S N O R R E    L I N D Q U I S T        I R A K    P A L E S T I N A    E T C

Av David Bacon

Denna artikel visar de irakiska fackföreningarnas roll i det folkliga motståndet mot ockupationsmakten, och de förfärliga villkor folket lever under.  Det bör tilläggas fackföreningarna ändå är svaga i Irak på grund av arbetslösheten, och de är inte heller de enda som ordnar demonstrationer.

Översättning från engelskan av Snorre Lindquist  från originalet på
http://www.uruknet.de/colonna-centrale-pagina.php?p=76197&colonna=m

Kriget i Irak säges vara över.  USA:s regering säger att även ockupationen, som började 20 mars för åtta år sedan är slut i och med tillbakadragandet av USA:s stridande trupper.  Men samtidigt som USA, Storbritannien och Frankrike påbörjar en ny militär intervention i Nordafrika tiger deras regeringar om det pris irakierna betalar för den senaste.

Men inte irakierna.  Demonstrationer har ägt rum bland annat i Bagdad, Basra och Kirkuk, med krav på i synnerhet USA att stoppa sin eskalerande militära intervention i Libyen.  Irakiska fackföreningar har varit särskilt högröstade och kopplar den amerikanska invasionen i Irak till de irakiska arbetarnas misär.  Abdullah Muhsin, representant för the General Federation of Iraqi Workers (GFIW) säger så här: “Åtta år har gått sedan Saddams regim föll, och löftena från “befriarna” – dessa ockupanter som lovade irakierna himmelriket på jorden – var helt enkelt lögner, lögner och lögner.”

(GFIW) stödde de senaste upproren i Nordafrika och Mellanöstern, och menar att USA bör “låta folken i Libyen, Bahrain och andra länder bestämma över sina egna öden”.  Falah Alwan, ordförande i the Federation of Workers Councils and Unions in Iraq säger att våld som riktas mot arbetare och fack syftar till att kväsa protester mot usla levnadsvillkor.  “Vi befinner oss fortfarande under ockupation” fastslår han.  “Den nya irakiska armén som skapades av ockupanten gör samma jobb, beskyddar den korrupta regimen medan vi lider av det dagliga livets vidrigheter.”

“Det finns mestadels ingen elektricitet och inget dricksvatten – och inga samhällstjänster alls,” säger Qasim Hadi som är ordförande för Union of Unemployed of Iraq (UUI).  Åtta år efter USA:s militära intervention har “knappt någon återuppbyggnad skett efter krigets förstörelse – rasmassor ligger fortfarande kvar på gatorna.  Folk går hungriga”.

Trots ofta extrema nivåer på våldet under ockupationsåren har irakier aldrig upphört att protestera mot dessa förhållanden.  När demonstrationer bröt ut i andra länder i Mellanöstern och Nordafrika hade folken i Bagdad, Basra och Kirkuk gått ut på gatorna för att demonstrera i många år innan.  Till stor del fortsatte protesterna i Irak därför att levnadsvillkoren fortsatte vara eländiga, trots löftena om vad Saddams fall skulle inbringa.

“Inget har i grunden ändrats när det gäller arbetslösheten sedan ockupationens början” förklarar Hadi.  “Det finns mer än 10 miljoner arbetslösa människor i Irak – omkring 60 -70% av arbetskraften.” Enligt UUI är regeringens arbetslöshetsstatistik konstlat låg eftersom den räknar bort många.  “Kvinnor räknas inte,” säger Hadi och tar ett exempel, “därför att regeringen anser att deras män eller fäder är ansvariga för deras försörjning.”

Hadi var en av de första som protesterade.  Han ledde en demonstation vid infarten till Gröna Zonen, där USA-ockupationens “ståthållare” Paul Bremer hade sitt kontor.  Detta skedde precis efter att Bremer flyttat in.  På grund av protesterna arresterades Hadi 25 juli 2003 av USA-soldater.  I nästan sex år ledde han den ena protestdemonstationen efter den andra som gjorde UUI till en tagg i baken, först för USA:s ockupationsledning och sedan för den irakiska regim som följde.

Vissa regeringsrepresentanter försökte stoppa föreningens tillväxt med mutor.  “De sa att de ville ge oss en position i arbetsministeriet och göra oss ansvariga för arbetslösa människor,” säger Hadi.  Dessa försök misslyckades förklarade han, eftersom “vi hör till facket därför att vi vill ha medborgerliga rättigheter, inte för oss själva utan för hela folket.”

När mutor inte fungerade följde hot.  “En representant för Dawa-partiet (den irakiske presidenten Nouri al-Maliks parti) sa åt oss att lämna föreningen,” mindes Hadi.  “Om vi inte gjorde det sa han att vi skulle bli fiender till det irakiska folket.  Vi vet vad detta språk betyder.  Man kommer bli bortförd.  De kommer göra hål i ens kropp med elborr.  Man kommer dö långsamt under stora plågor.”

