Israel – Iraks tredje ockupationsmakt

Av Snorre Lindquist.
2013-05-12 i Sv: Om Irak

Print Friendly

Av Snorre Lindquist

Trots avsaknaden av reguljära trupper agerar Israel på sätt och vis som en tredje ockupationsmakt i Irak vid sidan av USA och den andra ockupationsmakten, Iran.  Artikeln tar bl.a. upp sionismens makt över amerikansk krigspolitik och dess makt över tänkandet i västvärlden.  Även Israels roll i händelsen 9 september 2001 som utlöste anfallet på Irak berörs.

Många som opponerar sig mot Irak-kriget vägrar erkänna, eller ens diskutera Israels roll som krigsanstiftare och aktivt medverkande.  Inte bara den etablerade media- och politikervärlden, utan även flertalet aktiva i antikrigsopinionen i väst visar ett tydligt obehag inför frågan och förtränger den eller värjer sig för att ta upp den.  Samtidigt är det ett faktum att irakier, krigets offer, liksom de flesta i den muslimska och arabiska världen tveklöst ser USA ihopkopplat med Israel på detta sätt, d.v.s. som krigsanstiftare och aktivt medverkande.  Varför är det så svårt för västvärlden att acceptera offrets bild?  Vore det inte naturligast att ha denna bild som utgångspunkt när man bildar sig en uppfattning?  Eller är det så att judar hatas på rasistisk grund i den arabiska och muslimska världen?  För att hitta svaren bör man speciellt granska Israels agerande och dess vänners.  Här skall kort redovisas för en annan version av berättelsen än den gängse.  Mot slutet kommer en redovisning för Israels faktiska aktiviteter i Irak.

Om arabiskt/muslimskt “hat” mot judar.

Endast sju procent av det territorium av det som brukar kallas Israel (vilket begränsas av -97 års vapenstilleståndslinje) har förvärvats på hederligt sätt genom köp, resten är krigsbyte från åren 1947 till 1967, stulet från de ursprungliga ägarna – Palestina-araberna.  C:a åttio procent av landets ursprungliga innevånare fördrevs och deras hem övertogs av inflyttade judar.  Hela byar jämnades också med marken för skogsplantering eller för att bygga nya städer som skulle dölja fakta.  En ny stat bara avsedd för judar skapades på det erövrade territoriet, och de ursprungliga innevånarna som blev kvar fick finna sig i att behandlas som undermänniskor med begränsade rättigheter.  De fick leva där på villkor att de inte utgjorde en fara för den statens judiskhet, alltså som medborgare på nåder.  Och erövringspolitiken mot arabfolken fortsätter.

Israel blev från sin första stund en apartheidstat vägledd av den judiska kolonialismens rasistiska ideal, och som sådan betraktas den med rätta av de arabiska folken.  Det är därför Israel och sionismen “hatas”.  Hatet, i den mån man kan tala om ett sådant, grundar sig på illgärningar utförda av judar mot araber.  Israeler anser att araber står i vägen för den judiska staten och flertalet betraktar dem som lägre stående människor.  Vi har således i allmänhet inte att göra med ett rasistiskt grundat judehat (= klassisk antisemitism), som det så ofta sägs i väst utan tvärtom ett hat mot rasistiska judar, dessa judars gärningar och deras makt i världen.  Tack vare dessa gärningar växer dock tyvärr även ett rasistiskt grundat judehat fram i arabvärlden, detta skall inte förnekas.

De arabiska folken har en dyrköpt erfarenhet av vad kolonialism innebär och känner väl igen “lössen på dess gång” även om fenomenet dekoreras med ord som “Mellanösterns enda demokrati” och “västerländska värden”.  De frågar sig med rätta varför de skall straffas för judeförföljelserna i Europa och varför det skall vara tabubelagt och i vissa fall kriminaliserat i Väst att granska historiens detaljer kring “Förintelsen”, detta som sägs vara det tyngsta argumentet för den judiska erövringen av Palestina.  Att massdödande av judar skett, liksom av andra civila människogrupper i det stora världskriget förnekas inte, men varför skall just judar tilldelas en särskild rätt i den västerländska värdeskalan, medan araber diskrimineras?  Denna fråga blir så mycket mer brännande när miljontals irakiska civila liv offrats för vad som i Väst sägs vara högtstående syften.

