Det pågående motståndet mot utländsk ockupation: principer enligt folkrätten
Från hemsidan för Brusells Tribunals, Iraqi Voices of Resistance. Översättning: Snorre Lindquist.
2007-03-19 i Sv: Om Irak
BRussels Tribunal
Från hemsidan för Brusells Tribunals, Iraqi Voices of Resistance, www.brussellstribunal.org.
Skrivet med Karen Parker JD, Advisory Committee of BRussells Tribunal som rådgivare.
Översättning: Snorre Lindquist.
Civila i ett ockuperat land har ingen plikt att visa lojalitet mot ockupationsmakten, detta oavsett de invaderande styrkornas motiv. De enda förpliktelser de förra har hänför sig till deras status av att vara civila. Civila skyddas av tillämpbara lagar om de mänskliga rättigheterna liksom av Fjärde genévekonventionen samt reglerna i Tilläggsprotokoll I. En civil som tar till vapen mot ockupationsmakten förlorar sin rättighet som civil, men övertar rättigheterna och förpliktelserna för stridande styrkor (combatant forces). Detta är situationen för den klassiska mass-resningen: genévekonventionen erkänner en status som “kombatanter” för personer som spontant tar till vapen när fienden närmar sig.
Denna regel förstärkes av principen om folkens självbestämmande: Under lagen om självbestämmande har ett folk rätt att göra motstånd mot en främmande eller utländsk ockupant, om så är nödvändigt med våld. Att vissa av dem som nu gör motstånd mot USA/Storbritanniens ockupation av Irak inte hörde till Iraks väpnade styrkor före invasionen är irrelevant, eftersom personer som var civila kan ta till vapen som motståndsmän mot alla ockupanter. Som skyddade “kombatanter” har de rätt att ta till vapen mot ockupationsmakten och kan inte ställas inför rätta anklagade för brott utom för handlingar som bryter mot landets civila lagar och krigets lagar.
Skälet till denna regel är uppenbar: om civila som spontant tar till vapen och organiserar sig i försvarsstyrkor skulle betraktas som “terrorister” i stället för “kombatanter”, skulle detta betyda att personer som är angripna av en utländsk och tyrannisk styrka inte skulle var i stånd att slå tillbaka utan att bryta mot folkrätten.
USA-administrationen har generellt sett lyckats med sin politiska retorik i ämnet. Praktiskt taget ingen amerikansk politiker och mycket få rättslärda i amerikanska NGO:s har utmanat den falska stämplingen av irakiskt motstånd som “terroristism”.
USA försöker undvika tillämpningen av reglerna för självbestämmande genom att hävda att Irak inte längre är ett “ockuperat” land utan i stället en suverän stat med en regering. I detta avseende har det skett ett slags ljummet erkännande av en irakisk “interimsregering” sedan år 2004, men detta var mer av praktiska skäl än av legala sådana. T.ex. är FN:s säkerhetsråds resolution 1546 från juni 2004 anmärkningsvärd för sina motsägelser och sin kluvenhet, fast den skenbart erkänner Iraks suveränitet. Den protokollför “att …ockupationen kommer avslutas och Koalitionens Provisoriska Myndighet kommer att upphöra att existera, och att Irak kommer att åter hävda sin fulla suveränitet”, men sedan noterar den att “situationen i Irak fortsätter att vara ett hot mot internationell fred och säkerhet”, sålunda kräves att “den multinationella styrkan skall bemyndigas att vidtaga alla nödvändiga steg för att bidraga till uppehållandet av säkerhet och stabilitet i Irak…”
Oavsett syftet med denna resolution har USA varken upphört med sina militära operationer i Irak eller med sin ockupation i enlighet med ordalydelsen i humanitär lag. Amerikanska militära befälhavare menar sig behålla kontrollen över de flesta områden. T. ex. sade överste David R. Gray, befälhavare över the Army’s 1st Brigade, 101st Airborne Division i april 2006: “Vi behåller total kontroll över Kirkuk-provinsen”. Liknande uttalanden av andra amerikanska militära officerare vittnar om fortsatt åtagande av militär kontroll över största delen av Irak. Enligt ordalydelsen i i artikel 2 i alla de fyra Genévekonventionerna av 1949 är konventionen tillämpbar så länge som partiell eller total utländsk militär kontroll existerar.
Överlämnandet av några administrativa funktioner till civila tjänstemän befriar inte ockupationsmakten från sina förpliktelser enligt humanitär lag eller upphäver det irakiska folkets rätt att motstå en utländsk ockupation: rätten till självbestämmande är i kraft ända tills ockupationsmakten upphör med all maktutövning och alla militära operationer. Under alla omständigheter demonstrerar de kontinuerligt pågående stridshandlingarna i Irak den irakiska “regeringens” begränsningar att fullgöra sitt ansvar för säkerhet och välfärd. På samma gång försöker USA genom att stödja denna “regering” felaktigt begränsa sitt ansvar som ockupationsmakt, och samtidigt hålla kvar ett direkt eller rättare ett totalt inflytande över beslutsfattandet i Irak.
Comments are closed.