S N O R R E    L I N D Q U I S T        I R A K    P A L E S T I N A    E T C

Av Dahr Jamail, 4 jan. 2008

Dahr Jamail, som tillbringade åtta månader i Irak som oberoende journalist är författare till “Beyond the Green Zone: Dispatches from an unimbedded journalist in Occupied Iraq). http://www.dahrjamail.com .

Originalets titel: The myth of sectarianism. Översättning av Snorre Lindquist.

Om USA lämnar Irak så kommer det sekteristiska våldet mellan Sunni och Shia bli värre. Detta är vad både Republikaner och demokrater vill få oss att tro. Detta är kärnan i den retorik som används för att rättfärdiga ockupationen av Irak.

Liksom motsvarande propagandanummer vinner denna propaganda terräng och blir till verklighet mest på grund av okunnigheten hos dem som den som slukar den.  Den samlade mediafrontens dimridåer om “det sekteristiska kriget” i Irak har säkrat att allmänheten köper åsikten att sunnierna och shiiterna kommer skära varandra i små bitar om ockupationen upphör.

Det kan vara värt att betänka att det före den anglo-amerikanska invasionen och ockupationen av Irak aldrig varit något öppet krigstillstånd mellan de två grupperna och definitivt aldrig något inbördeskrig.  Vad det irakiska samhällets uppbyggnad beträffar så är det ett samhälle av stammar och några av de största stammarna i landet består av både sunniter och shiiter.  Blandäktenskap är heller inte ovanliga.

“Muslimer och Irakier”

Snart efter ankomsten till Irak i nov.  2003 fick jag veta att det ansågs oartigt och socialt klumpigt att fråga om en persons trostillhörighet.  Om jag av okunnighet eller av ett oemotståndligt behov ställde frågan, så var det vanligaste svaret jag fick: “Jag är muslim och jag är irakier”.  Ibland kom det mer upplysande svar, som det jag fick från en äldre kvinna: “Min mor är en shiit och min far en sunnit, så kan du berätta för mig vilken halva av mig som är vilken?” Leendet som följde sade allt.

Stora blandade granskapsenheter var normen i Bagdad.  Sunniter och shiiter bad i varandras moskéer.  Sekulära irakier kunde bilda livslånga relationer med andra utan påtaglig oro för deras sekttillhörighet.  Hur kunde ett så välintegrerat samhälle bryta ut i ondskefulla strider, våldsam sekterism och segregerade bostadsområden?  Hur kan man förklara de miljoner irakier som nu är fördrivna från sina hem, av det enda skälet att de tillhörde fel sekt på fel plats vid fel tidpunkt?

En gång i december 2003 berättade Sheikh Adnan, som höll fredagens tal i sin moské en händelse för mig.  Under ockupationens första veckor hade en amerikansk kommendant dykt upp i Baquba, huvudstaden i Diyala-provinsen c:a 30 km nordost om Bagdad med en blandad sunnitisk-shiitisk befolkning.  Hans bad om ett möte med alla stammledare och religiösa ledare.  På den utsatta dagen blev de församlade ledarna utsatta för en stor överraskning när kommendanten instruerade dem att dela upp sig: “Shiiter till ena sidan av rummet, sunniter till den andra”.

Det skulle väl inte vara helt fel att av denna historia räkna ut att det genomfördes en genomtänkt “söndra och härska-politik” redan från ockupationens första dagar från de invaderande anglo-amerikanernas sida.  Det har inte gjorts några statistiska undersökningar de senaste åren på sammansättningen av irakiernas religiösa trostillhörighet.  Emellertid skapades ett prejudikat då USA-koalitionens provisoriska myndighet, ledd av Paul Bremer bildade den första irakiska marionettregeringen.  De 25 platserna i det irakiska regerande rådet (IGC) fördelades noga efter sekteristiska linjer baserade på antagandet att 60% av befolkningen är shiiter, 20% är sunniter och 20% är kurder, som för det mesta är sunniter.  För ordningens skull togs också ett par turkmener och en kristen med.

Det är uppenbart att denna flock marionetter som valdes ut att påbörja “demokratin” i Irak skulle klargöra för befolkningen att det var viktigt att börja tänka i sekteristiska och etniska banor, åtminstone i politiken.  Den oundvikliga följden blev politiska maktstrider som förvärrades och cementerades med valen 30 december 2005.

