använde aldrig dessa kemikalier och saknade kapacitet att producera dem. Men Iranierna utvecklade dem med säkerhet. Därför dödade iranierna kurderna.” Pelletiers rapport berättade också att internationella biståndsorganisationer som undersökte de kurdiska flyktingarna i Turkiet inte kunde upptäcka några gasningsoffer.
Efter 15 års stöd för HRW’s anklagelser har CIA slutligen medgett i sin rapport publicerad i oktober 2003 att endast senapsgas och ett nervmedel brukades av Irak.
CIA verkar numera helt och fullt ställa sig bakom rapporten från U.S. Army War College i april 1990, eftersom ett cyanidbaserat blodpåverkande medel som Irak aldrig hade, och inte senapsgas eller nervmedel dödade kurderna i Halabja, vilket leder till slutsatsen att iranierna genomförde anfallet som en taktik i mediakriget.
Trots de tvivel som framförts av många professionella och även i CIA’s senare rapport, och efter åratal av PR-propaganda gjord för de kurdiska ledarna med assistans och stöd från Israels Mossad har folkmordspåståendet marknadsförts för det internationella samfundet.
I en telefonintervju med Village Voice år 2002 sade Stephen Pelletiere: “I dag finns uppfattningen – och jag är inte den ende som har den – att det inte gick till på det sätt i Halabja som Goldberg beskrev det”. - - “Och det är en speciellt viktig sak just nu. Vi säger att Saddam är ett monster, en farlig dåre som gasade ihjäl sitt eget folk, och världen bör inte tolerera honom. Men varför? Därför att detta är det sista argumentet USA har för att föra krig i Irak”.
Comments are closed.