S N O R R E    L I N D Q U I S T        I R A K    P A L E S T I N A    E T C

Artikel i The Guardian av Seumas Milne 19 juli 2007.

Originalartikeln finns på http://www.guardian.co.uk/Iraq/Story/0,,2129544,00.html.  Översättning Snorre Lindquist.

Dr. Zubeidy är en jagad man.  Hans bild har visats på irakisk TV som en eftersökt terrorist.  Allt sedan Shia-milis kom till hans hus i Bagdad för att döda honom förra året – och kidnappade och mördade hans svåger när de förstod att han inte var hemma – har han knappt sovit på samma plats två gånger och bär alltid på falskt ID.  “Lyckligtvis finns det många tusental som också är eftersökta,” säger han.  “Men jag har varit tvungen flytta 37 gånger.  Det har varit väldigt svårt, i synnerhet för mina barn – de har ofta varit tvungna att byta skola och det har haft en psykisk påverkan på dem.  Men de förstår vad det handlar om – de kämpar också med mig på deras eget sätt.  Abd al-Rahman al-Zubeidy är en läkare i övre fyrtioårsåldern och har suttit i fängelse under Saddam Husseins tid för att ha gömt och behandlat en vän som hade hamnat i en strid med en myndighetsperson i regimen.  Han släpptes vid en allmän amnesti i upptakten till den USA-brittiska invasionen.

Bredvid honom sitter Abdallah Suleiman Omary, en ingenjör med skäggstubb och läsglasögon.  Han drar upp en karta över Bagdads al-Ghazaliya-område, där han bodde tills helt nyligen, för att försöka förklara den påverkan USA:s senaste “surge” haft med ökat antal trupper på områden där det sunnitiska motståndet är starkast.  “De har nu byggt en betongmur som blockerar alla vägar utom en som leder till distriktet från Bagdads motorväg” säger han.  “För att komma till mitt hus måste man passera en bro med en checkpoint, en amerikansk bas, en grind och ytterligare fyra checkpoints på en kilometer.  Igår förbjöd de alla bilar av fruktan för bilbomber.”

“Men” tillägger han, “vi har fortfarande förmåga att utföra attacker.  Vapen smugglas in.  De våra väntar ut soldaterna tills de lämnar kontrollplatserna för att köpa något – då följer vi dem och dödar dem.”

Båda männen är ledare i det irakiska motståndet – eller upproret som det vanligen benämnes i Storbritannien och USA.  Zubeidy är politisk talesman för Ansar al-Sunna (som nu återtagit namnet Jamaat Ansar al.-Islam, se C1), en islamistisk beväpnad grupp med rykte om vildhet i Irak, och Omary är chef för den politiska avdelningen i 1920 års revolutionsbrigader (se A1), en mer nationalistisk organisation vars namn skall minna om ett uppror mot brittiskt välde efter det första världskriget.

I fyra år har motståndet hållit sig i skuggorna, utan ett offentligt ansikte och som det tycks utan ledare, och har lämnat ifrån sig en allt våldsammare och mer förödande kampanj som fört världens mäktigaste armé till randen av nederlag och ändrat den globala maktbalansen.  Medan självmordsattacker mot civila typ Al-Qaida och sunnitiska/shiitiska dödsskvadroners dödande har eskalerat under de senaste två åren, har de tenderat att flytta uppmärksamheten bort från gerillakriget mot de amerikanska och brittiska styrkorna och deras irakiska klienters armé och polis.  Men det är detta utnötningskrig – med mer än 5000 attacker per månad mot USA-styrkor i Irak, de senaste månaderna har varit de blodigaste för USA-styrkorna sedan invasionen 2003 (331 döda och 2029 sårade) – som förde frågan om tillbakadragande till toppen av den politiska agendan i Washington.