Israels fientliga agerande är också riktat mot Islam.  Koranens ord om varje sann muslims plikt att försvara islamiskt territorium mot icke-muslimska inkräktare kan sägas ha en viss täckning i modern folkrätt men är naturligtvis ett hot mot staten Israel.  Världens Muslimer kan heller inte acceptera att Haramklippan i Jerusalem med Al-Aqsa-moskèn och Klippdomen, deras näst heliga plats efter Mecka, vanhelgas genom ockupation; att judiska soldater bestämmer över av vem, när och hur den får besökas eller att tunnlar sprängs under de heliga byggnaderna av religiösa judiska fanatiker som hotar att rasera dem.  Ockupationen uppfattas kort sagt som en fientlig handling av judar riktad mot världens muslimer.  Alltså råder inte heller hos muslimer något rasistiskt motiverat “hat”.  När Palestina och de andra muslimska länderna Irak, Afghanistan, Iran, Pakistan etc. befriats kommer “hatet” rinna ut i sanden.  Israel försöker därför genom sitt inflytande i väst och sina vänner där odla upp en aversion mot muslimer och misstänkliggöra deras agenda.

Det Palestinska folkets verkliga livlina i folkrättsligt hänseende är FN:s resolution 194 om flyktingarnas ovillkorliga rättighet att, om de själva så vill, återvända till sina hem och ägor och, om dessa är förstörda kompenseras så att de kan få nya hem byggda åt sig.  Denna resolutions förverkligande är inskriven som ett villkor i den FN-resolution som medgav Israel dess medlemskap, men har i sextio år förhindrats av Israel, med skälet att Israel då som judisk stat skulle sättas i fara.  Vilket är sant, eftersom en majoritet då skulle finnas för en äkta demokrati, en stat för alla sina medborgare oavsett börd och religion, och konflikten skulle kunna få en hållbar fredlig lösning.  Tillgodoses palestinska flyktingars rättigheter finns det förutsättningar för att “hatet” upplöses.  Statens “judiskhet” saknar helt folkrättslig förankring.  Israels folkrättsliga legitimitet som medlem i FN vilar på ytterst lösa boliner beroende på dess eget agerande i flyktingfrågan och skulle kunna hävas om tillräckliga påtryckningar i världen kunde organiseras 1.

Vad vill Israel med Irak?

Apartheidstaten Israels elit behöver statens yttre fiender för att förmå den judiska befolkningen att vilja uppoffra sig till “försvar”.  Å andra sidan måste statens fiender göras svaga, så att de inte kan utgöra ett reellt hot mot dess existens.  Israel inte har några i konstitution fastslagna gränser, tvärtom hålls denna fråga öppen i oändlighet i enlighet med den statsbärande sionistiska ideologin, där gränsfrågan ses som en intern tvistefråga om vad som är lämpligt för judarna och om hur Bibelns utsagor skall tolkas.  I Bibeln antyds att landet som judarna utlovats sträcker sig från Nilen till Eufrat.  Den elit som sedan länge befinner sig i Israels ledning agerar ständigt för ett ändå större territorium som skydd för sitt lands och judarnas “säkerhet”.  Vi ser redan här att kontrollen över Irak täcks in i Israels ambitioner.