Hadi överdriver inte.  Under USA-ockupationens år har många fackföreningsledare mördats, och somliga som Hadi Saleh har först brutalt torterats.  “Folk som hotas på detta sätt byter platsen för nattsömnen många gånger om”, säger han.  “Ibland väljer de att bo i en annan stad.  Jag struntar i vad de gör med mig.  Jag har en dröm jag kämpar för.  Men när de hotade att föra bort min hustru och mina barn kunde jag inte stanna kvar.” För ett år sedan lämnade han Irak.

Han beskriver den ekonomiska pressen på familjer.  “Priserna är väldigt höga och miljoner människor har inga inkomster alls,” förklarar han.  “Även för de som har jobb är lönerna så låga att man kan se folk på gatorna som säljer alla sina möbler.  Om de får en ranson socker säljs det istället.  Folk slutar dricka te därför att alla deras pengar går åt till mat de behöver för att leva.  Det förvånar mig att folk kan överleva.”

Den irakiska regeringen räknar bara två miljoner som arbetslösa och betalar bara bidrag till en fjärdedel av dem.  Bidragen är låga, omkring 110 dollar i månaden och om det finns mer än en arbetslös i familjen reducerar de bidraget.  Men det värsta problemet, enligt UUI, är att man måste registrera sig i det regerande partiet samtidigt som man registrerar sig för att få ut bidrag.” säger Hadi.  “Bidrag lämnas ut som mutor.”

Arbetslöshet, hunger och korruption var det bränsle som underhöll den stigande vågen av protester som kulminerade i Vredens Dag i Irak i slutet av februari.

I månadens början sågs möten i Bagdads förstäder som krävde avskedanden och fängelse för korrupta tjänstemän, inkluderande de som var inblandade i valfusk.  Al-Kuray`ats grannar protesterade mot försämrad samhällsservice, medan folket på Al-Mutanabbi-gatan krävde mer frihet.  Några höll upp banderoller med texten “Bagdads kommun slösar bort miljarder medan huvudstaden sover i sopor.” Andra banderoller innehöll varningar till regeringen: “Ni Gröna Zonens folk, bry er om andra!” och “Minns de arabiska diktaturernas öden och hur deras folk revolterade.” På Al-Fardaws-avenyn i centrala Bagdad anklagade demonstranterna ett säkerhetsbolag för att ha avlivat en Al-Màlifman framför sina barn, och krävde slut på godtyckliga arresteringar och polisernas räder i hemmen.

Ett av de mest inflammerade ämnena för irakier har varit elförsörjningen; knappt mer än några timmar el per dag och priser för diselolja och bensin som rusat i höjden.  Bränslet behövs inte bara för fordon utan för de små generatorer som många människor nu använder för sina luftkonditioneringsaparater på sommaren, när värmen kan nå över 45 grader.

Förra sommaren gungade Basra av protester över bristen på samhällstjänster.  Polisen slog ned demonstationer i juni mot elavbrott.  De stöddes av the Iraqi Electrical Utility Workers Union, som är den första nationella fackförening som letts av en kvinna, Hashmeya Muhsin.  Haider Dawood Selman dödades och åtskilliga andra sårades.  Elektricitets- och oljeministern Hussein al-Shahristani beordrade då att fackföreningen skulle läggas ned.  Ett tusen Basra-arbetare protesterade, ropande slagord med frågan till Shahristani vart de 13 miljarder dollar försvunnit som avsatts för återbyggnad av elförsörjningen.  Inom några dagar hade även deras fackföreningars kontor tvingats stänga.

Ett liknande öde mötte Iraks oljefack sedan även detta protesterat mot korruption, privatisering, arbetslöshet och dåliga bostäder.  Hassan Jumàa och Falih Abood, president respektive generalsekreterare för the Federation of oil Employees of Iraq, drogs inför rätta och hotades med fängelse.  Regeringen har aldrig utnyttjat den beryktade lag 150, utfärdad av Saddam Hussein år 1987, som olagligförklarar fackföreningar för arbetare i offentliga verksamheter inklusive olje- och elindustrin.

Både Qasim Hadi och Hashmeya Muhsin hävdar att elavbrotten inte enbart är ett resultat av oreparerade krigsskador – vilket hävdats av amerikanska entrepenörbolag som Bechtel Corp., som erhöll miljarder för sin (i stort uteblivna) återuppbyggnad.

“Alltsedan 2005 har det funnits många projekt för att fixa elverken,” säger Hadi, “men de avsatta pengarna har stulits.  Stora generatorer står oreparerade.  Arbetarna i verken säger att de kan fixa dem, men i stället har de sålts och regeringsfolket stoppar pengarna i fickan.  Varje ny minister begär bara mer pengar och tid.  Till detta kommer att elavbrott används för att straffa samhällen som opponerar sig mot regeringen.”

Muhsin utsatte sig för regeringens vrede förra året när han anklagade ministrar för att använda elavbrott och repression för att skapa en atmosfär av desperation.  “Om folk blir tillräckligt desperata tror regeringen att man kommer acceptera vad som helst för att få elektricitet, inklusive privatisering,” säger han.  “Den vet att vårt fack inte kommer gå med på det, så den vill paralysera oss så vi inte kan säga ifrån.”