Tills nu har motståndsgrupperna opererat helt underjordiskt och deras ledare har kommunicerat huvudsakligen via internet, om ens alls.  Omarys grupp specialiserar sig på high-tech kommunikation, och producerar foton och videos, vilka starkt påminner om åttiotalets IRA-propaganda.  Nu har de beslutat att tala till väst-pressen för första gången som de förbereder sig att lansera ett offentligt ansikte och ett gemensamt program i förväntan på ett eventuellt tillbakadragande från Irak.  Sju av de viktigaste sunnit-ledda väpnade organisationerna – undantaget Al-Qaida och Baathisterna – har kommit överens om att forma en bas för framtida förhandlingar med ockupationsstyrkorna.

Vårt möte äger rum i Damaskus och är arrangerat genom en serie av medlare.  Liksom Zybeidy och Omary deltar också en av de politiska ledarna för Iraks Hamas (se B2) – en köpman från Falluja som använder täcknamnet Abu Ahmad – i samtalet, som varar i nio timmar.  Alla tre har kommit nyligen från Irak och är försiktiga och osäkra på hur öppna de skall vara i denna intervju eftersom de tvingas till att offentligt profilera det irakiska motståndet.  Dessa är det slag av motståndsledare som – enligt Dan Goure, vicepresident i det Virginiabaserade Lexington Institute och Pentagonkonsult – den amerikanska underrättelsetjänsten har som måltavla i hopp om att eliminera ledarskapet för motståndsrörelsen, som motståndsledarna själva uppskattar till 50 000 man.

Minst 1,2 miljoner irakier har flytt till Syrien sedan USA.s invasionen, och Syrien har regelbundet anklagats av USA för att stödja eller blunda för motståndsgrupper som opererar över gränsen.  Zubeidy är envis när han säger att de inte har någon direkt kontakt med den syriska regimen – och de annonserar förvisso inte sin närvaro i Damaskus.  “Våra organisationer förlitar sig till vapendepåer som lämnades av Saddam Hussein, eller så köper vi dem från den irakiska armén genom vapenhandlare” säger Zubeidy.  “Vi försöker undvika kontakter med syrier.  Antingen kan de sälja oss när som helst om det sätts tung press på dem eller så riskerar vi att bli totalt kontrollerade av dem.”

Faktiskt är det så att alla grupper säger att de inte har något stöd från någon regim, men de hävdar bestämt att indirekta kontakter hafts med Frankrike om att skapa villkor för ett offentligt kontor.  Och för några år sedan, säger Zubeidy, erbjöd Iran vapen och pengar till de islamistiska motståndsgrupperna och även hjälp att stoppa attacker från shia-miliserna, men medan Al-Qaida accepterade enligt vad han tror, gjorde andra det inte.  “Vi litar inte på Iran.  Vi behöver hjälp från arabregimer och andra regimer.  Men fastän Turkiet och Saud-Arabien har uppmuntrat motståndet att enas är de rädda för oss”.

“Vi är den enda motståndsrörelsen i modern historia som inte erhållit hjälp eller stöd från något land,” deklarerar Omary.  “Skälet är att vi bekämpar USA.”  Talesmannen för 1920 års revolutionsbrigader är en välartikulerad, sofistikerad och handlingskraftig man som – om han överlever motståndskriget – har han en klar potential att bli en inflytelserik röst i ett framtida Irak.  “Vår inställning är att det finns två slag av folk i Irak: inte Sunniter och shiiter, kurder och araber, muslimer och kristna, men de som är för ockupationen och de som är mot den.”  — “Alla som tar del i institutionerna som sätts upp av ockupationsmakten, som t.ex. regeringen och parlamentet, armén eller polisen betraktas som kollaboratörer.  Vår organisation började sina operationer de första dagarna efter invasionen och överallt där ni hittar ockupationen hittar ni också oss: från Mosul, Bagdad och Samarra till Basra, Hillah och Kirkuk,” fortsätter Omary.  “Vår grupp har också utfört attacker mot brittiska styrkor i Basra.”  De är inte en sekteristisk sunnimuslimsk organisation säger han bestämt: “den militäre ledaren för 1920 års revolutionsbrigader är en kurd.  Irak är till för alla irakier och vi skiljer bara mellan de som samarbetar med ockupationen och de som inte gör det.  Om min bror samarbetar med ockupationsmakten kommer jag döda honom – men den oskyldige rör jag inte.”