En stat som existerar på ovanstående premisser befinner sig naturligtvis i en evig aggressiv expansion och utgör med sina mäktiga utländska livvakter ett dödligt hot mot världsfreden.  Varje stark och självständigt agerande stat i dess omgivning hotas av inblandning, destabilisering, splittring och destruktion.  Redan under 1980-talet, när Egypten var krossat och Irak växte till sig i styrka och Saddam Hussein talade om arabisk enighet mot Israel diskuterades Irak som ett mål för israelisk aggression.  Journalisten Oded Yinon som var knuten till Israels militära ledning beskrev år 1982 med kusliga, nästan profetiska ord hur Israel skulle stärka sina förbindelser med de neokonservativa i USA för att göra det imperialistiska Israel till en världsmakt2.  Alla arabiska stater skulle styckas upp i små instabila kraftlösa stater upptagna av ständiga konflikter med varandra:

“Ett Irakiskt/Iranskt krig kommer att orsaka dess (Iraks) undergång internt och t.o.m .innan det är istånd att organisera en bred front mot oss.  Varje slag av inom-arabisk konfrontation kommer hjälpa oss på kort sikt och kommer förkorta vägen till det viktigare målet att bryta sönder Irak till den betydelse som Syrien och Libanon har.  – I Irak är en uppdelning i provinser efter etniska/religiösa linjer möjlig.  Sålunda kommer tre (eller fyra) stater existera med huvudstäderna Basra, Bagdad och Mosul och shiitiska områden kommer separeras från sunnitiska och kurdiska i norr.”

År 1996 presenterades rapporten “A Clean Break” för Israels dåvarande premiärminister Netanyahu av det israeliska “Institute for Advanced Strategic and Political Studies” som beskrev en ny israelisk strategi inför 2000-talet.  Denna kom att betyda en brytning med den tigare vänstersionismens strategi “land för fred”.  Israel skall sikta på att inte bara kontrollera sina fiender; utan överträffa (trancend) dem i militär makt.  För att nå dit skulle Saddam Hussein avsättas i Irak och ersättas med en lämplig vasall.  Viktiga namn bakom rapporten som Richard Pearle, Douglas Feith och David Wurmser bl.a. och andra hårdföra israelentusiaster som Dick Cheney, Rumsfield, Wolfowitz, Abrams återfanns senare i den närmaste kretsen kring president George Bush II när denne utformade sin kommande krigspolitik “krig mot terrorismen”.  Deras funktion som ivriga påtryckare för krigen i Aghanistan och Irak och som hjälphänder för att fixa falska hotbilder och skapa krigshysteri kan knappast underskattas.  Israels militära strategi förvandlades nu, trots varningar från högsta militära håll till USA:s.  Amerikanska soldater skulle göra jobbet och riskera sina liv för Israel.  Oljebolagen uttryckte sin olust inför den destabilisering av regionen som var att vänta.  Inte en enda artikel kan faktiskt visas upp från deras representanter som pläderade för ett krig för oljan3.  Hur blev det ändå möjligt att USA:s ledning slog in på denna katastrofkurs?

Sionismens makt över USA:s krigspolitik och tänkandet i västvärlden.

De aktade amerikanska statsvetenskapsmännen och professorerna John Mearsheimer (University of Chicago) och Stephen Walt (Harvard University) publicerade 2006 en i USA mycket uppmärksammad studie om Israel-lobbyns inflytande i USA.s utrikespolitik, byggd på noggrann forskning.  Denna lobby bär det största ansvaret för att krigen mot Irak och Afghanistan blev av ansåg författarna.  De kunde peka på att USA:s judar genom sina organisationer hade ett häpnadsväckande stort och oproportionerligt inflytande i kongressen och vid tillsättningen av presidenter.  Som väntat när dogmen om judars maktlöshet ifrågasättes, igångsattes smutskastningskampanjer med anklagelser om så kallad antisemitism.  Vissa judiska skribenter med hög renomè i vänsterkretsar som Noam Chomsky Och Stephen Zunes försökte förringa deras forskningsresultat, andra ville problematisera definitionen av ordet “lobby” och hävdade att ordet skulle vara så oklart att det var obrukbart i sammanhanget, men Mearsheimer/Walt kunde försvara sig väl och stod på sig i en andra uppföljande bok 2007, ett arbete med stort omfång och noggrant dokumenterat.  Deras böcker blev ett stort genombrott i Israelkritikens historia.  Nya böcker i samma ämne av bl.a. Alison Weir, Stephen Sniegosky och James Petras bekräftar Mearsheimer/Walts teser om Israels avgörande roll i USA:s nya krigspolitik.