Medan februaridemonstrationerna växte i år slöt andra arbetare upp, inklusive från olje-och gasarbetarnas gren av GFIW, som 13 februari strejkade mot det norra oljekompaniets refenaderier och oljefält i Kirkuk.  Facket krävde bättre löner, särskilt för tillfälliga anställda som bara tjänar en tiondel av normala löner.  Mekaniker- och tryckeriarbetarförbundet ordnade en endagsprotest i Bagdad följd av en grupp som kallade sig Fjortonde Februaris Ungdomar som organiserade ett stort möte på Tahrir-torget.  Till anklagelserna för konstanta brister i samhällsservicen och korruption lades kravet på arbete åt unga människor.

Medan månaden gick godkände regeringen en budget på 82 miljarder dollar, finansierad enbart med inkomster från oljan.  Inhemsk korruption ser i praktiken till att endast en liten rännil av dessa pengar kommer nå ut till landets hungriga och arbetslösa befolkning.  Det växande regeringsfientliga tonläget i demonstrationerna visades på en stor banderoll: “Folkets olja är till för folket, inte för tjuvarna.”

Till slut annonserade fackföreningar, vänsterinriktade politiska partier och andra organisationer i Iraks civila samhälle en nationell mobilisering för 25 februari, Vredens Dag.  Maliki-regeringen försökte hindra en stor anslutning genom att arrestera ledare för de organisationer som uppmanade till protest.
En av dem var Jabbar al-Asadi, en medlem i The Executive Bureau of the Iraq Freedom Congress (IFC) i Bagdad och en medlem i the Peoples Protests Committee in Iraq.  Ännu en var IFC-medlemmen Mahmood Khalis, ansökte om tillstånd för ett möte i Tikrit (Saddam Husseins hemstad).

Hursomhelst raporterade Yanar Mohammed, ordförande i the Organisation of Woman`s Freedom in Iraq, att nästan 70 000 människor deltog i dagens protestmöten.  En demonstation i Samarra var den första klan-protesten som organiserats av kvinnor, delvis därför att änkor nu utgör majoriteten i stadens population.  “Armén besköt demonstranterna på kvällen,” säger Mohammed,” i ett försök att skingra dem.  Sju dödades i Samarra och 15 sårades.” Enligt the Iraqi Society for the Defence of Press Freedoms dödades 14 människor i Hawija, Tikrit och Basra under Vredens Dag 25 februari.

Det är svårt att mäta antalet deltagare i Bagdad-protesten som var den största, därför att regeringen brukade våld för att skingra folk den dagen, och när ännu fler demonstrerade dagen därpå stängde tanks av torget.

Marwan var en IFC-aktivist som hjälpte till att organisera demonstrationen.  Han berättade för Hadi att “när vi startade omgav de oss med Hummers.  Vi skrek slagord – ‘Ge oss el 24 timmar!  Ge oss en minimilön!  Öka lönen för dem som arbetar!  Ge oss arbetslöshetsunderstöd!’  Först trodde vi att myndigheterna skulle skydda oss, men sedan drog de sig plötsligt tillbaka.  Sedan kördes bilar in i hög fart fullpackade med civilklädda poliser.  De attackerade oss med knivar, påkar och knytnävar.  Det var då vi började kräva regeringens avgång.”  Marwan sköts i nacken.

Regeringen lät stänga av gatorna som ledde till Tahrirtorget.  Medan 6 000 människor kunde samlas där, säger Hadi, fanns många gånger fler i omgivande gator.  Al-Jazeera rapporterade 20 000 på bara en gata.  “Alla ropade efter sina medborgerliga rättigheter,” säger Hadi.  “Sedan började polisen och armén attackera dem, så alla satte sig ner.  De ropade åt armén och polisen ‘Ni har inga skäl att slå oss!’  När attackerna fortsatte flydde folk till omgivande gator.  Polisen följde efter, medan de slog och sköt folk.  Boende släppte in folk i sina hem, och sedan följde armén efter.”

Om bara några hundratals människor var modiga nog att demonstrera på Tahrirtorget 4 mars, en vecka senare, var skälet uppenbart.  Irakier har aldrig härdats vid våld, inte ens efter åtta års ockupation.  Men det är inte troligt att dödande av demonstranter och en massiv styrkeuppvisning kommer att göra slut på protesterna som nu sveper över Irak.  I stället har statens våld satt de protesterande i rörelse utan återvändo med krav på bättre villkor inför vilka regeringen ger upp.

“Regeringen säger att vi är Baathister och Al-Qaida” säger Qasim Hadi.  “det är deras huvudtaktik – att försöka skrämma folk, att säga att vi går tillbaka till 2003.  Men det är en lögn.  De vet att folk inte vill ha dem.  De är en regering är bara för att USA och Iran hjälpte dem till makten med hot och miliser och militär.  Men jag tror folk kommer förlora sin rädsla och att protesterna kommer bli större och större.”