Vad får irakier att gå in i motståndsrörelsen?  “Många människor kommer till motståndsrörelsen på grund av sin muslimska bakgrund, somliga med anledning av det som hänt deras släktingar, orsakat av ockupationsmaktens arméer,” säger Zubeidy.  “Amerikanska styrkor har begått mycket svåra brott mot det irakiska folket.  Alla irakier hatar de utländska styrkorna och glömmer inte vad de gjort.  Generellt har de brittiska styrkorna handlat som hjälp till USA:s och Storbritanniens regeringar och delar ansvaret för det som hänt Irak.  Men deras aktioner anses ha varit mindre grymma än de amerikanska.”

En kärnpunkt i den nya motståndsalliansen är ett avståndstagande mot den mordiska sekterism som uppstått i Irak – och i synnerhet Al-Qaidas roll.  Mest slående är fallet med Zubeidy, vars radikala salafistgrupp Ansar al-Sunna nyligen splittrades upp i två delar (hans fraktion kallas nu the Legitimate Comittee of Ansar al-Sunna – Goure säger att sådana splittringar är endemiska i motståndsrörelsen).  “Vi ville enas med andra motståndsstyrkor, men den andra gruppen rör sig närmare Al-Qaida och vägrade.  Al-Qaida har fört med sig fördelar och problem,” säger Zubeidy.  “De attackerar USA-ockupanterna.  Men varje dag blir problemen de för med sig större än fördelarna.”

“Motstånd handlar inte bara om att döda amerikaner utan några syften eller mål,” fortsätter han.  “Vårt folk har kommit att hata Al-Qaida, som ger intrycket ute i världen att motståndsrörelsen i Irak består av terrorister.  Självmordsbombning är inte det bästa sättet att kämpa därför att det dödar oskyldiga civila.  Vi är emot dödande utan åtskillnad – striden måste koncentreras mot fienden enbart.  De (Al-Qaida) tror att alla shiiter är “kuffar” (otrogna) – liksom också sunniter.”  Det bedöms nu att Al-Qaida utför en femtedel eller en tredjedel av alla attacker i Irak.

Men de säger att det är nödvändigt för de sunni-baserade grupperna att enas med shiiterna.  “Även om det inte är lätt,” säger Zubeidy.  “Ett stort gap har öppnats mellan sunni-muslimer och shia-muslimer under ockupationen och Al-Qaida har bidragit till det – liksom också USA och Iran.  De flesta av Al-Qaidas medlemmmar är irakier men deras ledare är för det mesta utlänningar.  Amerikanerna förstorar deras roll, fastän de ansvarar för en minoritet av motståndsoperationerna – minns att amerikanerna tog med sig Al-Qaida till Irak!

Sekteristisk delning har inflamerats, tillägger Omary som en del av den gamla “brittiska taktiken att söndra och härska.”  Vem har fördel, frågar Abu Ahmad, av bomber i marknader?  Bara ockupationsstyrkorna och Iran.”  Alla sunni-baserade motståndsgrupper är akut medvetna om hotet mot Iraks framtid som sekteristisk splittring utgör, och understryker sina starka länkar till de shiiter som är mindre länkade till Iran (som de kallar arabiska “nationella” shiiter), men de tar avstånd från varje förslag att göra gemensam sak med shia-milisen
Och politiska partier – inbegribet den anti-amerikanska Mahdi-armén, som tros vara bakom många av de nuvarande attackerna mot brittiska styrkor i Basra – med anledning av deras delaktighet i ockupationens politiska institutioner och deras roll i etnisk rensning och sekteristiskt dödande.  Mannen som kom till Zubeidys hus förra året och dödade hans svåger hävdade att han kom från Mahdi-armén.