De judiska lobby-organisationerna är många och genomsyrar det amerikanska samhället.  Den största och mest synliga är American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) som måste ses som ett rent lobbyorgan för Israel, alltså för utländska intressen.  De maktmedel som används är främst: a) ett omfattande nätverk av organiserade judar för propaganda i båda de stora partiernas kongress-och presidentvalskampanjer, b) en dominerande ägandemakt och kontroll över media och film/TV-industri, c) ekonomisk makt över universiteten, e) “Förintelsen” som heligförklarat argument och d) det mest fruktade vapnet: smutskastning för så kallad antisemitism.  Detta senare är ett vapen som är tillgängligt för alla som räknar sig som judar.  Judisk makt är något som i högsta grad existerar i dagens värld.

Inslaget av judar i kongressen är 8 procent, mot mindre än 2 procent i valmanskåren.  Ett ytterst väloljat mobiliseringssystem bearbetar förmögna judar att donera till utvalda kandidater inför kongressvalen.  Dessa måste i djupintervjuer ha bevisat en välvillig inställning till Israel.  Eftersom kandidaterna är beroende av sina kampanjpengar för att lyckas och likaledes beroende av den lobby-styrda massmedian blir resultatet att kongressen fylls av till nära nog 100 procent israellojala senatorer och representanter.  Bidrag och lånegarantier till Israel kostar årligen skattebetalarna 5,5 miljarder dollar och beviljas av senaten utan någon som helst debatt.  Inget annat land erbjuds så förmånlig behandling av USA, och då är Israel ändå inget u-land; dess BNP ligger i nivå med Irlands.

Ingen amerikan kan heller numera väljas till president utan att knäfalla för Israel-lobbyn och betyga sin lojalitet gentemot Israels intressen, även Obama har fått göra det4.  Den judiska ekonomiska makten kan belysas med ett faktum: Av de 400 rikaste i USA är enligt Forbes “rich list” 34 procent judar5.  Dessa stormrika judar är till övervägande delen generösa och ivriga Israelvänner som öser ut skattebefriade dollar till byggande av judiska bosättningar på Västbanken (klassas som religiöst ändamål) och andra ändamål för den främjande av den judiska statens intressen i USA.

Att komma på kant med lobbyn kan resultera i universitetsprofessorers fall.  Ett exempel är den judiske professorn Norman Finkelstein, välkänd författare till boken “Förintelseindustrin” som samlade stora mängder studenter till sina föreläsningar i tabu-belagda ämnen som “judisk makt”.  Universitetets judiska donatorer krävde att hans post drogs in på administrativ väg, vilket också skedde.  USA:s journalister hålls på plats av mediamogulerna med liknande metoder.  En lag förbereds i kongressen som kriminaliserar kritik av Israel och sionismen.

Det ovanstående är bara några axplock ur den verklighet som demokratin i USA lever under.  Sionistisk makt, och därmed den judiska elitens makt är i det närmaste totalitär när det handlar om krigs- och utrikespolitik och allt som berör Israels intressen.  Viktigt är att framhålla att det inte handlar om den vanlige judens intressen.  Ett väsentligt stöd är den judiska sionismens oheliga allians med den kristna högern i USA.  Kristen sionism är djupt förankrad i folklig bokstavstrogen bibeltro och grundar sig på Uppenbarelsebokens profetia, som säger att judarna måste återvända från exilen innan Messias kan återkomma.  När Judarna återvänt skall de tvingas svika sin tro och konvertera till Kristendomen.  Därav det oheliga i alliansen, som varken tycks bekymra den cyniska judiska eliten eller de kristna frälsningsatleterna i amerikansk TV.  Till sionisternas stödtrupper måste också räknas den långa mäktiga svansen av icke-judar som ser som sin plikt att hindra Israelkritik eller att hålla vakt mot “antisemitism”.  Ty detta är ett “sesam öppna dig” för karriär inom politik, kultur och media.  Bland sionisterna är nu fler icke- judar än judar.  Följden är att ett sionistiskt synsätt får genomsyra gängse amerikanskt tänkande.  USA är sionistiserat.