Dödspatruller a la Honduras

Skrapar man på ytan framträder en mörkare bild av USA:s delningsplan, som i stort sett är nedtystad.  En FN-rapport som släpptes 2005 håller det irakiska inrikesministeriet ansvarigt för en organiserad kampanj av fängslanden, tortyr och dråp på irakiska landsmän.  Dessa speciella poliskommandon rekryterades från den shiitiska Badr-organisationen och från Mehdi-milisen.

I november och december 2004 hörde jag berättelser, vida spridda, om dödspatruller som mördade sunnitiska motståndsledare och deras viktigaste sympatisörer.  Det var efter den felslagna “Operation Phantom Fury”, som USA:s belägring av Falluja blev kallad, som det irakiska motståndet bredde ut sig som en löpeld över hela landet.  Dödspatruller bildades för att kväva denna eld genom att tillintetgöra ledningen för det växande motståndet.

Denna brandkår styrdes av den amerikanske ambassadören i Irak, John Negroponte, och assisterades skickligt av den nu pensionerade översten James Steele, rådgivare till de irakiska säkerhetsstyrkorna.  Åren 1984-86 var Steele ledare för USA:s militära rådgivningsgrupp i El Salvador.  Mellan åren 1981 och 1985 var Negroponte amerikansk ambassadör i grannlandet Honduras.

År 1994 anklagades han av Honduras människorättskommission för omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna.  Man rapporterade om tortyr och försvinnanden av minst 184 politiskt verksamma.  En CIA-arbetsgrupp, som tillsattes år 1996 för att undersöka USA:s roll i Honduras har – baserat på insamlad dokumentation – erkänt att de operationer som Negroponte bar ansvaret för utfördes av “speciella underrättelseenheter”, bättre kända som “dödspatruller”.  Dessa bestod av honduriska beväpnade enheter som kidnappade, torterade och dödade tusentals människor, misstänkta för att stödja den vänsterorienterade guerillarörelsen.  Negroponte var ambassadör i Irak till juni 2004.

Det enda offentliga omnämnandet av detta som jag sett var i tidskriften Newsweek, 8 januari 2005.  Det citerar Donald Rumsfeld, vid den tidpunkten försvarsminister, som diskuterade användningen av “Salvador-möjligheten” i Irak.  Strategin som planerades för Irak jämfördes med den som användes i Centralamerika under Reagans administration: “Vid denna tid, ställd ansikte mot ansikte med ett nästan förlorat krig mot salvadorianska rebeller, bildade eller understödde den amerikanska regeringen “nationaliststyrkor” som angavs inkludera så kallade dödspatruller, direkt avsedda att nedkämpa och döda upprorsledare och sympatisörer.  Till slut blev upproret nedslaget, och många konservativa ser politiken som en succé – trots oskyldiga människors död och den efterföljande Iran-Contras-skandalen.

De USA-stödda sekteristiska dödspatrullerna har blivit det största upphovet till död i Irak och överträffar t.o.m. de amerikanska militärmaskinerna som är beryktade för sin kapacitet att döda i industriell skala.  Det är ingen hemlighet i Bagdad att amerikansk militär regelbundet omringade kvarter där motståndet var starkt, som Bagdads Adhamiya-kvarter, och tillät “den irakiska polisen och den irakiska armén” maskerad bakom svarta elefanthuvor att köra igenom deras checkpoints för att utföra enleveringar och mord i kvarteren.

Bagdad: den uppstyckade staden

Som följd av detta är nästan hela Bagdad och mycket av Irak nu uppdelat efter sekteristiska linjer.  Den andra sidan är att våldet i huvudstaden på den senare tiden avtagit något, nu när slutmålet med bildandet av dödspatrullerna – uppsplittringen av befolkningen – i stort sett har uppnåtts.

Den förre generalen Waleed al-Ubaidy, invånare i Bagdad, berättade nyligen för min irakiske kollega: “- Jag skulle gott kunna förlika mig med tanken att våldet i Irak minskats, och att allt är möjligt nu, men sanningen är långt mer bitter.  Allt som hänt är en dramatisk ändring av den demografiska kartan i Irak.”

Bagdad är i dag en uppstyckad stad.  Ahmad Ali, chefsingenjör för en av Bagdads kommuner berättade för min kollega, Ali al-Fahily: “-Bagdad har rivits sönder i två storstäder och många mindre städer och stadsdelar.  Nu finns början till ett shia-Bagdad och ett sunni-Bagdad.  Vart och ett av dem är uppdelade i små stadsliknande bitar som rymmer hundratusentals som var tvungna fly sina hem.”

Al-Adhamiya på Russafa-sidan av Tigrisfloden är nu helt bebott av sunniter, de andra områdena är alla shiitiska.  Al-Karkh-sidan av floden är rent sunnitisk med undantag av Shula, Hurriya och små strimlor av Aamil, som är dominerat av shiitiska miliser.