För att understryka sin egen distans till den sortens illdåd som har kommit att associeras med irakiskt motstånd i västvärldens föreställningar nämner Omary fallet med Wassef Hassoun, en muslimsk libanesisk-amerikansk soldat ur USA:s marinkår som tillfångatogs av 1920 års revolutionsbrigader och släpptes efter att han svurit på Koranen att inte fortsätta slåss med USA-styrkorna.  “Vårt folk tog honom från marinkårsbasen utanför Falluja – de tog sig in i basen i en sopbil och tog honom med sig.  De släppte honom sedan han högtidligt lovat att inte gå tillbaka till sin enhet.  Vi gjorde något liknande med en egyptisk lastbilschaufför som arbetade för ett transportbolag som var entreprenör till amerikanerna.”  Hassoun dömdes senare för desertering efter att ha låtit bli att återvända.  Han saknas fortfarande.

Under avbrott i samtalet slutar Zubeidy att be, Aby Ahmad fingrar på sina “worry beads” och Omary visar mig en videosnutt på sin mobiltelefon på kroppen till en grannes 12-åriga barn, Mustafa med ett stort sår på bröstkorgen, lagd för ett sista avsked i familjehemmet.  “Han sköts förra månaden av en irakisk soldat 200 meter från en amerikansk bas, synbarligen för nöjes skull.  Samma natt gick motståndsmännen till den irakiske soldatens inkvartering och dödade alla i huset, ett halvt dussin genom att skära upp strupen.”  Medan alla sju av de väpnade grupperna som ansluter sig till den nya fronten tar avstånd från attacker på civila har de inga samvetsbetänkligheter beträffande våld mot irakisk polis och soldater, eller amerikanska och brittiska trupper.  Men finns det inte andra, mera fredliga medel att uppnå syftet?

“Fredligt motstånd gör inte slut på ockupationen,” slår Abu Ahmad fast.  “USA har klargjort att man kommer stanna i Irak i många årtionden.  Nu anses det allmänt i motståndet att de kommer börja återtåget inom ett år.  ” Rätt eller fel, det är en av de faktorer som ledde till beslutet att forma en ny front, som är planerad att kallas The Political Office of the Iraqi Resistance.  Liksom Iraks Hamas, 1920 års revolutionsbrigader och det nya Ansar al-Sunna kommer det också att inkludera den mäktiga Jaish al-Islami, Jama` och Jaish al-Rashideen.  Planen är att hålla en kongress med de sju grupperna för att annonsera frontens formande och sedan gå vidare mot etableringen av någon form av offentlig närvaro utanför Irak, fastän det är svårt att hitta någon stat som är beredd att riskera USA:s vrede genom att härbärgera ett sådant företag.  “Det skulle behöva skydd av FN,” menar Zubeidy.

De har redan enats om att kärnan i programmet kommer vara en förpliktelse att befria Irak från alla utländska trupper; att bara erkänna de som fördömer ockupationen och de institutioner som ockupanten säger representera Irak; att begära kompensation av främmande styrkor för den ödeläggelse de tillfogat landet; att deklarera att alla beslut som fattats av ockupationsstaterna och dess klient är noll och intet värda; att ta avstånd från alla ändringar i befolkningens sammansättning.  Syftet med fronten är att gå samman med andra oberoende anti-ockupationskrafter över hela landet för att förhandla med amerikanerna hur återtåget skall ske.  En temporär teknokratisk regering bör styra landet under en övergångstid tills fria val kan hållas för en ny regering.  Till och med Saddams hoplappade Baath-parti – som nu anses ha en reducerad roll i motståndet – är entusiastiskt för fullt konkurrenskraftiga val.

Men hur blir det om USA inte börjar dra sig tillbaka nästa år, som motståndsgrupperna förväntar sig, eller enbart drar sig tillbaka till de stora militärbaser som man byggt runt om i Irak för att ingripa när det passar?  “Så länge utländska styrkor finns kvar i Irak,” svarar Omary, “kommer den irakiska regeringen inte vara oberoende”.