Tendenserna i USA har sina motsvarigheter i övriga västländer.  De stora partierna i Storbritannien har alla sina “Friends of Israel”-klubbar som spelar en avgörande roll för deras utlandspolitik, till och med så mycket att Israels vänner kan placeras i landets parlamentariska kontroll av underrättelsetjänsten MI5 och ha automatisk tillgång till allt topphemligt material.  De sitter nu i topp-positioner i BBC:s styrelse.  Frankrikes, Italiens och Tysklands presidenter är öppet uttalade sionister och kan blockera alla försök till sanktioner mot Israel i EU.

I Sverige skapade den socialdemokratiska regeringen den statliga, politiskt dirigerade folkundervisnings- och forskningsinstitutionen Forum För Levande Historia.  Detta för att driva en sionistisk syn på “Förintelsen” och tabulägga en alternativ historiesyn, en kampanj som därefter följdes av en liknande som avsåg att fördöma den kommunistiska ideologin.  Först då vaknade svensk vänsteropinion till.  Att försvara icke-sionisttillvänd historieforskning om judeförföljelserna är kriminaliserat i många EU-länder och en kampanj förs för att alla skall följa efter.  Exemplen är många på att upplysningstidens och demokratins ideal bleknar bort i eliternas Europa tack vare sionismens inflytande.

Israels faktiska agerande i Irak

Israel är i högsta grad involverat i Irakkriget genom militär rådgivning och dess spionväsende Mossad, vilket är världsledande på området “false flag operations” och lönnmord.  Den irakiska motståndsrörelsen Al-Rashideen Armèn bekräftar att Mossad-agenter är inkvarterade i ett helt hotellkvarter i Bagdad`s centrum.  Mossad ansvarar för systematiska mordkampanjer mot Iraks spjutspetsintelligentia (akademikermorden).  Detta görs i ohelig allians med Irans miliser (i synnerhet Badrmilisen och Mehdiarmèn) och dess dödspatruller, och syftet är gemensamt, att bryta ner landets motståndskraft och möjligheter att återuppbygga ett modernt livskraftigt samhälle.  De militära israeliska lärdomarna från Jeninmassakern gällande krigföring i städer mot en guerilla har kommit till användning i Falluja och andra städer i Anbarprovinsen.  Mossad har samarbete med de kurdiska separistpartierna och tränar deras Peshmergamiliser i konsten att etniskt rensa ett land.  Vidare utbyter Mossad erfarenheter med amerikansk “counterinsurgency” om de politiska lönnmordens och “false flag operations” alla hemligheter och finesser samt utbyter inbördes tjänster.

Men Israels intressen i Irak sträcker sig mycket längre än så.  Vissa signaler visar att drömmen om ett Stor-Israel innefattande delar av Irak lever och skall förverkligas.  Det handlar även här om tjänster och gentjänster.

Yagen News rapporterade i juli 2008 att Israel startat en bank, “The Kurdish Lending Bank” med den hemliga uppgiften att köpa upp stora mängder jordbruksmark, oljefält och bostadsområden i närheten av städer som Mosul och Kirkuk, båda oljerika städer i norra Irak.  De stora markköpen underlättar för den USA-uppbackade Peshmergamilisen att fördriva araber och turkmener som lever där så att den oljerika regionen kan anslutas till en framtida kurdisk separiststat.  55 israeliska bolag arbetar på marknaden.  De kan också lätt få förtur till kontrakt på byggnadsuppdrag som finansieras av USAID.  Källa: www.uruknet.de/colonna-centrale-pagina.php?p=4545479&colonna=m

Följande rapport från 30 januari 2009 har skrivits av de amerikanske journalisten Wayne Madsen, en av de få kvarvarande inom den hedervärda amerikanska traditionen “muckraking”, undersökade journalistik6:

“Planer finns på att från Israel förflytta tusentals kurdiska judar, även inkluderande sådana från det kurdiska Iran, till städerna Mosul och Nineveh under täckmanteln av att det skulle handla om religiösa pilgrimfärder till antika judiska religiösa platser.  Enligt kurdiska källor arbetar israelerna i hemlighet med den kurdiska provinsregeringen (KRG) på att genomföra ett program för integration av kurdiska och andra judar i irakiska områden under kontroll av KRG.