Irakier i Bagdad, som inte är invigda i de amerikanska ränksmiderierna, ger irakisk polis och irakisk militär skulden för det sekteristiska lönnmördandet och undrar varför USA-militären gör föga eller intet för att stoppa dem.  “- Amerikanerna ber (premiärminister Nouri) al Maliki att stoppa de sekteristiska avrättningarna, väl vetande att hans ministrar ger order om sekteristisk utrensning-” uttalar sig Mahmoud Farhan för the Muslim Scholars Association (AMSI), en ledande sunnitisk grupp.

Minskat våld?

Ett nyare uttryck för USA:s splittringspolitik är “belöningen” till medlemmar av det företrädelsevis sunnidominerade motståndet i Bagdad och Al-Anbar-provinsen, som utgör en tredjedel av det geografiska Irak.  Betalningen från USA:s militär till samarbetande stamshejker uppgår redan till 17 milj. dollar.  Pengarna hamnar direkt i fickorna på de militanta, folk som i många fall var engagerade i attacker mot ockupanterna för mindre än två veckor sedan.  Stamkrigare avlönas med 300 dollar i månaden för att patrullera sina områden, särskilt mot “utländska legosoldater”.  I dag refererar militären till dessa som “bekymrade lokala invånare”, “vaknande krafter” eller helt enkelt “frivilliga”.

Det sägs att våldet i området minskat.  “- Amerikanarna tror att de skulle kunna minska motståndets attacker genom att separera Iraks folk i sekter och stammar” tillkännagav en trettiotvåårig man från Ramadi när han talade med al-Fadhily på villkor av anonymitet, “De vet att de sjunker djupare ner i sanden.  Men kollaboratörerna lurar amerikanerna just nu och kommer till slut använda denna strategi mot dem.” I slutet av november 2007 hade amerikansk militär enrollerat 77.000 till dessa styrkor och hoppas tillfoga ytterligare 10.000.  82% av styrkorna är sunniter.

Politiskt håller USA-administrationen fast vid sitt stöd till den shia-dominerade regeringen i Bagdad.  Sammanbrottet har varit fullt synligt.  I början av december blev Adnan al-Dulaimi, ledare för Accordance Front, som är det sunni-politiska blocket i det Irakiska parlamentet, placerad i husarrest av irakiska och amerikanska säkerhetsstyrkor i stadsdelen Adil väster om Bagdad.  Irakiska säkerhetsstyrkor arresterade också hans son Makki och 45 av hans vakter.  De anklagades för att tillverka bilbomber och för att ha dödat medlemmar av sunni-milis som samarbetetat med amerikansk militär i stadsdelen.  Medlemmar av Accordance Front, som innehar 44 av de 275 platserna i det irakiska parlamentet begärde då sitt utträde.  Maliki har åtskilliga gånger slungat anklagelser och kritik mot al-Dulaimi som skapat politiska och sekteristiska chockvågor och ytterligare lemlästat den sönderfallande politiska processen.

Det är viktigt att nämna att Maliki, som är en amerikansk marionett per excellens, gör vad man ber honom om.  Efter valen i januari 2005 valde den regering som kom till makten Ibrahim al-Jaafari till premiärminister.  Då Jaafari vägrade följa USA:s och Storbritanniens spelregler flög Condoleza Rice och hennes brittiske motsvarighet Jack Straw till Bagdad, och innan detta korta besök var över var Jaafari ute och Maliki inne som premiärminister.

Sekteristiskt våld eller fortsatt ockupation?

Låt oss nu med dessa fakta i minnet återvända till den stora frågan.  Kommer Irak sjunka allt djupare i den sekteristiska mardrömmen om ockupationen upphör?

En indikation på hur sakerna troligen kommer lösa sig själva efter de främmande truppernas uttåg kan utläsas från Basra i södra Irak.  I början av september lämnade 500 brittiska soldater Saddam Husseins palats i hjärtat av staden och upphörde att genomföra reguljär fotpatrullering.  Enligt brittisk militär sjönk den samlade våldsnivån i staden med 90%.

Detta är kanske, eller kanske inte en garanti för att sekteristiskt våld kommer minska med de invaderande härarnas avmarsch.  Men det visar att när huvudorsaken till våld, sekteristisk strid, instabilitet och kaos är avlägsnad från den irakiska ekvationen så måste förhållandena förbättras.

Kommer vi fortfarande tro att ockupationen håller ihop Irak?