Kurdiska, irakiska sunnimuslimer och turkmener har lagt märke till att kurdiska israeler började köpa sådant land som betraktas som “historisk judisk egendom” i det irakiska Kurdistan efter USA-invasionen 2003.

Israelerna är särskilt intresserade av den judiske profeten Nahum al-Qush´s helgedom och den helige profeten Daniels grav i Kirkuk.  Israeler försöker också hävda judisk äganderätt utanför egentligt kurdiskt intresseområde, som Ezekiels helgedom i byn Al-Kifl i Babel-provinsen samt Exras grav i al-Uzyr i Misan-provinsen nära Basra, båda i södra Iraks shia-dominerade områden.  Israeliska expansionister anser att dessa heliga platser och gravar tillhör Stor-Israel lika mycket som Jerusalem och Västbanken som de kallar “Judèen och Sammarien”.

Kurdiska och irakiska källor rapporterar att Israels Mossad arbetar hand i hand med israeliska bolag och “turister” för att resa anspråk på Israels “judiska egendomar” i Irak. —

Utländska affärsmän betalda av USA rapporteras hjälpa israelerna för att stödja konceptet “Kristen sionism”.

Irakiska nationalister menar att den israeliska expansionen i Irak stöds av båda de kurdiska fraktionerna som inklusive the Patriotic Union of Kurdistan ledd av Iraks nominelle president Jalal Talabani.  Hans son Qubad Talabani fungerar som KRG:s representant i Washington, där han bor med sin hustru Sherri Kraham, som är judinna.  Även Kurdistans Demokratiska Parti, lett av Massoud Barzani, stöder Israels landförvärv.  En av Barzanis söner, Binjirfan Barzani är djupt involverad med israelerna.

Israelerna och deras kristna supporters kommer in i Irak via Turkiet, inte Bagdad.  För att avfolka de områden som israelerna hävdar är deras, utför Mossadagenter och kristna sionistiska affärsmän terrorattacker mot kaldeiska kristna, särskilt i Nineveh, Irbil, al-Hamdaniya, Bartalah, Bashicah, Elshoeven, Uqrah och Mosul.

Ansvaret för dessa attacker utförda av israeler och deras allierade rapporteras vanligen ligga på Al-Qaida och andra islamistiska “jihadister”.  Israelernas ultimata syfte är att driva bort den kristna befolkningen för att kunna hävda judisk rätt till landet i egenskap av bibliskt judiskt land och det är en del av “Stor-Israel”.  Detta är en repetition av det brittiskt/kristna sionistiska avfolkningsprogrammet i det brittiska Palestinamandatet efter det andra världskriget.” (Min översättning.)

Israels roll i 11 september-dådet.

Det behöver knappt sägas att krig är det mest avskyvärda mänskligheten kan hänge sig åt.  Det krävs en stark opinion för att göra krig möjligt.  För att skapa en opinion för något så abnormt krävs en väl inarbetad förljugen världsbild, en våg av panik, en tankeutsläckande känslostorm och en utpekad fiende.  Det finns en händelse som utan diskussion skapat en sådan känslostorm: dådet mot “World Trade Center” på Manhattan 9 september 2001.  Den officiella utredningen pekade tveklöst ut de skyldiga innan undersökningen ens var klar: det handlade om muslimska jihadister och terrorister.  Men bindande bevis saknas fortfarande.7 Krigspropagandan startade med en gång; president Bush förklarade Afghanistan och Irak som mål för “kriget mot terrorismen”.  Det är allmänt erkänt att han ljög om Iraks massförstörelsevapen och Saddams länk till Al-Qaida.

Men märkligt nog stämplas enbart misstanken att den officiella förklaringen till händelsen den 9 september är byggd på lögner och fabler som en sjuk konspirationsteori.  Än värre blir reaktionen när någon pekar på de klara indikationerna på Israels medverkan i dådet.

Den egendomliga situationen har uppstått att t.o.m. vänstern, som aldrig tvekat när det gäller att utpeka USA som centrum för världens ondska generat vrider sig i löje när saken kommer på tal. De mycket seriösa framstående personer och specialister som ifrågasätter den officiella bilden och talar om “false flag operation” skall till varje pris tystas ner, som t.ex dessa fyra:

  1. Den f.d. tyske ministern för forskning och vetenskap och säkerhetsspecialisten Hans von Bulow8,
  2. Den amerikanske professorn David R. Griffin som med vetenskapsteoretisk tyngd och noggrannhet dissekerat de komprometterande motsägelserna i vittnesmålen från ansvariga politiker och specialister på den officiella förklaringens sida9,
  3. 1500 amerikanska ingenjörer och arkitekter, många med hög akademisk kompetens, som med sin sakkunskap avfärdar den officiella teorin om byggnadernas ras som vetenskapligt orimlig.
  4. Den välrenommerade danske kemiprofessorn och specialisten på nanotermit Niels Harrit som har funnit klara bevis i dammet efter sprängningen den 11 september som visar att i förväg förberedd demolering utförd av specialister i underrättelsetjänster måste ligga bakom.

Vore det inte naturligare att i stället stämpla de som försöker hindra att frågan om händelserna den 11 september tas upp till diskussion som krigshetsarnas medlöpare?

Resultatet av 9/11 blev krig och hets mot araber och muslimer, miljoner civilas död samt ödeläggelse av deras städer, länder och kulturer.  Man måste ställa frågan: vem tjänar på detta?  Knappast Amerika eller Europa.  Att avsiktligt fördjupa av klyftan till de folk som man måste samarbeta med för att få tillgång till energirikedomarna är mot allt förnuft.  Endast Israel har ett sådant intresse.  Viljan finns, som sagt.  Indicier finns också.  9/11- dådens uppenbarliga karaktär av “false flag operation” gör att Israels medverkan ofrånkomligen borde dras in i en granskande undersökning om den tändande gnistan till krigen mot Afghanistan o Irak.
 

Slutord

Man kan ha olika åsikter om i vilken grad Israel styr USA:s utrikespolitik eller tvärtom.  Men man kommer inte undan Israels stora delaktighet i USA:s krigspolitik.  Till antikrigsrörelserna borde denna fråga ställas: Hur är det möjligt att bekämpa dagens krig om man blundar för krigens i dag mäktigaste pådrivare, Israel och sionismen?  Ett är säkert: solidaritet med palestinierna och gemensam front mot sionismen ingår som en oupplöslig del av irakiernas motståndskamp.
 

Noter

  1. Se “Den judiska staten bör ifrågasättas” av Snorre Lindquist
  2. A Strategy for Israel in the Nineteen Eighties” i Kivinum, organ för the World Zionist Organisation.
  3. Den amerikanske sociologiprofessorn James Petras behandlar ämnet om oljebolagens inställning till kriget i boken”Zionism, Militarism, and the Decline of US Power”, Clarity Press 2008.
  4. Obamas tal vid AIPAC-kongressen: “-our total commitment to the security of Israel-”, Haaretz 3 april 2007.
  5. http://blogs.jta.org/philanthropy/article/2009/10/05/1008323/at-least-139-of-the-forbes-400-are-jewish
  6. “Israel hopes to colonialize parts of Iraq as Greater Israel” av Wayne Madsen http://www.thetruthseeker.co.uk/article.asp?ID=10127
  7. En kortfattad välskriven analys har skrivits av folkrättsspecialisten Elias Davidson “There is no evidence that Muslims committed the crime of 9/11″ www.juscogens.org
  8. “CIA och 11 september”, Andreas von Bulow, Alhambra förlag 2004.
  9. “Motsägelser om 11 september”, David Ray Griffin, Alhambra förlag 2008.

Comments Off

Comments are closed.